Transkriberad uppteckning

"Skogsråa" var som "bergråa". Jag tror att det var samma "bergfolk" alltihop. För hon fanns i tjärnen också. Där ställde hon med fisken. Hon var ett kvinnfolk. Vacker var hon så det kunde inte finns vackrare jänt än hon. Men om det var någon hon inte tyck- te om, så kunde hon förställa sig å bli stygg som själva den lede. Då kunde hon allt gö- ra flep av honom å narra honom, så att han fick gå i skogen både länge å väl. Det hände ibland, när de gick i skogen å le- tade efter kreaturen, att hon narrade dem. Bror min var ute för henne. Han såg fåren tydligt flera gånger. De var alldeles inpå honom. Men så var det som om de / sjönk ned. Han fick gå länge så, innan han fick tag på dem. När han kom till dem, så var de rädda för honom. Hon hade skrämt upp dem. Hon hade rött kläde på huvudet, när hon skulle vara fin. Röd, grön el. rutig var hon klädd. Det hörde jag jämt, när de tala- de om henne. Om en gick vilse, så skulle en fråga, om inte fröken ville vara snäll å hjälpa en rätt. Men en skulle be vackert, å sen var det inte farligt, än en kom dit en skulle vara. Det var som att kasta en vant, så kunde en vara framme.