Transkriberad uppteckning

Min morfar talade om, att hans far låg i sko- gen och kolade. Då kom det "e skogsrå" till honom och knackade på dörren. När han tittade i kuje- dörren så brenna det i milan. Det hände fle- ra gånger på samma vis. Så var det en gång som hon kom in i kujan till honom. Hon skul- le göra sig rolig och tog upp klänningarna och ställde sig vid kujspisen och värmde sig. När hon stod där, så frågade hon gubben, vad han hette. "Nej du," tänkte gubben, "Jag talar inte om, vad jag heter". Så sade han, att han hette sjôl. Han ville inte ha henne i kujan, utan han tog en eldbrann och slog till henne i rô- va med. Då fick hon brått ut å skrek "sjôl ha bränt mej, sjôl ha bränt mej." / Då skrek det tillbaka i skogen att "ha du sjôl bränt dej, så får du sjôl ha´t så gôtt." Mamma lärde oss att vi ksulle sätta oss på en sten och läsa Fader vår, om vi gick vilse. Det var ingen annan än skogråa, som fick en att gå vilse. Hon skulle vara som en urgröpt tall i ryg- gen, vet jag de gamle sade. En lång rompa hade hon.