Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Ordspråk o. talesätt
Dä va en gôbbe, som tala bakframpå allt han gjorde. En möra rod- de han ôt skogen för å hogge stör. När han senna berätta dette ble dä så här: ’Ja’ högg trehundra stör innan ja’ hade högge ett enda hogg, men så feck ja’ se, att dä börja å bli môle (mulet) å likt te regn, då kasta ja’ eka i framän på pälsen, å så rodde ja’ hem. Så körde ja’ in 7 lass regn inna dä kom ett enda höstrå ifrå himmel. Så hängde ha’ ôpp mara å skrapa se’l, men när dette va’ gjort, slog ja’ ihop vantera å så tacka ja’ Gud för att inte dä varste va gjort, överstått. Så kom ja’ ihôg, att sôn min va’ te Åmål å ôlde potatis, då geck ja’ å mötte hônom. Unner vägen möt- te ja’ en speller ny stålaxelgôsse på Averstaskogen. Han hade fått 5 för di 6 å rö för di vite. Se’n, när ja’ kom hem, då vrängde ja’ töppen över hô- ve, å då gol skjorta. Di harmer också ätter e’ gômme här, som lette ätter en kalv. Ho mötte e’ grann- gômme å fråga då denne, om ho’ mött nôn vitrosi tjurekalv – gumôran. Vit va’n fram, å svart va’n bak, å mett på va’n i bägge änner’. Du va nog ute tilit i môrse, sa granngômma. ‘Ja dä ska’ ja’ säje dej, ja stog ve sola när grynna geck ôpp.
Märkesdagar
Årets första Märkesdag efter jul Kyndelsmessa ifrån den dagen skulle solen börja råda och därav sägen att om det dryper från Kyrktaket under mässan så mycket som en höna behöfver dricka så bliver god mjölksommar D.v.s. bra bete för kreaturen därefter Sigfrid. kallades här (rask siffri) från den dagen började rask, D.v.s. smuts av hvarjehanda slag att fräta sig ned i snön. Skulle rasken börja fräta före sigfrid betyder det kall vår. Som första vårdag räknades Mattias (Mattesmäss) härav Mattes med sitt blida skägg lockar barnen utom vägg och gjer dem ost och kaka eller Mattes med sitt kalla skinn föser barnen in Den 22 Februari skulle den svåraste vintren vara öfver man kallade här den dagen för (Petter Katt) Petr Kathed Av fastan kunde min sagesman ej erinra sig men Korvmåndag skulle man äta blodpalt och doppa den i hembrändt / Några bestämda regler för hvad man under fastan fick förtära kunde min sagesman icke erinra sig gifvetvis måste man tillgripa hvad som fans ty så fattig som trakten här var sa var ej mycket att välja på Snöade det den 9 mars 40 martyrer så skulle det snöa 40 dagar till innan snön smalt bort. Under Påskan som var den farligaste tiden for trolldom skulle man begagna sig av allehanda försiktighetsåtgärder förutom att man gjora tjärkors öfver dörrar och i synnerhet i ladugården så skulle man äfven lägga en psalmbok i fönstret till ladugården. Sednare kom järnnätterna om de icke voro kalla eller frös ut som man sade så skulle de i stället frysa på sommaren innan skörden blef mogen. Korsmäss skulle bjellrorna sättas på antingen marken var bar eller ej. Den 18 maj borde rågen gå i ax ty om Erik gjer ax så gjer Lars kaka om det regnar på Sjusovaredagen så skall det regna på de 7 påföljande veckorna Då orren först låter höra sig på eftersommaren derifrån får man räkna 7 veckor till första snön kommer
Avskrift av dagboksanteckningar 1779–1876.
Farfas dagbok FörTäkning uppå Underliga Händelser i Fordoms Tider. Nemligen År 1779 kom Den Välsignade fruktin Pottatis uppå Denna ortten gamle Jan Jansson Käcketorp är föd Den 11 Appril 1784 Hustrun Maria är föd 1779 och Blef gift tillsaman 1807 med fyra söner och En Dotter 1815 Blef Jag gift med Den Andra systern Kajsa Ersdotter och Hon är föd Den 24 mai 1782 tillsamm sin sönner 1808 Begyntte Jag att Bögga 1809 Hvar RiksDag i stockholms stad å Konungen gustaf den 4 mistade Kronan samma år var guds välsignelse med alla slags säd 1812 var fullt före till Pingsthälien som var den 18 Maijus / samma år Döde min Bror Per Jansson Den 17 septtember 1812 var säden mogen Den 12 November 1811 i December Månad Boriade En siärna Brusade Norväst på Himmelen och sluttade öster i Mars Månad 1812 som Betydde stor Hunger å Krig särnan hette Komett samma år den 13 september var Häradsskall med 1200 man i 3 dagar år 1813 Den 12 November hördes åskan och Bettyde Den samma år van vår Kronprins öfver frankRik och slog af honom mång tusende med 102 Kanollar å Konungen Bondapartt förKommer 1814 Döde En Pilt af Halsten Halstenson i Karttetorp under fältsiär som Had en tamp På Näsan samma år Den 28 maij sjuknad min Hustru Marija och Döde den 2 Julij med Ett fölster som Döde i ModerLivet / 1814 Den 16 Augusti Van vår KronPrins Carl Johan fredrikshall å fredriksstad och i oktober Månnad Tog han Hella Norska Land På denna sidan haf år 1816 snövintter å Lång Vår å Växlig sommar Men grönt år med 3ne stora floder Den ena var i Maij Månad Den andra i Augusti Den 3 i septtember Den 18 septtember slog åskan ganska hårt och Haglade och slog ner grödan På många ställen 1817 Den 31 Oktober var den Heliga jubelfäst Dagen som icke varit På 300 år 1793 var En men icke sådan Den 6e februari 1818 skede En gräslig Händelse här i Käcketorp Brann En stuga med 2ne Pilltebarn -D-s fader Per Jönsson i Rundsjön och Modren Kristin Jönsdotter från Sygården i Gräsmarks sn / Samma år Den 1 t Mars fick Jag en Medalii af Kung Carl den 13e år 1819 Död min Dotter Karin år 1822 var intet snö uttan Bart Hella vintern 1822 Den 26 Maij som var en PingesDag Bran upp En Kyrka i Norge som hette grufva församling med 114 Personer Många synttes löppa Nakna i Elden sedan Derans Kläder voro uppBrända År 1824 den 7de jannuari Klockan 8 var 2 stora RegnBogar Tvärt öfver Himmalen En timmes tid och många sade att De hörde åska samma år Natten Till den 29 Januari skede en gruflig Händelse i hiransberget En guba Kröp In uti En Bakom och Brände sig Till Dös =samma Hände En gruflig Händelse i gullbäcken En Man Hade Ett Barn uppå sina Armar och Barnet Valt af hans Armar i En Vasgryta och Barn döde på 2ne timmar / 1825 års var så stora floder att många Dammar och Broar Reste 1826 var törksommar att Det icke Regnade mera än En gång På hela sommaren Råg och Pottatis vartt Något samma år Började Landshofdingen att uppMätta Landsväg från Kiltorp Till Norska gränsen 1826 Döde den Hög- vörda Lars Karlson På Vaståna 1827 var frukt Bar sommar med Lagom Regn till den 10de Augusti sedan Böriade Rängna och vartt ganska stor flod På fjortton Dagar samma år den 12 å 13 å 14 jullius var så starkt Bläster att Ingen hade mins sådan Rogen vallt neder och Torka- des af Ria 1828 å 1829 var goda år 1830 var En stark vintter att Tallan Nåde 3 alnar och sommaren var Regnig och flod hella somma och intet potatis och Littit Korn säd men Mycken Råg 1830 den 28de November var den Heliga Jubelfäst. / 1831 den 10 februari vart föd Ett vanskapligt Barn i Rundsiön Des föräldrar Nils Persson å Ds Hustru Anna Lisa SvensDotter och Barnet Hade icke varken armar Eller Ben samma år var FrukBar sommar med Lagom Regn Den 4de November slog åskan ganska hort Den 10de December hörtes åskan Hösten var regnig 1832 Den 28 februari Döde min Moder Karin MårtensDotter i Käcktorp 1833 Den 14 februari Blev afliven en Man från Vittsand socken Mannen hette Olof Olsson från Kyrkonäs som hade Mordat sin Hustru och sin son Olof 1844 Den 25 Augusti var ganska stor flod 1845 Den 21 februari Döde min andra Hustru Kajsa ErsDotter från Käcketorp den 15 Maj samma år Böriades med Kyrkogården vid Lekvattnet 1846 Den 6 februari Blef Kyrkogården Invigd av Prefisoren i Sunne / 1846 års sommar hvar tork hella sommaren som Ingen minnes som ta lefde 1849 kom snö Den 30 d septtember och sedan Blef starkt vintter 3 veckors tid så att Pottatis frös i jorden å säden stog utta Till den 8 November 1850 Den 14 Maj anlades Tomten Till Lekvattnets Kyrka Den första Predikningen var uti Kyrkan Den 4de juni 1850 och forRättades af Pastor Almkvist kyrkoklockorna ankom den...och Böriade Ringa den 4de November 1852. 1853 den 6te januari Blef Kyrkan Invigd af sune Prosten Fryksell med 5 andra Prester. Den 4de januari Döde hans Kjellarsson i N:a Lekvattnet som stack en knif uti sin Mage På 3 ställen samt skar sig under hackan samma Dag Döde Per Persson i Rundsjötorp som blef slagen annandag Jul med En Skräddarsax af Jon Nilsson i Bosberget slut på farfars sedan fortsätter en farbroder / Fortsättning av sonen Per Jansson 1863 den 4 Mars Döde min fader gamle Jan Jansson med LikText uppenBarelse Bok 14 Capitel 13 vers 1862 Den 4de Maj förrettade Pastor sundelius den första gudstjenst i Lekvattnet 1863 Nätterna Till den 15-16 å 17de Julius var fryskallt att Pottatiskål frös aldeles Till Jorden 1864 den 8de November firades En jubelfest Till minnet af Sverjet och Norget förEnades under En Konung i 50 år 1865 den 30 oktober gick åskan ganska hårt öfver Natten Emellan 1865 å Nyår 1866 gick åskan ganska hart med Blek och Dunder 1868 Var tork Hella sommaren med ovanlig stark värme och Hafresäd Blef ganska litet men Råg å Potatis Någorlunda 1867 rest 31 person till amerika från fäbacken utaf samma slegt 1876 den 24 Maj ankom orgelverk Till Lekvattnets Kyrka och Blef färdigt och invigt den 9de Julius 1876 samma år var ganska stark tork till den 29 Julius
Mara. Tomtar, forsgubbar, lyktgubbe(?)
Det var på ett ställe i Sunne som det var liksom litet underligt i stallet. Varenda morgon var de liksom använda. De stod där och var svettiga och skälvde och var så förbi, så de kunde inte använda dem om dagen. De funderade mycket vad det kom an på. Men så var det till sist en som lärde dem att de skulle skjuta en kattuggla och sätta upp den över stalldörren så skulle det bli bättre. De fick tag i en kattuggla och fäste upp den över stalldörren med vingarna utbredda, och märk- värdigt nog blev det bättre sedan. Hästarna fick fred. Jag minns den där ugglan de hade där så väl. Jag har inte trott något på sådant där för jag kom tidigt hemifrån och ut bland kamrater, som var mera fria utav sig och jag blev väl lik dem. Nog har jag hört mycket talas om sådant där gammalt, men jag har inte trott något på det och inte intresserat mig för det, och därför vet jag inte så mycket, men att den där ugglan kunde göra så mycket, det tyckte jag allt var underligt. Det var underligt i den bostaden där jag var uppfödd för där / gick det inte alls an att man hade något bullersamt arbete för sig vid solnedgången, för då bullrade det på samma sätt under natten. Det var tomtarna som inte tålde buller, påstod de. Lagårdspigan såg två stycken en gång. Det talade hon om för farfarn men han förmanade henne att hon inte skulle tala om det för någon. Men hon talade om det ändå. Farfarn var förfärligt noga med sådant där. Det var han som höll så strängt på att det skulle vara tyst vid solnedgången. Men om man började arbeta vid pass en timme efter det solen hade gått ner, så gjorde det inte så mycket. Men att det dundrade sedan på natten om det inte hade varit tyst då, det fick jag ligga och höra på många gånger. De var ungefär en halv aln höga sade lagårdspigan. Men nog är det underligt, om det skulle finnas levande varelser som bor nere i jorden och inne i bergen. De har ju varken fönster eller dörrar eller ljus. Och hur skulle de få luft? Men det konstigaste med dem var i alla fall att de hade förmågan att de kunde göra sig osynliga. Fast det tror jag då ingenting på. Jan Persa i Borgeby hade en kvarn i Rottnan. Där kunde det hända att hela vattenhjulet stannade ibland, och då var det forsgubben, som hade tagit tag i det påstod de. Om de då offrade till / honom, och antagligen var det väl mat de brukade offra, så släppte han taget, så att de kunde börja mala igen. Far min gick en gång över en mosse i närheten av Ås i Sunne. Han var sådan att han gärna tog en sup ibland och antagligen hade han väl tagit sig en då också. Emellertid var han på väg från Ås och hem, och när han kom ut på mossen fick han se en som gick framför honom och lyste sig med ett sådant där stickbloss, som de använde på den tiden. Far tänkte att han skul- le springa ifatt den där, så att han skulle få nytta av ljuset också. Men när han började springa, så sprang den andre före. Far han höll emellertid på och sprang över hela mossen, men den andre var alltjämt före. På andra sidan mossen var det en bäck och ända dit var han före. Men där försvann han tvärt i bäcken. Men far gav inte tappt. Det var nyfallen snö, och han började titta på spåren, men då fick han se att det var spår bara efter en. Det var efter honom själv. Då gav han sej.
Trolldom och skydd däremot. Mara
Det finns många egendomliga makter. Särskilt vill de åt kreaturen. Det finns människor som kan trolla också och de brukar också mest ge sig åt djuren. Men nu är det nog inte många som kan några trolldomskonster längre. Förr hade de många dumheter för sig som de trodde kunde skydda mot sånt där men det var så dumt så det kunde de väl knappast tro på själva. För att skydda emot trolldom ritade de kors utav tjära på insidan utav ladugårdsdörrarna men det dugde inte med vanliga kors med fyra uddar utan sex skulle det vara. Stål skulle också vara bra. Mest använde de en gammal hästsko över dörren men nu har de flyttat in hästskorna i stugorna och trillat snuspapper om dem. Maran är allt något egendomligt. Det kan hända att både hästar och kor inte får fred på något vis om nätterna utan är alldeles förstörda om morgonen. Förr trodde de att det var något som red dem om natten och för det satte de upp en död skata i spiltan över hästen för att hon skulle ta fel och rida den istället. Men i ladugården har jag aldrig sett sådana där upphängda.
stall och ladugård.
De hade så många sorter, som de använde för att inte kreaturen skulle bli skämda så- som drakblod, galläpple, dyvelstreck. Sådana där saker lade man in i degtullar och gav kuren i. Så brukade man klippa ett kors un- der buken på dem eller måla ett litet kors med tjära. Över dörren till stall och ladugård bru- kade de sätta gamla rostiga liar, knivar o.d. För att inte mara skulle komma åt dem bru- kade man sätta en marbuske över dörren. Det var sådana där täta utväxter som kan finnas på träden. Man företog sig allt möjligt som kunde tänkas för att djuren inte ksulle bli skämda. Litet mjölk hade man vanligen den tiden och mindre blev det om man fick / korna fördärvade av trollkäringar. Det var inte så utan än att det fanns sådana i detta grannskapet å Gu' vet om det är riktigt säkert ännu. Betesgången. I forna dagar släppte man ut kreaturen mycket tidigare än vadm an nu gör. Någon bestämd dag hade man inte. Det fick ske efter som man hade foder till. Men så snart det började grönska aldrig så litet på mar- ken så var man tillreds att löse ut dem. Det var att valle korna i skogarna den ti- den. Man hade inte de stora järdena att släp- pa dem på. Nol ve Ed hade vi en liten ladugård uppsatt, ty där hade vi våra be- tesmarker. Och det var ganska långt dit. Vi släppte kreaturen dit så snart det började grönska på marken och så fingo de gå där hela sommaren. Vi gick dit morgon och kväll och mjölkade. Och under högsta som- / maren gick vi även dit och mjölkade middag. Det var strävsamt. Men det fick gå. Värst var det, att man inte fick sky regn eller oväder. Hurudant vädret än var, så fick man ta sin mjölkbytta och gå. Var och en bonde skötte sina kor. Vi kände så väl igen bjällan på våra kreatur, så om det var aldrig så många koskockar intill eller hos varandra så kunde vi skil- ja på de olika bjällorna. Och vi kände även igen grannarnas koskällor. Det var all- tid en ko i skocken, som bar skälla om alsen. Flera Bönder i Boda hade säterstugor upp i en stor skog, som kallas östmarka. Där ha de de ock ett stort gemensamt fårhus uppsatt, där fåren fick söka skydd om nätterna. Och det var en människa som såg till dem så att de kom in om kvällarna. På "Säverskohöjden" fanns en stor slåtteräng / där kreaturen gick på bite. Den var inhägnad liksom andra marker i skogarna där man hade sina kreatur. Här hade man framför allt hästarna. Hästarna hade e pinkebjälle om halsen, så att man skulle ha lättare att sö- ka upp dem. Det var vackert att höra när vallkullorna lockade ihop sina djur om kvällarna. Och jag hörde berättas av gammalt folk, att man hade horn att blåsa i. Då blåste man i hornet och ömsom lockade. Köp och försäljning. Det fanns ett grannfolk här som hade många sorters ordningar. Om de köpte en ko, så skul- le hon äta ur kokgrytan den första gången innan hon fick komma in i ladugården. Och så ledde de henne tre varv omkring husen. Om påskkvällen läste de 'Fader vår' framför ladugårdsdörren.
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Personupplysningar, brev
Värmskog den 31 mars 1942. Herr D:r C.M. Bergstrand, Göteborg. Tack för brev i går! Jg. står gärna till tjänst med önska- de upplysningar, – i all synnerhet som vi stå i en gammal tacksam- hetsskuld till Västsvenska Folkmin- nesföreningen. År 1920 utdelade fören. bl. a. två stipendier för bevistande av en folkminneskurs vid Göteborgs Högskola. De gåvo ett helt annat – men därför inte mindre värdefullt – resultat, än som åsyftats. Eftersom det rör privata förhållan- den, är det nog inte värt jg. blandar in dä' här utan övergår att besvara brevet. Ang. de förra gången omnämnda fyra gubbarna tänkte jg. mig också, att de kunde avlidit efter 1938. Den här disponibla mantalslängden är från 1941. / Den möjligheten bortfaller dock, ty min make, som bl.a. är klockare i Värm- skogs församling, skulle säkert kom- mit ihåg, om han varit med och bevisat dem den sista tjänsten. (Vi inflyttade hit från Göteborgs och Bohus län år 1925.) För de i senaste brevet uppgivna personerna äro en del uppgifter rätt och en del fel. Sålunda är: Lovisa Uggla, Ekebol född i Värmskog år 1863 (död 1937) Maria Nilsson, Björnebol, ,, ,, 1863 (död 1937) Fredrik Andreasson, Näs ,, ,, 1855 (,, 1941) Alma Nyvall, Björnebol ,, ,, 1885 Fritiof Aronsson, Gansbyn ,, ,, 1857 (död 1940) Fredrik Nilsson, Björnebol ,, ,, 1858 (,, 1941) Klara Lovisa Präss, Prästbol ,, ,, 1855 Carl Johan Präss, född i Dalby socken 1856 (död 1938) Alfred Lindqvist, Gansbyn, född i Stavnäs ,, 1861 (,, 1942) Johan Danielsson, Ekebol född i Värmskog 1868 (,, (1937) Olivia Jansson, Ekebol, född i Stavnäs 1862. Dessa uppgifter äro hämtade ur Mantalslängden och församlingsboken. – Petter Andersson och Sven Andersson, Degerbyn samt Anna Kristina Jansson, Resbol kan inte återfinnas i någondera. Eva Johansson, Strand kan möjl. vara Eva Jonasson Ahlén, Rolfsbol född 1843 (död 1934). Med utmärkt högaktning Anna Löfstrand. / Värmskog den 26/3 - 42. Herr D:r C.M. Bergstrand, Gbg. Till svar å brev i går vill jg. meddela, att änkan Olivia Jansson, bosatt i Ekebol, Värmskog född i Stavnäs socken d. 3/11 1862 samt frkn. Anna och Kristina Danielsson, Ekebol, Värmskog födda resp. 12/4 1872 och 14/4 1876 i Värmskog berättat, vad som återgavs i mitt insända bidrag till pristävlingen Bondens år. De i sin tur ha i regel hört det av sina föräld- rar. / Angående de uppgivna personerna: Alfred Gustavsson, född -64, Axel Eriksson -57, Olof Jansson, -61 och J. Larsson född 1864 finns inga med de namnen i Värmskog, vilket jg. också just nu kontrollerat gno. mantalslängden – förvarad här. Har möjl. förväxling skett med värmlandssock- narna Järnskog el. Mangskog? Vilket händer ibland. Med utmärkt högaktning Anna Löfstrand.
Husdjur
Hästen blir allt 18 och 20 år gammal. Nu för tiden har de inte en häst så länge, men förr i världen så hade de allt hästen så länge att han blev tandlös och stelbent. Det var så gott om gamla 'hästkrakar', å det var väl gott att de inte fick själv- dö. När skon var slagen under hoven på hästen, så skul- le en korsa med kniven under hoven för att skon skulle sit- ta fast. Det som skars bort av hoven fick inte kastas ut i gödseln. Gödseln blev skämd av det. Brukade samla det i en trälåda å bränna upp det på en gång. Fick inte vränga betslet på hästen. Om betslet vrängde sig när det togs på, så blev det någon olycka eller otur efter vägen. Då var det bäst att spotta genom det tre gånger. Hästen såg bättre än körkarlen, för han kunde se sådana väsen som körkarlen inte kun- de se å då gick han alltid åt sidan, å det bar / kanske iväg i diket också om inte körkarlen passade upp. Kom det en likfärd i vägen, så kunde hästen se den mitt i mörka natten. Hästarna blev stående ibland å inte kunde ta sig fram. Lasset blev så tungt. Det skulle vara en hop små osynliga gubbar som hängde sig på. Om en gick fram till bets- let och tittade genom beselringen, så fick en se dem, å när en tittade på dem, så försvann de. Om det var så att hästen stod svett i stallet på morgonen, så hade maran ridit honom på natten. Det var inte annat än stål å marbuskar som hjälpte för det. För om de skulle skrämma maran, så var det bäst att sätta upp en gammal vass lie i taket över hästen. Far talade om att det var en som hade fått maran sittande på lien. Det skulle vara en piga, som var mara. Björkkvistar som har knutit ihop sig till en boll, skall vara bra att hänga upp över djuren. Hon skyr sådana buskar. Om en häst inte skulle längta, så skulle han ledas tre gånger runt stugan sedan skulle han in i stugan å få litet fägnad. När en häst spändes från en harv eller plog, så lades skaklarna i kors för att hästen skulle / få vila bättre. Det skulle inte vara något vidare bra att sälja eller ge bort mjölk. Den som fick mjölken skulle kunna trolla i den, så att han tog mjölken från korna. Men om de gamle gav bort eller sålde en mjöktår, så passade de sig att ha litet var- me i den, för då skulle det inte gå att 'skämma' korna. Ingen främmande person släpptes in i lagården. En del kunde 'skämma' kreaturen med ögonen. De hade 'onne öge'. När kon hade kalvat, så fick hon mjöldricka. Den skulle hon ha alldeles med samma som hon hade kalvat. Den skulle vara ljum. Mjöl å salt rördes i vattnet. Kon skulle slicka kalven torr, för då längtade hon inte efter honom, så blev han fortare ren. När kon mjölkades de tre första dygnen efter kalvningen så, skulle en stoppnål med tråd i i kanten på mjölkbyttan. Det var för att ingen skulle kunna 'skämma' mjölken. Första målet mjölkades genom en sax. Till nyköpt ko fick man tur om en mötte karlfolk det första när en ledde hem henne. Så skulle hon fram till stugan först, innan hon sattes i båset. Otur kunde bero på / att det var något under lagården som inte var bra. Inte bra om det låg något djur å vattnade under lagården. Den som ville andras djur illa, gick å kastade ben eller något litet självdött djur under lagården för den som han ville skulle få otur. Det var inte bättre om sådant blev nedgrävt i gödselhögen. Om påsklördag gjordes ett tjärkors på lagårdsdörren för att djuren skulle få vara ifred för påskkäringarna.
Bondens år
1) På Eriksdagen skulle Rågen gått i ax, om Olof skall je kaka. Efter Urban skulle ej vara bra att så, då borde sådden vara utförd. 2) Linet skulle sås, då Häggen stod i full blom. När Björken blev grön, var rätta tiden för Vetesådden. 3) Med våroxen menas den ånga som uppstiger ur jorden mot solen om våren. 4. Om sjön jick upp för Nordanvind betydde det ett dåligt År. Den 25 Januari, "Pauli dag lugn å 5) ? /klar, gått år i förhoppning man har." Men stormmar det denna 6) Sunnanväder / dag, bliver det krig å örlig i alla land. 7) Om morgonen skulle både sådd å andra göromål påbörjas i annat fall kallades det ådags. 8) "April våt å Maj kall, fyller bondens lador all." 9) ? / 10) Den 1 Maj skulle man dricka merj i benen samt äta av nogon brödkaka sen Jul, för att ej få ont i ryggen av vårarbetet. Även Hästen skall ha en kaka som varit nedgrävd i Havrebingen. 11) ?(12)?)13) Linet skulle sås av kvinnor även andra sädesslag såddes av kvinnor. /(14) Man skall läsa Fader vår eller nogon annan bön, Havre till exempel skulle sås sa det föll 7 korn på ett Oxtamps storlek 15)?16)?17?18?19.20.21.) Man jick med ett lakan eller skynke å drog efter sig över andras marker för att uppsamla dagg om midsommarnatten, som sedan urvriddes över ens egna foderkrubbor eller dylikt.)22?23?)24.) Ja 25 Ja) 26?) / 27) När klöver å timotej samt renen stod i full blomning 28.?)29.) Ja för att villebrådet skulle ha nogot att äta 30) sjongare 31.) benämning på lie. (Jan.) 32)? 33) Med löktskär menades den sista skären av det sädesslaget för året, gråtareshår den sista skären på en åker 34`35.?36.?37.?38.?39?40?41?42?43?44?(45) Lars skulle slåttern vara avslutad. Mikaeli skulle potatisen upp (46)? 47( Ja) Slottergille) Skärgällkalas, när skörden var inbergad, bestående av klengåsar 48) Med lovisa menades, då nogon med prygel eller (slagan) klämde nogon över nacken. 49) Man lägger upp på Logen 8 eller 12 kärvar på var sida, sen står två man emot varann, å slår så gått de kan. 50)?)51.Nej)52.) Den som inget hadde att tröska till Vaffermäss, hadde inget, sa de gamla. 53)?54? 55. Ja) 56.?) Fågelneken eller kärven till Fåglarna som uppsattes på Julafton lades av vid tröskningen 57)? 58.) man botade bössan medels att lägga litet silver i å skuta ett trôllskott 59-60) Den som vill ha tur i jakt gräver upp nogot som heter Ekorrnötter som fins under granrötter, sedan blandas det mjölet som fins i dessa samman med krutet 61.) 62)? 63.) man skulle kasta nogot i vatnet, om intet annat så lite jord 64) ? 65) När Enen blomar var lektiden för Aborre, å Braxen kunde man börja meta när Allövet var stort som mössöron 66)? 67) En Lusciabrud var tidigt uppe å bjöd på kaffe å Lussekatter 68)? 69) så långt tibaka de gamla minas 70)? 71? / 72) Husdjuren Om Julkvällen skulle kreaturen jes Havre, varvid följande sades. Ät väl å trivs väl, i kväll är det julkväll, ta mergen i benen. Om Julottan skulle sägas, Ät väl å trivs väl, i otta är det Julottan, frågar nogon var du jort av nötta, så säg du åt upp den i malt å i salt om Julafton. 73)? Den 25 Mars skulle man springa trane, som det kallades, bestod däri att man sprang barfota till närmaste granne eller så långt en vågade sig för snö å köld. J. Hugo Andersson Flötane Sundsby P.S Skulle ja få ett bokpris vore ja tacksam fö nogon som handlar om djur eller växtriket.
Wårfrudagen
Wårfrudagen Från W:a Fågelvik, en av de sydvästligaste socknar- na i Wärmland, socknen gränsar i norr till Töcks- mark, i söder till Trankil, i öster till Blomskog och Holmedal och i väster till Ode- och Are-marks socknar i Norge, där jag hade mitt barndomshem, vill jag berätta en del som svar på de framställda frågorna: 1o Första vår eller sommardag firades där enligt almanackan vid vårdagjemningen den 21 Mars, Wårfrudagen däremot var den 25 Mars eller Marie bebådelsedag som på byggdespråket kallades Waffer- dagen och dagen före kallades "Wafferafton". / 2o "Springa Trane" skedde på Wafferafton, det var en sport som idkades av pojkar och flickor i skol- åldern och bestod i att springa barfota i snön, ju längre vägstycke ju bättre, sporten idkas ännu, fast i mindre skala än förr. Rekordet i att springa trana lång väg, som jag känner, togs 1889 av en pojke Daniel Hedelund från Dusserud i W:a Fågelvik, en son till Lantmäteriaskul- tanten J. Hedelund därstades. Han sprang barfotad från skolan vid kyrkan midt över isen på St. Lee till sitt hem, en vägsträcka som snarare över- än understeg 4 kilometer. Jag som på den tiden biträd- de Lantmätare Hedelund med renovationsarbeten kan intyga sanningsenligheten härom. Pojken tog ingen skada av den långa barfotamarschen, ty han är nu välbeställd lantbrukare på sin faders gård. / Detta är vad jag vet om "Springa Trane" övriga frågor besvaras med nej. Däremot vill jag begagna tillfället att berätta några påsk och midsommarseder av vidskeplig art som jag sjelv sett eller erfarit under mina pojk år som sträckte sig över 60 och början på 70 talen, jag är född 1858. 1o Hur ogifte bonden Erik Andersson i Bruntorp, i dag- ligt tal kallad "Erik på Hagen" sökte skydda sig mot trolltyg på påskafton. Först ritade han det vanliga korset med tjära på stall- dörren, det fanns på dörren många dylika kors förut från de föregående åren, sedan slog han 5 slag med yx- hammaren i dörren, varefter han lade yxan innanför trösken med eggen i vädret sen drog han igen dörren och satte på kroken, någon lås använ- des icke. "Erik på Hagen" är död för 50 år sedan. Tjärkors på stalldörren ritades nog lite varstans på den tiden som en gammal folksed utan att de trodde detta ha någon betydelse, endast de / mera efterblivna i kulturellt hänseende trodde på dess vidskepliga betydelse. /2o I mitt föräldrahem blevo på den tiden fåren klipta på påsknatten, det var endast 2 à 3 saxtag på ena käken, så någon skada skedde inte. Mina för- äldrar som inte alls voro vidskepliga viste nog vem som värkställt klippningen men sade aldrig något därom till oss barnen, på våra nyfikna frågor fingo vi endast till svar "det har påskkäringen gjort". Emellertid kom jag rätt snart underfund med vem påskkäringen var, jag vill här ej nämnda något namn enär en del av påskkäringens barn ännu leva. Jag var väl 11 à 12 år då jag kom i underfund härom, jag gick förbi en ladugård som tillhörde en av våra grannar, där hittade jag en påse av lärft, ungefär så stor som om man klipper lång- fingret av en hanske, den var mycket hårt stop- pad och väl igensydd för bägge ändar. Att den / underliga tingesten helt hastigt hamnade i min ficka var naturligt, varefter jag kilade hem och visade den för föräldrarna som konstaterade att jag hittat en "påskkärinpåse". Sedan jag sprättat upp den fick jag se att den innehöll fårull, nöt- hår, hästtagel, svinborst och fjäder emellertid begrep jag sedan vem som klippt fåren på påsknatten. Sedan jag blev äldre har jag ångrat att jag förstörde påsen med sitt innehåll, den skulle ha blivit ett värdefullt museiföremål och mätare på kulturnivån hos en del gummor i slutet av 60 talet. 3o Det var längre fram i tiden jag var väl 17 år eller så, då jag midsommarnatten var med på en s.k. midsommarvaka med dans kring majstång etc etc. Jag kom hem på morgonen vid 4 ti- den, vad fick jag se? Jo, samma gumma som jag förut misstänkt för fårklippning m.m. / gick då över våra vallar och drog ett vitt lakan efter sig, jag gick emellertid in och lade mig och då jag fram på f.m. kom upp omtalade jag händelsen för min mor och frågade vad en dylik manöver skulle tjäna till. Hon svarade att gumman därmed trodde sig "ta nyttan ur grannens åker". Seden lakanet av daggen blivit genomvått vreds det ur över ett lämpligt kärl och det vatten som därvid erhölls spreds över de egna tegarna. Töcksfors den 5 Juni 1922 L. Lindelöf Fanjunkare
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.