Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
festeldar och nödeldar.
Det var på påskkvällen som det eldades på ber- gen. På Valfjället var det vanligt med eld på den kvällen. Ungdomen drog ihop ris, som el- dades upp. Tomma tjärtunnor kastades i elden. Eller man hängde upp tunnan på en stång å tände eld på henne. Folk gick å tittade på elden.
elden.
"Eldfis" kallades en brand som låg å kolade å inte ville brinna på allvar. "Nöeld" var sådan eld som "tok eld å säj sjôl." Uttryck för att det sjunger i skorstenen, när det brinner med starkt drag: "dôner". Jag mins inte annat än när de gjorde eld med stål å flinta. Det hade en med sig när en var ute. On- da väsen var rädda för eld å stål. - Om kvällen kunde man aska över glöden, för att de skulle hålla sig till morgonen. Det var så besvärligt att få eld. Bara det fanns någon gnista kvar på mor- gonen, så var en räddad. För då hade en fnös- ke intill den å blåste eld. Så nöra en på med torra stickor eller töre. - Om inte kvinnfol- ken kunde få eld fort, så hade de dåligt med kärlek. Å ville det inte brinna så troddes det / att någon hade trollat på elden eller veden. Till julbrasan användes torr björkved. Den lades upp i spisen i en "resel". Det var någon gammal som fick sitta vid spisen å hålla elden vid makt. Hade en en rotkäring eller rotgubbe i huset, så fick de sköta om att det brann. Ordet "tura" betyder här fästa om. Vara ute och "tura" = supa å fästa. Om det tog soteld kastade man salt i spisen. Kvinnomjölk var bra att släcka vådeld med. Rönn var bra att ha i närheten av husen, för den skyddade mot eld. Det enda som skulle kunna ha något med el- den att göra var tomten. För det hörde en, att de gamla talade om att tomten var på omen å vid spisen om nätterna. Veden "fiser", sade man å "dä fiser i aska". - Om en råkade att ta i något som en var rädd för att en skulle få sjukdom utav, så tog en å höll händerna / över elden. Det var inte farligt att något ont kunde ta en, så länge brasan sken på en. Om det brann i sotet på grytan skulle det bli oväder. Detsamma om sot föll ned. Om röken gick i backen blev det "lenväder". Talesätt och liknelser om elden. Dä svei som eld i mäj. - Ha eld i râva /om en person är orolig å inte kan sitta stilla/. Som eld å vatten. Som te å kare eld ur smör.
luftfärder.
Det skulle vara en smed här Våxlanda som kom ut ur smedjan. Jämt som han kom ut genom dörren så kom det ett vär å tog honom högt upp i luften. Han mindes inte något, för det gick så fort. Men han kom ned långt upp i Kar- landa.
vårarbete.
Den dagen en började vårbruket så skulle en ha ett litet kalas. Det kallades för "plogbeten". Det var sovel å brännvin. Och detta skulle vara precis första dagen som en satte redskapen i jorden. Kaka å ost från jul skulle en ha till detta kalaset. Det var ett slags mask i jorden som en tittade fter på hur han hade benen. Om frambenen var längst så skulle den förstsådda säden bli längst, å om bakbenen längst så skulle en inte göra sig så brått att så. När allövet var så stort som öronen på en mus så skulle det vara den rätta tiden att så an- nars höll de allt mest före att det skulle vara likerst, när linärlan hade kommit. På Beda-dagen skulle en så linet. Men / andra bestämda dagar för sådd mins jag inte. En fick passa på som vädret var till. Men den sista dagen var Urbanus. Det brukade en allt att vilja hålla på. Ingen särskild klädsel. Det var ett ordspråk att om en tog vantarna på, när en skulle har- va å plöja, så skulle en få bra gröda. Gödselstaden skulle inte vara tom. Om en tog bort den sista tappen ur den, så blev det odrygt sedan. Det var must i den.
vårarbete.
Jag mins att mor gömde bröd från julen. Detta gavs åt hästarna, när en började ploganden om våren. Den dagen lagades det iordning litet bättre mat än van- ligt. Det kallades för "plogbeten". Om en glömde bort att så en fläck, så skulle det vara tecken till att en hade sått för sista gången. När en hade slutat att så, hängde man upp så- korgen i spannmålsboden, för han skulle vara där som en hade säden. Jag vet allt att det fanns de som inte ville ta bort all gödseln i gödselhögen. De lämnade en klick för att det inte skulle bli tomt. Om en hade något, så fick en något också. Man sådde när jorden var tjänlig. Det brukade bli efter mitten på maj, så att en hade färdigt till Urbanus.
vårarbete.
När "våroxen" glimra, så började det bli vår. Men det var inte färdigt att harva då. En fick allt vänta tills det blev torrt i jorden. Första "plog- dan" en var ute fick en "plogbeten". Det var liksom litet kalas med kaka, ost, smör å so- vel. Det var den gamla ordningen. Jag kan inte minnas att det var gömt från julen. De baka- de allt särskilt. Dragarna fick ett kraftigt mål av havre å hö den dagen, för att de skul- le stå ut med att dra. Det var bra, om det var litet kvar i gödselstaden, för det var drygsel i det.
slåtter, skörd och tröskning.
Den sista skåren som skars på en åker kalla- des för "gråtareskåra". Hon kalla- des så för att hon föll ned på backen. Det var svårare att att ta upp henne. När en hade skurit den, så var det att "jage harn tur åkern". En sprang å skrek som om en skulle jaga något. När en hade skördat in, så fick en "skårgillar". Det skulle vara färsk kaka, färskt smör å färsk sandost. Husmora klena en hel kaka med smör å sandost. En fick var sin sådan kaka, å så fick en hushålla med den som en ville. På kvällen fick en "löktegröt". Den kokades av mjöl av bästa råg. Under de första nekerna lades en ost och en flaska / brännvin. Det skulle de ha som tröskade. - Vid slu- tet kappades man att skära. Det var för att en skul- le komma fort till slutet. En brukade ju "puste ut" på åkern, men det vet jag inte att det var för annat än att en skulle få vila. Med sista neken eller lasset vet jag ingenting. Jag vet inte att man lämnade några strå med flit. Om en fick fatt på dubbelax, så skulle en få god skörd nästa år. Rivan hade en den fabeln om att en inte skulle bära henne eller lägga henne med tindlarna upp. Det skulle vara hädelse mot Gud. Var å en ville bli först med skörden. Om en blev sist med skörden, så blev en sist med allting.
slåtter skörd och tröskning.
Inte vet jag att strån lämnades kvar oskurna, men man var allt noga med att inte allt togs med. Var det några strån som låg där å där, sade man, att de kunde ligga åt fåglarna. De skulle ma- ten ha de också. Haren tog en på slutet. Då skulle en liksom fösa den tur åkern. En skrek å hoppade å sprang. Så fanns det någon harpalt i närheten så löt han allt ge sig på schappen. Men det var inte annat än ett gammalt skämt att en skulle fösa bort haren. Jag vet inte om någon i min tid som lade ost å brännvin i botten på sädesladan. Men i "gammel- vâla", så hade de allt haft på det viset här. Det talade allt de gamla på. Det skulle vara som till fägnad åt dem som tröskade. Ju förr de kom till / botten på ladan ju förr fick de brännvinet å osten. Då brukade de att göra beting att så å så många stör skulle de tröska på dag. Å då gick de upp vid två- å tretiden på morgonen å bör- jade med trösken. Det var inte annat än slaga att tröska med den tiden. Och det finns en å an- nan som "bankar" med den än i dag. Tröskningen skulle gärna vara avslutad till jul. Havre kan- ske en kunde få hålla på att tröska efter jul också, men brödsäden skulle vara tröskad före jul, det fanns inte råd annat. På morgnarna fick en lyse sig med tjärvedsstickor som sattes i en "lysekäring" eller hade en elden i en gryta. Bara att det lyste, så att en såg att vägleda. så var det bra. Det sista slaget kallades för "dun- derslaget". Då slog en slagan i blanka golvet, så att det small efter.
slåtter skörd och tröskning.
På slutet när en skar, så skulle en jaga ha- ren in i deras - d.v.s. till grannarna. Se'n skulle han få jaga den i sin tur å den som fick ho- nom sist, blev "säcken". Om en fann dubbelax, så skulle en få god skörd nästa år. Om det blev något strå stående här å där så skulle en inte gå å ta bort det, utan det skul- le stå kvar, för att en skulle få så mycket mer nästa år. Det var allt så far ville ha det. Men vad det var för slags makt som han trodde om detta vet jag inte. Han gjorde så som de hade brukat förr. Å om det var gamla fördo- mar, så trodde de sig inte att släppa dem, för då skulle det gå galet på något sätt. / Om en inte fick jämt lass, det sista utan det blev mindre än de andra, så fick en litet i la- dan nästa år. Det första hölasset skulle ett fruntimmer häva in, för då skulle det bli kvigkalvar. "Lokatt" kallades den som var i ladan eller på logen å tog undan säden. Den som blev sist med slåtter å skörd kallades för "säcken". I botten på ladan lades en ost å ett stop bränn- vin. Det var ingen som kom åt det förrän de ha- de tröskat så att de var vid de sista neker- na. Om en tog det sista äpplet av apeln, så blev det ingen frukt nästa år. Om ett och annat äpple satt kvar på apeln till julen, så skul- le det betyda att en fick bra med äpplen un- der det kommande året.
mjölkhushållning och tröskning.
Om det var bröllop eller begravning i gården så skic- kade grannarna nymjölk dit. Å om det var något större kalas. Sådana flaskor var väldigt välkomna. Om det är åska i luften så surnar mjölken. Ostkaka och mesost förekom som förning å kalasmat. Barnen brukade få en "kärngås", när smöret var fär- digt. Smöret lades på en kakfjärding. Tröskning. Tröskningen börjades i november och så skulle den vara färdig till jul. Med havern dröjde det kan- ske in på nästa år. Det berodde på hur pass stor skörden var. Man tröskade på logen. Hade sla- ga att tröska med. Tröskningen utfördes vanligen av männen. Men i undantagsfall såg man kvinnor vara med å slagtröska, eller hon stod ensam å / tröskade. Men fanns det tillräckligt med kar- lar i huset, så blev hon inte anlitad. Tröskning- en började i otta. Kl. 2 å tre på morgonen så var de i farten på logarna. Man brukade inte hålla på hela dagen. Det var mest om morgnarna man tröskade. Till lyse hade man stickbloss eller en liten tjärvedseld på en stenhall. När de kom till botten på ladan så fick de bränn- vinet å osten som var gömd där å då fick man en riktig "tröskpôtt".
födelse och dop.
Jag vet att det var farligt om den havande kvin- nan blev rädd för något. Barnet fick "vådelsemär- ke" på kroppen. Harmynt blev ungen om modern hade sett en hare å blev rädd. Ungen fick en kluven läpp. Det var farligt i "kvekninga". I badvattnet lades ett mynt eller en silver- ring. Det brukade inte att vara vanligt att den havande kvinnan eller att modern havande kvinnan eller att modern själv bar bar- net till dopet. Det skulle ett annat kvinnfolk göra. / Födelse o. dop. Jag mins, att när mor skulle tvätta bror min, när han var späd, så lade hon en kniv i vattnet. Kom det en vindpust genom dörren, så gjorde hon ett kors med handen över honom. När han inte vil- le tystna, så tog hon en varmesticka å ###- de mot honom. Spegeln skulle hon inte få se i . Det var far- ligt att låta barnen se i en spegel. De kunde bli sjuka. / Berättat av J. E. Anderson född år 1866 (i Silbodal) Uppgiften rör födelse och dop. En brukade att skämta med varandra och säga att en skulle lägga något under sänghalmen så skulle det bli det en ville ha. Om en tog ett verk- tyg som hörde till karlfolk, så skulle det bli en pojk, å tog en ett verktyg som hörde till ett frun- timmer, så skulle det bli en tös. Om ungarna kom å frågade varifrån en kom så fick en ge till svar att folk kom från skogen, him- mel eller sådant. När ungen kom till världen så bru- kade ett äldre kvinnfolk vara närvarande, å då fick en hitta på och säga att det var hon som hade haft ungen med sig. Det vet jag att en inte skulle äta något som var starkt. Se'n skulle en hålla sig i rörelse. Det gick an att arbeta fast att en var sådan. Det blev / senare om en satt för mycket stilla. Jag vet, att kvinnfolken både vävde och spann, när de var med onge. Det vet jag inte annat än det skul- le vara bra. Det var inte gott för den som var ogift å fick ett barn. Det var allt synd om henne, för folk tyck- te att hon hade burit sig så skamligt åt. Hon kun- de inte visa sig ute bland folk på länge efter. Det var inte passande att hon var med folk. Det var så att anhöriga till henne fick skamen också. Det var ett medel som användes, om det blev svårt med barnsängen. En skulle få reda på en som hade gått emellan tåssa och orm, så att inte ormen kom åt att döda henne. När hon kom å tog barnsängskvinnan om mitten, så fick hon lätt att föda barnet. Det var inga andra som fick gå in i rummet, när hon låg i plågor, än den som skulle vara barn- morska å ta emot barnet. Om det blev för illa, så fick ju karln hennes gå in också. / Men inga yngre fick komma in. Barnen skicka- des till någon grannstuga till dess att det var fär- digt. Söndagsbarn blev lyckliga. De skulle bli snälla, å så skulle de få bra minne. Det var bäst om ungen föddes medan prästen var på predikstolen. Någon dag efter sedan ungen var född, så kom grann- mororna med gröt å bjöd på. Det var fin gröt med kanel å socker på. Då hade de allt något plagg eller någon slant med sig å gav ungen. Men det var mest angeläget att de kom iväg med grö- ten. Å så ville de se på ungen. Då skulle de ta- la om, om han vara lik far eller mor. När en gjorde iordning badvattnet, så skulle en ta moderns vigselring å lägga i det eller om en hade något annat av silver eller stål, för det skulle vara sådant i vattnet för att inte det skulle lida nöd på ungen. Om ungen blev sjuk eller det blev något fel med honom, å en visste att en inte hade haft stål i vattnet, så / anka en på det. För då var det ens fel att en inte hade gjort som de gamle sade. Det var första badet som en skulle göra detta. Men en fick vara rädd för att ta in vatten om kvällen. Se'n så hängdes ringen om halsen på ungen. En trädde den på ett snöre å band den om halsen. Så fick den vara, tills ungen var kristnad. Vattnet, som en tvättade ungen i, fick en inte häl- la var som helst. Det skulle en hälla så att det kom under stugan. Så strödde en salt i det, så att inte något ont skulle göra skada med det. Sina kläder tvättade en helst inomhus. De torka- des i spisen. Det var farligt, om en glömde bort att ta in dem om kvällen. Om de fick hänga ute över natten, så var det inte säkert än ung- en kunde få sjukdom på sig, när han fick dem på sig. Det kunde komma "oty å smörje" på dem. Lindorna bands till med band. Men för att det skul- le vara säkert, så tog en en nål å satte i på ett / ställe, där det inte var farligt att ungen skulle stic- ka sig. Det var ju "tocka tro" på att det var ont som kom å ville byta sig till barnen. Å för att inte det skulle gå så hade en sådana konster. Om en inte kunde hålla ögonen på ungen jämt så var en tvung- en att ha sådant på honom, så att han skulle vara förvarad. Det blev "bytesonger". Det var in- som de skulle vara. - På ett ställe hade de fått en sådan. Han skrek, å det ville inte bli något av honom. Modern tog å gick ut med honom å piska- de honom. Då kom det ett troll med den rätta ung- en å lämnade å så tog hon sin tillbaka. Så har inte jag gjort med din unge som du gjort med min", sade hon. Å se'n blev hon borta. Det var inte något fel med den riktiga ungen. - Det var farligt att lägga ungarna ute å inte se till dem. För om de inte blev bortbytta så kunde de bli för- därvade. Det var bara bättre folk som hade råd å bestå med dopklänning. Då var det en lång vit klänning / med spetsar på å e hätte med spetsar på huvudet. En slant hängdes på klänningen eller sat- tes fast i lindan, för att det inte skulle fattas pengar för barnet. Den skulle sitta i, när en var till dopet med ungen. Det var en karl å ett fruntimmer som var till kristning med ungen /"bäre fram ong- en te dope"/. Sex veckor sedan ungen var född, så skulle en "gå i körke." En fick hålla sig hemma till dess, för det skulle inte vara passande att en gick någon vä- gen.
frieri och bröllop.
När en skulle ut å fria, så smög en sig iväg om kvällen, när ingen såg en. För det mesta så ville inte pojkarna ha vettigt att de var när en tös om nat- ten. En ville inte höra talas om det. Det var inte säkert att det blev något bestämt av dessa frierier. Det kunde vara några gånger så kanske de blev less åt varandra. Ibland hände det allt så att de fri- ade så att det blev en unge, å se'n blev det slut på frieriet. Om en ville ha riktigt allvar med ett frieri, så löt det vara "böneman". Om det var ett par som tyckte om varandra, så talade de vid en äldre att han skulle fria åt dem. Han talade vid föräldrarna. När han hade övertalat dem, så kunde fästfolket gifta sig när som helst. Han fick ett par "hôser" / för besväret. Om sommaren ville allt ungdomar gärna ligga ute i ladorna. Pigor och drängar hade den seden. Om en visste att pigor låg i ladan på något ställe, så gick en allt dit å hälsade på dem. Det var roligt å gå å skrämma dem om inte annat. En smög sig i höet å kröp fram till dem å högg dem i benen, så var en utefter väggarna. Ibland fick flickorna gissa vem en var, men då kanske en vrängde bort rösten. Dagarna mellan tomesmäss å jul for de som skul- le gifta sig eller som gift sig under året omkr. i gårdarna - klädda i "brurstass". Å då skulle de ha av allt som man hade lagat teress till julen. Lin å ull skulle de också ha. - De förmögna for rent med stass. Merendels åkte de förmögna. De fattiga gick. Det var inte så ståtligt för dem. Det kallades "fästköring". Lysning skulle en inte ta ut en torsdag eller fre- dag. Så skulle en gå när det var nytänning. Det var brukligt. Om en tog ut lysning på / nedan, så blev inte kärleken långvarig. När det hade lyst i kyrkan för ett par, som en kände till, så yxade en upp en käpp å ställde till dem. Det var inte för annat än att en skulle få roligt. För när det lystes första gången så for en ned från predikstolen å bröt å benen. Det var ett prat en hade. - De som var förmögna ställde allt så att det blev "lysningskalas". Det var sådana som skic- kat "lysningsgåva" som blev bjudna. Det var all- tid något i bohagsväg, som kom som gåva - bric- kor, kannor, stop, tallrikar, skålar, knivar el. dyl. Gästerna hade "forskorg/forekorg" (?) med sig till bröllopet. Grannarna skickade fram denna dagen före bröl- lopet. I den var det kaka, sovel, sandost och ost - allt efter som de hade råd till. De närmaste grannarna å alla släktingar bjöds till bröllopet. Vid vigseln var det ett par äldre som var med å skulle vara vittne. När brudparet kom hem från vigseln, så blev de / lyckönskade av gästerna. Var det då någon med som var bra att prata, så höll han ett tal till brudparet å önskade dem lycka å välsignelse. Så blev det skålning med brudparet. När det led på, så fick en middag. Ett stort bord var dukat som en fick sätta sig intill. Den van- liga högtidsmaten var korv, kött, fläsk, potatis, bruna bönor, kål el. någon soppa. Värden och värdinnan gick omkr å bjöd. Värden slog i supar- na åt gästerna. På kvällen kom det folk å ville se på brura. Då gick hon ut å visade sig. Då blev hon hissad. Skjutning förekom. På hemfärden efter vigseln så passade vännerna på att skjuta lösa skott å så på kvällen vid bröllopsstugan. På den tiden, så skulle en "gi i brurskåla". Jag tror bestämt att det var på andra bröllopsdagen som en gav i den. En fick ge som en tyckte att en hade råd till. Värden satte fram en skål på bordet, å i den skålen fick en lägga. / Om prästen var med, så var det han som skul- le dansa första dansen med bruden. Eljest var det brudgummen. Alla karlarna skulle dansa med henne. Ju mer de dansade med henne ju mer brännvin fick de. Men hon skulle ha en styver, när en hade dansat med henne. När det var slut på bröllopsdagen, så skulle en ha riktigt roligt. Då tog en i ring å dansade kro- nan av bruden. Så band en för ögonen på bruden å så fick hon leta sig fram å sätta den på hu- vudet på en tös. Den som fick kronan skulle stå brud därnäst av dem som var i bröllopsstugan. De mera långväga gästerna stannade kvar. Det bäd- dades på golvet, å se'n fick de lägga sig som de tyckte. De som inte fick plats i bröllopsstugan fick följa med till grannarna. Vet inte, att man hade något bruk med stabben eller träd. Det kan hända, fast att inte jag mins det. På annandagen så skulle gästerna till bröllopsstugan / igen å ha fägnad. Det var spel å dans då också. Men då var det bruden å brudgummen som skötte om att bjuda. Då fick en smaka på "brur- gröten". Alla som kunde säga ett rim till den, var kvicka att prata. Då blev det så roligt. Jag mins inte att det var något särskilt när de flyttade ihop.