Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Slåtter, skörd och tröskning
Ett barn, som kastade nekarna till den som ladde, kallades stab- bakråka. Lokatten var det ett tal om - man satte en prägel om nacken på en annan och sa: "Nu ska du få känna på lokatten." Ej tal om lokatten. De tog var strå - lämnade inget till hafsfrun e.d. Har inte hört talas om att man skulle "kritta haren" o.d. Skörlakatt gjorde de av några halmstrån och bar till en bonde, som inte hade "rodlossat" (tagit av säden), satte den på åkern intill säden som inte var avtagen på. Det tror jag inte ar slutat med än. Har inte hört att sködekatten skulle äta av grödan och göra den odryg. Stäjlakanna - husbonden la´ en flaska med brännvin i de första neker- na för att folket skulle vara mera måna om att tröska. På smärre / ställen brukade de ha tröskat färdigt till jul,, på större till Kyndels- mäss. När pappa var ung, hade hans far en tröskare från Mark som stod och trosk hela dagarna för tolv öre om dagen och maten. Det var på 1840-talet. Från Småland kom flickor hit och hjälpte till med skörden. När de skulle rensa hörn i basta - det kallades att klöfta - gick de och "gjorde hytte". Jag var borte i attan sögnadagar i rad, började klockan 3 på morron och höll på till 6 på kvällen. - Nej, de hade inga klöfteser här från andra trakter.
Frieri och bröllop
Nattfrieri, "lafiske", "nattspel" e.d. har upp- tecknaren ej funnit minsta spår av i Grimeton, Hunnestad och Rolfstorp. Ingen sagesman känner till något av denna art. Om en flicka fick torkat lätt, sades hon vara i pågatycke. De skulle sitta jul- eller nyårsnatt (ovisst vilket) och titta sig i spegeln och sam- tidigt äta en rå sill med ben och allt, så skulle den blivande komma och visa sig i spegeln. Charlotta Svensson f. 1885. Ett sätt att ta reda på den blivande / var att pressa saft ur ett grässtrå under formeln: "Östan, västan, sunnan, nol, visa mig nu, var mi fästemö bor!" Regn eller snö under vigseln betydde ri- kedom. Om två bröder gifte sig med två systrar, så blev det ena paret rikt, det andra fattigt. Det var alltid vanligt med förning till både bröllop och begravning. Ett slags kakor kal- lades "äggaringar", ett annat slag "skålakakor". Brudgummen skulle ha en dräng, som klädde av honom på kvällen. Bruden hade en piga. De skulle ha en tvåkrona eller så där. "Brudstass", då brudparet åkte till det nya hemmet. De åkte i första vagnen och hade med sig brännvin och bjöd alla, som de mötte. Brud- gummens dräng och brudens piga skulle vara före och ta emot på det nya stället. Lantbr. Andersson. f. 1868.
Jul, påsk.
Den som kom först hem från kyrkan på juldagen blev först gift eller först färdig med arbetet. Och då husbonden kom hem från julottan, så skulle drängen stå beredd att slå upp en sup åt honom. Under julen fick inte spinnrocken stå inne, men knutadan började de spinna igen. Det var ju bara fruntimmer, som spann, och den förste karl, som kom på besök den dagen, blev "spinne- karl" åt det fruntimret, som satt vid spinn- rocken. De gick inte gärna bort den dagen, för det var ingen ung pojk, som ville höra, att han var spinnekarl åt ett gammalt fruntim- mer. Den dagen hade de mycket upptåg för sig. De / klädde ut knutagubbar och bar omkring och ställde vid dörrarna. Pojkarna hade också den seden att de gjorde i ordning en liten påse, som det stack fram sopa och raka ur, och i den påsen fanns det mycket "uselt", och den hängde de i hemlighet på ryggen på flickor- na vid påskeldarna, och så stack de hål på påsen och så rann det ut på hennes klä- der. J-a, Idala och Gällinge hade rykte om sig att vara en led bygd. Alla var knivskurna, och det hände, att de fick välja fjärdingeman från annat håll, för det gick ju inte att ta en med ärr.
Julafton.
Tog in julhalmen gjorde vem som helst; det var före vi åt kvällsmat. Vi hjälptes åt att breda den. Vi låg i halmen hela natten en gång - vi låg med gångkläderna på och hade inga sängkläder i halmen. Halmen fick ligga till da´n efter Trettonde, men vi hade skiftat om på Nyår. Vi hade julgran, när vi var små. Det var allmänt i alla stugorna i vår by - Torpa. Det var en liten, som stod på gol- vet. Somliga hade ännu mindre, som stod på ett bord. Vi klädde den med papper och äpplen och små ljus. Julhögar hade vi med små runda kakor och dövelskatter i. En julost skulle stå på bordet hela julen - den fick inte rö- ras. Ett ljus fick brinna hela julnatten. De talte om att det skulle bli tänt i bägge ändar, om man inte såg till det. Vet / inte om att de döda skulle komma hem julnatten. Julanek - slogs upp i ett träd eller var det passade. Eller på en stake på logväggen. Inte mer än en julanek på varje ställe. Det är sexti år sedan de slutade med julhalmen här. Då började de väva halmmattor, men det var en uselhet, för de blev så dammiga. Sedan tog de till att väva "kladamat- ter". Lekar i julhalmen: Dra kävle, ta julabocken, ta styvern på stol´n, gå upp med marboklövet, ta blinnebocken, resa den döde.
Julseder
Vi yste alltid julosten i september, det mins jag så väl, att det då var mycket noga, att man skulle ha särskilt fint på ystagillet, nyskurat och så där. Grisen kunde man slakta när som helst på hösten, bara det blev på ny, annars går fläsket så illa isär. Den seden håller jag på än idag. Efter slakten skulle man stöpa ljusen. Alltid ett eller ett par grenljus för julbordet. Det är mycket noga, att man hugger, fäller julveden såväl som annan ved på ny, annars bara kolar den och ryker. Det gör vi / alltjämt. Baka skulle man alltid göra i julveckan, och brygga gjorde man strax innan, så att vi fick vört till vörtbrödet. När man bakade fick man ej sjunga, då skulle man få gråta innan brödet var uppätet. Man hade fyra slags bröd till jul. Grovt bröd av råg och havre, mellan- bröd av råg och vete, fint bröd av vete samt vörtbröd. I vörtbrödet hade man mycket kryddor, det var också högtidsbrödet. Vörtbröd gömde man en kaka tills karlar- körde ut gödsel på våren, då fingo de den till elvakaffe första dagen. Husets folk skulle ha var sin kaka, även släktingar och vänner kunde man ge en julkaka. Julkakorna var något mindre än vanliga kakor, / äggostformerna var mycket bra att baka julkakorna i. Jultiggarna fick väl som vanligt men de skulle ha åtminstone en korv. Det var alltid noga med att skura stugan till jul, en gång berättas det att ungdomen gick ihop och skurade sju stugor på en liten stund. Sen hängde man upp julaklä (prov bifogas). De kunde ibland vara vackert broderade med långa fransar. Vi ha ännu några gamla kvar. De skulle hänga högst upp efter taket runt om i stugan. Över bordet gjorde vi alltid en krona av halm och hängde upp, men jag mins inte riktigt hur vi gjorde den, den var rätt så stor. Senare började man ha konterfej. De hängdes mitt på väggarna / I skymningen bars halmen in och vid samma tid julosten. Då doppade man också i grytan men innan man åt skulle någon läsa i psalmboken. I mitt hem hade vi julträ, vi ville inte ha gran, för pappa tyckte det var så nymodigt. Men vi började ändå ha gran mens jag var liten. Ett julträ var inte högt, det stod på ett bord, alldeles som en bordsgran (vi började också med små granar, innan vi fick en riktig). Det var en käpp och så hade man satt i kvistar, det kläddes som sedan granen. Man gömde julträet från år till år. Naturligtvis hade vi julkärve, men den sa´ vi inget särskilt om. Julbrasan skulle alltid vara av björkved, ju vitare dess bättre. / Julafton åt vi soppa och kött och revbenspjäll, som vi säger. Juldagen var det vanligt med blåkål till middag. Annandagen skulle man ha stekt blodkorv till frukost, det var mycket viktigt. Vi hade julgröt också, men jag mins aldrig att vi skulle rimma. På julafton ställdes allas julkakor omkring osten, sén fick man se, vilken som varade längst. Det gick ett ordstäv om den myckna maten på jul: "Julafton och juldag fick folket äta så mycket de ville, men anda´jul, börja mor plocka bort sitt sul". På julafton var det mycket noga med att få in kreaturen tidigt, då skulle man få höstat in tidigt. / Somliga sade att den som först kom hem från kyrkan, skulle först få höstat in, det var på juldagen. Det roligaste var när man tog in halmen, det fick vi barn göra själva. Vi gjorde ingenting särskilt, men på ett ställe lade de kors vid dörrarna, när de tog in halmen. De brukade också bära en del av halmen ut på en åker. Det var väl någon gammal sed. Vi hade så många lekar med nötter på jul. Man skulle lägga räv. Det var bara att lägga nötter i form av en räv. Man gjorde också "Jag kör mina svin i skogen, Mina hästar springa, Vilket träd bär bäst". Det var mest gissnings- lekar. Nyårsafton skulle man röra i ordning askan i spisen. Var det spår i / askan på morgonen, så betydde det, att något barn skulle födas i huset, om spåren stodo inåt. Stodo de utåt, skulle någon i huset dö under året.
Forna förhållandem.
Vi hade en morbror till min mor. Han var blind. Han gick ikring i bygden och sålde synålar, knappnålar och kryd- dor och han köpte ben. Han bar säcken själv mellan gårdar- na och la in den hos någon handlare, för han fick lägga benen i pant för varor. Jag följde honom ofta på hans vandringar. På Gåsevadsholm köpte de ben. När han hade samlat 40-50 pund ben, lejde han en bonde till att köra dem till Gåsevad; det tog bonden 5 kronor för. Morbror fick 20 kronor skeppundet för benen på benstampen i Gåsevad. Jag har varit i Amerika tre gånger, sammanlagt nio år. Jag reste dit 1887 på hösten och kom hem 1889 till jul. Så var jag där 1892 till julen 1895. Tredje gången var jag där 1893 - 1905 te jul. Jag hade arbete i sågverk om somrarna och i skogar om vintern. Först var jag hos en farmare i staten / Mishigan. I staden Luddington var jag på sågverk och sågade åt farmare. Jag tjänte inte mycket, inte 3 daler om dan, det gjorde ingen på den tiden. Det mesta var 1½ daler om dagen för sågverksarbete. Jag bodde hos en svåger för 13 daler i månaden. Jag "borda" mej själv ibland, då blev det lite billigare. Resan kostade första gången 100 kronor till bestämmelseorten Jamestown i N.Y - då for vi över England. Andra vännan kostade resan 180 kronor, men då skulle en längre in åt landet. Det for många härifrån dit på 1870- och 1880-talen. Många blev kvar där. De spanntrask. De skulle tröska 12 tunnor till bonden, sen fick de behålla den 13:de själva. Det var många i små stugorna, som gjorde det. Karl Johan (i stenstugan) och andra, som var boendes här inne, gjorde det. De gick hem med nat- ten. Det förekom inte, att de gick härifrån till Skåne och tröskade. På höstarna. Då fanns de sill, körde bönderna ner till fiskelägena och köpte sill. De saltade själva. Fiskarna var mycket fattiga. Jag var med där nere, för de nytta att köpa / att köpa upp potatis och frakta till Göteborg. En på Lahall de kallade Skeppare-Bernt, köpte upp, och en annan som hette Erik Wennerberg. Då fick vi mycket olika priser. 3,4 - 5 - 8 kronor för tunnan eftersom det var god tid på dem. Vem som fiskare, fick hans hustru ge sej iväg med fisk och sälja till bönderna. De bar dem i en korg på ryggen. De fick betalt i mjöl, det ville de själva, för de fick mer i värde på det viset. En del fiskare hade häst och körde i- kring med fisk. Min far sa, när han var sexti år: "Jag har varit i både Kö- penhamn och Stockholm men aldrig i Bua (ett fiskeläge i Värö). Han var ändå född i Värö. Annars for de flesta ditut någon gång och köpte sill på hösten. Jag har varit i Bua och Biskopshagn. för jag nytta att täcka halmtak, så jag var ute mycket. Men i min barndom var folket här-i trakten kring kyrkan - sällan eller aldrig där. Här brukade folk bära ljung, och då brukade de lägga av sej bördan och pusta vid gamla smedjan. De hade en luta vid stugan eller de hade något uthus, som de förvarade / ljungen i. Lutan intill en vägg var av litet bräder. En dörr i ene änden. Det var att packa så gott man kunde och trycka i- hop´et. Det var allra bäst att ta ljung på vintern strax efter jul, då det var barjord. En fick ibland gå i snön. Vi tog av ljungen med en kniv med träskaft - ibland var det en gam- mal lie, eljest gjorde smederna sådana knivar. Ljungen an- vände de till bränsle. De allra fattigaste hade inget annat än ljung att elda med. Barna gick barfötter alltid mellan pingst och Mikaeli. T. o.m. när jag läste för prästen 1879-80, gick flera pojkar bar- fota i nattvarssskolan, men alla flickor hade skor på sej.
Gerda Severinsson
B344A2: Diverse. Ortnamn. Bak. Diverse. Ta upp säd. Tak. B344B: Tak. Smör. Stadsresor. Ost. Brygd. Svinslakt. Korv. Får. Kosjukdom. Doktor, smed, tänder o.d. Marknad. Valla kreatur. En vigsel. Gå i kyrkan. Lindebarn. Ull och lin. Vinterarbete inomhus. Byk och mangel. Kleven. Skolgång. Dansbanor. Julottefärd. Julmat. Sjunga för ägg. Kalkoner. Till kvarns. Vagnar. Oxar. Den första bilen och cykeln. Sjöar och höjder i socknen. Diverse.
Gåtor
1. Hurtig, hurtig, snäll ibland de mindre profeter. du är en profet snäll, säg mig vad du heter ! Pappa är ju inte skuren, men två gånger födder i buren, med ögon, öron, hatt och skägg, rött som blodiga tårar. Strumpor å skor drager han ej, men han haver båder stövlar och spårar. Å hustrun tager han i sin famn mitt för prästens näsa. Svar. tuppen / 2. Dä stod en man på tientärta å kallte på sin rosenberta: släpp ut vår sniensnärta, för det kommer ? - ? - ? tar bort våra damerskvinner ! Svar: Bonden stod på harven och ropade till hustru att hon skulle släppa ut hunden, ty en räv kom och ville ta fåren. 3. Lella, lella lätta hoppa över stätta mä fem vida käppa ! Svar: Fåret med fyra ben och en svans. 4. Vit som en svan, svart som en ramm hoppar som en hare å går som en man. Svar: Skatan. / 5. Vit som ett ägg, räcker runt kring en kyrkevägg. Svar: Nystanet. 6. Jag hade liv och levande bar men nu är jag döder och levande bär och svävar över de döda. (Medd. var inte säker på att hon mindes rätt, och tydligen är formuleringen något felaktig.) Svar: Skeppet. 7. Ett fähus fullt med vita kor och en röd kalv dansar på floen Svar: Tänderna och tungan. Krämmare (=tattare) kunde så många gåtor. Jg varpå ett ställe på Balgö en kväll, och där var fullt med krämmare. Jag fick lära mej många gåtor utav dem. Men annars var det vanligt förr, när en hoper ungdom kom tillsammans, att de "sa´ gåter", men det mesta var fula, och såna vill jag inte tänka på. / 8. Lelle lulle låg på tak trilla´ ner och slog sej bak, ingen man i detta land lelle lulle laga kan. 9. Va ä dä som gapar över vatten men aldrig får en tår ? Svar: Koskällan. 10. Dä ffnns i sola men ine i måne, dä finns i Halland men inte i Skåne, dä finns i ändan på Daniel. Svar: boktaven l. 11. Två små grå ligga å klå, en unner å en på, å lellegubben står. Svar: Maltkvarnen 12. Där stod en man uppå e tuva mä gröner tröja å röer luva,. Jag säjer hans namn, men ti still. Svar: tisteln. / 13. Det var en som blev dömder av med livet, men han skulle bli be- nådad, om han kunde säga en gata som ingen kunde gissa. Han sa: Ut gick rådlös, in kom råd, femtan tungor i huvudskulten låg - Men det var en visa om det. Det var bara en gubbe här i byn, som kunde sjunga den, och jag hörde den bara två gånger och det är ö- ver sexti år sen: - - - Va ä vitare än svanen, - Änglarna ä vitaren än svanen, åskan ropar högare än tranan. - Var firar man den präktigaste jul ? - - I himlen firar men den präktigaste jul - "
Herremän och fruar.
Det var ett herrskap på Dal (herregård i Fjärås). Och på Han- hals holme var en fästning, och den var "led för danskar". Så kom det en hop rövare till Dal en jul- eller nyårsafton. Nils Ofredsman hette deeras hövding. De hade också med sej en gammal käring. Frun dukade fram dryckjom och mat till dem, och hon tog med sig käringen upp på vinden och skulle visa henne sina dyster- heter. Men som käringen stod och tittade ner i en klädkista, slog frun igen locket och hakarna tog i naken på käringen, och sen satte frun sej på locket, tills käringen hade slutat att sprattla. Under tiden hade rövarna supit sig fulla. Det var en visa om den händelsen, men jag kommer inte ihåg mera än: Vi ska slå dig själva ihjäl och sova hos din hustru i natt. / Hon tjänte sin herre i tro, hon sprang till Hanhals holme i sina köppesko - - - Käre mina vänner, kläden eder icke falskt. I veten att Nils Ofredsman, han är en vågehals. - - - När Nils Ofredsman ut enom fönstret såg, då fick han se drusige (eller brusige) herr Pådar uppå den gångaren grå. - Det var som pappa relatera´ för mej. Sen kringrände de rövarna och slog ihjäl dem. Jag har aldrig sett den visan tryckt.
tomten
(De som hade tomtar blev rika. Tomten tog från andra. Om julen satte man ut mat åt honom, gröt, smör och nysilad mjölk. Tomten var liten. Han hade röd luva, röda strumpor och små tofflor. (Adolf Andersson, Hjelmared) Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade. När han hade slagit ihjäl kon, åt han upp gröten och fick se smöret och blev alldeles ifrån sig. Men han visste att i Skårby hade di en kom som var precis likadan. Där fick han ett schå julafta. Han tog den döa kon och släpa av till Skårby och drog hem den levande. Och det blev ju bra med det. Men så om sommarn, när det blev varmt / så vet en ju alla att kräka keser. Då ville den här kon över åa och kesa hem till Skårby. Men då måste tomten stå i åa och yra vatten så det stod i himlens sky, så inte koa skulle kesa till Skårby. (Alla som det gick framåt för hade tomtar. Di tog från de fattiga och bar där di var hemma. (N.J. Berntson)
Fruar
Det var ett herrskap på Dal, och på Hanhals holme var en fästning, och den var "led för danskar". Så kom det en hop rövare till Dal en jul — eller nyårsafton. Nils Ofredsman var deras hövding. De hade också med sej en gammal käring. Frun dukade fram dryckjom och mat till dem, och hon tog med sej käringen upp på vinden och skulle visa henne sina dyrbarheter. Men som käringen stod och tittade ner i en klädkista, slog frun igen locket och hakarna tog i nacken på käringen, och sen satte frun sej på locket tills käringen hade slutat att sprattla. Under tiden hade rövarna supit sej fulla. Det var en visa om den händelsen, men jag kommer inte ihåg mera än: Vi ska slå dig själve ihjäl och sova hos din hustru i natt. — — — Hon tjänte sin herre i tro, hon sprang till Hanhals holme i sina kippesko. — — — Käre mine vänner, kläden eder icke falskt! I veten att Nils Ofredsman, han är en vågehals. — — — När Nils Ofredsman ut genom fönstret såg, då fick han se drusige -- eller brusige — herr Pädar uppå den gångaren grå. — Det var som pappa relatera för mej. Sen kringrände de rövarna och slog ihjäl dem. Jag har aldrig sett den visan tryckt.
Julafton.
Det var inte bruk här att man ha upp- trusket till jul. Det räckte alltid att stå vär med präg- larna till Lillajul (Kyndelsmässan). Men då skulle det vara färdigt. Detta gjorde emellertid, att man aldrig hade något särskilt besvär att rengöra logen och bära bort säden på julafton. Man gick där väl kanske och plockade lite i ordning på förmiddagen, men det var också allt, vad där var att göra i julavéga". Kreaturen. De skulle ha bätte foder än vanligt på julkväl- len. Nej, jag vet aldrig, att någon gav dem juldricka eller brännvin. Inte heller tror jag, att någon sade / något till dem eller önskade dem od jul. Far gjorde det åtminstone aldrig. Julstänger. Vid vardera sida utanför förstugudörren restes en hög, vacker enbuske, som sedan fick stå var hela julen över. Fågelnek. En fågelnek på en stake fanns vid varenda gård. Den neken valdes ut vid trösknigen, då man fann någon, som var särskilt stor och väl matad. Den lades undan och så fick den ett eller ett par extra band så att lättare fästes vid staken. Efteråt kallades den för kreaturen Doppa i grytan. Nu är det alldeles bortlagt här. Men seden har fun- nits här också, så att jag minns den. Det gjordes dock / inte mycket väsen av det här. Julbad. Något julbad kan man inte tala om här. Ett dags större kroppstvagning företogs i de flotta stugorna, men den förlades då alltid till kvällen före julafton. Julhalm. Förhållandet med julhalmen var likadant här som i Ölmevalla. Allmän sed här också. Av lekar, som hörde julhalmen till, minns jag kanske några stycken. 1. Smi söm. En rund, stark stake (vanligen en ristake) lades så, att den med ändarna vilade på två stolar och fritt kunde rulla kring. En person - även töser försökta sig på äventyret - satte sig på staken och lade också upp benen på den, korslagda vid vristerna. I handen hade han en inte allt för kort påk. Så länge han med påken stödde sig på golvet gick det bra att hålla / balansen. Men enligt lekens regler skulle han stöta med påken mot golvet. Då blev det värre. Var sådan stöt räknades för ett färdigsmitt söm. Stötarna skulle utföras växelvis från vardera sidan. Tjugofyra söm behävdes för att fullsko en häst, sex i var sko. Men det var sannerligen ingte många, som orkade sitta kvar så länge, att de smidde en full gång (gan). De dumpo som oftast i halmen, långt innan "gangen" var färdig. 2. Dra kävle. Tvvå deltagare. De satte sig mitt emot varandra i halmen med fotsulorna stödda en var mot den andres. Mellan sig hade de en stark käpp, i vil- ken de båda höllo stadigt med bägge händerna. Sen gällde det för dem att söka spänna alla krafter för att "dra upp" den andre. Knäna finge inte krökas. Den starkare drog då till sist upp den svagare, så att denna restes upp i stående ställning. 2. Ro i Tyskland. Två deltagare. Vardera flätade ihop en försvarlig karbas av julhalmen. Sen satte de sig / i halvliggande ställning i halmen, och den ene lyfte det ena låret. Den andre passade då på och gav honom ett ordentligt truvnyp med karbasen där bak. Sen byttes rollerna. Och så fortsatte man växelvis, tills en av dem hade fått nog och gav upp. 4. Hogga fläsk. Två deltagare. En var häst. Han ställde sig framåtlutad med båda händerna stödda mot sitsen på en stol och med benen raka. En var ryttare. Han satt på "hästens" rygg men vänd baklänges, så att han kunde komma åt häs- tens bakben. Han lutade sig framåt, så långt han vågade och hannade sen av hjärtans lust på "häs- ten" i hasorna (knävecken). Leken gick ut på, att tvinga "hästen" att böja benen och i bästa fall få honom att falla omkull. Då var ryttaren segrare- 5. Spänna spark. Det är den allmänt kända leken, som vanligen kallas dra haskrok. Två deltagare. Läge: på rygg i halmen men "skafföttes". Verderas ena ben krokades i den andres i knävecket och sen gällde det / att med en hastig knyck tvinga motståndaren att slå en kullerbytta baklänges. 6. Mussla sko. Gammal, välkänd lek, som inte behöver beskrivning. 7. Nappa spurven. Flera deltagar. Det var ett slags blindbock. En fick ögonon förbundna och satt på en stol. De andre stodo i ring omkring blindbocken. En av dem sträckte ut handen och gav bocken en ordentlig lugg, och sen sporde någon annan: "Vem var dä ?" Sen gällde det för bocken, att gissa, vem det var, som hår- dragit honom. Gissade han rätt, fick den utpekade inta hans plats; i motsatt fall fick han "sitta om igen." Julhalmen låg inne, till långt efter jul.