Transkriberad uppteckning

Vi hade en morbror till min mor. Han var blind. Han gick ikring i bygden och sålde synålar, knappnålar och kryd- dor och han köpte ben. Han bar säcken själv mellan gårdar- na och la in den hos någon handlare, för han fick lägga benen i pant för varor. Jag följde honom ofta på hans vandringar. På Gåsevadsholm köpte de ben. När han hade samlat 40-50 pund ben, lejde han en bonde till att köra dem till Gåsevad; det tog bonden 5 kronor för. Morbror fick 20 kronor skeppundet för benen på benstampen i Gåsevad. Jag har varit i Amerika tre gånger, sammanlagt nio år. Jag reste dit 1887 på hösten och kom hem 1889 till jul. Så var jag där 1892 till julen 1895. Tredje gången var jag där 1893 - 1905 te jul. Jag hade arbete i sågverk om somrarna och i skogar om vintern. Först var jag hos en farmare i staten / Mishigan. I staden Luddington var jag på sågverk och sågade åt farmare. Jag tjänte inte mycket, inte 3 daler om dan, det gjorde ingen på den tiden. Det mesta var 1½ daler om dagen för sågverksarbete. Jag bodde hos en svåger för 13 daler i månaden. Jag "borda" mej själv ibland, då blev det lite billigare. Resan kostade första gången 100 kronor till bestämmelseorten Jamestown i N.Y - då for vi över England. Andra vännan kostade resan 180 kronor, men då skulle en längre in åt landet. Det for många härifrån dit på 1870- och 1880-talen. Många blev kvar där. De spanntrask. De skulle tröska 12 tunnor till bonden, sen fick de behålla den 13:de själva. Det var många i små stugorna, som gjorde det. Karl Johan (i stenstugan) och andra, som var boendes här inne, gjorde det. De gick hem med nat- ten. Det förekom inte, att de gick härifrån till Skåne och tröskade. På höstarna. Då fanns de sill, körde bönderna ner till fiskelägena och köpte sill. De saltade själva. Fiskarna var mycket fattiga. Jag var med där nere, för de nytta att köpa / att köpa upp potatis och frakta till Göteborg. En på Lahall de kallade Skeppare-Bernt, köpte upp, och en annan som hette Erik Wennerberg. Då fick vi mycket olika priser. 3,4 - 5 - 8 kronor för tunnan eftersom det var god tid på dem. Vem som fiskare, fick hans hustru ge sej iväg med fisk och sälja till bönderna. De bar dem i en korg på ryggen. De fick betalt i mjöl, det ville de själva, för de fick mer i värde på det viset. En del fiskare hade häst och körde i- kring med fisk. Min far sa, när han var sexti år: "Jag har varit i både Kö- penhamn och Stockholm men aldrig i Bua (ett fiskeläge i Värö). Han var ändå född i Värö. Annars for de flesta ditut någon gång och köpte sill på hösten. Jag har varit i Bua och Biskopshagn. för jag nytta att täcka halmtak, så jag var ute mycket. Men i min barndom var folket här-i trakten kring kyrkan - sällan eller aldrig där. Här brukade folk bära ljung, och då brukade de lägga av sej bördan och pusta vid gamla smedjan. De hade en luta vid stugan eller de hade något uthus, som de förvarade / ljungen i. Lutan intill en vägg var av litet bräder. En dörr i ene änden. Det var att packa så gott man kunde och trycka i- hop´et. Det var allra bäst att ta ljung på vintern strax efter jul, då det var barjord. En fick ibland gå i snön. Vi tog av ljungen med en kniv med träskaft - ibland var det en gam- mal lie, eljest gjorde smederna sådana knivar. Ljungen an- vände de till bränsle. De allra fattigaste hade inget annat än ljung att elda med. Barna gick barfötter alltid mellan pingst och Mikaeli. T. o.m. när jag läste för prästen 1879-80, gick flera pojkar bar- fota i nattvarssskolan, men alla flickor hade skor på sej.