Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Intervju med Gustaf Johansson (f. 1897)
Spelmannen Gustav Johansson (f. 1897) i Kyrkbinge, Gothems socken, spelades in den 14 september 1949. Författaren Arvid Olsson närvarade.
Intervju med Arvid Olsson (f. 1909)
Intervju med författare Arvid Olsson född 1909. Intervjun gjordes i Vallstena på Gotland år 1949 av Herbert Gustavson och Richard Broberg.
Intervju med Reinhold Johansson (f. 1878)
Intervju med fiskare Reinhold Johansson, född 1878. Inspelningen gjordes av Richard Broberg och Herbert Gustavson år 1949 i Östergarn på Gotland.
Öja Mor (och Rederaskigod?).1
Det var en gång trenne bröder, som gingo ut i verlden att söka sin lycka; men de två äldste tyckte ej om att modren tvungit dem att taga deras yngste Broder, Nils, med. Sedan de vandrat långt, långt bort, gingo de in i en stuga. Der inne satt2 en Gumma, Öja-Mor, som bjudit dem in till sig. Kärringen hade 3 döttrar, som lågo med sina hvita natt-mössor på sig i den ena sängen; och gossarna skulle nu få lägga sig i den andra sängen samt hafva röda nattmössor på sig. Men Nils anade oråd; och då flickorna somnat, gick han och tog de hvita nattmössorna från dem och utbytte dem emot de röda, och påklädde sig och sina sofvande bröder de hvita mössorna. Om natten kom Öja-Mor in, slog ihjäl dem som hade röda mössor på sig, eller sina egna 3 döttrar. När hon gått ut derefter, väckte Nils sina bröder, sade dem hvad som händt och bad dem bara skyndsamt laga sig undan. Sjelf tog han Öja-Mors staf, som stod bakom dörren, med sig. Utanför dörren var en sjö: Nils satte stafven i vattnet, då deraf bildades en väg tvärs öfver sjön, på hvilken de gingo öfver till andra stranden. De äldsta bröderna gingo sin väg, men Nils satte sig der ned. Snart erfor Öja-Mor sitt förfärliga misstag hemma, kom ut och fick se Nils sitta på stranden midt öfver sjön med hennes staf. Då ropade hon hotande: »Nils, du har tagit lifvet af mina tre döttrar och röfvat min staf. —; kommer du ännu mer igen!?» »Ja, Öja-Mor, nog gör jag det alltid!» svarade Nils modigt och helt lugnt. Nils gick nu upp till kungen, som genom hans bröder redan hört hvilket spratt han gjort den rika Öja-Mor, och nu lofvade honom sin dotter till äkta om han kunde ta' ifrån Öja-Mor tvenne hennes »spann» (embaren), som voro af guld. Nils gaf sig af med en påse full af salt, klängde sig upp på Öja-Mors tak, och när kärringen kokte gröt hällde han hela innehållet i grytan. När då Öja-Mor smakade på gröten och fann den fasligt salt, ropade hon på sin piga, att hon skulle taga »Sol» och »Måne» (hennes guld-»spann») och gå till brunnen efter vatten. Hon gick, och Nils smög efter henne samt skuffade pigan i brunnen, tog sol och måne, skyndade med tillhjelp af stafven öfver sjön och satt der åter helt lugn när Öja-Mor, öfverväntande på pigan, kom ut. Nu fick hon se pigan ståendes på hufvudet i brunnen och. Nils sittande på andra sidan sjön med hennes staf samt sol och måne. Då ropade hon förtviflad: »Nils, du har tagit lifvet af mina 3 döttrar, röfvat min staf, du har kastat min piga i brunnen och tagit min sol och måne; kommer du ännu mer igen!?» »Ja, Öja-Mor, nog gör jag det alltid», svarade Nils. Nu skyndade han med rofvet till Konungen, som önskade att han äfven skulle taga Öja-Mors gull-höns, som endast värpte guld-ägg och blott åto guld-korn. Ja, Nils tog något guld-korn med sig och sin staf och lockade snart alla gull-hönsen in i sin påse, och så var hans vipps öfver sjön. När oja-Mor kom ut och lockade sina höns, svarade dessa i påsen, då hon fick se Nils sitta der. Hon ropade då alltmera ilsken: »Nils, du har tagit lifvet af mina tre döttrar, röfvat min staf, du har kastat min piga i brunnen, du har tagit min sol och måne samt alla mina guld-höns; kommer du ännu mer igen!?» »Ja, Öja-Mor, nog gör jag det alltid», svarade Nils. Åter ilade han till Konungen, som nu begärde att han skulle skaffa honom Öja-Mors talande spegel. Nils lurade sig åter öfver till Öja-Mor och fick hål på husväggen bakom spegeln; men just som han skulle ta' den, så sade spegeln: »Nu ta'r han mig!» då Öja-Mor frågade: »Hvem ta'r dig?» Nils släppte då taget; men så snart han åter tog i spegeln, ropade denne: »Nu ta'r han mig!» Slutligen tog han den ned från väggen, och då sade spegeln: »Nu tog han mig!» Men innan gumman hunnit ut, var Nils redan öfver sjön med sitt rof och satt der helt lugn. Öja ropade då i högsta vrede: »Nils, du har tagit lifvet af mina 3 döttrar, du har röfvat min staf, du har kastat min piga i brunnen, du har tagit min sol och måne, du har tagit mina guldhöns samt min talande spegel; kommer du ännu mer igen!? »Ja, Öja-Mor, nog gör jag det alltid», svarade Nils och skyndade åter till Konungen. Denne begärde nu att Nils skulle skaffa honom Öja-Mors guldtäcke. Nå, Nils tog nu på sig en rock, som bestod af bara fickor, på alla sidor fickor, den ene öfver den andra, gick så till Öja-Mor helt beskedligt och ställde sig så liksom han ångrade alla sina gerningar och sade till henne, att han nu gerna ville underkasta sig det straff hon ville pålägga honom. Hon sade då, att han skulle dö, men att han skulle få önska sig döds-sätt. Han begärde då att få äta sig ihjäl på mjöl-gröt. Fru H. kokte då flere embaren gröt, bar in mer och mer efter handen och Nils åt; men det mästa hällde han i sina många rock-fickor. När dessa voro fulla, tog han rocken och stöflorna af sig, smög sig tyst till sängen och tog så Öja-Mors guldtäcke, kastade med stort dån gröt-rocken i golfvet, hoppade med sitt rof ut genom fönstret och var snart medelst stafven på andra sidan sjön. Emellertid, då Öja-Mor hörde dånet ifrån kammaren, der Nils satt och åt, trodde hon att han ätit ihjäl sig och spruckit så hårdt, och hon befallde derför pigan gå in, släpa ut den döda kroppen och gräfva ner den. Men i stället märkte hon att hennes guldtäcke var borttagit. Anande att hon åter var bedragen, sprang hon ur stugan och fick snart se den skälmen Nils sittande med hennes granna guldtäcke helt lugn på andra sidan sjön. Då ropade Öja-Mor så att hön måtte spräcka himmelens hvalf och sig sjelf med: »Nils, du har tagit lifvet af mina tre döttrar, du har röfvat min staf, du har kastat min piga i brunnen, du har tagit min sol och måne, du har stulit alla mina guldhöns och min talande spegel och nu har du också tagit från mig mitt guld-täcke; kommer du ännu mer igen?!» »Nej, Öja-Mor, inte gör jag det, inte!» svarade den klippske och djerfve Nils der han satt. Öja-Mor blef då så ilsken att hon sprack af vrede.3 — Men Nils, som hans äldre bröder föraktat, han tog helt lugn sitt guld-täcke, gick till Kungen med det, fick Princessan till gemål och lefde sen lycklig och rik i alla sina lifsdagar såsom en mäktig furste och potentat. genom Elis.4 Bolin.
Hunden, Julafton
Fordom hade Kornet sju strån och ax på hvarje sitt rotstånd. En qvinna gick engång öfver en korn-åker med ett litet barn på armen: barnet orenade sig och modren ryckte upp ett korn-stånd och gjorde dermed barnet rent. — Frälsaren, som då gick öfver åkern och såg detta vanhelgande, tog bort ett strå från kornståndet; der efter ännu ett, o. s. v. Men då blott ett enda strå var qvar på korn-ståndet, gnällde hunden till; då varkunnade sig Herren, och låt oss för Hundens förböns skull få behålla detta enda strå och ax på kornet till vårt uppehälle. Derföre brukar ännu folket här på Gotland låta hunden alltid få första biten af all mat på Juleafton och Juledag. J. P. Enderberg. När man kommer hem från gästa-bud, så får alltid hunden och katten första biten (VI: 136). C. B. Östman.
Glas-Ormen
Glas-ormen är mycket farlig; och då man slår af honom med en käpp, går han väl i många stycken, men de ränna genast i hop igen, om man än alldrig slår sönder honom så många gånger. Men kastar man genast ner käppen mellan bitarna på marken, har Glasormen ej vidare makt att ränna i hop och skada menniskan. Hvarföre man ock skall nedgräfva bitarna af Glasormen hvar för sig, och käppen dem emellan. J. P. Enderberg och O. Fr. Hartman. L. O. K.
Josef Malmström och Olle Lindfors
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Besök hos Heinum-kärringen
En bonde från Nähr hade förlorat en häst: han for så till HeinumsKärringen, som skulle skaffa den igen. Men han kom så sent på aftonen, att Heinum-Kärringen redan gått till sängs; hvarför han gick upp på ett hus straxt vid för att sofva. — Om natten korn en körandes uti en karrèt in på Heinum-Kärringens gård; och straxt kom HeinumKärringen ut mot honom, och de höllo samtal sins emellan. Men den som korn körandes i karreten sade då, att hon skulle tala sagta, för det ligger en på huset som lydes. Bonden blef då rädd och kröp ned i fodret. När de nu talats vid ett par timmar, körde han sin väg i karreten. Om morgonen gick Bonden in till Heinum-Kärringen och frågade henne till råds om sin häst, om han vore bortstulen eller på annat sätt förkommen? Heinum-Kärringen svarade då: »Ja, sitt ner en stund, så länge!» gick så ut och var borta en stund; kommer så igen och svarar: »Res nu hem, hästen sitter fast i Eder egen myr och är ännu lefvande!» Bonden tackade och betade (!) som vanligt, reste hem och fann hästen igen; såsom Heinum-Kärringen hade sagt. Andra åter berätta, att Bonden om natten på fä-huset hade hört att den, som korn körande i gård till Heinum-Kärringen, hade sagt henne, att hon skulle säga till Bonden, som låg på foderhuset och skulle fråga efter hästen, att hästen sute fast uti hans egen myr ; och att Bonden då rest hem igen utan att besöka Heinum-Kärringen, och att han verkligen återfunnit sin häst i myren. — Slut. Jac. Wallin, Snaldarfve i Martebo. [I marg. står med annat bläck]: Bonden var från Östergarn — fick om qvällen ej besked af HeinumKärringen utan skulle taga hus i en gård i närheten, men smög sig in på Heinum-Kärringens »husar» att sofva eller »lydas». — Kl. 12 om natten gick Heinum-Kärringen upp, stod i dörren och ropade: »Saudus eller Audus!1 3:ne gånger (det var ej någon god varelse); då någon kom, den hon frågade om Bondens angelägenhet, derom hon fick svar. När Bonden hördt det, smög han sig om morgonen kl. 2 sin väg utan att vidare fråga eller betala Heinum-Kärringen, som den gången blef lurad. B. Timgren, efter Hans Westringe i Etelhem.
De små under jorden
En gammal ärlig Bonde vid Russhage i Stenkyrka (den nyssnämnde) var en dag ute i sin åker och gräf de dike: han fick då höra en grann musik, som kom honom allt närmare. Så kom der en »Syding» (häftig väderhvirfvel) nästan såsom en orkan, så att alla träden »svigade ner»: mull-kornen på marken rännde rundtomkring. Musiken fortfor; men han såg ej annat än en hop blad, som sväfvade i luften, och det kom så till en »sten-kalm» i samma åker, och der slog det ned — så att en hop af stenarne rände rundtomkring; och det sade något, men han kunde ej höra hvad det var. Sedan Bonden hela dagen fortsatt sitt arbete, blef det mot aftonen på samma sätt: i sten-kalmen började stenarne åter röra sig, musiken hördes ånyo, och samma svärm kom opp igen, och for samma väg tillbaka. En tid derefter blef Bonden sjuk; hade så båd på Hejnums-kärringen för hvilken han beklagade sig och omtalade hela händelsen, som han trodde var orsak till hans sjukdom, hvar för han nu begärde bot af henne. Då sade Heinum-Kärringen till Bonden: »Det var di Små under jorden, som höllo bröllop, och då äro de mycket farliga; och det var lycka att I icke var dem så nära, för då hade I fått följa med, såsom det hände min Mor;» och hvilket här ofvan är berättadt. — Slut. J. Wallin i Martebo. Bonden från Rums i Martebo — — När »Sydingen» kom (de Smås bröllops-musik och skatt), sade han: »Svin-lort, svin-lort!» Han blef sjuk, — — gick till Heinum-kärringen, som sade: »Så skulle du ej sagt utan: 'Far i frid'!» B. Timgren. När de »Små under jorden» flytta, blir det en farlig sy-ding i skogen, trän och buskar böja ner, hö-stackar flytta sig, m. ni. Man skall då kasta sig ner på jorden. Och straxt blir det »dadt» lugn. L. Utbunge. [Koncept i R 625: 1, s. 140 (1849).]
Bonden och Haf-fruen.1
Det var engång en Bonde, som var ute och fiskade i stilla och vackert väder. Men bäst det var, kom en qvinna ur hafvet i hans båt och det var Haffruen! Hon bad Bonden vackert att han skulle sofva hos henne en stund; men Bonden blef förskräckt och rodde åt landet fastän Haffruen lofvade honom ständig lycka med sitt fiske. Men Bonden råkade ut för ett så fasligt oväder, att han med nöd nådde land. Andra dagen kom Haffruen åter i Bondens båt; men Bonden nekade åter hennes begäran, Haffruen for »bubblande» ner i hafvet, och Bonden kom blott med yttersta lifsfara i land. Men när Haffruen kom tredje dagen i Bondens båten, gjorde Bonden som hon begärde: men när Haffruen for ned i hafvet ur båten, såg Bonden att hon var helt ihålig baktill; och bondens yxa i båten tog hon med sig. Nu blef det vackert väder hela dagen, och Bonden hade ständigt bästa lycka med sitt fiske. När sju år voro omgångna kom en dag en gosse intill Bonden, och sade: »God dag, min Far!» Bonden svarade på skämt: »Tack, min Son!» för han kände inte pojken. Men pojken hade en yxa på armen. När Bonden såg den, sade han: »Hvar i helvete har du fått min yxa ifrån?» »Ja», sad' pojken, »är yxan Eder, så är I ock min Far!» Bonden blef förskräckt, kom på andra tankar, och minde sig på äfventyret med Haffruen. Gossen sade sedan: »Min Mor har födt mig sju år; och nu skall min Far också föda mig sju år !» Bonden blef rädd, och bad pojken var välkommen. Och så suto de sig ner att äta: men pojken blef aldrig mätt. Bonden, bekymrad sade då: »Du äter så mycket, Gossen min!» Men denne svarade: »Ja, jag äter för sju; men så kan jag också arbeta för sju!» Nå, så skulle de en dag tröska. Bonden lejde sex trösknings-karlar jemte sig, och de satte fram på ladan sina »uppslet»; och så tröskade de sju männerna. Pojken stod bara med armarna i kors, såg på och log. Nu hade de nästan tröskat af och skulle snart ta' i hop med vindningen, då Bonden var ond öfver Sonens lättja. Men då blef pojken också ond: lyftade så »flakarna» af taket, tog ett »spärrträd» till »hand-vål» (slag-skaft) och en såg-stock till »slå-vål», vräkte all säden på ladan ur båset, och med några förfärliga trösk-slag var det allt af-tröskat. Sedan lossade han litet på böx-bandet, gaf ett så starkt väder, att all säd genast var genomvindad. Då blef Bonden förfärad och ville bli af med pojken. Hvarpå han gick till Konungen, som väl kunde behöfva starkt folk, och utbjöd sin son till Konungens tjenst och så kom pojken i Konungens gård. En dag skulle slotts-drängarne köra i skogen efter ved: der fanns der sju par hästar, de sämsta voro hvita, och dem fick pojken jemte en bly-yxa; för drängarna höllo pojken för narr. De sju drängarne körde så i skogen och pojken kom efter: de arbetade alla duktigt; men pojken stod bara och såg på och log. Men när de nästan hade slutat hugga och snart hade sina lass full-»lässade»; grep pojken också till sin yxa. Men vid första hugget böjde sig äggen: då blef pojken rasande, ryckte opp stora träd med rot och vräkte på vagnen, och körer fram ett stycke framför de andra; och så tillbaka och rycker opp 100de tals träd och vräker i vägen för dem att de inte kunde komma ur stället. Men när pojken nu skulle köra, tröttnade snart den ena hästen: pojken ryckte då kraken ur selarne, slet af honom på »midjen», lade det på lasset, spännde sig så sj elf i jemte den andra hästen och drog lasset i gård. Konungen stod just i fönstret och fick [se] detta, hvaröfver han förundrade sig högligen och skrattade rätt godt. Mellertid kom det bud från de sju andra drängarne att de inte kunde komma fram i skogen med mindre de fingo hjelp till sig. När Konungen då gick ner i skogen och såg och hörde allt detta, tänkte han [att] pojken, som var så stark, kunde bli honom nyttig i kriget, som han just då börjat med en annan Potentat. Pojken fann sig villig att gå i kriget på sin gamla hvita häst, bara han fick en ränsel med en tunna bröd och en tunna smör i; och gaf sig så af i kriget 2 dagar före den öfriga krigshären; och alla skrattade åt pojkens affärd. Men snart tröttnade hans häst, han tog då fram sin matsäck, och satte sig ner att äta i fiendens åsyn. Desse började då att skjuta på honom; men han brydde sig om ingenting, ty kulor togo inte på honom alls; alltmer sköt fienden. Då blef pojken slutligen rasande och röt till fienden: »Hvad, kasten i blå-bär i min smör-ask!» sprang så opp, tömde alla blykulor ur sin[a] fickor, tog hästens framben fram öfver sina axlar, och vandrade så med hästen på ryggen fram emot fienden. Men då desse bara skrattade åt honom, tog han hästen i begge bakbenen, och slog så länge ihjäl krigsfolket dermed så att han slutligen bara hade stumparne af hästens bakben qvar i händerna. Men fienden fattade åter mod, och kringrännde honom från alla sidor: [han] tog då till sin matränsel att slå med; men när det inte ville hjelpa, började han be om hjelp: då i detsamma kom en ridande i luften på en stor häst, hugger in på fienden utifrån och pojken inifrån. Då blefvo alla fiender slagna till sista man och ett omätligt byte vunnit, som allt blef pojkens. Men den som kom och ur luften hjelpte honom var hans mor, Haffruen. När pojken nu såg sin Mor, blef han glad. Hon sade då: »Om du inte bedt mig om hjelp, så hade du varit dödens barn; men nu skall du lemna Konungens tjenst och ge honom allt bytet. Sedan skall du gå till din far och arbeta upp hans gård i stånd, och sist skall du komma till mig igen efter de snart utlupna sju åren, som sagdt var, för jag [har] ett stort rike åt dig under vattnet!» och dermed så försvann Haffruen från honom. Om 3 dagar kom Konungen till slagfältet, och blef då förundrad att han icke såg någon fiende, bara pojken allena, som satt och åt i god ro, och nu bara pekade för Konungen att se alla de slagna fienderna. Konungen [blef] mycket glad och berömde Pojken, och erbjöd honom genast riket efter sig. Men pojken tackade och sade, att han nu skulle gå till sin Mor och motta' ett rike under vattnet, som var både större och bättre. Nu fick Konungens krigshär bara orka att begrafva alla döda och släpa hem det omätliga bytet, hvilket Konungen måste mottaga af gossen. Konungen klädde nu gossen som den grannaste Prins och ville göra honom till sitt närmaste råd; men gossen tackade och ville nu lemna Konungens tjenst. När det inte kunde hjelpas, gjorde Konungen för honom ett stort gästabåd, och skänkte honom vid afskedet några tusende dukater, och bad honom med mycken artighet helsa på sig, hvilket gossen också lofvade. — Och så skiljdes de. När nu pojken kom hem till sin Far, Bonden, och denne såg honom genom fönstret, blef han hjertängslig att hans son nu kom tillbaka att äta opp hans lilla förråd, och sprang så ut emot och bad honom med gråten i halsen att vara välkommen. Då sade pojken: »Några tusende dukater, som jag fått af Konungen, dem skänker jag min far; och så har jag befallning af min Mor att inom de sju åren, som snart äro tilländalupna, bruka opp min fars gård.» Bonden blef så glad öfver allt detta, att han sedermera log i all sin tid; men då han skulle bära in dukat-påsen, var den så tung, att sonen måste hjelpa honom. Bonden hade nu bara orka med att räkna pengar; men pojken började straxt på med att sätta hemmanet i stånd. Han förbättrade alla Bondens åkrar, rödjade hans marker, byggde opp alla gårds-husen, och satte allt i bästa skick. Men nu voro jemt de sju åren förlidna, som Bonden skolat föda Pojken; och på samma dag kom Haffruen i skymningen och sade till sin Son: »Jarle! (förr visste ingen hvad Gossen hette) kom nu och tag emot ditt rike under Wattnet!» Bonden tackade för allt godt, och följde dem på vägen åt sj östranden. När de kommo dit, sade Haffruen till Bonden: »Kom nu och följ med oss, får du se hur vi bo!» Och [bonden] visste intet af förrän han stod på en stor borggård med granna slotts-byggningar omkring, en förträfflig stor stad, spel och musik i hvart annat hus, gästabud för Bonden hvarje dag, så att han ej visste hvad tiden led. Men så gick Bonden hem: Jarle följde honom till vägs, och så togo de farväl af hvarandra. Men när Bonden kom hem igen, frågade Hustrun honom: »Hvar har du varit så många år!» »Många år», sade Bonden. »Ja», sade Hustrun, »du har varit borta i 20 år!» Se'n lefde Bonden länge med sin Hustru nöjd och glad, och log i all sin tid. — Slut. J. Wallin, Martebo & Ol. P:son Skoger i Vall.
Prest-Hustrun i Sproge.1
Sockne-presten i Sproge på Gotland hade mistat sin hustru; men som hon hade varit mycket syndfull, ogudaktig och hård under sin lefnad, fick hon ingen ro der hon låg begrafven i Sproge kyrka; utan det spökade ofta i Prestegården och helst vid midnattstid i kyrkan Presten var ledsen öfver det; men det kunde ej hjelpas. Engång erbjödo sig tvenne raska drängar som tjente hos Presten att vara en natt öfver i kyrkan, der de skulle lägga sig i en bänk, för att utforska orsaken till det förfärliga bullret om nätterna och spökeriet. Nå, Presten tillstadde det ej gerna; men slutligen fingo de dock sin vilja: och Presten lofvade att om morgonen med klockaren komma och hämta dem. Vid midnatten hörde man från kyrkan samma förfärliga buller som vanligt; och då Presten med klockaren om morgonen gick in i kyrkan, funno de begge drängarna ligga der döda och man fick sålunda ingen upplysning om hela spökeriet. Efter en lång tid var en skomakare, som var född Lapp-finne, i Prestegården och arbetade. Denne fick ock höra talas om det svåra spökeriet der i Sproge Prestegård och bullret i kyrkan om nätterna; och erbjöd sig att vilja försöka utforska allt detta. Man talte väl om drängarnas öde; men han stod dock fast i sitt beslut. Skomakaren begärde bara att få veta hvarest Prest-Hustrun låg i kyrkan, och det var på »mellan-raden» under en bänk, som tillhörde Prestegården, [samt] att få tvenne stora ljus, som kunde brinna hela natten, en flaska brännvin, en flaska vin och något smör, bröd och ost, att roa sig med. Slutligen bad han Presten lofva sig att med klockaren inkomma i kyrkan, då solen var upprunnen, då en af dem skulle taga honom i hvardera hand och föra honom ut, på det allt att han skulle vara rätt säker — ty eljest skulle det gälla hans lif. Om aftonen gick Skomakaren i kyrkan, ritade en ring utanför bänken der Prest-Hustrun låg begrafven, tog så hela sin verkstad med alla sina doningar, och sätter allt in i ringen, samt ett par nya stöflor som han skulle ha' färdiga. I skymningen gick Skomakaren in i kyrkan, då man låste till dörren; han tände snart sina ljus, lade en krokig käpp, den han kallade »Krok-näsen» jämte sig, tog sig en sup och började ifrigt arbeta på stöflorna. När det lidit till midnatt, satte sig Skomakaren att äta, och smakade på flaskorna tämligen väl; derpå började han åter arbeta igen. — Men mellan klockan 12 och ett om natten blef det ett fasligt dån, kyrkodörren flög upp, och sj elfa den Onde kom spatserande stor-gången opp. Snart lyfte han bänken bort och rullade stenen af grafven; der på öppnade den Onde lik-kistan och flådde huden af Frun och lade den på kanten af grafven. Skomakaren, som satt i sitt arbete, tog sin »krok-nås» och drog med den huden in till sig i ringen, småningom; efter hand som den Onde får huden af, drog Skomakaren den alltjemt intill sig, tills han fått dit allt samman: och den Onde märkte ej detta förr än allt låg inom ringen. Nu lade den Onde stenen på igen, satte bänken på sitt ställe; men den Onde saknade nu Prest-Hustruns skinn, hvilket han hvarj e natt kom att flå af henne: nu fick han först ögonen på Skomakaren, som satt der och sydde inom ringen. Han bad då Skomakaren: »Lät mig få mitt 'skråck' igen!» såsom han kallade skinnet; men Skomakaren teg och bara arbetade. Den Onde sprang utanf öre ringen, men inför den kunde han inte komma; han antog då många gestalter för att förskräcka Skomakaren; men han brydde sig om ingenting, utan smakade då och då på sina flaskor, sydde på sina stöflor och teg. Men nu syntes för Skomakarens ögon såsom att ljusen blånade; då blef Skomakaren »liksom så»: att sitta i mörkret skulle inte bli roligt; men de klarnade opp igen. Då bad den Onde om sitt »skråck» igen; men Skomakaren bara arbetade och teg. Nu blef den Onde alldeles rasande, gick ut på kyrkogården, tog under kyrkan för att stjelpa den omkull — för Skomakarens ögon att se — ty han såg tydligen dag under grundvalarna; men det hjelpte intet: Skomakaren bara arbetade och teg. Nu blef det ändtligen om någon stund dager, och solen sken in genom fönsterna: då kom Presten och Klockaren in i kyrkan, bådo honom då komma och gå in, ty nu var det dager, och de frågade huru han mått i natt. Men denne bara teg och sydde. Då sade Presten och Klockaren med en munn: »Du må vara galen, kan du då inte se att det är dager; var inte rädd, kom och gå in med oss»; — men Skomakaren bara teg och arbetade. Då gick klockaren sta' och ringde morgonringning — Men Skomakaren tänkte vid sig sjelf: »Det är ändå inte fullt pålitligt», utan han fortsatte sitt arbete: ty de kunde inte komma in i ringen. Åter sade Presten och Klockaren: »Var inte rädd, utan kom och gå in med oss, eller tänker du att vi är' rädda att gå in till dig — tro inte det —; utan räck hit handen, och följ med oss in!» Så arbetade den Onde hela natten under många »förskapningar» med Skomakaren, för att skrämma eller narra honom utom ringen, dit in han ej kunde komma och få sitt »skråck». — Men nu hade Skomakaren sina stöflor färdiga, och tyckte, att det nu snart borde vara dager; han tog sig då en morgonknäpp, satt och funderade och såg på sina nya stöflor. I det samma öppnades kyrkodörren, Klockaren började ringa morgonringning, och nu gick Presten fram till Skomakaren, och de hel-sade honom begge på samma sätt, som de andra nyss gjort; men desse kunde nu gå inom ringen. Då började Skomakaren tala; men var likväl ännu osäker; hvarf öre de måste först ta en sup med honom — då började han ändå att tro —, och så måste Presten läsa hela Fader vår: då tyckte Skomakaren ändtligen att det var säkert. Nu togo de honom i hand; han tog sitt skinn, sina »doningar» och de nya stöflorna, och följ de med dem in i Prestegården, der han berättade hur allt tillgått. Och efter den dagen fick man ej höra något buller eller spökeri mera hvarken i Sproge Prestegård eller Kyrka. Presten och alla voro mycket glada der före, och Skomakaren blef hederligen betalt för sitt besvär. — Skinnet efter Prest-Hustrun tog man och stoppade opp, att förvaras i kyrkan: och i denna dag skall det ännu finnas der bakom altaret eller i Sakristian. — Slut. J. Wallin, Martebo. [I marg. å p. 246 v. i MS står följande:] En elak Herre dog — — det spökade i kyrkan. En Skomakare skulle fördrifva spöket. — — — ritade en ring — — — »Hvem tog skinnet», sad' spöket. »Ge mig pengar, skall du få det!» sad Skomakaren. Spöket kom med en säck silfver-pengar. »Hvart skall jag göra af dem?» »Kasta dem inom ringen.» — »Får jag nu skinnet?» — »Nej, du skall ge mig mera pengar.» — Spöket kom med en säck pengar till, fylld med koppar-slantar. »Får jag skinnet?» — »Nej, mera pengar.» Nu kom spöket med en säck full med afbrutna sy- och stopp-nålar. »Dem kan du behålla sjelf!» Nu kom Skomakarens lilla dotter ropande: »Skyndade dig hem, Mor brinner!» — »Låt henne brinna!» sad Skomakaren och gick ej ur fläcken. »Kom du hit inom ringen», sad' Skomakaren; det ville hon icke —: det var således en syn-villa (det var ej hans dotter, utan en från de dödas rike som Spöket skickat dit). Nu kom Presten (men det var ej Presten) och ville locka honom; men han ville ej gå inom ringen. — Först vid dager kom Presten (den verklige), läste öfver Skomakaren och förde honom ut. Skinnet jordfästades nu: och spökningen upphörde; ty spöket hade hittills hvar natt tagit skinnet på sig och gått och spökat. Skomakaren fick alla pengarne. — Julia Lysholm genom Elis. Bolin.
Skatte-tornet.1 (a.)
På tusende årtalet var det en konung uti Holland som hade en son, en Prins, som växte opp i goda dagar, men som icke ville arta sig väl eller sysselsätta sig med något nyttigt och hedrande: ju äldre Prinsen blef dess värre och osedligare vardt han också. Konungen blef då vred på honom, gaf honom ut sitt arf, utrustade en fregatt och lät honom resa hvart han behagade. Men sista natten Prinsen var hemma, drömde han »att han skulle få Sirade gallanter!» Ännu när Prinsen skulle gå ombord försummade han sig för sina liderliga nöjen; men reste ändtligen af, men i fullt rus. När skeppskapten på sjön frågade hvart Prinsen befalte de skulle segla, svarade han: »Segla du hvart fan du vill!» och då styrde kaptenen kosan till London i Engeland. Der lefde nu Prinsen bland spelare och flickor i sus och dus; och då kaptenen beklagade sig, att provianten började tryta, stack han blott handen i fickan, tog opp några hundrade dukater, och bad dem hålla sig lustiga; och när dessa pengar voro slut, sålde Prinsen både skepp, folk och gods, och lefde så en tid hän lustigt med sina vänner och söt-ungar. Men när nu allt var upplefvadt, började Prinsen tänka vid sig sjelf: intet kan du, arbeta orkar du inte, tigga blyges du nu har du gjort det vackert! Hvarpå han anmäler sig hos en Murmästare såsom murgesäll. Murmästaren tyckte om hans hurtiga utseende; antog honom icke blott till gesäll, utan satte honom snart till mästare öfver sina tolf gesäller; för gubben var gammal och hade också sina tankar med den vackra unga Mur-mästaren för sin dotters räkning. Allt var nu bra för Prinsen, arbeta kunde han inte, men väl befalla; och han fick för hvar dag alltför2 förtroende hos den gamle Murmästaren. Nu hade den gamle Murmästaren nyligen uppbyggt ett »Skatte-torn» (Banken i London); och hade redan så mycket förtroende till sin nye medhjelpare, att han upptäckte för [honom] det han i ena hörnet af Banken insatt en lös sten, som omerkligt kunde uttagas och åter insättas, och att han således kunde ta' der så mycket pengar han behöfde till sin nödtorft. Snart följdes nu begge dit, då gamle Murmästaren blott tog hvad han kunde behöfva för en månad; ty eljest, sade han, kunde det så lätt merkas. Men derefter så gingo de turvis hvar sin gång till Skattetornet. Fast nu tyckte den förklädde Prinsen att de stulit nog, och att det borde upptäckas; hvarför han vid sitt besök i Banken, tog så mycket pengar han kunde behöfva för sin tid, och dessutom så störtade kring allt derinne, att Skattmästaren tydligt måtte se att tjufvar varit der.3 När nu Skatt-mästaren om morgonen kom in i Skatte-tornet blef han bestört och berättade det för Konungen. Men då man ej kunde upptäcka hvarest tjufvarne kommit in — ty dörrar och fönster voro orörda —, så befalte Konungen att ett rökverk der skulle insättas, på det att man då skulle se hvarest röken trängde sig ut: det lyckades, och man hittade verkligen på den lösa stenen i muren; och så satte de ett kar med någon klibbig materia i under kryp-hålet, för att således fasttaga tjufven. Mellertid blef det den gamle Mur-mästarens tur att gå i skatte-tornet efter pengar och Prinsen följde med honom: Gubben visste om ingenting, kröp in och fastnade i karet. Då tyckte Prinsen att det åtminstone vore synd om Mur-mästarens familj; hvarföre, då han inte kunde få Gubben lös, han drog sin sabel och högg hufvudet af Murmästaren. Om morgonen såg Skattmästaren väl den döde kroppen; men tjufven var ju dock icke upptäckt; ty han var utan hufvud! Konungen befalte, när han hörde detta, att man skulle lägga liket på en vagn och att bödeln dermed skulle köra gata opp och gata ner genom hela staden, att skattmästaren skulle följa med och efterse om någon särdeles ömkade sig öfver den döde. Men när bödeln körde förbi gamle Mur-mästarens hus, stod hans enka i fönstret, och svimmade då hon såg sin mans döda kropp så handteras. Skattmästaren ville då anklaga henne, men Prinsen, körde en knif i hennes hand, och sade att hans hustru i förskräckelse öfver det otäcka ape-spelet på gatan, dånat och kört en knif i handen på sig; och körde dermed skattmästaren på dörr. Skattmästaren skref i alla fall ett märke öfver dörren på huset, till rättelse för en blifvande undersökning, och i fall han ej fick säkrare misstankar annorstädes. Men när Prinsen såg det, skref [han] dylika märken på alla hus hela gatan utföre. Och när nu Skattmästaren dagen derpå skulle visitera det misstänkta huset, funnos dylika märken långs åt hela gatan, och [han] blef således illa lurad. När Konungen hörde detta, började han misstänka någon djup list under allt detta; och befalte nu, för att ditlocka mästaren på alla upptågen, att den döde skulle upphängas i en galge utanför staden: men trodde att den dödes slägtingar eller vänner skulle vilja taga honom ner, då de der lätt skulle gripas; hvarför ock 12 mans vakt, en officer och i i gemena, sattes vid galgen. Prinsen for då med ett grant ekipage förbi galgen, bytte bort det mot en fattig Bondes dåliga hästar och vagn, köpte sig så ett ankare bränvin och ett ankare vin, och, utklädd till Bonde, körde han nära galgen, körde med flit fast i ett kärr, och jemrade sig grufligen och lyftade på sin[a] hästar och vagn. Vid hans rop kom slutligen halfva vakten ditspringande och hjelpte honom opp ur kärret. Och då soldaterna frågade honom hvad han hade i vagnen, måste han bekänna att det var ett ankare vin och ett ankare bränvin till hans dotters bröllop. Nå, han ville ej dock undandraga sig bjuda dem en sup för besväret. Då han sedan körde tätt förbi galgen gick han fram och tackade officeren för handräckningen; och, då de andra soldaterna på vakten hört talas om bränvin, ville de också ha' sig en tår i ruskvädret. Bonden understår sig till och med bjuda Officeren ett glas vin: »Det var godt», sade han, och flere följde. Nu började hela vakten dricka allt hvad de förmådde; och då de voro väl fulla, raglade Bonden derifrån och körde sin väg — men blott ett stycke. Ty, som han slagit sömndroppar i dricksvarorna, så vände den förklädde Prinsen snart om, tog med sig den Biskops-skrud och de elfva präst-klädningar han köpt sig och doldt vid kärret, och fann så hela vakten insomnad. Han tog då ner den döde ur galgen, påklädde officeren Biskops-skruden och soldaterna prest-klädningarne, ta'r bort amunitionen och alla vapnen, och körer så bort med allt och häfver det ner i kärret. När nu vakten vaknade, sågo de på hvarandra med förvåning och merkte snart att den döde var borta ur galgen. Då blefvo de förfärade för Konungens vrede; men tillstodo dock hela saken för honom sedan de i sina besynnerliga drägter inmarcherat på borggården för Konungen, som började skratta och ej kände igen sina soldater i prästdrägterna. Då anade Konungen alltmer att någon stor klippare hade gjort allt detta, och utgaf ett bud öfver hela sitt rike, att höga och låga, fattiga och rika skulle komma till gästabuds på slottet: Konungen tänkte nemligen på något sätt narra den okände skälmen i snaran. Äfven bebådades, att gästerna kunde få besöka Princessan i hennes rum vid borggården. Gäster kommo nu talrika, och bland dem den djerfve Prinsen. Slotts-portarne stängdes, man gick [till] bords och det blef ett grufligt drickande. Men om natten smög sig Prinsen in till Princessan och låg sig vackert hos henne. Då han tidigt på morgonen gick ut, såg han sig först i speglen och merkte då ett svart streck i pannan, det Princessan om natten på Konungens inrådan satt dit. Prinsen gned allt hvad han kunde, men dess svartare blef då strecket; han sprang då ut på borggården, der han på samma sätt märkte alla, som ännu lågo der i ruset. När nu Konungen om morgonen fått veta att någon verkligen legat hos Princessan och att hon också märkt densamme; ledde dock ej heller detta Konungens påfund till någon upptäckt af den illistige skälmen. — Då blef konungen högligen förvånad; men ville ännu göra ett försök, för att få reda på den person, visserligen ej dum, som så lyckligt spelat alla dessa skälmstycken. Konungen utgaf då ett bud öfver hela sitt rike, att, om upphofsmannen till alla dessa upptåg sjelf ville yppa [sig] för Konungen, så skulle han icke blott blifva ostraffad, men dertill få Princessan och Riket efter Konungen. Då klädde Prinsen sig grann efter sitt verkliga stånd, gick opp på slottet och begärde att ensam få tala med Konungen. Han sade då Konungen att han vore prins, omtalade alla sina öden och bekände äfven alla sina ungdoms-upptåg; han tillade äfven att han, natten innan han reste från hemmet, hade drömt om att han skulle få Sirade gallan ter. Då afbröt honom Konungen och sade: din dröm är fullbordad, Sirader gallanter, Princessan min doter, är din, och hela mitt rike skall du få efter min död ! — Slut. Jacob Wallin, bonde vid Snaldarfve i Martebo, fanjunkare. Hjalmar Åkerhjelm har omtalat hela sagan nästan med samma ord, utom omständigheten med den stulna kronan och becket under skorna, som han tillagt.