Transkriberad uppteckning
Intervju med författare Arvid Olsson född 1909. Intervjun gjordes i Vallstena på Gotland år 1949 av Herbert Gustavson och Richard Broberg.
Fler sägner från Gotland
Se alla i Gotland »
Vallstena, Gotland
Braid-gat-Galten
Der den breda skogs-gatan går fram genom Gute hagmarker i Bäl, ligger Gute såg. När det der är friskt med vatten och bönderna ha' brådtom med sågarbetet, höra de stundom ohyggliga gastrop ur skogen under de mörka nätterna, oroas ej sällan deraf då de hvila sig uti »sag-hyttu», f.def., vid den flammande brasan samt hindras t.o.m. under sj elfva sågningen. Ty der i engden herrskar en illfundig skogsbyse, »Braid-gat-Galten», hvilken, när han någon gång låter sig synas, ser ut som en liten gråklädd gosse med röd stick-mössa; men han är i alla fall en starker karl. Ja, det har händt, att, då sågen midt i bästa farten tvärstadnat, har man fått se den lille »Braidgats-galten» med en hand hållande vatten-hjulet: och då har han så roligt och skrattar så godt att mösstofsen vickar hit och dit. Men det kan väl hända, att, om han hindrar sågen alltför länge, blir bonden ledsen dervid, tar en skopa »hait hyr» (ask-mörja) och häfver det öfver honom med eld och allt! — Då släpper Bysen straxt hjulet och far till skogs med ynkelig låt, men då skall folket ta' väl vara på sågen, ty derefter börjar han genast löpa med sådan fart, att fara är, att allt skall ta' eld eller rent af slås sönder. Lars Nordin, Vallstena, f. 1817.
Uppteckning
Läs sägen →
Vallstena, Gotland
Haf-frun och fiskarens fästmö
På Östergarnsholm hade alle fiskare kommit till lands, blifvit af med fisken och lagt sig att hvila på lafvarna i strandbodarna. En dräng, Lars, som låg ensam på sin lafve rätt godt på släke-bädden, önskade då att han hade sin egen tös, Maja, hans fästmö hos sig för natten. Emellertid somnade han snart på sitt ensliga läger. Men i mörka natten vaknade han, märkte att någon låg jemte honom och hviskade: »Är det du, Maja?» — »Jo», svarades det; och så hade Lars en nöjsam natt. Men i »grå-lysningen» steg tösen upp och sade: »Ha, ha, — nu narrade jag dig, Lars, lika väl!» Men han, som då förstod, att ingalunda var hans Maja, utan Haffrun, som sofvit på hans arm, blef ond och högg knifven i hennes lår, då hon for på dörr med rop och skrik. Men, då Lars engång långt derefter var ensam ute på sjön och fiskade, syntes hastigt Hafsfrun jemte båten, visade knifven som ännu satt i hennes lår och sade, att han skulle vara »innerst olycklig» om han ej straxt toge knifven ur såret, — det hon ej kunde. Och han gjorde det då; och han hade ingen vidare nöd af Hafsfrun, tvärtom, han fick efter denna dag den bästa lycka på sjön. Lars Nordin.
Uppteckning
Läs sägen →
Vallstena, Gotland
Haffrun och Kinnare-Bonden
En ung rask bonde vid Kinnare i Lummelunda var engång ute på sjön och fiskade. Han blef borta och man fick alldrig höra af honom, ty Haffrun hade tagit honom till sig. Men han mådde väl hos henne, hon älskade honom högt (hade barn med honom), och ville ej mista honom. — Men likväl sade hon en dag till honom: »Hör du Per, nu dambar det stort vid Kinnare.» — Och då han undrade hvad det skulle betyda, så tillade hon: »Jo, det är i alla fall så, att din hustru i dag står brud hemma.» Bonden blef då underlig till sinnes och bad Hafsfrun, att han skulle få sno hem på en handvändning och se på staten. Nå, ändtligen så fick han också lof till det, men med vilkor att (ej der hemma se upp i skorstenen), snart vara tillbaka till henne igen och ej gå kring »ungmans-stången», för då skulle han bli synlig. Ja, Kinnaren var snart hemma och midt uppe i bröllopsstaten, fast ingen såg honom. Snart kunde [han] dock ej hålla sig (att se upp uti skorstenen ...) [och] såsom alla andra, gå kring stången: men med detsamma blef han synlig för alla och hafsfrun med, ty hon hade ej trott honom mer än jemt och derföre så hade hon följt efter honom. När bonden då ville bli hemma och ta sin hustru igen, lade Haffrun sig emellan och påstod, att, då han varit hos henne så många år, så skulle han ock för evigt vara hennes. Men slutligen lät hon dock beveka sig, och lät honom vara hemma (sedan presten medlande uppträdt och bonden lofvat att årligen slå ut sju tunnor hvete i sjön till underhåll för hafsfrun och hennes husfolk), men mot vilkor, att Kinnare-bonden för hvart år skulle gifva henne en del af hans bästa hvete, hvilket de skulle lägga på en stor sten uti sjön. — Han fick ock sedan god fiske-lycka. Lars Nordin.
Uppteckning
Läs sägen →