Transkriberad uppteckning

På tusende årtalet var det en konung uti Holland som hade en son, en Prins, som växte opp i goda dagar, men som icke ville arta sig väl eller sysselsätta sig med något nyttigt och hedrande: ju äldre Prinsen blef dess värre och osedligare vardt han också. Konungen blef då vred på honom, gaf honom ut sitt arf, utrustade en fregatt och lät honom resa hvart han behagade. Men sista natten Prinsen var hemma, drömde han »att han skulle få Sirade gallanter!» Ännu när Prinsen skulle gå ombord försummade han sig för sina liderliga nöjen; men reste ändtligen af, men i fullt rus. När skeppskapten på sjön frågade hvart Prinsen befalte de skulle segla, svarade han: »Segla du hvart fan du vill!» och då styrde kaptenen kosan till London i Engeland. Der lefde nu Prinsen bland spelare och flickor i sus och dus; och då kaptenen beklagade sig, att provianten började tryta, stack han blott handen i fickan, tog opp några hundrade dukater, och bad dem hålla sig lustiga; och när dessa pengar voro slut, sålde Prinsen både skepp, folk och gods, och lefde så en tid hän lustigt med sina vänner och söt-ungar. Men när nu allt var upplefvadt, började Prinsen tänka vid sig sjelf: intet kan du, arbeta orkar du inte, tigga blyges du nu har du gjort det vackert! Hvarpå han anmäler sig hos en Murmästare såsom murgesäll. Murmästaren tyckte om hans hurtiga utseende; antog honom icke blott till gesäll, utan satte honom snart till mästare öfver sina tolf gesäller; för gubben var gammal och hade också sina tankar med den vackra unga Mur-mästaren för sin dotters räkning. Allt var nu bra för Prinsen, arbeta kunde han inte, men väl befalla; och han fick för hvar dag alltför2 förtroende hos den gamle Murmästaren. Nu hade den gamle Murmästaren nyligen uppbyggt ett »Skatte-torn» (Banken i London); och hade redan så mycket förtroende till sin nye medhjelpare, att han upptäckte för [honom] det han i ena hörnet af Banken insatt en lös sten, som omerkligt kunde uttagas och åter insättas, och att han således kunde ta' der så mycket pengar han behöfde till sin nödtorft. Snart följdes nu begge dit, då gamle Murmästaren blott tog hvad han kunde behöfva för en månad; ty eljest, sade han, kunde det så lätt merkas. Men derefter så gingo de turvis hvar sin gång till Skattetornet. Fast nu tyckte den förklädde Prinsen att de stulit nog, och att det borde upptäckas; hvarför han vid sitt besök i Banken, tog så mycket pengar han kunde behöfva för sin tid, och dessutom så störtade kring allt derinne, att Skattmästaren tydligt måtte se att tjufvar varit der.3 När nu Skatt-mästaren om morgonen kom in i Skatte-tornet blef han bestört och berättade det för Konungen. Men då man ej kunde upptäcka hvarest tjufvarne kommit in — ty dörrar och fönster voro orörda —, så befalte Konungen att ett rökverk der skulle insättas, på det att man då skulle se hvarest röken trängde sig ut: det lyckades, och man hittade verkligen på den lösa stenen i muren; och så satte de ett kar med någon klibbig materia i under kryp-hålet, för att således fasttaga tjufven. Mellertid blef det den gamle Mur-mästarens tur att gå i skatte-tornet efter pengar och Prinsen följde med honom: Gubben visste om ingenting, kröp in och fastnade i karet. Då tyckte Prinsen att det åtminstone vore synd om Mur-mästarens familj; hvarföre, då han inte kunde få Gubben lös, han drog sin sabel och högg hufvudet af Murmästaren. Om morgonen såg Skattmästaren väl den döde kroppen; men tjufven var ju dock icke upptäckt; ty han var utan hufvud! Konungen befalte, när han hörde detta, att man skulle lägga liket på en vagn och att bödeln dermed skulle köra gata opp och gata ner genom hela staden, att skattmästaren skulle följa med och efterse om någon särdeles ömkade sig öfver den döde. Men när bödeln körde förbi gamle Mur-mästarens hus, stod hans enka i fönstret, och svimmade då hon såg sin mans döda kropp så handteras. Skattmästaren ville då anklaga henne, men Prinsen, körde en knif i hennes hand, och sade att hans hustru i förskräckelse öfver det otäcka ape-spelet på gatan, dånat och kört en knif i handen på sig; och körde dermed skattmästaren på dörr. Skattmästaren skref i alla fall ett märke öfver dörren på huset, till rättelse för en blifvande undersökning, och i fall han ej fick säkrare misstankar annorstädes. Men när Prinsen såg det, skref [han] dylika märken på alla hus hela gatan utföre. Och när nu Skattmästaren dagen derpå skulle visitera det misstänkta huset, funnos dylika märken långs åt hela gatan, och [han] blef således illa lurad. När Konungen hörde detta, började han misstänka någon djup list under allt detta; och befalte nu, för att ditlocka mästaren på alla upptågen, att den döde skulle upphängas i en galge utanför staden: men trodde att den dödes slägtingar eller vänner skulle vilja taga honom ner, då de der lätt skulle gripas; hvarför ock 12 mans vakt, en officer och i i gemena, sattes vid galgen. Prinsen for då med ett grant ekipage förbi galgen, bytte bort det mot en fattig Bondes dåliga hästar och vagn, köpte sig så ett ankare bränvin och ett ankare vin, och, utklädd till Bonde, körde han nära galgen, körde med flit fast i ett kärr, och jemrade sig grufligen och lyftade på sin[a] hästar och vagn. Vid hans rop kom slutligen halfva vakten ditspringande och hjelpte honom opp ur kärret. Och då soldaterna frågade honom hvad han hade i vagnen, måste han bekänna att det var ett ankare vin och ett ankare bränvin till hans dotters bröllop. Nå, han ville ej dock undandraga sig bjuda dem en sup för besväret. Då han sedan körde tätt förbi galgen gick han fram och tackade officeren för handräckningen; och, då de andra soldaterna på vakten hört talas om bränvin, ville de också ha' sig en tår i ruskvädret. Bonden understår sig till och med bjuda Officeren ett glas vin: »Det var godt», sade han, och flere följde. Nu började hela vakten dricka allt hvad de förmådde; och då de voro väl fulla, raglade Bonden derifrån och körde sin väg — men blott ett stycke. Ty, som han slagit sömndroppar i dricksvarorna, så vände den förklädde Prinsen snart om, tog med sig den Biskops-skrud och de elfva präst-klädningar han köpt sig och doldt vid kärret, och fann så hela vakten insomnad. Han tog då ner den döde ur galgen, påklädde officeren Biskops-skruden och soldaterna prest-klädningarne, ta'r bort amunitionen och alla vapnen, och körer så bort med allt och häfver det ner i kärret. När nu vakten vaknade, sågo de på hvarandra med förvåning och merkte snart att den döde var borta ur galgen. Då blefvo de förfärade för Konungens vrede; men tillstodo dock hela saken för honom sedan de i sina besynnerliga drägter inmarcherat på borggården för Konungen, som började skratta och ej kände igen sina soldater i prästdrägterna. Då anade Konungen alltmer att någon stor klippare hade gjort allt detta, och utgaf ett bud öfver hela sitt rike, att höga och låga, fattiga och rika skulle komma till gästabuds på slottet: Konungen tänkte nemligen på något sätt narra den okände skälmen i snaran. Äfven bebådades, att gästerna kunde få besöka Princessan i hennes rum vid borggården. Gäster kommo nu talrika, och bland dem den djerfve Prinsen. Slotts-portarne stängdes, man gick [till] bords och det blef ett grufligt drickande. Men om natten smög sig Prinsen in till Princessan och låg sig vackert hos henne. Då han tidigt på morgonen gick ut, såg han sig först i speglen och merkte då ett svart streck i pannan, det Princessan om natten på Konungens inrådan satt dit. Prinsen gned allt hvad han kunde, men dess svartare blef då strecket; han sprang då ut på borggården, der han på samma sätt märkte alla, som ännu lågo der i ruset. När nu Konungen om morgonen fått veta att någon verkligen legat hos Princessan och att hon också märkt densamme; ledde dock ej heller detta Konungens påfund till någon upptäckt af den illistige skälmen. — Då blef konungen högligen förvånad; men ville ännu göra ett försök, för att få reda på den person, visserligen ej dum, som så lyckligt spelat alla dessa skälmstycken. Konungen utgaf då ett bud öfver hela sitt rike, att, om upphofsmannen till alla dessa upptåg sjelf ville yppa [sig] för Konungen, så skulle han icke blott blifva ostraffad, men dertill få Princessan och Riket efter Konungen. Då klädde Prinsen sig grann efter sitt verkliga stånd, gick opp på slottet och begärde att ensam få tala med Konungen. Han sade då Konungen att han vore prins, omtalade alla sina öden och bekände äfven alla sina ungdoms-upptåg; han tillade äfven att han, natten innan han reste från hemmet, hade drömt om att han skulle få Sirade gallan ter. Då afbröt honom Konungen och sade: din dröm är fullbordad, Sirader gallanter, Princessan min doter, är din, och hela mitt rike skall du få efter min död ! — Slut. Jacob Wallin, bonde vid Snaldarfve i Martebo, fanjunkare. Hjalmar Åkerhjelm har omtalat hela sagan nästan med samma ord, utom omständigheten med den stulna kronan och becket under skorna, som han tillagt.