Transkriberad uppteckning

Det var engång en Bonde, som var ute och fiskade i stilla och vackert väder. Men bäst det var, kom en qvinna ur hafvet i hans båt och det var Haffruen! Hon bad Bonden vackert att han skulle sofva hos henne en stund; men Bonden blef förskräckt och rodde åt landet fastän Haffruen lofvade honom ständig lycka med sitt fiske. Men Bonden råkade ut för ett så fasligt oväder, att han med nöd nådde land. Andra dagen kom Haffruen åter i Bondens båt; men Bonden nekade åter hennes begäran, Haffruen for »bubblande» ner i hafvet, och Bonden kom blott med yttersta lifsfara i land. Men när Haffruen kom tredje dagen i Bondens båten, gjorde Bonden som hon begärde: men när Haffruen for ned i hafvet ur båten, såg Bonden att hon var helt ihålig baktill; och bondens yxa i båten tog hon med sig. Nu blef det vackert väder hela dagen, och Bonden hade ständigt bästa lycka med sitt fiske. När sju år voro omgångna kom en dag en gosse intill Bonden, och sade: »God dag, min Far!» Bonden svarade på skämt: »Tack, min Son!» för han kände inte pojken. Men pojken hade en yxa på armen. När Bonden såg den, sade han: »Hvar i helvete har du fått min yxa ifrån?» »Ja», sad' pojken, »är yxan Eder, så är I ock min Far!» Bonden blef förskräckt, kom på andra tankar, och minde sig på äfventyret med Haffruen. Gossen sade sedan: »Min Mor har födt mig sju år; och nu skall min Far också föda mig sju år !» Bonden blef rädd, och bad pojken var välkommen. Och så suto de sig ner att äta: men pojken blef aldrig mätt. Bonden, bekymrad sade då: »Du äter så mycket, Gossen min!» Men denne svarade: »Ja, jag äter för sju; men så kan jag också arbeta för sju!» Nå, så skulle de en dag tröska. Bonden lejde sex trösknings-karlar jemte sig, och de satte fram på ladan sina »uppslet»; och så tröskade de sju männerna. Pojken stod bara med armarna i kors, såg på och log. Nu hade de nästan tröskat af och skulle snart ta' i hop med vindningen, då Bonden var ond öfver Sonens lättja. Men då blef pojken också ond: lyftade så »flakarna» af taket, tog ett »spärrträd» till »hand-vål» (slag-skaft) och en såg-stock till »slå-vål», vräkte all säden på ladan ur båset, och med några förfärliga trösk-slag var det allt af-tröskat. Sedan lossade han litet på böx-bandet, gaf ett så starkt väder, att all säd genast var genomvindad. Då blef Bonden förfärad och ville bli af med pojken. Hvarpå han gick till Konungen, som väl kunde behöfva starkt folk, och utbjöd sin son till Konungens tjenst och så kom pojken i Konungens gård. En dag skulle slotts-drängarne köra i skogen efter ved: der fanns der sju par hästar, de sämsta voro hvita, och dem fick pojken jemte en bly-yxa; för drängarna höllo pojken för narr. De sju drängarne körde så i skogen och pojken kom efter: de arbetade alla duktigt; men pojken stod bara och såg på och log. Men när de nästan hade slutat hugga och snart hade sina lass full-»lässade»; grep pojken också till sin yxa. Men vid första hugget böjde sig äggen: då blef pojken rasande, ryckte opp stora träd med rot och vräkte på vagnen, och körer fram ett stycke framför de andra; och så tillbaka och rycker opp 100de tals träd och vräker i vägen för dem att de inte kunde komma ur stället. Men när pojken nu skulle köra, tröttnade snart den ena hästen: pojken ryckte då kraken ur selarne, slet af honom på »midjen», lade det på lasset, spännde sig så sj elf i jemte den andra hästen och drog lasset i gård. Konungen stod just i fönstret och fick [se] detta, hvaröfver han förundrade sig högligen och skrattade rätt godt. Mellertid kom det bud från de sju andra drängarne att de inte kunde komma fram i skogen med mindre de fingo hjelp till sig. När Konungen då gick ner i skogen och såg och hörde allt detta, tänkte han [att] pojken, som var så stark, kunde bli honom nyttig i kriget, som han just då börjat med en annan Potentat. Pojken fann sig villig att gå i kriget på sin gamla hvita häst, bara han fick en ränsel med en tunna bröd och en tunna smör i; och gaf sig så af i kriget 2 dagar före den öfriga krigshären; och alla skrattade åt pojkens affärd. Men snart tröttnade hans häst, han tog då fram sin matsäck, och satte sig ner att äta i fiendens åsyn. Desse började då att skjuta på honom; men han brydde sig om ingenting, ty kulor togo inte på honom alls; alltmer sköt fienden. Då blef pojken slutligen rasande och röt till fienden: »Hvad, kasten i blå-bär i min smör-ask!» sprang så opp, tömde alla blykulor ur sin[a] fickor, tog hästens framben fram öfver sina axlar, och vandrade så med hästen på ryggen fram emot fienden. Men då desse bara skrattade åt honom, tog han hästen i begge bakbenen, och slog så länge ihjäl krigsfolket dermed så att han slutligen bara hade stumparne af hästens bakben qvar i händerna. Men fienden fattade åter mod, och kringrännde honom från alla sidor: [han] tog då till sin matränsel att slå med; men när det inte ville hjelpa, började han be om hjelp: då i detsamma kom en ridande i luften på en stor häst, hugger in på fienden utifrån och pojken inifrån. Då blefvo alla fiender slagna till sista man och ett omätligt byte vunnit, som allt blef pojkens. Men den som kom och ur luften hjelpte honom var hans mor, Haffruen. När pojken nu såg sin Mor, blef han glad. Hon sade då: »Om du inte bedt mig om hjelp, så hade du varit dödens barn; men nu skall du lemna Konungens tjenst och ge honom allt bytet. Sedan skall du gå till din far och arbeta upp hans gård i stånd, och sist skall du komma till mig igen efter de snart utlupna sju åren, som sagdt var, för jag [har] ett stort rike åt dig under vattnet!» och dermed så försvann Haffruen från honom. Om 3 dagar kom Konungen till slagfältet, och blef då förundrad att han icke såg någon fiende, bara pojken allena, som satt och åt i god ro, och nu bara pekade för Konungen att se alla de slagna fienderna. Konungen [blef] mycket glad och berömde Pojken, och erbjöd honom genast riket efter sig. Men pojken tackade och sade, att han nu skulle gå till sin Mor och motta' ett rike under vattnet, som var både större och bättre. Nu fick Konungens krigshär bara orka att begrafva alla döda och släpa hem det omätliga bytet, hvilket Konungen måste mottaga af gossen. Konungen klädde nu gossen som den grannaste Prins och ville göra honom till sitt närmaste råd; men gossen tackade och ville nu lemna Konungens tjenst. När det inte kunde hjelpas, gjorde Konungen för honom ett stort gästabåd, och skänkte honom vid afskedet några tusende dukater, och bad honom med mycken artighet helsa på sig, hvilket gossen också lofvade. — Och så skiljdes de. När nu pojken kom hem till sin Far, Bonden, och denne såg honom genom fönstret, blef han hjertängslig att hans son nu kom tillbaka att äta opp hans lilla förråd, och sprang så ut emot och bad honom med gråten i halsen att vara välkommen. Då sade pojken: »Några tusende dukater, som jag fått af Konungen, dem skänker jag min far; och så har jag befallning af min Mor att inom de sju åren, som snart äro tilländalupna, bruka opp min fars gård.» Bonden blef så glad öfver allt detta, att han sedermera log i all sin tid; men då han skulle bära in dukat-påsen, var den så tung, att sonen måste hjelpa honom. Bonden hade nu bara orka med att räkna pengar; men pojken började straxt på med att sätta hemmanet i stånd. Han förbättrade alla Bondens åkrar, rödjade hans marker, byggde opp alla gårds-husen, och satte allt i bästa skick. Men nu voro jemt de sju åren förlidna, som Bonden skolat föda Pojken; och på samma dag kom Haffruen i skymningen och sade till sin Son: »Jarle! (förr visste ingen hvad Gossen hette) kom nu och tag emot ditt rike under Wattnet!» Bonden tackade för allt godt, och följde dem på vägen åt sj östranden. När de kommo dit, sade Haffruen till Bonden: »Kom nu och följ med oss, får du se hur vi bo!» Och [bonden] visste intet af förrän han stod på en stor borggård med granna slotts-byggningar omkring, en förträfflig stor stad, spel och musik i hvart annat hus, gästabud för Bonden hvarje dag, så att han ej visste hvad tiden led. Men så gick Bonden hem: Jarle följde honom till vägs, och så togo de farväl af hvarandra. Men när Bonden kom hem igen, frågade Hustrun honom: »Hvar har du varit så många år!» »Många år», sade Bonden. »Ja», sade Hustrun, »du har varit borta i 20 år!» Se'n lefde Bonden länge med sin Hustru nöjd och glad, och log i all sin tid. — Slut. J. Wallin, Martebo & Ol. P:son Skoger i Vall.