Transkriberad uppteckning

Sockne-presten i Sproge på Gotland hade mistat sin hustru; men som hon hade varit mycket syndfull, ogudaktig och hård under sin lefnad, fick hon ingen ro der hon låg begrafven i Sproge kyrka; utan det spökade ofta i Prestegården och helst vid midnattstid i kyrkan Presten var ledsen öfver det; men det kunde ej hjelpas. Engång erbjödo sig tvenne raska drängar som tjente hos Presten att vara en natt öfver i kyrkan, der de skulle lägga sig i en bänk, för att utforska orsaken till det förfärliga bullret om nätterna och spökeriet. Nå, Presten tillstadde det ej gerna; men slutligen fingo de dock sin vilja: och Presten lofvade att om morgonen med klockaren komma och hämta dem. Vid midnatten hörde man från kyrkan samma förfärliga buller som vanligt; och då Presten med klockaren om morgonen gick in i kyrkan, funno de begge drängarna ligga der döda och man fick sålunda ingen upplysning om hela spökeriet. Efter en lång tid var en skomakare, som var född Lapp-finne, i Prestegården och arbetade. Denne fick ock höra talas om det svåra spökeriet der i Sproge Prestegård och bullret i kyrkan om nätterna; och erbjöd sig att vilja försöka utforska allt detta. Man talte väl om drängarnas öde; men han stod dock fast i sitt beslut. Skomakaren begärde bara att få veta hvarest Prest-Hustrun låg i kyrkan, och det var på »mellan-raden» under en bänk, som tillhörde Prestegården, [samt] att få tvenne stora ljus, som kunde brinna hela natten, en flaska brännvin, en flaska vin och något smör, bröd och ost, att roa sig med. Slutligen bad han Presten lofva sig att med klockaren inkomma i kyrkan, då solen var upprunnen, då en af dem skulle taga honom i hvardera hand och föra honom ut, på det allt att han skulle vara rätt säker — ty eljest skulle det gälla hans lif. Om aftonen gick Skomakaren i kyrkan, ritade en ring utanför bänken der Prest-Hustrun låg begrafven, tog så hela sin verkstad med alla sina doningar, och sätter allt in i ringen, samt ett par nya stöflor som han skulle ha' färdiga. I skymningen gick Skomakaren in i kyrkan, då man låste till dörren; han tände snart sina ljus, lade en krokig käpp, den han kallade »Krok-näsen» jämte sig, tog sig en sup och började ifrigt arbeta på stöflorna. När det lidit till midnatt, satte sig Skomakaren att äta, och smakade på flaskorna tämligen väl; derpå började han åter arbeta igen. — Men mellan klockan 12 och ett om natten blef det ett fasligt dån, kyrkodörren flög upp, och sj elfa den Onde kom spatserande stor-gången opp. Snart lyfte han bänken bort och rullade stenen af grafven; der på öppnade den Onde lik-kistan och flådde huden af Frun och lade den på kanten af grafven. Skomakaren, som satt i sitt arbete, tog sin »krok-nås» och drog med den huden in till sig i ringen, småningom; efter hand som den Onde får huden af, drog Skomakaren den alltjemt intill sig, tills han fått dit allt samman: och den Onde märkte ej detta förr än allt låg inom ringen. Nu lade den Onde stenen på igen, satte bänken på sitt ställe; men den Onde saknade nu Prest-Hustruns skinn, hvilket han hvarj e natt kom att flå af henne: nu fick han först ögonen på Skomakaren, som satt der och sydde inom ringen. Han bad då Skomakaren: »Lät mig få mitt 'skråck' igen!» såsom han kallade skinnet; men Skomakaren teg och bara arbetade. Den Onde sprang utanf öre ringen, men inför den kunde han inte komma; han antog då många gestalter för att förskräcka Skomakaren; men han brydde sig om ingenting, utan smakade då och då på sina flaskor, sydde på sina stöflor och teg. Men nu syntes för Skomakarens ögon såsom att ljusen blånade; då blef Skomakaren »liksom så»: att sitta i mörkret skulle inte bli roligt; men de klarnade opp igen. Då bad den Onde om sitt »skråck» igen; men Skomakaren bara arbetade och teg. Nu blef den Onde alldeles rasande, gick ut på kyrkogården, tog under kyrkan för att stjelpa den omkull — för Skomakarens ögon att se — ty han såg tydligen dag under grundvalarna; men det hjelpte intet: Skomakaren bara arbetade och teg. Nu blef det ändtligen om någon stund dager, och solen sken in genom fönsterna: då kom Presten och Klockaren in i kyrkan, bådo honom då komma och gå in, ty nu var det dager, och de frågade huru han mått i natt. Men denne bara teg och sydde. Då sade Presten och Klockaren med en munn: »Du må vara galen, kan du då inte se att det är dager; var inte rädd, kom och gå in med oss»; — men Skomakaren bara teg och arbetade. Då gick klockaren sta' och ringde morgonringning — Men Skomakaren tänkte vid sig sjelf: »Det är ändå inte fullt pålitligt», utan han fortsatte sitt arbete: ty de kunde inte komma in i ringen. Åter sade Presten och Klockaren: »Var inte rädd, utan kom och gå in med oss, eller tänker du att vi är' rädda att gå in till dig — tro inte det —; utan räck hit handen, och följ med oss in!» Så arbetade den Onde hela natten under många »förskapningar» med Skomakaren, för att skrämma eller narra honom utom ringen, dit in han ej kunde komma och få sitt »skråck». — Men nu hade Skomakaren sina stöflor färdiga, och tyckte, att det nu snart borde vara dager; han tog sig då en morgonknäpp, satt och funderade och såg på sina nya stöflor. I det samma öppnades kyrkodörren, Klockaren började ringa morgonringning, och nu gick Presten fram till Skomakaren, och de hel-sade honom begge på samma sätt, som de andra nyss gjort; men desse kunde nu gå inom ringen. Då började Skomakaren tala; men var likväl ännu osäker; hvarf öre de måste först ta en sup med honom — då började han ändå att tro —, och så måste Presten läsa hela Fader vår: då tyckte Skomakaren ändtligen att det var säkert. Nu togo de honom i hand; han tog sitt skinn, sina »doningar» och de nya stöflorna, och följ de med dem in i Prestegården, der han berättade hur allt tillgått. Och efter den dagen fick man ej höra något buller eller spökeri mera hvarken i Sproge Prestegård eller Kyrka. Presten och alla voro mycket glada der före, och Skomakaren blef hederligen betalt för sitt besvär. — Skinnet efter Prest-Hustrun tog man och stoppade opp, att förvaras i kyrkan: och i denna dag skall det ännu finnas der bakom altaret eller i Sakristian. — Slut. J. Wallin, Martebo. [I marg. å p. 246 v. i MS står följande:] En elak Herre dog — — det spökade i kyrkan. En Skomakare skulle fördrifva spöket. — — — ritade en ring — — — »Hvem tog skinnet», sad' spöket. »Ge mig pengar, skall du få det!» sad Skomakaren. Spöket kom med en säck silfver-pengar. »Hvart skall jag göra af dem?» »Kasta dem inom ringen.» — »Får jag nu skinnet?» — »Nej, du skall ge mig mera pengar.» — Spöket kom med en säck pengar till, fylld med koppar-slantar. »Får jag skinnet?» — »Nej, mera pengar.» Nu kom spöket med en säck full med afbrutna sy- och stopp-nålar. »Dem kan du behålla sjelf!» Nu kom Skomakarens lilla dotter ropande: »Skyndade dig hem, Mor brinner!» — »Låt henne brinna!» sad Skomakaren och gick ej ur fläcken. »Kom du hit inom ringen», sad' Skomakaren; det ville hon icke —: det var således en syn-villa (det var ej hans dotter, utan en från de dödas rike som Spöket skickat dit). Nu kom Presten (men det var ej Presten) och ville locka honom; men han ville ej gå inom ringen. — Först vid dager kom Presten (den verklige), läste öfver Skomakaren och förde honom ut. Skinnet jordfästades nu: och spökningen upphörde; ty spöket hade hittills hvar natt tagit skinnet på sig och gått och spökat. Skomakaren fick alla pengarne. — Julia Lysholm genom Elis. Bolin.