Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Varulv
Varulven var en människa som hade råkat ut för trolldom och blivit förtrollad. Den som blev för- trollad kom i en vargs skepnad. Fick han höra sitt namn nämnas, så föll vargaskinnet av och han blev människa igen. Det hörde jag väl mamma tala om så många gånger.
Thomas Marpis på Fårö
Det var för några år sedan en mäkta rik Bonde, som hette Thomas vid Marpis på Fårö. — Han gjorde sina resor på Stockholm, dit han for med kalk i sin egen skuta: då han engång der stod på Skeppsbron och betraktade det kongl. slottet, sade han att han tyckte det var synd om kungen att han inte hade tak på sitt hus, och att han nog kunde ha' både vilja och råd att skänka Honom en last lös kalk till att stryka under tak-teglen med. Det var verkligen hans allvar tills någon slutligen fast länge förgäfves, lyckades öfvertyga honom om, att kungen nog hade tak på sitt hus fast det var flatt, och att det så brukades på hofven och borde så vara. (N. Klingvall.) Engång, så gick Marpis Thomas, såsom han gick och stod i sin nedkalkade bonde-drägt, opp i Stockholm för att bese staden; och kom så att gå in i en grann spegelbod. När han en stund stått och betraktat denne herrligheten, frågade han den fine bodbetjenten på den aldrastörsta spegel hvad den kunde kosta. Men bodbetjenten grinade Marpisen midt i ansigtet, och mente på att en sådan trashank väl ej kunde behöfva veta priset på en så stor spegel, den han ju ej kunde köpa. Marpisen frågade då vackert än en gång, men samma och än försmädligare grin af bodbetjenten, som nu snart ville köra ut den näsvise frågaren. — Men då rann hågen på Thomas Marpis: han räckte vackert sin käpp in öfver disken, pekade på den största spegeln, och frågade nu tredje gången hvad den kostade, och knäckte så med detsamma med god vilja spegel-glaset sönder, och tillade: »Kanske jag nu ändtligen får veta hvad den store spegeln kostar?» Bodbetjenten svarade då förbluffad: 200 B:co, t. ex. hvarpå Marpis Thomas still-färdigt tog opp sin plånbok och betalte spegeln kontant, och gick så sin väg ner på sin skuta vid kalkbacken, och lät den näsvisa bodgossen betrakta sin långa näsa i den stora spegeln. [I marg. står]: Thommes Marpurr skänkte kungen kalk till tak på sitt hus — slog »sundar spägulen». L. Utbunge.
Brudvika-rif (på Lannsastrand på Fårö)
En Bonde på Fårö hämtade sin Brud från Bunge: men sjelfva bröllops-dagen blef så hårdt väder på sundet, att Brud och hela Brudeskaran förgingos i böljorna; och Brud-gummen på Fårö fick bara sorg på sin hedersdag. Om någon tid flöt Bruden i land på en udde nära »Straumen» eller norra »gattet» af Fårösund, innanföre »räflar», på Landsnäsa strand. Bruden hade blott förlorat en sko; och af den skon hon hade på sig, tog man mått och uthögg en dylik af sten, som lemnades, som ett minne till Bunge kyrka. — Af denna händelse fick udden eller refvet, der Bruden flöt upp, heta »Brud-vika-rif» (På Fårö). Edv. Olsson, Fårö. Tvenne Sko-klackar, af trä, 3 1/4 tum långa, 2 tum breda och 1 1/2 tum höga (mycket lätta) funnos 1865 uti Bunge kyrka. [I marg. står]: Fårö hörde förr såsom Annex till Bunge, då Fårö-boar' foro till Bunge kyrka, der kristnade sina barn, vigde folk, m. m.; allt emedan de ej kunnat få sin första kyrka till stånd på Nors-holm (No. 472). — Bruden, som drunknade och flöt upp vid Brud-vika-rif, hade svarta skor af skinn, af hvilka en förvarades i Bunge kyrka. L. Utbunge. Koncept finnes i R 625: 1, s. I08 (1849). Fåröborna kallade fordom Rute-kyrka sin Moder-kyrka, och de hade ej länge sedan väg-stycke att »broa» i Rute. Olof L:n Lannsa, Fårö.
Kyrka å Nors-holm på Fårö
Ännu synes å Nors-holm på Fårö stenhopar och tecken till stora murar af någon större bygnad; hvarföre folket säger att der fordom stått en kyrka; så tror man sig ock af de högar och kullar som äro der, och af de menniskoben som der funnits, att detta visar stället der den tillhörande kyrkogården varit. Nors-holm är hög, och odlad med åker och äng ; och uti en äng synas de qvarlefvor af kyrkan och kyrkogården. Edv. Olsson, Landsnäsa på Fårö. På Norsholm var fordom kyrka och kyrkogård; och hela Holmen har hört till Rute Prestegård, hvarför ock kyrkoherde Dan. Söderberg ville processa sig till den mot Nårs på Fårö, men han förlorade. — Derför att den varit ett heligt rum och många blifvit der begrafvna, tror man sig ock der förnimma många syner: så ser den enslige fiskaren eller jägaren der nattetid spökelser af små barn eller såsom lam skymta förbi öfver heden eller en präst går på vattnet; åter ser man en stor faslig örnhamn, som, då jägaren lägger an på honom, spänner ögonen så hiskligt i den förmätne att han släpper bössa och allt och måste ta' till fötterna. Jens Jak:n Båta. [I marg. står]: Har varit kyrka på Nors-holm. L. Utbunge. Först bygde Fåröboar sig en kyrka på Norsholm; men de fingo ingen ro der; det som bygdes om dagen, refs ned igen om natten. Slutligen släppte man ett par sammanokade oxar utan tömmar och där desse stadnade1, bygde kyrkan. L. Utbunge. Nårs-holm= fordom Fänika-holm (Se: Linnes Gothl. Resa, på Kartan: Feniken). Koncept till I: 472 i R 625: 1, s. 108 (1849). Å Norsholm på Fårö ford. kyrka, men ingen lycka m. henne: det s. byggdes om dagen, refs ned om natten, till oxar utan esar (tömmar) slutl. utvisade stället, hvarest Fårö kyrka blef byggd.
Sill-fiske på Fårö
I fordna tider fiskade Fåröboar Bild utanför »Ava-skalar» (en strand) och »Ava-grund» på grundet »Kyrko-kulla», i mil till sjöss. — Vid Ava hade en Bonde »sillda-garn»: tvenne gånger hade han »slinnga», sill-fiske stodo i manna-minne ännu qvar vid »Skala» och »Hållm». Men det var en ond »Trull-kärring», som dref sillen från Fårö derigenom att hon »hudade» (flådde) en sill (lefvande) och släppte den sedan lefvande i sjön och sade: »Gå nu, och kom ej igen i hvarken 3:dje eller 4:de led!» Jens Jak:n Båta. Trull-kärringen visade sillen bort för 3 mansåldrar. L. Hägur. En kärring vid Ava fick en natt, utan för »Hållm» en enda sill; den »hudade» hon. Och sillen försvann dermed. L. O. K. [I marg.]: Från Rone till östergarn fiskades fordom sill, den en trullkärring trullade bort till Gyttebårg; enligt berättelse af mormodern till P. O:n Tiricke, När, 70 år gammal.
Skilderi i Bunga kyrka
Bunga kyrka, invändigt en af de vackraste på Landet, är omgifven af en ovanligt hög och stark mur1, öfverst krönt med mot sig lutande kantstående toppstenar (såsom Wisby murar och torn), och dessutom här och der visande spår af skott-gluggar i de 6 eller 7 alns höga murarna; så att ingen kyrka här tydligare visar sig så af kyrkogårdsmuren bevärad. Också förmäler sägnen att ett stort slag förefallit på Bunge kyrko-rum, då Gutar' skola hafva försvarat sig jemväl inom kyrkogårdsmuren, och att hål efter fiendens kulor skola hafva synts uti kyrkogårds-portarna. Men slutligen vunno dock Gutar' och fienden måste bort; »annars hade vi nu ej varit i den Svenska religionen!» Ett måladt skilderi af striden finnes ännu anbragt å norra muren i hög-kyrkan (mot Allmogens vilja af Pastor öfverstrukit med tjock kalk-välling) i färgor, der strids-folk, vapen och fanor, borg eller stad och gråtande qvinnor, som åse striden skola finnas aftecknade: hvilket allt, då man lossar kalk-skorpan, der ännu tydligen synes. [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --]2 P. Wästman, Klockare i Bunge. L. Utbunge, f. 1774. Tätt vid kyrkan i Klockare-gården står såsom stäng [si el qvar emot Prästängen tvenne murar, med portar och gluggar af finslipad sten, af det fordna »Bunga-kloster», på Pastors begäran och med Consistorii bifall nedrifvet »för att ej skada Pastorns fäboskap». Några steg från kloster-ruinen är i ängen en brunn, belagd med en prydlig täck-sten. [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --]3 Bunga-Kloster-ruin blef nedrifven 1807 och stenen använd till Löfvenberg-Grubbeska byggningen på Fårösund, som då tillhörde Fåröpresten G. E. Lyth; och Joh. Flodenberg (sedermera Skepps-Ombudsman) var bokhållare och tillsyningsman vid byggraschen. E. I. Grupp, jun:r. (Murarna voro så fasta att man knapt kunde få kull dem. P. Wästman.) Klostret nedrefs 1807 (på Landsh. Emb:s befallning) för att ej skada pastor D. Söderbergs oxar och kreatur och på bana anhållan, då stenen användes till Strandridare-byggningen och Alfvegrens trappor på Fårösund. P. Wässman, f. 76. Vid Kat-lunds i Gröttlingbo skall äfven hafva varit ett Kloster. (Se: N:o 766.) »Katri» kloster vid Katlunds i Gröttlingbo. (P. M. Rundberg.) — Munke-kloster på skogen mellan Sudurböis i Hangvar och Tängelgårda i Lärbro: »Munke-vägen», C. Norby, Austers. Nunne-kloster vid Härfars i Lye. I: 802.
Svarrf-Klinten
»Svarf-klint» är ett högt kalk-berg som går ut i sjön uti Fleringe. Man tror att der inne bor en Gubbe, som har många får, som han röfvat till sig eller som man offrat åt honom. — Bonden, som ligger i sin fiskar-båt i sjön under klinten brukar ropa till bergs-Gubben der inne: »Åh, hvad mang' svart lamb I har, Far!» — Genast svarar bergsgubben (d.v.s. ecchot): »Åh, hvad svarta — —!» Vanligen slutas skämtet dermed att Bonden ropar till Svarf-klinten: »Åh, kyss mig och mina svarta lamb i a .. !» Hvilket allt bergs-gubben troget upprepar. — Gapskrattar nu Bonden, så gapskrattar Svarf-Gubben lika högskallande, fast hemskare. L. Utbunge. [I marg: en är tillskrivet]: Törden, fins och bygger i Svarf-klint. H. Nordahl.
»Puk-smör»
Ibland bildar det sig i mjölken straxt då man mjölkat små smörkulor, hvilka skada mjölken och göra att den ej håller sig, och några kalla detta Puk-smör och tillskrifver det ett ondt och farligt upphof, såsom af »bjäru» eller »de små under jorden». För att undvika detta, brukar man kasta några svafvel-korn under »spannet», eller också att lägga ett eldstål i detsamma, då man första gången mjölkar en nyboren ko. D. Söderberg. Till att bränna »Bjär-smör» skall nio slags ved och deribland sådant af tre mötes-gards-haued. O. P. Gudings i Eke, f. 1809.
De himmelska Klockorna
På När var i gamla tider en ganska gudelig och from Sockne-Präst (man säger att det var professor Norrby?), som var så helig, att, när han reste från Närs kyrka till Lau att predika, han kunde hänga sin handskar på sol-strålarna (sol-branden, O. P:n G.); men att han engång, då han resande drifvit upp ett lam, som låg i vägen, på en tid förlorat denna helighetens förmåga. — Under sabbaths-friden på Lördags-qvällarna kunde han tydligt höra de himmelska klockorna ringa; men ingen annan syndig menniska kunde förnimma det, med mindre de fingo ställa sig på den helige mannens fötter. J. Wallin, Martebo. — L. O. K. [med blyerts]. [I marg.]: föresade sin död. O. P:n G. P. Barkvardi, sockne-prest i Rone, kunde höra de himmelska klockor en Lördags-qväll ringde qvälls-ringning, då han befallde sin piga stadna med sädes-lasset, det intet någon eller kräk heller skadades. Pigan, som ock gerna ville höra det, fick ställa sig på hans fötter, då hon fick höra det. P. Ronander, Rone. Denne Prest blef ihjälslagen af klock-kläppen som under ringning föll ner. P. Ronander o. O. P:n Gudings i Eke, f. 1809.
De begge Haffruarna
Mellan Ihre-vik och Likkers-hamn är vid stranden ett ställe, som kallas för »Kuskäldä», där Fiskarena gå i land och hvila sig under en stor framskjutande bergshäll, och göra opp eld framför sig. — En natt, då några fiskare lågo vid sin brasa under det framskjutande ihåliga berget, kommo tvenne Haffruar i land vid stranden: en af dem blef qvar nere vid båtarna, men den andra gick opp och stälde sig att värma sig vid elden, der Fiskarne då lågo och sofvo. Men en Bonde från Bjergs i Stenkyrka låg vaken, och hade en ljustra j emte sig. Haffruen snodde sig båd' fram och bak för att väl värma sig; och nu såg Bonden tydligt att det ej var en rätt menniska som stod vid brasan. Hvarföre han oförmärkt med fötterna makade ljustran i ordning, och skjöt den sedan med händerna småningom in i elden. Men när nu Haffruen i alla fall såg att Bonden var vaken, frågade hon honom hvad han hette. »Sjalver!» svarade Bonden. — Som Haffruen just med detsamma, snodde på sig, och vände den tomma baken åt Bonden, tog denne ljustran och körde [de]n så röd den var i ändan på Haffruen. Nu blef det en ynkelig låt; Haffruen med ljustran i ändan for af åt sj öen och ropade: »Sjalver mig brände — Sjalver mig brände!!» — Men den andra Haffruen, som stod qvar vid båtarna, svarade henne: »Du hade inte der att göra — du hade inte der att göra!» Och så foro de af till sjöss båda två. (Vid Djupviks fiske-läge i Eista — — samma äfventyr: der var blott en Haffru — — ropade: »Hammari-haj — Hammeri-haj! hela min kropp blef förbränder!!» — — Jac. Ekelund.) J. Wallin.
Kung Waldemars Brand-skatt
Då Kung Waldemar den III Tisdagen den 27de Juli år 1361 hade slagit 1800 Wisby-borgare i Korsbetningen, och i de tre största Bryggkaren, som voro utstälda på Torget, upptog brandskatten för att der-emot skona staden för ytterligare förödelse —, hände det sig att ock en gammal gumma slutligen kom och ville lägga en stor guldkedja på ett af karen, såsom ett nödoffer på det betryckta fäderneslandets altare. Men det var redan så stor råga af guld, silfver och klenodier af alla slag på karet, att då gumman väl med darrande hand skulle kasta dit sin stora guld-kedja, så trall den af högen och föll ner på gatan, och då utropade hon till de närstående Danskarna: »Nu ser jag att Kung Waldemars skatt alldrig kommer till lands!» — Och ännu ligger den ock begrafven på sjöbottnen mellan Carls-Öar. Calle Ekman, i Wisby. [I marg. är tillskrivet]: Då Waldemar 1361 plundrade Wisby, ville en käring se om det skulle gå lyckligt öfver hafvet med de stulna skatterna, hvarpå hon tog trenne små bark-båtar, lade i dem några små smycken och lät dem flyta i ett kar. — Men, som de alla straxt sj önko och gingo till botten, spådde hon, att Waldemars skatter alldrig skulle komma öfver hafvet. Calle Ekman. Kung Waldemar skonade Kvinnegarda i Hafdhem, emedan qvinnorna, sedan männen dragit ut i fält, der satt ut mat på borden: deraf namnet. (XIII: 29.) L. O:n Båppare i Ejsta. När Kung Waldemars flotta med alla skatter gick till segels från Wisby, lade en trullkärring några ägg i en bytta med vatten, och så till att vispa! När äggen då alla slutligen gingo sönder, gjorde det så mycket, att Kung Waldemars alla skepp förgingo vid Carlsöar. C. Chemnitz.
Pest-stenen i Sproge
I Sproge Socken gick pesten år 1711-12 så förfärligt, att hela församlingen så dog ut, att återstoden af menniskorna alle kunde stå på en sten, som ännu der visas. — Men till Eista kom pesten icke; ty de höllo sträng vakt på gränsen, och ingen fick komma in i Socknen. Och Pastorn i Eista Lyth, som nödvändigt skulle till Sproge och begrafva liken eller på berättning, mottog alltid bud derom från sitt kammarfönster, ty dörren var stängd, klädde sig i vaxduk och rökte sig; och då han red ut från Prästgården voro alla befalte att hålla sig undan; när han kom åter, gick han först in i sin kammare och klädde om sig. — Ett sådant kors, som härjemte står, är inhugget på Peststenen å Sproge kyrkogård; denne är mycket äldre, och har Rune-omskrift, som börjar: [Se bild i boken] Frih:n Falkenberg, f. Kolmodin. Eista-boarne friade sig från Pesten genom sträng gränsvakt. Då en Bonde från Eista stod på vakt, kom hans måg från Sproge och ville tränga sig in i Eista; men svärfadren hotade att då skjuta på honom, hvilket han ock gjorde, då mågen ändock ville tränga sig fram: han föll död ner för sin svärfaders skott. Arv. Joh. Laller, Förste Landtmätare, R. W. O.
Gepe och Hannke
Några Bönder hade engång »sen-höste» satt sina garn i sjön nära land, och, som de bruka på höstedag, gått i land att under natten hvila i sina strandbodar, der de suto vid brasan, värmde sig och kokte fisk. Hav-fruen kom då upp till dem, räckte trynet in genom dörren och såg på; då en af dem, Hans, tog och häfde grytans heta innehåll öfver trullet, som då for af med rop och skrik. — Om en tid voro Bönderna åter ute en natt och fiskade, då de hörde Hav-fruen ropa: »Alle batar jèro ute i nat; men Hannke, som gaf Gepe soupe, inte!» — Hade Hans då varit ute med, hade hon väl gjort ett sådant oväder, att han väl fått betalt för soppan och alldrig kommit med lifvet till lands. Carl Chemnitz, jun. »Djuviks-Trullet» (vid Djuvik i Eista) ... så stor gepe? ... fiskgryta ...: »Hammeri-haj, hela min kropp är förbränder!» J. Eklund, Eista, f. 1814.