Transkriberad uppteckning

Det var för några år sedan en mäkta rik Bonde, som hette Thomas vid Marpis på Fårö. — Han gjorde sina resor på Stockholm, dit han for med kalk i sin egen skuta: då han engång der stod på Skeppsbron och betraktade det kongl. slottet, sade han att han tyckte det var synd om kungen att han inte hade tak på sitt hus, och att han nog kunde ha' både vilja och råd att skänka Honom en last lös kalk till att stryka under tak-teglen med. Det var verkligen hans allvar tills någon slutligen fast länge förgäfves, lyckades öfvertyga honom om, att kungen nog hade tak på sitt hus fast det var flatt, och att det så brukades på hofven och borde så vara. (N. Klingvall.) Engång, så gick Marpis Thomas, såsom han gick och stod i sin nedkalkade bonde-drägt, opp i Stockholm för att bese staden; och kom så att gå in i en grann spegelbod. När han en stund stått och betraktat denne herrligheten, frågade han den fine bodbetjenten på den aldrastörsta spegel hvad den kunde kosta. Men bodbetjenten grinade Marpisen midt i ansigtet, och mente på att en sådan trashank väl ej kunde behöfva veta priset på en så stor spegel, den han ju ej kunde köpa. Marpisen frågade då vackert än en gång, men samma och än försmädligare grin af bodbetjenten, som nu snart ville köra ut den näsvise frågaren. — Men då rann hågen på Thomas Marpis: han räckte vackert sin käpp in öfver disken, pekade på den största spegeln, och frågade nu tredje gången hvad den kostade, och knäckte så med detsamma med god vilja spegel-glaset sönder, och tillade: »Kanske jag nu ändtligen får veta hvad den store spegeln kostar?» Bodbetjenten svarade då förbluffad: 200 B:co, t. ex. hvarpå Marpis Thomas still-färdigt tog opp sin plånbok och betalte spegeln kontant, och gick så sin väg ner på sin skuta vid kalkbacken, och lät den näsvisa bodgossen betrakta sin långa näsa i den stora spegeln. [I marg. står]: Thommes Marpurr skänkte kungen kalk till tak på sitt hus — slog »sundar spägulen». L. Utbunge.