Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Spinn-, Nyst- och Wäf-kärringarna.1
Det var en gång en Bonde, som hade en så lat dotter, att hon alldrig ville göra något i huset, hvarföre han en dag slog henne rätt dugtigt. Just då kom en Prins farandes förbi; och då han hörde detta oväsende, steg han in och frågade hvarföre Bonden så handterade sin dotter. »Jo, derföre», svarade Bonden, »att hon är så arbetsam att alldrig några sysslor och arbeten räcka till för henne.» »Nå, det var märkvärdigt», sad' Prinsen, »jag har så mycket garn, som jag ville ha' spunnet, nystadt och väfvadt!» Och så tog han flickan, som var ganska vacker, hem med sig på slottet. — Nu skulle hon också visa sin förmåga att så snällt spinna, nysta och väfva, det hon alldeles icke hvarken kunde eller orkade; men i hemlighet skaffade hon sig tre ypperliga hjelpkärringar, en som spann, en som nystade och en kärring, som väfde upp allt Prinsens garn för henne. När Prinsen såg att Flickan var så snäll, friade han till henne. Hon tackade och sade ja; men förbehöll sig att få lof att bjuda tre personer som hon ville till bröllopet. Jo, det fick hon då. När de tre kärringarna kommo på bröllopet, förundrade sig Prinsen att den första af dem hade så stora fötter, så att han frågade henne om orsaken dertill. Hon svarade då: »Derföre att jag spunnit så mycket. Då sade Prinsen till sin unga gemål: »Är det så farligt och vanställande, skall du visst alldrig få spinna!» Den andra kärringen han såg hade så stora tummar, och Prinsen frågade henne hur hon fått dem så stora. »Derföre att jag nystat så mycket», svarade hon. »Nå, då skall du också alldrig få nysta mer!» sade Prinsen till sin gemål. Den tredje kärringen hade en så obeskriflig bak-del, så att Prinsen frågade huru hon blifvit så bred af sig. »Jo», sade hon, »det har jag blifvit deraf att jag sutit så mycket och väfvit!» »Nej, alldrig skall Du nånsin få väfva heller!» sade Prinsen till sin gemål: och glad öfver allt detta vardt hon. När Prinsen (eller Kungen) hade lust att på natten lägga sig, ville hans gemål ej alls gå med honom till sängs; och då han bad henne alltmera derom, sade hon: »Alldrig har jag i min tid legat vid man-folk, ej har nånsin min mor gjort, ej heller min mormor eller min mormors-mor, ja icke någon qvinna af hela min slägt! och inte gör jag det heller!» Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 461 r. i MS.] En Bonde hade en d:r, s. så lat o. olydig o. ville alldrig göra ng:n nytta, han slog hene. Prinsen kom. Hvarf? — — Jo, derf öre hon är så arbetsam, alld. arbete räcker t. f. henne. — P: n tog hene. Han hade så mk:t garn, det hon skulle spinna, nysta o. väfva upp. — Herul. skaffade hon sig hjelp: en kärr:g, s. spann, en s. nystade o. en s. väfde. När hon var så snäll tog K: n hene till gemål; men hon förbehöll sig att få bjuda 3 s. hon ville t. bröllop. Då kom i:st en kärr:n, s. hade så stora fötter. K:n fråg. huru hon fått så st. fötter: »derf. att jag spunnit så mk:t.» Då jag Kungen t. sin gemål: när det är så farligt, skall du heller alld. få spinna!» — z: dra kärr:n hade stora tummar nystat. 3:dje kärr: gen stor ända; — — spunnit så mycket. När kungen om natten ville gå till sängs ville Bruden det ingal. o. då k:n bad hene allt mera sade hon: »alldrig har min legat vid mann-folk, ej min mormor, ej m. mormors mor o. alld. ng:n i hela min slägt, o. inte gör jag det heller!» A. Romdahl.
Fågeln och Räfven
Det var en gång en Fågel, som i skogen mötte Räfven, hvilken såsade: »God dag, min Syster!» »Tack, min Bror!» sad' Fågeln. Och sen satte de sig att språka om sina hus-bekymmer och hvarest de skulle få mat till sina ungar. — Räfven frågade slutligen: »Hvar har du dina ungar, då?» »Jo, dem har jag här under en buske», svarade Fågeln. Nå, när hon sen var ute att skaffa föda åt sina ungar, smög sig Räfven dit, bet ihjäl hennes ungar och släpade dem till sin kula. Dagen derpå möttes de igen; och då sade Fågeln till Räfven: »Du Bror, du åt opp mina ungar, Du!» »Nej», sade Räfven. Nå, det fick vara som det var; men fågeln flög till en Bonde, som stod på ladan och sade: »God dag! vill du hafva en lefvande Räf, så skall jag skaffa honom hit om jag får en half 'bop' CA tunna) korn: låt bara hus-dörren stå öppen och slå den sen till om Räfven.» Bonden tackade och lofvade kornet. — Snart mötte Fågeln åter Räfven och sade till honom: »God dag, min Bror! du har minsann ingen nöd efter födan: här straxt vid bor en rik bonde, som har så många gäss och dörren ståröppen!» Om natten gick Räfven in i huset, blef fångad och lefvande flådd; men då fågeln, nu fordrade sin betalning af Bonden, ville han ej ge henne något och sade att Räfven var så arg, bets och var svår att fånga, att skinnet visst ej var värdt så mycket korn. Fågeln blef förargad och flög sin väg; men en dag när Bonden gick och plöjde, kom Fågeln och satte sig på hans ena oxes horn, hackade och sade: »Det skall hål på, det skall hål på!» Bonden tog då en sten och kastade för att drifva bort Fågeln, men han slog då istället ihjäl sin oxe. Fågeln flyttade sig då till den andra oxens horn och ropade der hackande på samma sätt. Bonden, förargad, kastade åter en sten efter Fågeln och slog nu ihjäl sin andra oxe. Hemkommen skulle Bonden tappa öl och skölja ner förargelsen; men nu satt fågeln der på tunnan. Bonden sade då att hans hustru skulle hemta en slägga: dermed han då slog sönder kärlet så att allt hans öl rann ut. När Bonden sen skulle äta, satt fågeln der på smör-kannan och hade alldeles smort till sig med smör. Då ändtligen fick Bonden tag i fågeln och skulle nu slå ihjäl den; men först så ville han dock slicka smöret af kanaljen: då kröp fågeln ner i Bondens mage, hvaraf den snålhunden dog sig ihjäl. Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å s. 461 r. MS.]
Fågeln o. Räfven
En dag råkade F:n R:n i skogen. R:n sade: »god dag min Syster! — F:n: tack, min bror! — Och nu satte de sig att språka om deras ömses:a husbekymer o. h:d de skulle få mat t. sina ungar. Och R:n sade: »byar har du dina ungar?» F:n: »dem har jag der o. der under ett träd.» Nå; und, det F: n skulle söka sig föda t. sig o. de sina, smög sig R:n dit o. bet ihjäl ungarne o. släpade dem t. sin kula. Dagen derpå möttes de igen, o. då suckade F:n: »du Bror, du åt opp mina ungar, du» — R:n: nej, sad' R:n. — Fågeln flög sed. till en Bonde, s. stod på ladan o. sade: »vill du ha en lefv. Räf, skall jag skaffa dig h:m, lät bara hus-dörren stå öppen och slå d. t. om R:n, om jag får en 1/2 lop korn. Dagen derpå råktes F:n och R:n: »Goddag, min Bror!» sad' F:n: »du har minsann ingen nöd eft. föda: här straxt bor en rik Bonde s. h. så m:ga gäss o. dörren står öppen — — Om natten gick R:n dit o. blef fångad (o. flådd lefvande). Men när F:n fodrade sin betalning, sade B:n, att R:n var så arg, bets o. svår att fånga att skinet ej vore värdt så mk:t korn. Fågeln blef förargad o. flög sin väg. När bonden då plöjde, satte sig fågeln på den ene oxens rygg pikkte o. ropade: »det skall hål på, det sk. — —! Bonden tog en sten att drifva hene bort; m. slog ihj. sin oxe — så ock 2:dra oxen. Hemkomen skulle han tappa öl att skölja ned f.argelsen; då satt F:n på kärlet. B:s hustru hemtade släggan — — slog sönder öltunan. När han skulle äta, hade F:n satt sig i smör-kanan o. smort sig full m smör. B:n tog F:n att slå h:m ihjäl; men han skulle först slicka smöret af h: m: då kröp fågeln ner i B:s mage, hvaraf den snåle B:n dog ihjäl sig. A. Romdahl, 9/1 56.
Det hedna barnet och elden
En hustru vid Stockvike i Öja låg en natt med sitt lilla barn i sängen, hvilket ännu var »hajde'» (odöpt); och elden var släckt på spisen. Bäst det var så vaknar hon och — barnet är borta! Hon börjar straxt att ropa: alla »folken» fara upp ur sängarna och till att leta, men förgäfves. Slutligen finner man det dock, men liggande på golfvet nere vid dörren: så långt hade »den Håle» redan släpat det. Nu hade man då funnit barnet, men det hade ej hufvud! Först när man väl fått upp eld var barnet åter som det skulle vara, helt och välskapadt (VI: 114). C. B. Östman. Koncept till III: 580 i R 625: 5, s. 114 (1866). En hustru (i storsödret) vid Stockvik i Öja låg m. sitt lilla odöpta barn. Hon vaknade o. barnet var borta. Hon ropade, o. alle i stugan blefvo f.skräckta o. yra und. det de förgäfves letade efter barnet. Slutl. funno de det ligg: des på golfvet nere vid dörren (dit den Håle red. släpat det), o. de ändvände barnet länge, men kunde ej få reda på dess hufvud förr än m. fått upp eld.
Kärringen och den dödes hjerta
En Bonde hade hustru samt också sin svärmor i huset. Denna sed-nare blef »lystenes» (på annan mat), ty hon var med barn; och det förargade mågen. — När denne då engång skulle resa till sta'n, bad svärmodren honom, att han skulle köpa något färskt kött åt henne. Nå, när han då for hem om qvällen, skar han hjertat ur en karl som hängde död i galgen. Han gaf så kärringen köttet, men förböd sin hustru att smaka det och att öppna dörren om natten: och dermed gick han bort. På natten kom någon och bultade på; då kärringen, som om qvällen ätit sig ett godt mål, var »modenes» samt straxt gick och öppnade. Men när hon gjort det vardt hon förfärad, ty der stod för henne en stygg karl. Hon ville genast smälla till dörren igen, men den främmande, som var »den Håle», trängde sig dock in och sade till henne: »Fråga mig något!» — »Hvad skall jag fråga Er om», sad' kärringen, allt mera rädd. — »Fråga mig hvar jag har mitt hufvud», sad' »den Håle». »Nå, hvar har I ert hufvud, då?» — »I helvetet till en 'hugg-packe'», svarade han. — »Fråga mig något mera», sade han. — »Hvad skall jag mer fråga Er», sad' hon. — »Fråga mig hvar jag har mina armar.» — »Nå, hvar har I era armar?» — »I helvetet till 'dyng-graipar'. Fråga mig ännu om något mer», sad' han. — »Hvad skall jag ännu fråga Er mer om?» — »Fråga mig», sad' han, »hvar jag har mina ben». »Nå», sad' hon, »hvar har I era ben?» — »I helvetet till grind-stockar», svarade han. »Men fråga mig då en gång till», sad' han. — »Ja, hvad skall jag fråga Er om då?» sad' kärringen. — »Fråga mig hvar jag har mitt hjerta.» — »Nå, hvarest har I ert hjerta då?» frågade slutligen kärringen, som redan var halfdöd af ångest. Men, då svarade »den Håle» icke alls, utan flög i blinken på kärringen, ref hjertat ur henne, lemnade henne död i förstugan och försvann (VI: 125). C. B. Östman. Koncept till III: 599 i R 625: 5, s. 125 (1866). En B:de hade hustru o. svärmor. Men kärringen blef »lystenes» (på anan mat), ty hon var med barn. Detta förargade mången. — Då mågen skulle till sta'n, bad k:n, att han skulle köpa färskt kött åt henne. Nå, när han gick hem om qvällen, skar han hjertat ur en karl, s. hängde död i galgen. Han gaf k: n köttet; men förböd hustrun att äta köttet ell. öppna dörren om natten: o. derm. så gick han bort. — på natten bultade ngn på. K:n öppnade; der stod en karl: det var den Håle. Hon blef förfärad o. ville ha' dörren till, men det fick hon ej. Då sade den Håle: »Fråga mig om ngt.» — »H:d skall jag fråga Er om», sade k:n. »Fråg mig hvar jag har mitt hufvud», sad den Håle. — »Nå, hvar har I ert hufvud, då?» — »I hellvitet till en hugg-packe!» — »Fråg mig ngt — edra armar? — I hely. till en dyngraip. — edra ben? — — till grindstockar; — ert hjerta? Då flög den Håle på k:n ref hjerta ur henne och han lemnade henne död i förstugan.
De »Små under jorden»
På ängsmark bland tufvor ha' de »Små under jorden» i ringar och stigar under sin dans trampat ner gräset. Det skall ej vara bra att gå eller trampa öfver sådana stigar, ty deraf bli folk sjuka. Christina Östman, f. 1838, från Garda.
Tarald
Mot »galet väder» och »de sma undar jårdi» skall man röka med »tarald», eller åter »vaska» (tvätta) med »hveit-bonde» (hvit-lök), eller också med mjölk af en hvit get (VI: 136). C. B. Östman.
Trollens upp-gång
En Bonde hade »den Håle». Pigan skulle plantera: hade gräft i trädgården och satt en kryddbuske, men den fick alldrig stå i fred. Då blef hon förargad och — gjorde en konst i hålet. Då blef »den Håle» vred (ty just der i trädgården hade han sin upp-gång till verlden); grälade på Bonden och ville sj elf straffa pigan, det han ock gjorde på det sätt, att han höll henne så länge framför ugnsmunnen, att hon blef uppbränd. - En bondes dotter planterade flitigt i »krydd-gården», men intet der fick stå i fred, ty »di Sma undar jårdi» hade der också sin uppgång, och gjorde skada; hvarföre tösen slutligen blef ond och gjorde en konst i hålet. Engång, när »karlen» (bonden) var borta, kom en kärring med en barnunge på nacken in i stugan och dansade på golfvet. Dottern visade af henne och hotade med »far» och presten, men hon brydde sig ej om det, utan sade: »Far han kan tre underlig' ting, »Sum laupa all världen kring: Han »sar» (sår) U han »mar» (tar upp säden med händerna), »Han bidar( beder) u han »far» (får af Gud) »Han läsar u han »förstar!» (Allt detta ville väl säga, att Bonden var kristen, läste, höll sig till Gud sin skapare och odlade åker, — hvilket allt Trollen fruktade.) Emellertid kom Bonden härunder hem, då kärringen blef spakare och flyttade sig till dörren; och då han sade till henne: »Jag har alldrig gått dig så nära som du går mig!» så svarade hon bara: »Ja, jag kan gå min väg, jag!» men med det samma, slog hon bondens dotter på axeln och tillade hotande: »Der skall du få fullt för för hvad du gjort!» »Fålken» fruktade då för tösen och höllo henne inom hus i tre dygn på det att ej »di Sma undar jårdi» skulle göra henne något ondt; men det hjelpte ej: ty när hon derefter kom ut, blef hon straxt »jård-skouti» (fick jord-skott) och blef hallt för all sin tid (VI: 121). C. B. Östman. Koncept till III: 591 i R 625: 5, S. 121 (1866). En bonde hade den Håle (onde). Pigan skulle plantera, gräfde o. satte en kryddbuske, ib den fick alld. stå i fred. Slutl. blef hon ond o. gjorde en konst i hålet. Då blef d. Håle ond, ty just der gick han upp ur under jorden, grälade på Bonden o. ville sjelf straffa pigan: han höll hefle f. ugns-munnen o. brände here upp. I en kryddgård fick intet der stå i fred, o. dottren gjorde konst i hålet, ty de små und. jorden var orsaken. En g:l källing kom in i stugan då karlen var borta, hade en barnungen på nacken o. dunsade på golfvet. Ovan visade af henne, hotade m. far o. presten; men hon brydde sig om det utan sade: »Far han kan tre underlig ting — som laupar all verlden kring — Han sar (sår) o. han mar (ma upp), Han bidar o. han far (får af Gud), Han läsar u förstår (D.v.s. han odlade åker, var kristen, läste o. gick i Guds hus — det trollen allt fruktade). — B:n kom hem, då hon flyttade sig till dörren. B:n sade: »jag har alld. gått dig så nära s. du går mig.» K:n svarade: »ja, jag kan gå min väg, jag'» o. slog derm. pigan på axeln o. sade: »der skall du få fullt f. det du gjort!» Sedan höllo »fålki» pigan inne i tre dygn, att akta henne f. de Små; men det hjelpe ej: då hon dereft. kom ut, blef hon straxt »jårdskuti», fick värk o. blef halt f. all sin tid.
Barnmorskan och de »Sma undar jårdi»
Vid Känna i Burs, der en hustru var barnmorska, höll en grann skjuts vid dörren och en liten man kom in och bad Kära mor att hjelpa hans hustru i barnsnöd. »Ja, om hon komme tillbaks oskadad, lofvade hon komma.» — Nå, man for af. Vid Haug-råirsbacke bar det ner och en väg ledde till dörren. I förstugan stod hennes »gårds-päika» i bara särken, sof och malade, då hon skar ett stycke af hennes särk. Inne i stugan var allt »gildt» och vackert och den lilla barnsängshustrun låg så grann i sängen. Snart var allt lyckligt »afskildt». — När barnmorskan skulle fara, gaf barnsängshustrun henne för besväret ett rödt »värkens-skört» och sade: »Det kan du slita natt och dag, det blir bättre och alldrig sämre, men du skall ej gå med det i 'stor-mans-hus'» (kyrkan, som så kallas af Trollen, hedningarne). Så voro hästarne igen för dörren och hon kom lyckligt hem igen. — Ofta brukade hon sitt granna röda »skört», som alla beundrade; men efter tre år glömde hon engång den gifna tillsägelsen och tog det på sig och gick till kyrkan. Men just som hon skulle der inträda, »försvanst skörtet», och hon stod der i bara underkjolen (VI: 122). C. B. Östman. Koncept till III: 592 i R 625: 5, S.122 (1866). Barnmorska — — Vid Känne i Burs — — karl kom ni. vagn lofvade om hon komme oskadad tillbaka — — väg i Haug-råirs-backe ni. väg t. dörren — grann — i förstugan stod gårdspigan sofde — skar st. ur särken — — Frun låg så grann i sängen — — När hon skulle — fick ett rödt värkens-skört. Sade frun. »det kan du slita natt o. dag, det blir bättre o. alld. sämre men ej gå ni. det i Stormans-hus = kyrkan». Hästarne fram -- reste hem. Brukade j emt skörtet i 3 år. Men dereft. tog hon skörtet utan på o. gick t. k:n ; men när hon just skulle gå in i k:n försvanst det, o. hon hade blott sin under-kjol.
Korgarna
Det var en gång en konung, som hade en enda son; men denne prins fick ej komma under bar himmel förr än han var (konfirmerad?) en 15 år, på det han ej skulle förälska sin i någon flicka, som ej passade hans höga stånd. Derefter fick han då komma ut, var engång ridande i en skog, träffade der en så skön flicka, som vallade sina getter, att han genast blef kär i henne och friade på fläcken. Men hon svarade, att sådant ej kunde passa sig. Han frågade då hvar hon bodde. »Här borta i skogen hos min gamle far.» Då gick Prinsen till gubben, omtalade allt och friade till hans dotter; men Gubben svarade: »Nej, jag råder min dotter, jag!» Andra dagen red Prinsen åter till skogen, der han fann flickan spinnande på sin slända. Då Prinsen upprepade sitt frieri, sade flickan att han blott gycklade med henne; då Prinsen åter gick till Gubben, som svarade på samma sätt. Men Prinsen sade nu allt för sin far, konungen, och fick ändtligen hans bifall; hvarefter de på tredje dagen begge följdes åt till Gubben, som ändock svarade: »Jag råder min dotter, jag!» och afslog hela frieriet. Men slutligen lät han sig dock bevekas, men på det vilkor, att Prinsen först hos honom skulle lära sig Gubbens handtverk, eller att göra korgar. Konungen och Prinsen underkastade sig detta, flickan inkallades nu och de unga blefvo riktigt förlofvade. Prinsen gick nu hvar dag till Gubben för att lära sig göra korgar, talade mellanåt med flickan och kunde efter 14 dagar göra korgar likaså bra som Gubben: och deref ter stod de älska[n]des bröllop. Sedan följde då många gästbud hos Landets alla förnäma och rika för unge Prinsen och hans sköna Princessa. Bland dessa högförnäma var ock en mäktig sjö-amiral, som blifvit så ofantlig rik genom sina många sjö-resor. Denne gjorde ock ett stort gästabud för det nygifta furste-paret; och slutligen inbjöd han Prinsen och Princessan att bese hans granna fartyg, som låg der i hamnen, då de på det ståtligaste trakterades i hans präktiga kajuta. Men sjöamiralen var en stor skalk, ja en förfärlig sjöröfvare, det ingen anat, och dertill nu förälskad i den unga sköna Princessan; hvarföre, då de furstliga ändtligen återkommo på däck, funno de skeppet under segel, långt från land och ute i vilda hafvet! Nu sade sjöröfvaren fräckt, att Princessan sjelf skulle kasta sin unge man, Prinsen, i hafvet. Af hennes tårar och böner tillåt han dock ändtligen, att hon fick binda honom på tvenne stolar och sätta honom i vattnet; hvarefter skeppet seglade sin väg från den olycklige Prinsen, som satt der hårdt bunden på stolarna i vilda hafvet. Men, efter många dagars ångest dref han dock lyckligen till lands, der en beskedlig Gumma fann honom, löste hans band och vårdade honom i sin stuga. För att förtjena födan gjorde Prinsen nu korgar, dem Gumman snart förde att säljas på en stor herregård, som händelsevis tillhörde samme sjöröfvare, hvilken då skulle hålla bröllop med den röfvade Princessan. Då denna fick se dessa korgar, suckade hon: »Ack, hvad de äro lika dem min gamle far gjorde!» och vid nogare efterfrågan fick hon af Gumman veta, att en ung vacker herre, som flutit i land bunden på 2:ne stolar, gjort dem. Hon visste då nog, men låtsade ingenting. Emellertid tillagade sjöröfvaren bröllop, ditbjöd alla förnäma, ja Konungen der i Landet. Men, när han redan trädt i brudstolen med Princessan, svarade hon ej på Prestens frågor, utan bara suckade. Alla förundrade sig; men mest Konungen, som anade någon orättfärdighet, hvarföre han frågade: »Hvaraf är den sköna bruden så bedröfvad?» Hon svarade ej, men frågade i stället Konungen: »Hvad straff skall den ha' som röfvat en annans hustru?» Konungen svarade då genast: »Han skall köras i spike-tunna och halshuggas!» Och nu uppenbarade Princessan allt sitt lidande, sjöröfvaren, som bleknat som en vägg och skälfde i alla lemmar, blef genast gripen och straffad; och så hemtade man dit den räddade Prinsen, hvarefter de unga reste hem till sitt Land igen och lefde der länge nöjda och lyckliga. Mor Cajsa Bod. Östman, f. 1805. D:r Christina Östman, Garda (i Snäckegärdet 7/9 65).
Kråk-Pelsen.1
Det var en gång en Konung, som förlorat sin drottning och var »enkeman». Om en tid vardt han kär i sin enda sköna dotter, Princessan, som blef grufligt förskräckt öfver detta. Emellertid fick hon dock lof att göra 3:nne önskningar först; och då önskade hon, att 1. få en klädning, som sken som solen, 2. en klädning, som sken såsom månen och 3. en klädning, som sken liksom stjernorna. Och så fick hon 3:nne trogna tjenare till till uppassning: dessa sköto alla kråkor, de kunde få tag uti, flådde dem och gjorde så deraf åt Princessan en kråk-pels. Nu klädde princessan sig i kråkpelsen, såg fasligt svart och ful ut, tog sina granna fina klädningar i ett skrin, flydde hemligen från slottet och gaf sig ut i verlden att söka sin lycka; ty hon ville bara långt bort från slottet och så hellre ta' sig den simplaste tjenst. Nå, under vandringen korn hon så i en skog, hon var trött och hungrig, det var qväll och redan mörkt, då hon fick se ett lyse: det var en liten stuga, och deruti bodde en gammal stygg troll-kärring. Men denna var dock beskedlig mot den stackars Princessan, som fick ligga der öfver natten, och om morgonen sade Troll-kärringen, att ej långt derifrån var ett stort slott, hvarest hon kanske kunde få tjenst. Innan Princessan gick sin väg om morgonen, lemnade hon sitt skrin qvar hos Troll-kärringen. Så tackade hon Troll-kärringen för all godhet, vandrade vidare i sin fula kråkpels och kom mot aftonen till det nämnda slottet, som tillhörde en ung Prins. Der begärde Princessan att få sig tjenst; men som hon var så svart och ful, visste man ej just hvad man skulle göra med henne: nå, af barmhertighet blef hon dock slutligen antagen till det sämsta eller »lamb»-piga. Emellertid, då Prinsen engång skulle resa bort på besök, blef hon befalld att då gå upp till honom med hans granna guld-tofflor: och hon gjorde så. Men, när Prinsen fick se detta fula spöke till flicka i kråk-pelsen, vardt han så ond, att han slängde tofflorna efter henne och dref henne straxt på dörren. Och hon skyndade sig bara ut, bad kammarpigan om lof att få gå och tvätta sig i dammen, gaf henne der-för en dukat och vandrade det fortaste hon kunde till Troll-kärringen, klädde på sig den klädningen, som sken såsom stjernorna och kom så in till det förnäma herrskapet, der Prinsen just var på besök. Alla blefvo då förvånade öfver den fina och sköna fröken och isynnerhet Prinsen sjelf. Då han frågade hvarifrån hon var, svarade hon: »Åh, jag är från Toffel-slänge-land!» Alla skrattade och förundrade sig, men det var som det var; och om en stund aflägsnade sig den främmande skönheten hastigt i sin vagn och ingen visste hvart hon tog vägen. Emellertid skyndade hon sig till Troll-kärringen, klädde om sig och var snart i sin kråkpels tillbaka på slottet, d. v. s. vid sina får i »lamb-huset». Ej länge derefter skulle Prinsen åter resa bort — — och det gick på samma sätt: Princessan skulle då i sin kråkpels bära guldkammen upp till Prinsen; men han blef nu ännu ondare än sist och kastade2 kammen efter henne. — — Hon råkade nu åter Prinsen på det förnäma stället: alla förgapade sig, isynnerhet Prinsen i hennes grannlåt och skönhet, men då man frågade hvarifrån hon var, gjorde hon ingen vidare klok på det, utan svarade blott: »Jag är från kam-slänge-land, jag!» Men snart steg hon hastigt i sin granna vagn och försvann. Om en tid skulle Princessan åter resa bort, och kråk-pelsen måste åter bära tvätt-vatten i en guldskål upp till honom; men han blef nu så rosen-rasande, att han genast slog vattnet efter henne och dref henne på dörr. Nå, Princessan Kråkpels gjorde på samma sätt: i sin granna vagn och klädd i sin bästa klädning, eller den som sken såsom solen, infann sig åter hos det förnäma herrskapet, der Prinsen var, då alla blefvo ytterst förtjusta i henne. Och när de frågade hvarifrån hon var, svarade hon: »Jag är från vatten-slänge-land!» Men då anade något hvar oråd, och Prinsen hade befallt sina tjenare, att de bara skulle väl passa på när hon skulle resa och taga fast den sköna, som visst vore en princessa. Dock var hon så qvick att detta ej lyckades; men i hastigheten tappade hon vid affärden sin ena sko; och denne var så guldstickad och grann samt isynnerhet så liten, att alla, som sågo den, blefvo förvånade, men allramest Prinsen, som stoppade den lilla söta skon i sin ficka. Han var med sin lilla skatt knapt hemkommen till slottet, förr än han lyste ut i hela sitt rike, att alla flickor skulle genast infinna sig på slottet för att försöka den lilla skon, och den, som den passade, skulle Prinsen taga till gemål. Nå, alla rikets flickor gjorde allt för att få sina fötter så små som möjligt till den utsatta dagen; ja, somliga stäckte hälen och andra tårna, men ändock var det ingen, som skon passade. Då måste alla slottspigorna upp för att försöka skon; men förgäfves. Men då sjöng en liten fogel vid Prinsens kammar-fönster: »Somliga stäcka hälar och somliga stäcka tår; Men i 'lamb'-huset är den, som guld-skon skall på!» Då slutligen så hemtade man ur »lamb»-huset den fula kråk-pelsen, att också hon skulle försöka den lilla skon: och den passade henne verkligen! Då fick Prinsen också under den fula kråkpelsen skymta hennes granna klädning, hvilken sken som solen. Då fann Prinsen, att den sköna under kråk-pelsen verkligen var en Princessa; hvarföre han i sin hjertans glädje på fläcken tog henne till sin drottning! Och sedan lef de de länge, länge glada och lyckliga öfver all beskrifning. — Slut. (VI: 108). Cath. Bod. Östman, Österby i Garda, f. 1805 i Burs. [Koncept till föreg. med blyerts i MS R 625: 5 (»Guta-Ord VI: I08»), s. 108]3 Saga: Kungen var enk-man, ville ha' sin dotter. Hon önskade 3 önskn:r, att 1:0 få en klädning s. sken s. solen, 2:0 s. månen, 3:0 s. stjernorna. Fick 3 tjenare s. sköto henne kråkor, flådde dem o. gjorde sig en kråkpels. — Kom till ett der var en ogift prins — — klädde sig i kråkpelsen, blef lamb-piga o. var ful o. svart. — Prins. skulle resa bort — hon kom opp m tofflor, slängde toffl:a eft. here. Gick emell.d o. tvättade, gaf kammarpigan en dukat. Reste t. trullkärringen, der hon lemnat sina saker (skrin o. klädningar) klädde om sig, kom in der P:n var o. sade sig vara från Toffle-slänge-land — — Kam — — från Kamsläng-land — — från Vatten-släng-land; m. då tog m. en sko från hene när hon steg i vagnen o. for. Då lyste P:n ut — — om den s. egde skon. Soml:a flickor stäckte hälen, soml:a tårna, m. den passade ej t. ng:n. En fogel vid fönstren söng: »Somliga stäcka hälar o. soml:a st. tår. I kölspisen sitter den s. skon skall på!» Då måste hon ändtl. fram, f.söka skon, då man under kråkpelsen såg sol-klädningen — o. hon blef gift m P:n.
Hästarne, Hundarne och Svärden.1
Det var en gång en Bonde, som var ute och fiskade. Han fick snart en torsk och denne sade till honom: »Släpp mig!» och bonden gjorde så. Men då han kom hem och talade om händelsen för hustrun, tyckte hon det var dumt af honom att ej ta' fisken. Dagen derpå hände det på samma sätt: bonden släppte också då torsken, han fått, men fick då många onda ord af hustrun. Derföre, när han också tredje dagen fick en torsk och denne då bad att slippa, sade bonden tvärt nej. »Nå», sade då torsken, »skär upp mig, tag rommen ut och skär mig i fyra delar, af hvilka du skall gifva en åt din hustru, en åt din märr, en åt din hynda och den sista skall du gräfva ner i jorden!» Och bonden gjorde så. När det lidit på tiden, födde Bondens hustru tvillings-gossar, märren fick två hästföl och hyndan två hund-hvalpar, och ur jorden växte upp två svärd. När gossarne vuxit upp blefvo de ett par raska »ungdomar», de fingo hvardera sin häst, sin hund och sitt svärd, och så skulle de ut för att söka sin lycka i verlden. Den äldste vandrade först åstad. Men innan han gaf sig af, så lemnade han till den hemmavarande brodren en flaska med vatten uti och sade: »När detta vattnet blir rödt och är i blod, är jag i nöd och kom då och hjelp mig!» Han gaf sig i väg, kom omsidor till ett stort slott, hvarest princessan straxt blef kär i honom; och innan kort så gifte han sig med henne. En dag stodo de tillsammans på slotts-altanen och sågo ett aflägset land. Då frågade han: »Hvad är det för ett land?» Princessan svarade då: »Det är ett förtrolladt land, och den som drager dit kommer alldrig igen.» Men han hade lust för äfventyr, och han sade genast: »Men jag måste rida dit!» »Princessan vardt då ganska bedröfvad, men det hjelpte ej; utan han for af. När han var på vägen dit mötte han en2 gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens hund; får jag binda honom med ett hufvudhår?» »Ja, bind bäst du vill, kärring», svarade han! men dermed så förvandlade hon hans trogna hund till en sten-hund; men han märkte det ej, utan red vidare. Snart mötte han en annan gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens stora häst; får jag binda honom med ett hufvudhår?» »Ja, bind som du vill, kärring», svarade han; men dermed så förvandlade hon både häst och karl i en stenhop. Men emellertid blef nu hemma vattnet i blod; och då tog genast den yngre brodren häst, hund och svärd och red så efter för att hjelpa sin äldre broder. Men han kom snart till samma slott, hvarest princessan stod utanför och välkomnade honom, ty hon kunde ej skilja bröderna åt. Han låtsade ingenting, men gick in och låg hos Princessan. Snart stodo de tillsammans på slotts-balkongen, då han frågade henne: »Hvad är det för ett aflägset land, som syns der?» då hon förundrad svarade: »Men, min vän, du var ju der i går och du frågar så i dag; du vet ju, att den som far dit, kommer alldrig derifrån.» »Men, — jag vill i alla fall dit, jag!» sade han. Då vardt Princessan ännu mer ängslig; men det hjelpte ej allt hvad hon bad: han for ändå. Snart mötte han en gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens hund; får jag ej binda honom med ett hufvudhår?» »Du skall så fan heller, kärring!» sad' han, »men skaffar du ej genast min bror igen, så skall min hund straxt rifva ihjäl dig.» »Nej, söte vackre Herre!» sad' kärringen, här är en pipa, blås bara i den, så kommer Herrens bror igen. Han gjorde så: och genast kom hans äldste bror igen med häst, hund och svärd. Och nu redo de begge glada i sällskap till slottet. Men under vägen sade den yngste brodren till den äldste, att han legat hos princessan. Då drog denne genast sitt svärd och högg nacken af sin yngste bror. Men snart blef han ängslig öfver gerningen, börjar tänka efter hur hans bror kunnat få lif uti honom, letar i hans fickor, finner der pipan och börjar blåsa i den: och straxt kom den döde brodren till lifs igen! Derpå redo begge till slottet och till den sköna Princessan, som ingalunda kunde skilja de begge bröderna åt. — Men nu blef det så, att den äldste af dem blef kung och andre blef honom näst. Slut. C. B. Östman. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 458 v. i MS.] En B:de fiskade, fick en torsk, s. sade: släpp mig I gjorde det. Hustrun blef ond. Dagen på säa så. — Men 3:dje ggn tog han torsken, s. då sade: skär upp mig, tag ut rommen, s. skäres i 4 delar: en sk. du ge din hustru, en din hynda, din märr och den 4: de du gräfva ned i jorden. Hustrun fick tvilling-gossar, märren två hästföl, hyndan 2 hundhvalpar o. ur jorden växte upp två svärd. Gossarne blefvo 2 raska ungdomar, när de blifvit stora, fick hvardera sin häst, hund o. svärd o. skulle söka sig ut i verlden. Den äldste fyllde en flaska med vatten, lemnade den hema (till brodren der) o. sade till dene: »när detta vattnet blir rödt o. i blod, är jag i nöd, kom då hjelp mig. Nå, han sig af, kom t. ett slott och prss:n der älskade höö straxt o. gifte sig in. henne. Såg fr. slottet en aflägset land. H:d är det f. ett land? Pss:n svarade: ett förtrolladt land, den s. reser dit, komer alldr. tillbaka. — »Men jag måste rida dit», sade gossen. När han kom dit, mötte han en g:1 kärring, s. sade: »hu, jag är så rädd f. Herrens hund; får jag binda höö m. ett hufvudhår.» Bind hur får du vill, sad' han. Och hon f.vandlade hunden t. en stenhund. — Men han märkte det ej. — Snart en annan k:n: hu, ... häst . . . hufvudhår .. Hon f.vandl:de både häst o. herre i en stenhop. — Nu blef vattnet vattnet i blod hema. Den andra Brodren tog häst, hund o. svärd o. rider efter. — Kom t. sää slott. Pss:n stod der ute, kunde ej skilja dem åt. Låtsade ingenting. Blef qvar, låg hos Pss:n. Frågade om ... landet? Der var du i går o. frågar i dag! — Jag måste dit. i:a Käringen. Hu — — hund. »Ja, sade han, skaffar du ej min Bror igen, skall min hund genast ihj. dig — — »Nej, här en en pipa, blås i den, komer Er bror.» Han gjorde så: då kom brodren igen med häst, hund o. svärd. Redo glada tillbaka till slottet. -- Und, vägen sade d. yngste B:n f. den äldste, att han legat hos Pss; n. D. .X:ste drog sitt svärd o. högg nacken af den y:ste brodren: blef ängslig. Funderar huru brodren fått lif i höö sjelf — — letade i hans fickor, fann pipan, blåste o. brodren kom t. lifs o. begge stego t. häst o. reste till slottet. Pss:n kunde ej skilja dem. Men den ende blef Konung den andre der näst. Cath. Bod. Östman.