Transkriberad uppteckning

Det var en gång en konung, som hade en enda son; men denne prins fick ej komma under bar himmel förr än han var (konfirmerad?) en 15 år, på det han ej skulle förälska sin i någon flicka, som ej passade hans höga stånd. Derefter fick han då komma ut, var engång ridande i en skog, träffade der en så skön flicka, som vallade sina getter, att han genast blef kär i henne och friade på fläcken. Men hon svarade, att sådant ej kunde passa sig. Han frågade då hvar hon bodde. »Här borta i skogen hos min gamle far.» Då gick Prinsen till gubben, omtalade allt och friade till hans dotter; men Gubben svarade: »Nej, jag råder min dotter, jag!» Andra dagen red Prinsen åter till skogen, der han fann flickan spinnande på sin slända. Då Prinsen upprepade sitt frieri, sade flickan att han blott gycklade med henne; då Prinsen åter gick till Gubben, som svarade på samma sätt. Men Prinsen sade nu allt för sin far, konungen, och fick ändtligen hans bifall; hvarefter de på tredje dagen begge följdes åt till Gubben, som ändock svarade: »Jag råder min dotter, jag!» och afslog hela frieriet. Men slutligen lät han sig dock bevekas, men på det vilkor, att Prinsen först hos honom skulle lära sig Gubbens handtverk, eller att göra korgar. Konungen och Prinsen underkastade sig detta, flickan inkallades nu och de unga blefvo riktigt förlofvade. Prinsen gick nu hvar dag till Gubben för att lära sig göra korgar, talade mellanåt med flickan och kunde efter 14 dagar göra korgar likaså bra som Gubben: och deref ter stod de älska[n]des bröllop. Sedan följde då många gästbud hos Landets alla förnäma och rika för unge Prinsen och hans sköna Princessa. Bland dessa högförnäma var ock en mäktig sjö-amiral, som blifvit så ofantlig rik genom sina många sjö-resor. Denne gjorde ock ett stort gästabud för det nygifta furste-paret; och slutligen inbjöd han Prinsen och Princessan att bese hans granna fartyg, som låg der i hamnen, då de på det ståtligaste trakterades i hans präktiga kajuta. Men sjöamiralen var en stor skalk, ja en förfärlig sjöröfvare, det ingen anat, och dertill nu förälskad i den unga sköna Princessan; hvarföre, då de furstliga ändtligen återkommo på däck, funno de skeppet under segel, långt från land och ute i vilda hafvet! Nu sade sjöröfvaren fräckt, att Princessan sjelf skulle kasta sin unge man, Prinsen, i hafvet. Af hennes tårar och böner tillåt han dock ändtligen, att hon fick binda honom på tvenne stolar och sätta honom i vattnet; hvarefter skeppet seglade sin väg från den olycklige Prinsen, som satt der hårdt bunden på stolarna i vilda hafvet. Men, efter många dagars ångest dref han dock lyckligen till lands, der en beskedlig Gumma fann honom, löste hans band och vårdade honom i sin stuga. För att förtjena födan gjorde Prinsen nu korgar, dem Gumman snart förde att säljas på en stor herregård, som händelsevis tillhörde samme sjöröfvare, hvilken då skulle hålla bröllop med den röfvade Princessan. Då denna fick se dessa korgar, suckade hon: »Ack, hvad de äro lika dem min gamle far gjorde!» och vid nogare efterfrågan fick hon af Gumman veta, att en ung vacker herre, som flutit i land bunden på 2:ne stolar, gjort dem. Hon visste då nog, men låtsade ingenting. Emellertid tillagade sjöröfvaren bröllop, ditbjöd alla förnäma, ja Konungen der i Landet. Men, när han redan trädt i brudstolen med Princessan, svarade hon ej på Prestens frågor, utan bara suckade. Alla förundrade sig; men mest Konungen, som anade någon orättfärdighet, hvarföre han frågade: »Hvaraf är den sköna bruden så bedröfvad?» Hon svarade ej, men frågade i stället Konungen: »Hvad straff skall den ha' som röfvat en annans hustru?» Konungen svarade då genast: »Han skall köras i spike-tunna och halshuggas!» Och nu uppenbarade Princessan allt sitt lidande, sjöröfvaren, som bleknat som en vägg och skälfde i alla lemmar, blef genast gripen och straffad; och så hemtade man dit den räddade Prinsen, hvarefter de unga reste hem till sitt Land igen och lefde der länge nöjda och lyckliga. Mor Cajsa Bod. Östman, f. 1805. D:r Christina Östman, Garda (i Snäckegärdet 7/9 65).