Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som hade en så lat dotter, att hon alldrig ville göra något i huset, hvarföre han en dag slog henne rätt dugtigt. Just då kom en Prins farandes förbi; och då han hörde detta oväsende, steg han in och frågade hvarföre Bonden så handterade sin dotter. »Jo, derföre», svarade Bonden, »att hon är så arbetsam att alldrig några sysslor och arbeten räcka till för henne.» »Nå, det var märkvärdigt», sad' Prinsen, »jag har så mycket garn, som jag ville ha' spunnet, nystadt och väfvadt!» Och så tog han flickan, som var ganska vacker, hem med sig på slottet. — Nu skulle hon också visa sin förmåga att så snällt spinna, nysta och väfva, det hon alldeles icke hvarken kunde eller orkade; men i hemlighet skaffade hon sig tre ypperliga hjelpkärringar, en som spann, en som nystade och en kärring, som väfde upp allt Prinsens garn för henne. När Prinsen såg att Flickan var så snäll, friade han till henne. Hon tackade och sade ja; men förbehöll sig att få lof att bjuda tre personer som hon ville till bröllopet. Jo, det fick hon då. När de tre kärringarna kommo på bröllopet, förundrade sig Prinsen att den första af dem hade så stora fötter, så att han frågade henne om orsaken dertill. Hon svarade då: »Derföre att jag spunnit så mycket. Då sade Prinsen till sin unga gemål: »Är det så farligt och vanställande, skall du visst alldrig få spinna!» Den andra kärringen han såg hade så stora tummar, och Prinsen frågade henne hur hon fått dem så stora. »Derföre att jag nystat så mycket», svarade hon. »Nå, då skall du också alldrig få nysta mer!» sade Prinsen till sin gemål. Den tredje kärringen hade en så obeskriflig bak-del, så att Prinsen frågade huru hon blifvit så bred af sig. »Jo», sade hon, »det har jag blifvit deraf att jag sutit så mycket och väfvit!» »Nej, alldrig skall Du nånsin få väfva heller!» sade Prinsen till sin gemål: och glad öfver allt detta vardt hon. När Prinsen (eller Kungen) hade lust att på natten lägga sig, ville hans gemål ej alls gå med honom till sängs; och då han bad henne alltmera derom, sade hon: »Alldrig har jag i min tid legat vid man-folk, ej har nånsin min mor gjort, ej heller min mormor eller min mormors-mor, ja icke någon qvinna af hela min slägt! och inte gör jag det heller!» Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 461 r. i MS.] En Bonde hade en d:r, s. så lat o. olydig o. ville alldrig göra ng:n nytta, han slog hene. Prinsen kom. Hvarf? — — Jo, derf öre hon är så arbetsam, alld. arbete räcker t. f. henne. — P: n tog hene. Han hade så mk:t garn, det hon skulle spinna, nysta o. väfva upp. — Herul. skaffade hon sig hjelp: en kärr:g, s. spann, en s. nystade o. en s. väfde. När hon var så snäll tog K: n hene till gemål; men hon förbehöll sig att få bjuda 3 s. hon ville t. bröllop. Då kom i:st en kärr:n, s. hade så stora fötter. K:n fråg. huru hon fått så st. fötter: »derf. att jag spunnit så mk:t.» Då jag Kungen t. sin gemål: när det är så farligt, skall du heller alld. få spinna!» — z: dra kärr:n hade stora tummar nystat. 3:dje kärr: gen stor ända; — — spunnit så mycket. När kungen om natten ville gå till sängs ville Bruden det ingal. o. då k:n bad hene allt mera sade hon: »alldrig har min legat vid mann-folk, ej min mormor, ej m. mormors mor o. alld. ng:n i hela min slägt, o. inte gör jag det heller!» A. Romdahl.