Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung, som förlorat sin drottning och var »enkeman». Om en tid vardt han kär i sin enda sköna dotter, Princessan, som blef grufligt förskräckt öfver detta. Emellertid fick hon dock lof att göra 3:nne önskningar först; och då önskade hon, att 1. få en klädning, som sken som solen, 2. en klädning, som sken såsom månen och 3. en klädning, som sken liksom stjernorna. Och så fick hon 3:nne trogna tjenare till till uppassning: dessa sköto alla kråkor, de kunde få tag uti, flådde dem och gjorde så deraf åt Princessan en kråk-pels. Nu klädde princessan sig i kråkpelsen, såg fasligt svart och ful ut, tog sina granna fina klädningar i ett skrin, flydde hemligen från slottet och gaf sig ut i verlden att söka sin lycka; ty hon ville bara långt bort från slottet och så hellre ta' sig den simplaste tjenst. Nå, under vandringen korn hon så i en skog, hon var trött och hungrig, det var qväll och redan mörkt, då hon fick se ett lyse: det var en liten stuga, och deruti bodde en gammal stygg troll-kärring. Men denna var dock beskedlig mot den stackars Princessan, som fick ligga der öfver natten, och om morgonen sade Troll-kärringen, att ej långt derifrån var ett stort slott, hvarest hon kanske kunde få tjenst. Innan Princessan gick sin väg om morgonen, lemnade hon sitt skrin qvar hos Troll-kärringen. Så tackade hon Troll-kärringen för all godhet, vandrade vidare i sin fula kråkpels och kom mot aftonen till det nämnda slottet, som tillhörde en ung Prins. Der begärde Princessan att få sig tjenst; men som hon var så svart och ful, visste man ej just hvad man skulle göra med henne: nå, af barmhertighet blef hon dock slutligen antagen till det sämsta eller »lamb»-piga. Emellertid, då Prinsen engång skulle resa bort på besök, blef hon befalld att då gå upp till honom med hans granna guld-tofflor: och hon gjorde så. Men, när Prinsen fick se detta fula spöke till flicka i kråk-pelsen, vardt han så ond, att han slängde tofflorna efter henne och dref henne straxt på dörren. Och hon skyndade sig bara ut, bad kammarpigan om lof att få gå och tvätta sig i dammen, gaf henne der-för en dukat och vandrade det fortaste hon kunde till Troll-kärringen, klädde på sig den klädningen, som sken såsom stjernorna och kom så in till det förnäma herrskapet, der Prinsen just var på besök. Alla blefvo då förvånade öfver den fina och sköna fröken och isynnerhet Prinsen sjelf. Då han frågade hvarifrån hon var, svarade hon: »Åh, jag är från Toffel-slänge-land!» Alla skrattade och förundrade sig, men det var som det var; och om en stund aflägsnade sig den främmande skönheten hastigt i sin vagn och ingen visste hvart hon tog vägen. Emellertid skyndade hon sig till Troll-kärringen, klädde om sig och var snart i sin kråkpels tillbaka på slottet, d. v. s. vid sina får i »lamb-huset». Ej länge derefter skulle Prinsen åter resa bort — — och det gick på samma sätt: Princessan skulle då i sin kråkpels bära guldkammen upp till Prinsen; men han blef nu ännu ondare än sist och kastade2 kammen efter henne. — — Hon råkade nu åter Prinsen på det förnäma stället: alla förgapade sig, isynnerhet Prinsen i hennes grannlåt och skönhet, men då man frågade hvarifrån hon var, gjorde hon ingen vidare klok på det, utan svarade blott: »Jag är från kam-slänge-land, jag!» Men snart steg hon hastigt i sin granna vagn och försvann. Om en tid skulle Princessan åter resa bort, och kråk-pelsen måste åter bära tvätt-vatten i en guldskål upp till honom; men han blef nu så rosen-rasande, att han genast slog vattnet efter henne och dref henne på dörr. Nå, Princessan Kråkpels gjorde på samma sätt: i sin granna vagn och klädd i sin bästa klädning, eller den som sken såsom solen, infann sig åter hos det förnäma herrskapet, der Prinsen var, då alla blefvo ytterst förtjusta i henne. Och när de frågade hvarifrån hon var, svarade hon: »Jag är från vatten-slänge-land!» Men då anade något hvar oråd, och Prinsen hade befallt sina tjenare, att de bara skulle väl passa på när hon skulle resa och taga fast den sköna, som visst vore en princessa. Dock var hon så qvick att detta ej lyckades; men i hastigheten tappade hon vid affärden sin ena sko; och denne var så guldstickad och grann samt isynnerhet så liten, att alla, som sågo den, blefvo förvånade, men allramest Prinsen, som stoppade den lilla söta skon i sin ficka. Han var med sin lilla skatt knapt hemkommen till slottet, förr än han lyste ut i hela sitt rike, att alla flickor skulle genast infinna sig på slottet för att försöka den lilla skon, och den, som den passade, skulle Prinsen taga till gemål. Nå, alla rikets flickor gjorde allt för att få sina fötter så små som möjligt till den utsatta dagen; ja, somliga stäckte hälen och andra tårna, men ändock var det ingen, som skon passade. Då måste alla slottspigorna upp för att försöka skon; men förgäfves. Men då sjöng en liten fogel vid Prinsens kammar-fönster: »Somliga stäcka hälar och somliga stäcka tår; Men i 'lamb'-huset är den, som guld-skon skall på!» Då slutligen så hemtade man ur »lamb»-huset den fula kråk-pelsen, att också hon skulle försöka den lilla skon: och den passade henne verkligen! Då fick Prinsen också under den fula kråkpelsen skymta hennes granna klädning, hvilken sken som solen. Då fann Prinsen, att den sköna under kråk-pelsen verkligen var en Princessa; hvarföre han i sin hjertans glädje på fläcken tog henne till sin drottning! Och sedan lef de de länge, länge glada och lyckliga öfver all beskrifning. — Slut. (VI: 108). Cath. Bod. Östman, Österby i Garda, f. 1805 i Burs. [Koncept till föreg. med blyerts i MS R 625: 5 (»Guta-Ord VI: I08»), s. 108]3 Saga: Kungen var enk-man, ville ha' sin dotter. Hon önskade 3 önskn:r, att 1:0 få en klädning s. sken s. solen, 2:0 s. månen, 3:0 s. stjernorna. Fick 3 tjenare s. sköto henne kråkor, flådde dem o. gjorde sig en kråkpels. — Kom till ett der var en ogift prins — — klädde sig i kråkpelsen, blef lamb-piga o. var ful o. svart. — Prins. skulle resa bort — hon kom opp m tofflor, slängde toffl:a eft. here. Gick emell.d o. tvättade, gaf kammarpigan en dukat. Reste t. trullkärringen, der hon lemnat sina saker (skrin o. klädningar) klädde om sig, kom in der P:n var o. sade sig vara från Toffle-slänge-land — — Kam — — från Kamsläng-land — — från Vatten-släng-land; m. då tog m. en sko från hene när hon steg i vagnen o. for. Då lyste P:n ut — — om den s. egde skon. Soml:a flickor stäckte hälen, soml:a tårna, m. den passade ej t. ng:n. En fogel vid fönstren söng: »Somliga stäcka hälar o. soml:a st. tår. I kölspisen sitter den s. skon skall på!» Då måste hon ändtl. fram, f.söka skon, då man under kråkpelsen såg sol-klädningen — o. hon blef gift m P:n.