Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som var ute och fiskade. Han fick snart en torsk och denne sade till honom: »Släpp mig!» och bonden gjorde så. Men då han kom hem och talade om händelsen för hustrun, tyckte hon det var dumt af honom att ej ta' fisken. Dagen derpå hände det på samma sätt: bonden släppte också då torsken, han fått, men fick då många onda ord af hustrun. Derföre, när han också tredje dagen fick en torsk och denne då bad att slippa, sade bonden tvärt nej. »Nå», sade då torsken, »skär upp mig, tag rommen ut och skär mig i fyra delar, af hvilka du skall gifva en åt din hustru, en åt din märr, en åt din hynda och den sista skall du gräfva ner i jorden!» Och bonden gjorde så. När det lidit på tiden, födde Bondens hustru tvillings-gossar, märren fick två hästföl och hyndan två hund-hvalpar, och ur jorden växte upp två svärd. När gossarne vuxit upp blefvo de ett par raska »ungdomar», de fingo hvardera sin häst, sin hund och sitt svärd, och så skulle de ut för att söka sin lycka i verlden. Den äldste vandrade först åstad. Men innan han gaf sig af, så lemnade han till den hemmavarande brodren en flaska med vatten uti och sade: »När detta vattnet blir rödt och är i blod, är jag i nöd och kom då och hjelp mig!» Han gaf sig i väg, kom omsidor till ett stort slott, hvarest princessan straxt blef kär i honom; och innan kort så gifte han sig med henne. En dag stodo de tillsammans på slotts-altanen och sågo ett aflägset land. Då frågade han: »Hvad är det för ett land?» Princessan svarade då: »Det är ett förtrolladt land, och den som drager dit kommer alldrig igen.» Men han hade lust för äfventyr, och han sade genast: »Men jag måste rida dit!» »Princessan vardt då ganska bedröfvad, men det hjelpte ej; utan han for af. När han var på vägen dit mötte han en2 gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens hund; får jag binda honom med ett hufvudhår?» »Ja, bind bäst du vill, kärring», svarade han! men dermed så förvandlade hon hans trogna hund till en sten-hund; men han märkte det ej, utan red vidare. Snart mötte han en annan gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens stora häst; får jag binda honom med ett hufvudhår?» »Ja, bind som du vill, kärring», svarade han; men dermed så förvandlade hon både häst och karl i en stenhop. Men emellertid blef nu hemma vattnet i blod; och då tog genast den yngre brodren häst, hund och svärd och red så efter för att hjelpa sin äldre broder. Men han kom snart till samma slott, hvarest princessan stod utanför och välkomnade honom, ty hon kunde ej skilja bröderna åt. Han låtsade ingenting, men gick in och låg hos Princessan. Snart stodo de tillsammans på slotts-balkongen, då han frågade henne: »Hvad är det för ett aflägset land, som syns der?» då hon förundrad svarade: »Men, min vän, du var ju der i går och du frågar så i dag; du vet ju, att den som far dit, kommer alldrig derifrån.» »Men, — jag vill i alla fall dit, jag!» sade han. Då vardt Princessan ännu mer ängslig; men det hjelpte ej allt hvad hon bad: han for ändå. Snart mötte han en gammal kärring, som sade: »Hu, jag är så rädd för Herrens hund; får jag ej binda honom med ett hufvudhår?» »Du skall så fan heller, kärring!» sad' han, »men skaffar du ej genast min bror igen, så skall min hund straxt rifva ihjäl dig.» »Nej, söte vackre Herre!» sad' kärringen, här är en pipa, blås bara i den, så kommer Herrens bror igen. Han gjorde så: och genast kom hans äldste bror igen med häst, hund och svärd. Och nu redo de begge glada i sällskap till slottet. Men under vägen sade den yngste brodren till den äldste, att han legat hos princessan. Då drog denne genast sitt svärd och högg nacken af sin yngste bror. Men snart blef han ängslig öfver gerningen, börjar tänka efter hur hans bror kunnat få lif uti honom, letar i hans fickor, finner der pipan och börjar blåsa i den: och straxt kom den döde brodren till lifs igen! Derpå redo begge till slottet och till den sköna Princessan, som ingalunda kunde skilja de begge bröderna åt. — Men nu blef det så, att den äldste af dem blef kung och andre blef honom näst. Slut. C. B. Östman. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 458 v. i MS.] En B:de fiskade, fick en torsk, s. sade: släpp mig I gjorde det. Hustrun blef ond. Dagen på säa så. — Men 3:dje ggn tog han torsken, s. då sade: skär upp mig, tag ut rommen, s. skäres i 4 delar: en sk. du ge din hustru, en din hynda, din märr och den 4: de du gräfva ned i jorden. Hustrun fick tvilling-gossar, märren två hästföl, hyndan 2 hundhvalpar o. ur jorden växte upp två svärd. Gossarne blefvo 2 raska ungdomar, när de blifvit stora, fick hvardera sin häst, hund o. svärd o. skulle söka sig ut i verlden. Den äldste fyllde en flaska med vatten, lemnade den hema (till brodren der) o. sade till dene: »när detta vattnet blir rödt o. i blod, är jag i nöd, kom då hjelp mig. Nå, han sig af, kom t. ett slott och prss:n der älskade höö straxt o. gifte sig in. henne. Såg fr. slottet en aflägset land. H:d är det f. ett land? Pss:n svarade: ett förtrolladt land, den s. reser dit, komer alldr. tillbaka. — »Men jag måste rida dit», sade gossen. När han kom dit, mötte han en g:1 kärring, s. sade: »hu, jag är så rädd f. Herrens hund; får jag binda höö m. ett hufvudhår.» Bind hur får du vill, sad' han. Och hon f.vandlade hunden t. en stenhund. — Men han märkte det ej. — Snart en annan k:n: hu, ... häst . . . hufvudhår .. Hon f.vandl:de både häst o. herre i en stenhop. — Nu blef vattnet vattnet i blod hema. Den andra Brodren tog häst, hund o. svärd o. rider efter. — Kom t. sää slott. Pss:n stod der ute, kunde ej skilja dem åt. Låtsade ingenting. Blef qvar, låg hos Pss:n. Frågade om ... landet? Der var du i går o. frågar i dag! — Jag måste dit. i:a Käringen. Hu — — hund. »Ja, sade han, skaffar du ej min Bror igen, skall min hund genast ihj. dig — — »Nej, här en en pipa, blås i den, komer Er bror.» Han gjorde så: då kom brodren igen med häst, hund o. svärd. Redo glada tillbaka till slottet. -- Und, vägen sade d. yngste B:n f. den äldste, att han legat hos Pss; n. D. .X:ste drog sitt svärd o. högg nacken af den y:ste brodren: blef ängslig. Funderar huru brodren fått lif i höö sjelf — — letade i hans fickor, fann pipan, blåste o. brodren kom t. lifs o. begge stego t. häst o. reste till slottet. Pss:n kunde ej skilja dem. Men den ende blef Konung den andre der näst. Cath. Bod. Östman.