Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Fågel, som i skogen mötte Räfven, hvilken såsade: »God dag, min Syster!» »Tack, min Bror!» sad' Fågeln. Och sen satte de sig att språka om sina hus-bekymmer och hvarest de skulle få mat till sina ungar. — Räfven frågade slutligen: »Hvar har du dina ungar, då?» »Jo, dem har jag här under en buske», svarade Fågeln. Nå, när hon sen var ute att skaffa föda åt sina ungar, smög sig Räfven dit, bet ihjäl hennes ungar och släpade dem till sin kula. Dagen derpå möttes de igen; och då sade Fågeln till Räfven: »Du Bror, du åt opp mina ungar, Du!» »Nej», sade Räfven. Nå, det fick vara som det var; men fågeln flög till en Bonde, som stod på ladan och sade: »God dag! vill du hafva en lefvande Räf, så skall jag skaffa honom hit om jag får en half 'bop' CA tunna) korn: låt bara hus-dörren stå öppen och slå den sen till om Räfven.» Bonden tackade och lofvade kornet. — Snart mötte Fågeln åter Räfven och sade till honom: »God dag, min Bror! du har minsann ingen nöd efter födan: här straxt vid bor en rik bonde, som har så många gäss och dörren ståröppen!» Om natten gick Räfven in i huset, blef fångad och lefvande flådd; men då fågeln, nu fordrade sin betalning af Bonden, ville han ej ge henne något och sade att Räfven var så arg, bets och var svår att fånga, att skinnet visst ej var värdt så mycket korn. Fågeln blef förargad och flög sin väg; men en dag när Bonden gick och plöjde, kom Fågeln och satte sig på hans ena oxes horn, hackade och sade: »Det skall hål på, det skall hål på!» Bonden tog då en sten och kastade för att drifva bort Fågeln, men han slog då istället ihjäl sin oxe. Fågeln flyttade sig då till den andra oxens horn och ropade der hackande på samma sätt. Bonden, förargad, kastade åter en sten efter Fågeln och slog nu ihjäl sin andra oxe. Hemkommen skulle Bonden tappa öl och skölja ner förargelsen; men nu satt fågeln der på tunnan. Bonden sade då att hans hustru skulle hemta en slägga: dermed han då slog sönder kärlet så att allt hans öl rann ut. När Bonden sen skulle äta, satt fågeln der på smör-kannan och hade alldeles smort till sig med smör. Då ändtligen fick Bonden tag i fågeln och skulle nu slå ihjäl den; men först så ville han dock slicka smöret af kanaljen: då kröp fågeln ner i Bondens mage, hvaraf den snålhunden dog sig ihjäl. Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å s. 461 r. MS.]