Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Soldaten, som drömde att bli Kejsare
Det var engång en Soldat, som drömde en natt att han skulle blifva Kejsare i ett annat Rike. Och han var ej klokare än att han talte om sin dröm för både sina officerare och kamrater, som alla utskrattade honom. Men Soldaten, som dock hoppades det bästa, stod en dag på post då konungen gick der förbi, tog mod till sig, talte om sin dröm för Konungen och bad om afsked, det ock Konungen, som skrattade godt åt honom, beviljade och gaf honom dervid 50 Riksdaler i respengar. Soldaten blef glad, tackade underdånigt, och gaf sig af att försöka sin lycka. Så kom han långt om länge till ett wärdshus, det han såsom andra soldater ej gerna kunde gå förbi. Der trakterade han sig duktigt; men som krögaren såg att han ännu hade mycket pengar qvar, ville han inte så snart släppa honom, utan bjöd Soldaten flitigt. Men som de suto och drucko, kom mycket folk till krogen, sprang krögaren från Soldaten och sin olästa penninge-låda; hvarpå Soldaten tog sina pengar igen och mera till, och smög sig sin väg. Soldaten fortsatte nu glad sin väg genom den ena staden efter den andra och vandrade genom tvenne konungariken, och lefde lustigt så länge pengarne räckte till. Men när han kom in i det tredje Konungariket, voro pengarne slut, började han ängslas och visste ej hvad han skulle lefva af vidare. Så kom han under tiden in i en stor skog, och der fick han se en gammal Gubbe, som omstjelpt ett stort kar fullt af silfverpengar, och som stod och rörde med en käpp i silfver-högen. Då gick Soldaten fram och frågade Gubben hvarför han så rörde i silfverhögen. »Jo», svarade Gubben, »jag står och letar efter en ljus-stump, och om jag bara finge reda på den, så kunde jag få alltting i verlden.» Soldaten till att leta med, och träffade verkligen på ljus-stumpen, den han oförmärkt stoppade hos sig. Sedan skulle han gå sin väg och frågade Gubben hur långt det vore till närmaste bygd? »Tjugo mil», svarade Gubben. »Hvad skall jag då lefva på en så lång väg», sade Soldaten! »Det skall du få af mig», sad' Gubben; och framtog så en duk, den han bredde ut på marken och sade: »hick, hack!»1 så var hela duken fullsatt med alla sorters rar mat och likörer. Då fick Soldaten äta sig mätt, fick resten i sin mat-ränsel och så en hop silfver pengar och vandrade sig så sin väg. Soldaten kom nu åter till ett wärds-hus, och lefde der lustigt och gladt en lång tid; men när nu pengarne lackade till slutet, kom han ihåg sin ljusstump, och ville nu se hvad den kunde duga till, hvarföre han tände eld på den. På blixten stod den omtalda Gubben inför honom såsom betjent och frågade Soldaten ödmjukt: »Hvad befaller Ers Majestät?» »Hå, det ser inte illa ut», tänkte soldaten; »jo», sade han vidare till sin betjent: »skaffa genast hit alla de silfverpengar du stod och rörde i uti skogen.» Det blef genast verkstäldt. Och när nu Wärdshusmannen såg att Soldaten hade så mycket pengar, ville han gerna ha' honom qvar hos sig; det Soldaten ock gjorde. Nu var det ej långt till kejserliga hufvudstaden, och Soldaten frågade nu efter huru det förhölle sig i kejsarens hof: då fick han veta att kejsaren hade en enda Dotter, som skulle ärfva riket efter honom. Godt, tänkte Soldaten: tände eld på sin ljusstump, genast kom betjenten och han befalte honom att genast skaffa kläder som passade en Prins. »Det skall genast bli», svarade Betjenten. När nu Soldaten var klädd, sade han till sin betjent: »Du skall genast skaffa mig en grann Hofstat, ty jag vill i dag helsa på Kejsaren och bese hans dotter.» Straxt fick han hundrade Ryttare och en häst åt Prinsen som var hel öfverklädd med guld. Soldaten red in på Kejsarens borggård, blef såsom en utländsk Prins mycket väl upptagen, och efter tre dagar der, friade han till Princessan och fick ja. Så reste Prinsen derifrån, af-skedade sitt folk på en tid. Men en dag tände Soldaten åter upp sin ljusstump, betjenten kom genast och frågade hvad Hans Majestät befalde, då Soldaten begärde att få dubbelt så många till Hofstat, det han ock straxt fick, och for så åter af till Kejsarens hof. Då blef bröllopet mellan Princessan och Soldaten utsatt: men när Prinsen redan stod i brudstolen och vigseln nästan var gjord, skulle han draga upp sin näsduk, då ljusstumpen föll ur på golfvet. Betjenten tog genast upp den, och med detsamma — stod Prinsen der i sina gamla Soldat-kläder inför hela hofvet. Soldaten blef då genast förklarad för en »troll-djefvul», kastad i fängelse och dömd till döden. Den dagen han nu utfördes på afrätts-platsen samlade sig mycket folk och bland dem också hans gamle betjent. Nu var det den sed der i landet att en missdådare [som] skulle dö, på rättare-platsen fick gå omkring och taga afsked. Så kom nu Soldaten till sin betjent, bad honom då att få sin ljusstump tillbaka. Men betjenten ville det inte, utan sade: »Nog har jag lidit för dig!» Då bad Soldaten att han ändock skulle få se sin ljusstump innan han doge; och det ville inte betjenten neka honom. Men just som betjenten visa[de] honom ljusstumpen, slog Soldaten den ur hans hand, tog opp den qvickt, och så försvann Soldaten från dem alla. Nu lärde sig Soldaten att taga vara på sin ljusstump: han tände upp den på wärdshuset, och befalde nu åter strängt sin gamle Betjent, att skaffa honom tillbaka hans furste-kläder och dertill så mycket krigsfolk att han dermed kunde kring ränna hela Kejsarens slott. Då fick Soldaten genast 2000 Ryttare, 6000 Soldater och dertill Artilleri, och kringrände nu Kejsarens slott och till skjuta. Kejsaren frågade hvad det stod på; och gick genast ut på borg-gården att få fred med den mäktige okände Potentaten som bestormade håns slott. Prinsen rider då emot Kejsaren och frågar bara: »Kan jag få igen min gemål, eljest skjuter jag ner hela slottet!» Kejsaren bad honom2 då att stiga af hästen, och han skulle få allt hvad han begärde. Nå, Soldaten eller Prinsen [fick] nu sin sköna Gemål igen, afskedade sin krigshär, och de lefde sedan lyckligt och gladt med Kejsaren der på slottet tills om några år då Kejsaren dog och Prinsen blef hans efterträdare. Om en tid fick Prinsen lust att besöka den konung han fordom tjent som soldat: han afsände då sin gamle betjent med helsning till Konungen att han ville besöka honom, och Konungen bad honom också vara välkommen. När betjenten kommit tillbaka med detta båd, fick han befallning att skaffa i ordning en kejserlig skjuts med »mycket ståt och granlåter» och ett helt regemente Ryttare till betäckning. Nu, bar det af med Kejsaren och Kejsarinnan, det gick ej sakta kan man tro! När nu den unge Kejsaren for förbi den krogen der han tagit pengarne, befalte han ut den förskräckte krögaren och gaf honom 200 Blanka Riksdaler och sade till honom: »Nu har du fått mera än jag tog af dig!» Kejsaren for nu vidare; men krögaren han dog snart af bara glädje. När nu Kejsaren ändtligen for in på Konungens borggård, blef ett sådant skjutande och musik, att det var både lustigt och nöjsamt. Konungen kom då ner och tog emot det Kejserliga paret med all vördnat och bad dem vara välkomna. — Men nu frågade Kejsaren Konungen om han ej kände igen honom. »Nej», sade Konungen. Då sade Kejsaren: »Jo, jag var den samme Soldat, som drömde att blifva kejsare, och här står jag nu!» De begge Potentaterna blefvo sedan de bästa vänner, och helsade ofta på hvarandra. — Slut. J. Wallin.
Skräddaren, Herr Johan Stormodig
Det var en gång en Skräddare, som satte [!] och sydde på landet i en Bondgård; men hans hjerta var alltid högdraget, och derför kallade han sig »Stormodig». En dag satt han och tänkte för sig sjelf: skulle du inte duga till något annat i verlden än till skräddare, det blott halta och surögda borde vara — handverket frestar inte på en bra karl -endast det tunga pressjernet?! — Nu kom Bondhustrun in till honom och sade: »Vi skall' i marken i dag; Mäster får vara ensam hemma; jag sätter här pannkakor, som jag smort sirap på under bordet, så kan Mästar arbeta och äta när han behagar!» Skräddaren såg stolt på de rara pannkakorna; men tjogtals flugor satte sig snart på dem för att smaka på sirapen. Skräddaren sade då: »Ert djefvulspack skall' I äta opp min mat!» och dermed tog han vred en lapp och slog till dem, och sju stycken slog han ihjäl. Då blef skräddaren riktigt stormodig och utropade: »Nu skall väl fan sitta här och sy mer!» utan skräddaren, som kunde båd skrifva och afmåla sitt stora slag med flugorna, skref på ett papper med stora bokstafvar: »jag kan slå sju i ett slag!» fäste detta papperet på sitt bröst, och gaf sig så från Bondgården ut till att vandra. Så kom han omsider till en korsväg, dervid han lade sig att sofva. Nu kom konungen just farandes derförbi och får se någon ligga i gräset och får se papperet och skriften på hans bröst; befaller konungen sin betjent att1 gå dit och se hvad det kunde vara för en märklig man, ty konungen trodde straxt att han möjligen kunde bli nyttig för hans rike. När nu betjenten kom dit och såg lappen på bröstet, tordes han knapt störa hans sömn; men under många ursäkter väckte han dock opp skräddaren. Denne röt då till konungens betjent och frågade »om han ej fick ligga i fred?» Betjenten bad då skräddaren om förlåtelse; men bad honom vara god och stiga fram till koungen, som höll i sin karet derpå landsvägen; det skräddaren ändtligen då ock gjorde. När nu skräddaren kom fram till konungen såg denne närmare, på skriften på hans bröst, blef halft förfärad, och bad skräddaren vara god och stiga opp till sig i vagnen. Under det de åkte, talte konungen om för skräddaren sitt Rikes tillstånd och angelägenheter m. m., och slutligen omnämnde konungen tre landsplågor, som mycket skadade hans rike, nemligen en stor Enhörning, fem stycken Wildsvin och 3 stycken Jättar. Och konungen lofvade nu skräddaren sin dotter till gemål och sitt rike efter sig, om han kunde skaffa honom af med dessa sitt Rikes plågo-ris. Skräddaren lofvade detta med största säkerhet och utan något betänkande; och dermed så kommo de hem till konungens slott, der skräddaren en lång tid lef de i goda dagar. Men snart så påminde konungen skräddaren hans löfte, och bad att han nu skulle börja sin färd mot Enhörningen, hvartill konungen lemnade så mycket folk till hjelp, som han åstundade. Skräddaren sade då: »Jag behöfver blott några nya rep; men», tillade han, »ett kompagni soldater också — åtminstone som vittnen till min mandat.» Skräddaren tog nu med sig sina gamla kläder i en ränsel, stälde kompagniet på ett ställe och bad dem der vänta ifall han behöfde dem. Derpå gick Skräddaren in i skogen der Enhörningen var, stoppar opp sina gamla kläder i likhet af en menniska och ställer den vid ett träd, i hvilket han kryper opp och så till ropa; då Enhörningen straxt kommer rännandes, får se mennisko-figuren och ränner så sitt [näshorn] igenom både figur och trädstam, och blef der stående. När nu skräddaren såg att Enhörningen inte kunde komma lös, steg han ner ur trädet och band honom med repen och tillkallade kompagniet att föra djuret lefvande till konungens gård; för nu hade de sett att det var af honom fångat, och vidare hade han ej att göra med det. När konungen såg att skräddaren kom lefvandes tillbaka, det han alldrig trott, med Enhörningen bunden, trodde han först verkligen att skräddaren var en så stark och mäktig man; och bad honom nu, att snart börja med vildsvinen. Om en tid tog skräddaren ett helt regemente med sig emot Wildsvinen; men manskapet stälde han för sig sjelft, och gick så ensam in i vilda skogen, der han snart fick se kulan med många ingångar der uti Wildsvinen lågo om nätterna. Sedan gick han tillbaka till soldaterna och befallte dem att göra några luckor färdiga, skapliga för ingångarne till kulan; och när dessa om 3 dagar voro färdiga, gick han sj elf ensam åter in i skogen med luckorna, lade dem vid kulan, ditrullade några stora stenar, och så klef han opp i ett högt träd. Wildsvinen kommo om aftonen till kulan, vädrade lukten af en menniska, men gingo icke in i kulan den natten, ej heller den följande; men tredje natten gingo de alla fem in i kulan, och skräddaren då som en fisk ner ur trädet, lade luckorna för hålan och stenarna emot. Sedan om morgonen gick skräddaren till regementet som ännu postade i skogen, viste folket till kulan och befalte dem taga vara på de fångade wildsvinen, han hade nu ej mera att göra med dem, utan ville han nu sjelf gå till konungen och berätta förloppet. Konungen blef då ännu mera förundrad, och bad skräddaren bara att han också snart [måtte] taga ihop med de tre Jättarne. Det varade ock ej länge förr än skräddaren gaf sig af mot dem, tog sin ränsel och gick tills han kom in genom en stor skog på Jättarnes land, och tänkte vid sig sjelf: »Det andra har lyckats för mig; men nu ser det väl svagt ut!» Men han tröstade dock på sitt mod och sin lycka och gick raskt framåt i skogen, der han fick tag i en liten fogel, den han stoppade i fickan. Snart kom han till en liten stuga, i hvilken en gammal kärring stod och bakade. Innan skräddaren hunnit helsa, sade kärringen till honom: »1 skall söka upp tre Jättar, starkare än någon menniska som bo här frambättre i deras förtrollade slott ; men för den skriften I har på bröstet, så frukta de Er dock, och I blir väl emottagen ; men akta Er visserligen om natten. Der I kommer att ligga, så går I in i en kammare, och tag den flaskan der står och sup ur den, så kan I lyfta trollsvärdet der fins. Tag här af mig ett stycke deg, rulla det i sand och lägg i ränseln.» Skräddaren tog degstycket, tackade för god underrättelse och gick fram till troll-slottet och bultade på. Då kom den yngste jätten ut och låste opp, och då han [såg] skriften på skräddarens bröst: »Jag kan slå sju i ett slag!» blef han höflig och bad skräddaren vackert stiga in, trakterade honom väl, och bad honom stadna qvar till hans andra två Bröder kommo hem; det skräddaren ock gjorde. Snart kommo de andra Jättarne hem: och fast de blefvo häpna öfver skräddarens stolta utseende och helst öfver skriften på bröstet, ville de dock genast probera hans styrka, hvarföre den ene Jätten sade: »Jag kan krama en gråsten flat», och gjorde det också. »Det var något det», sad' skräddaren; »jag kan kryssta en gråsten så att han skall gå mellan mina fingrar»; och dervid kramade skräddaren degstycket ut mellan fingrarna. Då sade den andre jätten: »Jag kan kasta en sten så högt att han inte kommer ner igen på en tim[m]e.» »Det var något det», sad' skräddaren, »jag kan kasta stenen så högt att han inte kommer ner på år och dag»; och så kastade han den lefvande fogeln i vädret, och Jättarne sågo stenen alldrig komma ner. Då blefvo Jättarne mycket höfliga mot skräddaren och bådo honom vara qvar hos sig. Under måltiden talade de om många saker, och skräddaren tedde sig i allt som han vore deras öfverman; och sen gick skräddaren till hvila. Men när skräddaren var ensam, började han fundera på kärringens ord, och fann allting i rummet så som hon sagt det. Wid en lucka i golfvet stod en hugg-packe; och när han öppnade luckan, låg der nere fullt med aflifvade menniskor. »Det ser inte bra ut», tänkte skräddaren. Då tog skräddaren hugg-kubben, lade den i sängen och satte sin mössa på den och lade sig under sängen att lyssna. Wid klockan 12 om natten kommo alla 3 Jättarne in i kammaren, och, då de sågo att skräddaren sof, höllo de råd att de skulle slå ihjäl honom; och de sade sins emellan: »Få vi ej död på honom, äro vi tvungna att rymma skogen, för han är så stark!» Det hörde skräddaren; men i det samma, tog den äldste Jätten en j ernstör och slog dermed i hugg-kubben att sängen gick i kras, då skräddaren ropade under sängen så groft han förmådde: »Hvad är det möss som sprang öfver mitt hufvud!» När Jättarne hörde det, så till att springa sin väg. Skräddaren hastigt opp, fick tag i flaskan och till dricka! Då blef han så stark att han kunde handtera jätte-svärdet; och när Jättarna sågo skräddaren efter sig, sprungo de sig ner i ett träsk under armarna, då skräddaren sprang fram och högg hufvudet af dem med Jättesvärdet och lägger hufvudena i sin ränsel; går så till Jätteslottet, ser öfver alla skatterna, låser till dörren och vandrar tillbaka till Konungen för hvilken han visar Jättarnes hufvuden. »Nu», sad' skräddaren, »har jag fullgjort allt hvad Ers Majestät önskat af mig; och nu vill jag ock enligt löfte få Princessan» — hvilket ock genast skedde. — Efter konungens dagar blef skräddaren Stormodig konung öfver hela riket och allt hvad Jättarne ägt. — Slut. J. Wallin.
Den store och starke Bonde-sonen Björn-Öra
Det var engång en Bonde, som hade en son nu 16 år gammal, som dock alldrig ännu hade varit i Staden. Då nu sonen begärde att få följa med fadren dit, fick han lof; och så följdes de åt till staden. När de kommo staden när, sågo [de] kanoner på fästningsvallarne, och sonen frågade hvad det vore för slag? »Det är kanoner», sade fadren, »som man skjuter i krig med.» Då bad sonen att fadren skulle köpa en sådan till honom att leka med. »Du är galen», svarade Bonden, »10 man kunde knapt lyfta ena ändan, och den vill du leka med.» Men sonen gick fram, lyftade ena ändan med ett finger, och snart kastade han kanonen på axeln och bar den lätt som ett halmstrå. Bonden blef då rädd för sonens styrka, och gick så med honom till staden; men allt hvad sonen der såg stort och tungt ville han fadren skulle köpa honom till leksaker. Ändtligen reste de hem igen. Men när sonen var 20 år, ville han ut och försöka sin lycka i verlden; hvarföre han bad sin far att få ut sitt arf; och då fadren frågade hvad det skulle bestå i, svarade sonen: »Jo, 12 oxar skola slagtas, alla deras [hudar] göras till ränsel åt mig, allt köttet med bröd till läggas deruti; och så skall far göra mig en staf af 20 L jern och 20 L stål!» Fadren gaf honom allt i förskräckelsen; och frågade honom bara hvad namn han nu ville ta' sig? »Jo, min Far, jag kallar mig Björn-Öra, efter jag är så stark», svarade sonen; tog så afsked, och gaf sig af till att vandra med sin matsäck på ryggen och sin jern-staf i handen. Han gick nu genom stora skogar en lång, lång väg tills han kom till en bred ström, der en Gubbe stod och dämde opp med sig skägg. »Hvarför gör du så, Bror», sade Björn-Öra till Gubben? »Jo», sade den[n]e, »att de ej må [få] en tår vatten för sina qvarnar här nerföre.» »Nå», sad' Björn-Öra, »då lär du väl vara bra stark, så att jag har lust att pröfva dig litet.» Och så nappade Björn-Öra i skägg-gubben så att han föll på båda knäna. »Du går väl an!» sad' Björn-Öra, »kom låtom oss följas åt»; och de gjorde så. Efter några dagars vandring tillsammans fingo de i skogen se en Gubbe, som ryckte opp stora Ekar med rot. »God dag», sad' Björn-Öra, » [som] du måtte vara ordentligt stark, vill jag fresta dig!» De togo så ihop: men Gubben var starkare än den med skägget; dock fick Björn-Öra honom slutligen på ett knä. »Du går väl an!» sade Björn-Öra, »kom så följas vi åt alla tre» — och de gjorde så. Så vandrade de tre starke männen tillsammans en lång tid, tills de funno på [en] flat-takig stuga, dit de gingo in, men funno ingen der; men en gryta stod och kokade på elden. »Här slå vi oss ner och bo», sade Björn-Öra; och så blef det. Första dagen skulle han med skägget bli hemma och se efter maten, och de andra två gå ut i skogen och söka sig villebråd; och Björn-Öra sade: »Se nu efter grytan och låt ingen ta' maten ifrån oss!» och så gingo de i skogen. Men när Gubben som var hemma häfde grytan af elden, kom der ett bergstroll in och begärde få sig mat. Gubben med skägget nekade väl; men Bergstrollet, tog helt enkelt och satte grytan för munnen och häfde i sig all maten och gick sin väg. Nu kommer Björn-Öra hem med den andra kamraten och frågar om maten vore färdig; men Gubben med skägget vågade ej säga huru det gått till. Andra dagen skulle han som ryckt opp ekar med rot vara hemma och se efter maten; men åter kom Bergstrollet och ref i sig allt. Men tredje dagen skulle Björn-Öra sjelf vara hemma och koka: åter kom Bergstrollet och ville taga bort maten. Men Björn-Öra sade: »Nu ser jag huru det gått för de andra — det skall du bli varse», och lyftade dermed sin jern-staf så att taket flög af; och dermed så måste Bergstrollet vika utan att få någon mat, men blef så uppvredgadt att det ryckte upp en stor ek med rot och försvann i skogen. När de andra komma hem från skogen, sade Björn-Öra: »Här har I nu mat; för jag lagade bergstrollet på dörr med en fart!» Sedan de ätit alla tre, sade Björn-Öra att de skulle 'sta' och uppsöka bergstrollet i skogen. Alla träden voro nedbråkade der Bergstrollet gått fram med eken; så att de lätt kunde spårräcka [honom] opp på ett högt berg, deri de sågo ett bottenlöst hål, der genom trollet hade gått ner. Nu låg berget straxt vid sjökanten, och utanför på vatten låg ett stort skepp. De togo då en båt och rodde dit ut, och fingo af de förskräckta sjömännen allt tågvirke på fartyget. Allt släpade [de] opp till bergshålet, knöto tillsammans allt i ett tåg, och låter Björn-Öra sig firas ned igenom berget. När Björn-Öra kom ner, fann han ett slott med sin borggård, och på denna låg en uppryckt ek. Men han såg icke till någon ingång på slottet, mer än en liten springa; då tog han en så stor sten som han jemt kunde lyfta och till att bulta, så att det dundrade in i slottet. Då kom der en Princessa ut och sade: »Ni luktar kristet blod! Hans Majestät har kommit hem och är mycket ond, för någon lärer ha' förtörnat honom; men om I vill vara mig trogen, skall jag försöka att hjelpa Er.» När nu Bergs-konungen får se Er, så säger han till mig: »Gå ner och tappa opp Starkenfors till mig och tappenfors till Er — den ena gifver styrka och mod — det andra förtager styrka och mod; och då räcker jag starkenfors till [er] — och då [blir] I dubbelt starkare.» Detta märkte ock Berga-kungen straxt: springer på väggen och ta'r sitt trollsvärd; men Björn-Öra ropade: »Vänta litet!» och, straxt [slog] han med sin jernstaf ihjäl Bergstrollet. I detsamma kom en gammal hallt kärring springandes fram och frågar hvad här vore på färde? »Det skall du straxt få se», svarade Björn-Öra, tog svärdet, som trollet haft, och högg hufvudet af kärringen. »Nu äro vi frelsade», utropade Princessan, och omtalade sedan för Björn-Öra att hon vore en Princessa af Rika Arabien och att hon af Bergakungen blifvit bortröfvad i ett moln ur Slottsträdgården för To år sedan —; och hon bad nu Björn-Öra att han skulle skaffa henne hem till Rika Arabien. Detta lofvade Björn-Öra, gick ut från slottet med Princessan, knöt en korg i tåget, och låt kamraterna hissa Princessan opp ur berget; och straxt sänktes korgen ner efter Björn-Öra; men denne anade skälmstycke, hvarför han lade en lika tung sten som sig sjelf i korgen på prof. Och när stenen var upphissad ungefär på halfva vägen, skuro skälmarne af tåget och stenen föll ner igen. Nu trodde de två andra kamraterna, som hade Princessan i sitt våld, att Björn-Öra vore död eller för alltid instängd i berget; hvarföre de med [hotelse om] döden tvungo Princessan att säga det de räddat henne, hvilket hon ock måtte lofva; men giftermål med endera af dem skulle få dröja ett års tid. Så gåfvo de sig att vandra med Princessan och kommo om en tid fram till Rika Arabien, då Konungen blef oändl. glad att återfå sin sköna bortröfvade Dotter, som nu omtalade alla sina öden, och huru hon slutligen blifvit räddad af dessa två starke Män, endera af hvilka hon lofvat sin hand om ett år. Dermed var Konungen ganska nöjd; och desse voro ansedde och mådde i Konungens hof såsom Prinsar. Mellertid går Björn-Öra och ängslas i berget öfver sitt betryck och sina falska kamrater. Han går nu der ensam i bergs-slottet och funderar ur sal och i sal, ur kammare och i kammare. Ändtligen hittar han der en konstigt gjord pipa; och då han blåser i den, framkommer straxt en betjent, som frågar honom hvad Hans Majestät befaller. Björn-Öra blef stum af förundran; men tänkte vid sig, du får väl dock något svara och sade då: »Jag befaller hit mat!» och på stunden stod der ett kongligt bord med allahanda mat och drycker. Då tänkte Björn-Öra: »Här har du ingen nöd!» och när han ätit sig mätt, befallte han få en säng; hvilket på stunden. skedde. Andra morgonen blåste Björn-Öra i pipan, och åter kom samme Betjent och frågade hvad Hans Majestät befalte: »Jag vill ha' mat», sade Björn-öra. Under det att han åt, frågade Betjenten om Hans Majestät ej behagade se regementerna? »Hvad fins här sådana», sad' Björn-Öra. »Ja, och dem som äro duktiga.» Men när Björn-Öra kom att se ett regimente, så bestod det af ormar och grodor. Björn-Öra förundrade öfver ett slikt regemente, men Betjenten påstod att de voro de säkraste i krig. Sen så frågade Björn-Öra, om här funnos hästar? »Ja», svarade Betjenten: »trenne par, ett som går mode milar i tim[m]en, den andra paret går 200, och det 3dje 300 milar i timmen.» Derefter frågade han: »Fins här några kongliga kläder?» »Ja», svarade Betjenten, »trenne efter förutvarande konungen.» Men de voro så stora att Björn-Öra kunde gå rak genom hvardera armen. Då frågade Björn-Öra efter en skräddare, den Betjenten genast skaffade, som ändrade den grannaste guldstickade klädningen bara dermed att han ruskade om den några gånger. »Här är snällt folk», sade Björn-Öra. Men nu började han tänka på Princessan, befalte fram de bästa hästarne, och sade att Betjenten skulle föra honom till Rika Arabien. »Ja», sade Betjenten, »Princessan har också tänkt mycket på Ers Majestät; men i morgon skall hon stå brud med den som drog upp ekar med rot.» Nu fick Björn-Öra brådt; och det bar af öfver berg, sjöar och skogar, och andra dagen stod skjutsen på kongliga borggården i Rika Arabien. Princessan, som just stod i fönstret, kände genast igen Björn-Öra på hans stora staf, och utropade högt till sin Fader Konungen: »Nu kom den, som har räddat mig ifrån Bergstrollet!» När de andra två Björn-Öras falske kamrater sågo och hörde detta, rymde de hufvudstupa från slottet. Och så fick »Björn-Öra» Princessan till gemål. Till sin trogne betjent sade han: »Res du nu tillbaka till Bergsslottet, och var der konung i mitt ställe.» Sedan blef »den store och starke Bonde-sonen Björn-Öra» konung öfver ett stort rike. — Slut. J. Wallin.
Den talande Fågeln, det sjungande Trädet och den gula lefvande Watten-källan
Det var en gång en ung Konung, som med sina Herrar red ut på jagt; men de blefvo åtskiljda och foro så vilse i skogen. I »skumningen» fick Konungen se ett lyse från'en liten stuga, dit han gick in och fann der tre unga flickor, som suto och arbetade vid sina spinrockar. Konungen helsade och frågade hvem som bodde här, och de svarade att huset tillhört deras Far en gammal Soldat, som nu var död och lemnat dem efter sig. Konungen bad dem då om nattqvarter; det de ändtligen medgåfvo, ehuru den resande såg ut att vara en temligen fin Herre. Han fick nu sin aftonmat och gick så och lade sig till hvila i en liten kammare inför flickornas arbetsrum, der ännu flickorna långt på qväll fortforo att spinna. Under tiden, och då de trodde att den främmande Herrn sof godt, spunno de alltjemt och talte om Historier för hvarandra, och pratade hit och dit. Då sade slutligen den äldsta: »Kom, låtom oss önska oss något! jag för min del önskar att jag finge Konungens Bagare till man, så skulle aldrig bröd fattas mig.» Den andra önskade sig Konungens Munskänk, att hon jemt skulle ha' det bästa vin; men den yngsta Systern hon önskade att få Konungen sjelf till gemål, på det att intet skulle fattas henne. Då logo de andra Systrarne öfver hennes förmätna önskan, och Konungen med som hörde allt i sin säng, för det roade honom. Om morgonen tackade Konungen för härberget, spisade frukost och betalade allt hederligt när han red sin väg, då flickorna visade honom vägen. Dessa undrade nu af den hederliga betalningen och af hans fina kläder, om han ej vore en stor Herre, och de förfärades nu om han kanhända hört deras tokiga tal och barnsliga önskningar om qvällen; men i alla fall hade den främmande Herrn lofvat1 att tänka på dem vid tillfälle. Om en tid red Konungen till flickorna i skogen med sitt jagtsällskap, gick först ensam intill dem, tack[ade] dem för sist, gaf dem penningar och sade slutligen: »Hör I flickor! jag skall snart uppfylla Edra önskningar!!» Då blefvo de förfärade och rodnade till alla tre; och ännu mer då just Konungens följe i detsamma kom in och frågade om Hans Majestät nu behagade afresa? Då förstodo de först, att det var Konungen sjelf! Konungen talte nu en stund Nådigt med dem och tyckte dock mäst om den yngste Systern. Och så bar det af med Konungen och hans följe. Ej långt derefter kom till de tre Systrarne i skogen en »Konglig skjuts» med stark befallning från Konungen att alla tre Systrarne genast skulle följa med. Nå, [de] vägrade, men måste dock. När vagnen rullade in på borggården gick Konungen sjelf ner och tog emot dem och förde hvar och en i sin kammare. Straxt inkom Konungens Bagare till den äldsta Systern, och de blefvo genast förlofvade i Konungens närvaro; Munskänken inkom derpå till den andra och blef förlofvad med henne: om några dagar blef deras bröllop firadt. Då sade Konungen till den yngsta Systern: »Nu vill jag ock uppfylla dig din önskan!» Då blef hon förfärad, och undbad sig såsom alltför ringa; men det hjelpte inte — bröllopet hölls med all ståt, och hon var Konungens Gemål som hon det önskat sig ! Men om en tid föll unga Drottningen i barnsäng: systrarne, som voro elaka och afvundsamma för hennes upphöjelse, och som dervid skulle vara henne behjelpliga, utbytte den nyfödde Prinsen emot en hundvalp. När Konungen fick höra det, blef han grufligt sorgebunden; men ännu mer den stackars Drottningen. Barnet lade de i ett skrin, som de genom fönstret utkastade i en flod, som flöt tätt under slottet; men på andra sidan floden bodde en trädgårdsmästare, som inga barn hade: han hittade en morgon skrinet vid stranden i vassen, bar in det till sin hustru, fann den lilla nyfödda Gossen, den de uppfostrade såsom deras eget barn. Om ett år födde unga Drottningen åter en Prins, och det gick på samma sätt, bara att Systrarne nu lade en kattunge i stället jemte den sjuka Drottningen. Trädgårdsmästaren tog äfven upp detta barnet till sitt eget. Tredje året födde Drottningen en Princessa, som på samma vis blef upptagen af trädgårdsmästarfolket till eget; men jemte Drottningen lade de elaka systrarne ett trädstycke och föregåfvo för den Konungen att Drottningen födt en kalf. Då blef Konungen vred, trodde att Drottningen vore en trollpacka, klädde henne i groft blaggarn och satte henne för lifstiden i ett högt torn. Trädgårdsmästaren uppfostrade emellertid de tre kungabarnen, lärde dem hvad han kunde, och de skötte flitigt trädgården och hade mycket nöjsamt sins emellan. Men slutligen, när trädgårdsmästaren var död, kom en gammal Gubbe en dag och prisade trädgårdens skönhet; men sade, att trädgården vore den vackraste i hela verlden, om der ej fattades trenne ting. Och då barnen sporde honom hvad det kunde vara, sade Gubben: »Jo, här fattas ännu: den talande fågeln, det sjungande trädet och den gula lefvande Watten-källan.» »Men», tillade han, »det är mycket svårt att få dessa ting; ty det är öfver ioode mil härifrån.» Barnen upptändes då af ett brinnande begär att vinna dessa tre ting till trädgårdens försköning om det ock skulle kosta deras lif; och de bådo nu bara Gubben att han skulle gifva dem ett godt råd. Han svarade då: »Många otaliga hafva försökt det men ingen har ännu lyckats; men viljen I ändtligen försöka, så följen mig, jag skall åtminstone visa Er på vägen. Men längre fram bor en gammal kärring i en stuga, på halfva vägen dit, gå der in, så fån i vidare råd» — och dermed så försvann Gubben. Barnen gingo nu hem igen och funderade huru de skulle få de 3 tingen till trädgården, och kommo slutligen öfverens om att den äldste Brodren först skulle försöka sin lycka. Nå, han gaf sig nu på vägen, och kom utan fara till den lilla stugan på halfva vägen, men då han kom der in, satt der en gumma, så hopkrumpen af ålder, att hufvudet satt ner under knäen, och att ena benet kommit öfver hufvudet. När han helsade, förmådde hon intet svara; men då han lossade benet af hufvudet, kunde hon tala. Då bad Prinsen henne att hon skulle visa honom vägen till »den talande fogeln, det sjungande trädet och den gula lefvande Watten-källan». Gumman svarade honom då: »Min Prins! afstå från detta försök, ty det har under många århundanden aldrig lyckats någon för de fasligheter på vägen och allt det djefvulskap på Berget här framme; och ser han sig tillbaka, så blir han förvandlad till en sten. Men vill Prinsen försöka, så tag denna kula, som trillar före och visar vägen till Berget; Ni måste sedan opp på det, och der sitter en fågel i en bur. Kan ni hinna dit och få tag i fogeln, så säger han Er hvad det öfriga är till fåendes.» Nu först fick han genom Gummans ord höra att han var Prins: han tackade henne för anvisningen, och gick så till Berget efter den trillande kulan. Han försökte nu att stiga opp der, och då han redan var på halfva berget, hörde han så förfärliga rop bakom sig, så otäcka Eder och skällsord, sådant dån och ohyggeligt väsen — men ingen varelse såg han. Än ropades det efter honom: »Stick ihjäl honom!» eller »Skjut honom! Slå ihjäl honom!» han tyckte man tog efter hans ben, och slutligen ropades det rysligt: »Stört ner honom då!» och då blef Prinsen så förfärad att han såg sig om: och genast blef han förvandlad till en sten. Då sålunda den äldste olyckliga Broder ej på länge hördes hemma bland syskonen; gaf nu den andra Brodren sig af att söka de tre tingen för trädgården och söka opp Brodren. Men det gick lika olyckligt för honom. När nu Systern såg att ingen af Bröderna kom igen, ville hon i sin bedröfvelse antingen frälsa dem och vinna det de sökte, eller också dö i försöket. Nå, hon gaf sig nu af: Kom så till Gumman, som på allt sätt afrådde henne, »att, då så många Riddare och Prinsar många 100de år misslyckats, då hennes egna Bröder voro i sten förvandlade, det ej vore möjligt för en liten svag flicka, så Princessa hon var, att hinna målet». Hon fick sålunda af gumman nu höra att hon var Princessa, och sade att hon skulle försöka, om det ock skulle kosta hennes unga lif. Nå, hon fick kulan och kom till berget, då hon stadnade och satte proppar i öronen: men, då hon nu steg opp för berget, fick hon ändå höra nog af ohyggeligt rop, dån, förbannelser och rysligheter; men hon stiger oförfärad uppåt och log alltjemt för sig sjelf. När hon ändtligen kom opp på berget, fick hon se en så vacker fogel sittandes i en guld bur. Ännu mer skällde och väsnades fogeln; men hon brydde sig om ingenting, fortsatte sin väg och log. Men just som hon skulle fatta i buren, uppstod ett förfärligt dunder inne i berget, man tog liksom efter hennes ben, Fågeln reste fjädrarna och skrek utom sig af raseri, Trädet gaf sig med qvidan och Watten-källan steg sjudande af vrede många alnar öfver sina bräddar och föll så ner igen. Men ingen förfärade Princessan och hon såg sig ej heller tillbaka, utan log; och fick hon ändtligen tag i buren — — då allting blef tyst och fredligt! Då sade Fogeln: »Nu är jag fången af Princessan, nu äro vi frälsta!» och han omtalade för henne om allting på Berget. Princessan frågade då fogeln: »Hvar får jag nu det sjungande Trädet och den gula lefvande Watten-källan?» Fågeln sade: »Bryt en qvist af detta träd och sätt den i trädgården hemma, så blir det ett träd, så vackert och förunderligt som detta; fyll denna flaska med vatten ur springkällan, så blir deraf i Princessans trädgård en dylik källa.» Och så gick Princessan med sin bur med fogeln i, qvisten af trädet och vatten-flaskan ned af Berget. Då såg [hon] der öfverallt liggande små och stora svarta stenar; då sade fågeln: dryp en droppa ur flaskan på hvarje sten, så blir det en lefvande menniska igen: genast förvandlades de åter till både kreatur och menniskor, som de förut varit, till Prinsar och furstar från andra riken, som flere hundrade år legat i denna förvandling, och deribland äfven hennes två Bröder. Alla prisade och tackade nu den sköna och modiga Princessan och togo afsked af Henne. När nu de kommo till Gummans stuga var den tom, och fågeln sade då: »Sedan hon sutit der flera ioode år såsom vägvisare, slapp hon nu ändtligen till ro, då jag blef tagen af Princessan.» Alla tre Syskonen följdes nu hemåt; och då sade fogeln hur trädqvisten skulle planteras och vattenkällan anläggas. Och det blef nu den vackraste trädgård i hela verlden; ty der var nu den »talande fogeln» med sin ljufva röst, »det sjungande Trädet» med sitt klingande ljud och »den gula lefvande Watten-källan» med sitt förtrollande sus: nu voro de tre kunga-barnen nöjda och lycksaliga. Nu rådde fogeln Prinsarna att en dag ge sig på jagt, då de skulle råka Konungen. Prinsarne gingo på jagt, och det hände så. Konungen fann så mycket behag i de tvenne okända jägrarne, att han bjöd dem till sig på måltid. Så gick det ock andra dagen. Men när Prinsarne tredje dagen skulle rida på jagt, sade fågeln, att Princessan skulle laga en ståtlig måltid och att Prinsarna skulle inbjuda Konungen till densamma; som de ock gjorde. När nu Konungen kom in i den herrliga Trädgården, blef han öfverraskad och alldeles förtjust och kunde aldrig nog prisa all denna herrlighet: men mäst förundrade honom dock »den talande fogeln», »det sjungande Trädet» och »den gula lefvande Watten-källan» När Konungen trädde närmare, så helsade Fogeln på honom, bad honom vara välkommen! Konungen förundrade sig öfver allt detta, och satte sig till bords, hvarunder alltjemt Trädet sjöng så vackert, Watten-källan spelade med sina klara krystallstrålar och fågeln talade så ljufligt. Fågeln sade [till] Princessan hvad maträtter skulle framsättas; men snart kom en rätt in den ingen kunde äta, och den sattes för Konungen som sade att han ej kunde äta den. Då sade Fogeln: »Lika omöjligt det är för Ers Majestät att äta den rätten, lika omöjligt är det ock för Ers Majestät att tro det desse Prinsar och deras syster Princessan äro Eders Majestäts Konungens egna barn!» Konungen och Barnen blefvo då lika förundrade och glada; ty ingendera visste förut af deras så nära slägtskap. Då berättade fogeln för Konungen alltsammans, från det Konungen i skogen träffade på de 3 flickorna, Drottningens oskuld och hennes systrars falskhet, huru Trädgårdsmästaren upptagit och fostrat hennes barn, deras faror och huru slutligen Princessan genom sitt mod lyckats vinna den »talande Fogeln», »det sjungande Trädet» och »den gula lefvande Watten-källan», och huru hon derunder befriat sina Bröder. Konungen blef då mycket glad, kan man tänka; men skyndade genast till tornet och befriade sin oskyldiga Drottning, iklädde henne åter hennes drottninga-kläder och förde henne till sina barn med stor ömsesidig glädje, då Fogeln sade Henne: »Dessa två vackra Prinsar och denna sköna Princessa äro Hennes Majestäts egna barn.» Drottningens falska systrar kommo nu på lifstid i det samma tornet, der den oskyldiga Drottningen lidit så många år. — Men på slottet var stor hjertans glädje! — Slut. J. Wallin.
Hökaren och Ost-biten
Der var en gång en Hökare, som en dag hade så brådt i sin bod, att han ej fick tid att ordentligt äta middag, utan tog sig en ostbit, hvilken olyckl. fastnade i Hökarens hals, hvaraf han dog. Han låg så lik på 4de dygnet, och blef så begrafven. När nu Processen vände åter hem till sorgehuset, gick dödgräfvaren 'sta' för att stjäla en guldring från likets hand, hvarvid han lade ena knäet på den dödes bröst, och så till dra', hvarvid ost-biten lossnade och Hökaren blef åter lefvande. Dödgräfvaren flydde för spöket hals öfver hufvud. Men Hökaren steg opp ur likkistan, sprang hem genom en bak-gata, och stod midt i dörren af sitt hus, när processen kom tillbaka från kyrkan. Gästerna blefvo förskräckta; men Hökaren bad dem muntert stiga in. Då blef husfolket änn' mer förfärade, då de sågo Hökaren i spetsen för processen inträda i stugan. Men nu talte Hökaren om hela händelsen med ostbiten, huru han väl kunnat höra alla menniskor tala omkring sig, men att han omöjligen kunnat röra sig, och huru slutligen den förträfflige Dödgräfvaren för guldringens skull räddat honom. Nu blef det i stället ett gladt gästabud, och dödgräfvaren inbjöds till och med för besväret. Och Hökaren blef sedan frisk och sund och lefde i många Herrans år. — Slut. J. Wallin.
Den snåle Presten.1
Det var engång en hjertans snål Prest, som hade nyligen fått Pastorat; och han måste nu för skams skull bjuda sina Pastorats-boar på kalas. Men, som han var snål, tyckte han att allt var för godt åt dem, och hvilket kreatur han skulle ta' och slagta, så tyckte han det var synd om. Då kallade han Klockaren till råds; och denne rådde Presten, att han väl skulle slagta den stora gödgalten; men, då gästerna kommo, så skulle han blott säga att galten om natten vore bortstulen från honom, hvarföre ej gästerna kunde begära så mycket; och om de då inte trodde, så skulle bara Prästen svära der på rätt duktigt. Prästen gjorde så: slagtade sin stora göde-galt och hängde den ned i källaren. Men om natten blef galten verkligen bortstulen, och tjufven var — klockaren! Om morgonen blef den snåle Prästen bestört, och skickade genast båd på klockaren för att beklaga sig och begära nytt råd. »Hör på, klockare», sad' Prästen, »man har stulit min galt från mig i natt.» »Ja», svarade klockaren, »just så skall kära far säga när gästarne komma.» »Nej, fader klockare», sad' Prästen, »du hör hvad jag säger, galten är ta' mig fan bortstulen.» »Riktigt», sade klockaren ånyo, »just så skall kära far säga till sina gäster.» Den snåle Prästen blef nu rasande och svor som en turk; men den sluge klockaren upprepade alltjemt: »Rätt så, så ja', så skall kära Far säga till sin[a] gäster», tills presten dref sin klockare på dörr, och denne fick behålla galten. — Slut. J. Wallin.
Prästen och hans Galt.1
Det var en gång en Präst, som nyligen hade fått pastorat; hvarföre han skulle hålla kalas åt sine nye Pastorats-boar. Men han visste icke hvar han skulle få slagt ifrån, och tyckte om hvart hans kreatur att det var för godt, för han var snål som en »sik». Prästen rådfrågade sig då med Klockaren; och denne rådde honom »att slagta den stora galten, och sen säga åt gästerna, att galten om natten blifvit bortstulen, och att de då finge hålla till goda med som det dessutom kunde vara — och så skulle Kär-far slippa från kalaset för godt pris»; hvaröfver Prästen blef hjertans glad. Och klockaren försäkrade Prästen, att bara han svor duktigt på att Galten voro bortstulen, så skulle hans gäster nog låta sig nöja. Nå, Klockaren slagtade nu Prästens galt, rakade honom och hängde honom ned i källaren, och visade honom för Presten hvilken skön galt det var! Men om natten gick Klockaren in och stal bort galten ur Prestens källare. Om morgonen skulle Presten gå ner i källaren och se om sin galt; men den var bortstulen! Skickade så genast båd på klockaren att beklaga sig för honom och begära nytt råd. När klockaren kom in, sade Presten: »Fader klockare, man har stulit min galt från mig i natt!» »Ja, så, skall Kära far säga när gästarne komma», svarade klockaren. »Nej», sad' Presten, »min galt är verkligen bortstulen.» »Ja, just så skall Kära Far säga», sad' klockaren åter. »Jag tror du är galen», skrek Presten, »min galt är ta' mig fan bortstulen för mig!» »Riktigt, så ja» — upprepade klockaren, »då tro gästerna Er!» »Nej», röt Presten i raseri, »hör hvad jag säger, klockare, min galt är så Gud förbanne mig bortstulen!» »Bra, bra» — ropade klockaren alltjemt, tills Presten blef så utom sig af vrede, att han körde klockaren på dörr. Och så fick klockaren behålla Prestens sköna galt! — Slut. J. Wallin.
Den vackra Bagare-hustrun och de Tre Munkarna
Det var en gång en Bagare, som hade en vacker Hustru, och i samma staden bodde ock tre heliga Munkar, som i alla fall hade stort behag till den vackra Bagare-Hustrun. Den ene Munken kom en dag till Bagare-Hustrun och uppenbarade sitt kärliga begär till henne och bjöd henne så en stor penninge-summa. Hon var en dygdig qvinna och sin man trogen, men hon låtsade nu som hon ville göra Munken till viljes, och sade: »Jag vågar det inte för min Man. Men om 3 veckor just denna timma på aftonen är min man borta; och kommer Vördig Fadren då, så är jag säkert ensam hemma.» Dagen derpå kom den andre Munken: hon förstälde sig på samma sätt och bad honom komma till henne om 3 veckor och på samma dag som den förste Munken; men en timma sednare. Så gick det ock när den 3dje helige Munken kom: hon bad honom blott komma en timma sednare. Och de tre heliga Munkarne visste icke af hvarandra i hela denna kärlekshandel. Emellertid talade den vackra Bagare-Hustrun om alltsammans ärligt för sin man, huru hon skulle förtjena pengar och straffa Munkarna. De tre veckorna voro bra långa för de kärlige Helige Fäderna; men ändtligen kom den utsatta dagen. Och så der vid klockan 5 på aftonen kom den förste Munken, blef insläppt och gaf Bagare-Hustrun mycket pengar och ville genast gå i säng med henne med kläderna på sig. Men Bagare-Hustrun nödgade honom riktigt kläda af sig och gå i säng; men just som Bagare-Hustrun lagade sig att komma efter, så bultade det starkt på dörren, och hon hviskade förskräckt till den Helige: »Min man kommer, hvad skall jag taga vägen och hvar skall jag nu gömma Eder, Helige Fader?» Som Munken var för tjock att få rum i något skåp eller under sängen, rådde hon honom att genast krypa i ugnen, det han ock gjorde. Nu släppte hon in mannen, som ställde sig rusig, svor och dundrade hvarföre hon hade dörren stängd och att hon säkert måste hafva någon hos [sig]; och så till leta på alla ställen, men utan att dock finna någon. Mot klockan 6 gick mannen efter aftal sin väg. Straxt derefter kom den andre Munken, och det gick på samma sätt: han gaf henne penningar, lagade sig i säng, fick så höra Mannens bulltning och måste straxt i den rymliga ugnen, der hvar och en Munk kröp i sitt hörn och tego som goda barn. Klockan 7 kom den 3dje Munken, och det gick åter på samma vis. Nu kom Mannen än mer rasande och drucken och grälade på sin vackra Hustru, som alltid hade dörren stängd då han kom hem, och säkert vore honom otrogen; hvarföre han nu letade under sängar, bord, i skåp och på vinden. Men då han ingen fann, sade han till sina Gesäller: »Jag har fått befallning af Kongl. Majt och Kronan att genast baka en stor mängd bröd [till] Hans regementer, hvarföre I genast skola röka ugnen!» Nu stoppade de ugnen full med enrise och tände på; och så blefvo alla tre Munkarne ihjälrökta! Sedan befalte Bagaren gesällerna gå och lägga sig tills han sj elf skulle väcka dem att börja bakningen. Emellertid insåg nu Bagaren vådan af att hafva dödat de tre Heliga Fäderna; hvarför han tillsade en soldat — sedan han först uppstält en af de döda Munkarne i ett hörn i Bagare-stugan —, att han hade haft en god vän hos sig till gäst; men just som de bäst suto och åto och drucko, hade han fallit död ner af stolen; och nu ville han bara i tysthet bli af med honom. Soldaten förklädde sig i en skinnpels, tog sig ett halft rus, tog den döde på ryggen och sade: att han snart skulle begrafva honom! Men när Soldaten kom förbi Högvakten, blef han anropad: »Halt, wer da?» Soldaten svarade: »Hin Håle!» »Hvart skall du hän?» frågades i Högvakten. »Till Helvetes med en Munk», svarade soldaten och så fick han fritt passera. Soldaten gick nu utanför staden, der strömmen flöt, band en stor sten om Munkens hals och häfde honom så ut i strömmen, der han gick till botten. Emellertid hade Bagaren tagit den andre Munken ur ugnen och ställt honom i ett hörn i Bagarestugan; och när nu soldaten kom hem till Bagaren och ville ha' till bästa och sin betalning för besväret, beklagade sig Bagaren att den döde hade spökat sig hem igen före Soldaten, som sade: »Är fanen i dig, är du här igen.» Soldaten tog nu liket om igen på nacken; det gick på samma sätt vid Högvakten; gick så åt strömmen, band en sten om halsen och en om benet på den döde och kastade honom i strömmen, och gick nu glad tillbaka till Bagaren. Men denne hade emellertid upprest den 3dje munken, den Soldaten nu till sin harm måste på samma vis släpa af med, och, sedan han bundit en sten om halsen, och en vid hvarje ben, för tredje resan vräka i strömmen. Under tiden hade rapport ingått från Högvakten till Högvördig Biskopen, att fanen drog af med alla Munkar i stan. När nu soldaten hemgick till Bagaren sista gången för att ändtligen få sin fulla betalning, möter han Biskopen sj elf i en karet. Biskopen, som troligen trodde att Soldaten i den ludna ut och in vända pelsen var djefvulen sjelf, som släpat af med hans prester och munkar, steg ur vagnen, slog opp sin bok och började läsa mot soldaten. Men denne sade: »Hvad hin Håle, 3 gånger har jag varit 'sta' med dig, och nu kommer du ändå och vill läsa mot mig — så skall du ock göra det för sista gången!» Och dermed så högg [han] i Biskopen, släpar honom med sig till strömmen, binder en stor sten om halsen, vid hvart ben och hvar arm, och störtar så Biskopen ner i strömmen. Derpå gick Soldaten hem till Bagaren: då de nu sågo efter i bagarestugan var det ändtligen tomt. »Jag kunde väl tro det», sade Soldaten. Nu tog man sig ett glädje-rus: och den sluge Bagaren lefde många år gladt och sällt med sin vackra och ärbara Hustru. — Slut. J. Wallin.
Skatten i Trädgården.1
Det var engång en snål köpman, som gräfde ner en stor summa pengar i sin trädgård att använda den en annan tid eller att förvara den för tjufvar. — Men snart derefter dog köpmannen; och sonen, som var mycket förstörisk, förskingrade snart alla pengar och lösegendom, och till slut så sålde han ock bort hus, trädgård och allt, och gaf sig att vandra och lefva lustigt så länge pengarna räckte. En qväll kom han till en gästgifväregård, der det var så fullt med gäster, att han inte kunde få rum, om icke i ett förfallet hus på gården, der alldrig någon brukade få sofva i ro; utan än blefvo de alldeles borta, åter så blefvo de rakade flintskalliga — och Gästgifvaren afrådde den vandrande köpmannen alldeles att lägga sig der. Men denne ville just derför försöka om han ej kunde upptäcka och förjaga spöket. Nå, han lät göra en stor brasa i spökelse-huset, tände opp ljus, och lade sig derpå. Men om natten vid klockan 12 kom der med mycket tunga steg in en lång svartklädd karl med rakdoningar under armen, dem han satte på bordet, tecknade åt köpmannen att stiga opp, sätta sig på en stol hvilket allt denne måste göra. Sedan rakade spöket köpmannens ansigte; men derijemte ock allt håret af honom, och ville så gå sin väg. Men då tog köpmannen mod till sig, och tecknade åt spöket att sätta sig, hvilket det ock gjorde, och så rakade köpmannen spöket helt prydligt. Då kunde genast spöket åter tala, och tackade köpmannen att han rakat honom: »Ty, sade spöket, i min ungdom roade jag mig med att på spektakel raka Bönder, torpare och annat enfaldigt folk, som låg här öfver natten och sedan fick jag det straffet att in till domedag gå här och raka och skrämma folk tills dess någon hade mod att raka mig igen; nu får jag således ändtligen komma till ro. Någon belöning har jag inte nu; men sedan du varit här så länge att ditt hår åter vuxit ut; gå sedan till Broen som landsvägen går öfver, der stå bänkar, som tiggare bruka sitta på: sätt dig der, så kommer snålt en tiggare och sätter sig jemte dig, och han skall säga hvad belöning du skall få!» När det blef dager gick köpmannen in till Gästgifvaren, som, då han såg den flintskallige utropade: »Det sade jag ju Eder förut!» Men köpmannen svarade: »Det är väl nu så; men så har jag ock gjort så mycket att alldrig spöket mer skall visa sig här, och dertill skall jag få mig någon belöning, tänker jag»; och dermed så talte han om allt för gästgifvaren. Sedan köpmannen varit der tills håret växt ut, gick han och satte sig på Bänken vid Broen. Snart kom en tiggare och satte sig bredvid honom på bänken och tiggde af de förbigående. Men då det blef fritt från folk, sade tiggaren till köpmannen: »Jag drömde i natt, att uti stan' var en rik köpman som dog — han hade nedgräft en stor skatt under ett päron-träd i sin trädgård»; nämnde så namnet på den döde ägaren till skatten och sade hvarest huset låg — — »Det skulle vara godt att hafva den skatten», tillade tiggaren; och så skiljdes de åt. Wid första tillfälle skyndade den vandrande köpmannen till staden, der han förr bott, smög sig in i månskenet i sin fordna trädgård, och fann verkligen under Päron-trädet den skatten fadren doldt der, och lefde af den ännu många glada och muntra år. — Slut. J. Wallin.
Trull-spur i Martebo
I Qvie hage i Martebo synas djupa hålor i bergs-hällen, liksom efter stora ofantliga fötter: man säger att trollen trampat så hårdt på berget, att deras fötter deri lemnar spår efter sig; och derför så kallar man stället "Trullspur".
Spegeln och Mörderskan
Vid Båtels i Mästerby fins en gammal grann spegel med konstigt snidad och förgyld ram; men glaset är förstördt af en stor fläck. Det säges, att en piga der i gården i hemlighet framfödt och mördadt ett barn. Hon var ändock till det yttre lika kavat; men, då hon en söndags-morgon stod i »ny-stugan» och speglade sig för att kläda sig till kyrkan i sina granna kläder, blef spegelglaset hastigt på ett ställe alldeles svart, eller just i skepnad af hennes barns hufvud. Hon bekände då sitt brott och led sitt straff. Nils Eriksson. Denna spegel är 1867 såld till kammarherren, Friherre Rudbäck.
Halmstrået
En kärring hade engång spått en dräng att han skulle komma att slå ihjäl sin egen far. Sonen, fadren och hela hushållet blefvo häröfver mycket förskräckta; men lugnades åter deraf att spåkärringen hade tillsagt Sonen såsom ett vårdtecken, när det skulle hända, att dråpet först skulle ske när sonen bunde begge sina strumpeband om ett och samma ben: och detta, hoppades man, skulle han väl kunna akta sig för. Men hur det var, hade Sonen en morgon i hastigheten bundit begge strumpebanden på sitt ena ben: alla blefvo nu fulla af bäfvan och jemmer, och fadren trodde som säkert att han skulle gå det förutspådda ödet till mötes, ehuru Sonen ej blott icke hade det minsta ondt mot sin Far, utan äfven ängslades öfver ödets hot. Emellertid tillkallades flera man, för att vaka öfver dem begge; och dessa ville alldrig tro att Sonen skulle komma att slå ihjäl sin far. Men denne var så viss på sin död för sonens hand, att han bad honom att så gerna först som sist fullborda gerningen — han ville ju på förhand förlåta honom den synden. — Då uppmanade de tillstädesvarande Sonen att på lek taga ett halm-strå och slå till fadren dermed; på det att ödets dom på något vis skulle manas till fullbordan. Sonen tog då blek och bäfvande ett halmstrå och slog dermed till fadren: och denne föll död ned på stället! Jac. Bolander, Mästerby.