Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bagare, som hade en vacker Hustru, och i samma staden bodde ock tre heliga Munkar, som i alla fall hade stort behag till den vackra Bagare-Hustrun. Den ene Munken kom en dag till Bagare-Hustrun och uppenbarade sitt kärliga begär till henne och bjöd henne så en stor penninge-summa. Hon var en dygdig qvinna och sin man trogen, men hon låtsade nu som hon ville göra Munken till viljes, och sade: »Jag vågar det inte för min Man. Men om 3 veckor just denna timma på aftonen är min man borta; och kommer Vördig Fadren då, så är jag säkert ensam hemma.» Dagen derpå kom den andre Munken: hon förstälde sig på samma sätt och bad honom komma till henne om 3 veckor och på samma dag som den förste Munken; men en timma sednare. Så gick det ock när den 3dje helige Munken kom: hon bad honom blott komma en timma sednare. Och de tre heliga Munkarne visste icke af hvarandra i hela denna kärlekshandel. Emellertid talade den vackra Bagare-Hustrun om alltsammans ärligt för sin man, huru hon skulle förtjena pengar och straffa Munkarna. De tre veckorna voro bra långa för de kärlige Helige Fäderna; men ändtligen kom den utsatta dagen. Och så der vid klockan 5 på aftonen kom den förste Munken, blef insläppt och gaf Bagare-Hustrun mycket pengar och ville genast gå i säng med henne med kläderna på sig. Men Bagare-Hustrun nödgade honom riktigt kläda af sig och gå i säng; men just som Bagare-Hustrun lagade sig att komma efter, så bultade det starkt på dörren, och hon hviskade förskräckt till den Helige: »Min man kommer, hvad skall jag taga vägen och hvar skall jag nu gömma Eder, Helige Fader?» Som Munken var för tjock att få rum i något skåp eller under sängen, rådde hon honom att genast krypa i ugnen, det han ock gjorde. Nu släppte hon in mannen, som ställde sig rusig, svor och dundrade hvarföre hon hade dörren stängd och att hon säkert måste hafva någon hos [sig]; och så till leta på alla ställen, men utan att dock finna någon. Mot klockan 6 gick mannen efter aftal sin väg. Straxt derefter kom den andre Munken, och det gick på samma sätt: han gaf henne penningar, lagade sig i säng, fick så höra Mannens bulltning och måste straxt i den rymliga ugnen, der hvar och en Munk kröp i sitt hörn och tego som goda barn. Klockan 7 kom den 3dje Munken, och det gick åter på samma vis. Nu kom Mannen än mer rasande och drucken och grälade på sin vackra Hustru, som alltid hade dörren stängd då han kom hem, och säkert vore honom otrogen; hvarföre han nu letade under sängar, bord, i skåp och på vinden. Men då han ingen fann, sade han till sina Gesäller: »Jag har fått befallning af Kongl. Majt och Kronan att genast baka en stor mängd bröd [till] Hans regementer, hvarföre I genast skola röka ugnen!» Nu stoppade de ugnen full med enrise och tände på; och så blefvo alla tre Munkarne ihjälrökta! Sedan befalte Bagaren gesällerna gå och lägga sig tills han sj elf skulle väcka dem att börja bakningen. Emellertid insåg nu Bagaren vådan af att hafva dödat de tre Heliga Fäderna; hvarför han tillsade en soldat — sedan han först uppstält en af de döda Munkarne i ett hörn i Bagare-stugan —, att han hade haft en god vän hos sig till gäst; men just som de bäst suto och åto och drucko, hade han fallit död ner af stolen; och nu ville han bara i tysthet bli af med honom. Soldaten förklädde sig i en skinnpels, tog sig ett halft rus, tog den döde på ryggen och sade: att han snart skulle begrafva honom! Men när Soldaten kom förbi Högvakten, blef han anropad: »Halt, wer da?» Soldaten svarade: »Hin Håle!» »Hvart skall du hän?» frågades i Högvakten. »Till Helvetes med en Munk», svarade soldaten och så fick han fritt passera. Soldaten gick nu utanför staden, der strömmen flöt, band en stor sten om Munkens hals och häfde honom så ut i strömmen, der han gick till botten. Emellertid hade Bagaren tagit den andre Munken ur ugnen och ställt honom i ett hörn i Bagarestugan; och när nu soldaten kom hem till Bagaren och ville ha' till bästa och sin betalning för besväret, beklagade sig Bagaren att den döde hade spökat sig hem igen före Soldaten, som sade: »Är fanen i dig, är du här igen.» Soldaten tog nu liket om igen på nacken; det gick på samma sätt vid Högvakten; gick så åt strömmen, band en sten om halsen och en om benet på den döde och kastade honom i strömmen, och gick nu glad tillbaka till Bagaren. Men denne hade emellertid upprest den 3dje munken, den Soldaten nu till sin harm måste på samma vis släpa af med, och, sedan han bundit en sten om halsen, och en vid hvarje ben, för tredje resan vräka i strömmen. Under tiden hade rapport ingått från Högvakten till Högvördig Biskopen, att fanen drog af med alla Munkar i stan. När nu soldaten hemgick till Bagaren sista gången för att ändtligen få sin fulla betalning, möter han Biskopen sj elf i en karet. Biskopen, som troligen trodde att Soldaten i den ludna ut och in vända pelsen var djefvulen sjelf, som släpat af med hans prester och munkar, steg ur vagnen, slog opp sin bok och började läsa mot soldaten. Men denne sade: »Hvad hin Håle, 3 gånger har jag varit 'sta' med dig, och nu kommer du ändå och vill läsa mot mig — så skall du ock göra det för sista gången!» Och dermed så högg [han] i Biskopen, släpar honom med sig till strömmen, binder en stor sten om halsen, vid hvart ben och hvar arm, och störtar så Biskopen ner i strömmen. Derpå gick Soldaten hem till Bagaren: då de nu sågo efter i bagarestugan var det ändtligen tomt. »Jag kunde väl tro det», sade Soldaten. Nu tog man sig ett glädje-rus: och den sluge Bagaren lefde många år gladt och sällt med sin vackra och ärbara Hustru. — Slut. J. Wallin.