Transkriberad uppteckning

Det var en gång en ung Konung, som med sina Herrar red ut på jagt; men de blefvo åtskiljda och foro så vilse i skogen. I »skumningen» fick Konungen se ett lyse från'en liten stuga, dit han gick in och fann der tre unga flickor, som suto och arbetade vid sina spinrockar. Konungen helsade och frågade hvem som bodde här, och de svarade att huset tillhört deras Far en gammal Soldat, som nu var död och lemnat dem efter sig. Konungen bad dem då om nattqvarter; det de ändtligen medgåfvo, ehuru den resande såg ut att vara en temligen fin Herre. Han fick nu sin aftonmat och gick så och lade sig till hvila i en liten kammare inför flickornas arbetsrum, der ännu flickorna långt på qväll fortforo att spinna. Under tiden, och då de trodde att den främmande Herrn sof godt, spunno de alltjemt och talte om Historier för hvarandra, och pratade hit och dit. Då sade slutligen den äldsta: »Kom, låtom oss önska oss något! jag för min del önskar att jag finge Konungens Bagare till man, så skulle aldrig bröd fattas mig.» Den andra önskade sig Konungens Munskänk, att hon jemt skulle ha' det bästa vin; men den yngsta Systern hon önskade att få Konungen sjelf till gemål, på det att intet skulle fattas henne. Då logo de andra Systrarne öfver hennes förmätna önskan, och Konungen med som hörde allt i sin säng, för det roade honom. Om morgonen tackade Konungen för härberget, spisade frukost och betalade allt hederligt när han red sin väg, då flickorna visade honom vägen. Dessa undrade nu af den hederliga betalningen och af hans fina kläder, om han ej vore en stor Herre, och de förfärades nu om han kanhända hört deras tokiga tal och barnsliga önskningar om qvällen; men i alla fall hade den främmande Herrn lofvat1 att tänka på dem vid tillfälle. Om en tid red Konungen till flickorna i skogen med sitt jagtsällskap, gick först ensam intill dem, tack[ade] dem för sist, gaf dem penningar och sade slutligen: »Hör I flickor! jag skall snart uppfylla Edra önskningar!!» Då blefvo de förfärade och rodnade till alla tre; och ännu mer då just Konungens följe i detsamma kom in och frågade om Hans Majestät nu behagade afresa? Då förstodo de först, att det var Konungen sjelf! Konungen talte nu en stund Nådigt med dem och tyckte dock mäst om den yngste Systern. Och så bar det af med Konungen och hans följe. Ej långt derefter kom till de tre Systrarne i skogen en »Konglig skjuts» med stark befallning från Konungen att alla tre Systrarne genast skulle följa med. Nå, [de] vägrade, men måste dock. När vagnen rullade in på borggården gick Konungen sjelf ner och tog emot dem och förde hvar och en i sin kammare. Straxt inkom Konungens Bagare till den äldsta Systern, och de blefvo genast förlofvade i Konungens närvaro; Munskänken inkom derpå till den andra och blef förlofvad med henne: om några dagar blef deras bröllop firadt. Då sade Konungen till den yngsta Systern: »Nu vill jag ock uppfylla dig din önskan!» Då blef hon förfärad, och undbad sig såsom alltför ringa; men det hjelpte inte — bröllopet hölls med all ståt, och hon var Konungens Gemål som hon det önskat sig ! Men om en tid föll unga Drottningen i barnsäng: systrarne, som voro elaka och afvundsamma för hennes upphöjelse, och som dervid skulle vara henne behjelpliga, utbytte den nyfödde Prinsen emot en hundvalp. När Konungen fick höra det, blef han grufligt sorgebunden; men ännu mer den stackars Drottningen. Barnet lade de i ett skrin, som de genom fönstret utkastade i en flod, som flöt tätt under slottet; men på andra sidan floden bodde en trädgårdsmästare, som inga barn hade: han hittade en morgon skrinet vid stranden i vassen, bar in det till sin hustru, fann den lilla nyfödda Gossen, den de uppfostrade såsom deras eget barn. Om ett år födde unga Drottningen åter en Prins, och det gick på samma sätt, bara att Systrarne nu lade en kattunge i stället jemte den sjuka Drottningen. Trädgårdsmästaren tog äfven upp detta barnet till sitt eget. Tredje året födde Drottningen en Princessa, som på samma vis blef upptagen af trädgårdsmästarfolket till eget; men jemte Drottningen lade de elaka systrarne ett trädstycke och föregåfvo för den Konungen att Drottningen födt en kalf. Då blef Konungen vred, trodde att Drottningen vore en trollpacka, klädde henne i groft blaggarn och satte henne för lifstiden i ett högt torn. Trädgårdsmästaren uppfostrade emellertid de tre kungabarnen, lärde dem hvad han kunde, och de skötte flitigt trädgården och hade mycket nöjsamt sins emellan. Men slutligen, när trädgårdsmästaren var död, kom en gammal Gubbe en dag och prisade trädgårdens skönhet; men sade, att trädgården vore den vackraste i hela verlden, om der ej fattades trenne ting. Och då barnen sporde honom hvad det kunde vara, sade Gubben: »Jo, här fattas ännu: den talande fågeln, det sjungande trädet och den gula lefvande Watten-källan.» »Men», tillade han, »det är mycket svårt att få dessa ting; ty det är öfver ioode mil härifrån.» Barnen upptändes då af ett brinnande begär att vinna dessa tre ting till trädgårdens försköning om det ock skulle kosta deras lif; och de bådo nu bara Gubben att han skulle gifva dem ett godt råd. Han svarade då: »Många otaliga hafva försökt det men ingen har ännu lyckats; men viljen I ändtligen försöka, så följen mig, jag skall åtminstone visa Er på vägen. Men längre fram bor en gammal kärring i en stuga, på halfva vägen dit, gå der in, så fån i vidare råd» — och dermed så försvann Gubben. Barnen gingo nu hem igen och funderade huru de skulle få de 3 tingen till trädgården, och kommo slutligen öfverens om att den äldste Brodren först skulle försöka sin lycka. Nå, han gaf sig nu på vägen, och kom utan fara till den lilla stugan på halfva vägen, men då han kom der in, satt der en gumma, så hopkrumpen af ålder, att hufvudet satt ner under knäen, och att ena benet kommit öfver hufvudet. När han helsade, förmådde hon intet svara; men då han lossade benet af hufvudet, kunde hon tala. Då bad Prinsen henne att hon skulle visa honom vägen till »den talande fogeln, det sjungande trädet och den gula lefvande Watten-källan». Gumman svarade honom då: »Min Prins! afstå från detta försök, ty det har under många århundanden aldrig lyckats någon för de fasligheter på vägen och allt det djefvulskap på Berget här framme; och ser han sig tillbaka, så blir han förvandlad till en sten. Men vill Prinsen försöka, så tag denna kula, som trillar före och visar vägen till Berget; Ni måste sedan opp på det, och der sitter en fågel i en bur. Kan ni hinna dit och få tag i fogeln, så säger han Er hvad det öfriga är till fåendes.» Nu först fick han genom Gummans ord höra att han var Prins: han tackade henne för anvisningen, och gick så till Berget efter den trillande kulan. Han försökte nu att stiga opp der, och då han redan var på halfva berget, hörde han så förfärliga rop bakom sig, så otäcka Eder och skällsord, sådant dån och ohyggeligt väsen — men ingen varelse såg han. Än ropades det efter honom: »Stick ihjäl honom!» eller »Skjut honom! Slå ihjäl honom!» han tyckte man tog efter hans ben, och slutligen ropades det rysligt: »Stört ner honom då!» och då blef Prinsen så förfärad att han såg sig om: och genast blef han förvandlad till en sten. Då sålunda den äldste olyckliga Broder ej på länge hördes hemma bland syskonen; gaf nu den andra Brodren sig af att söka de tre tingen för trädgården och söka opp Brodren. Men det gick lika olyckligt för honom. När nu Systern såg att ingen af Bröderna kom igen, ville hon i sin bedröfvelse antingen frälsa dem och vinna det de sökte, eller också dö i försöket. Nå, hon gaf sig nu af: Kom så till Gumman, som på allt sätt afrådde henne, »att, då så många Riddare och Prinsar många 100de år misslyckats, då hennes egna Bröder voro i sten förvandlade, det ej vore möjligt för en liten svag flicka, så Princessa hon var, att hinna målet». Hon fick sålunda af gumman nu höra att hon var Princessa, och sade att hon skulle försöka, om det ock skulle kosta hennes unga lif. Nå, hon fick kulan och kom till berget, då hon stadnade och satte proppar i öronen: men, då hon nu steg opp för berget, fick hon ändå höra nog af ohyggeligt rop, dån, förbannelser och rysligheter; men hon stiger oförfärad uppåt och log alltjemt för sig sjelf. När hon ändtligen kom opp på berget, fick hon se en så vacker fogel sittandes i en guld bur. Ännu mer skällde och väsnades fogeln; men hon brydde sig om ingenting, fortsatte sin väg och log. Men just som hon skulle fatta i buren, uppstod ett förfärligt dunder inne i berget, man tog liksom efter hennes ben, Fågeln reste fjädrarna och skrek utom sig af raseri, Trädet gaf sig med qvidan och Watten-källan steg sjudande af vrede många alnar öfver sina bräddar och föll så ner igen. Men ingen förfärade Princessan och hon såg sig ej heller tillbaka, utan log; och fick hon ändtligen tag i buren — — då allting blef tyst och fredligt! Då sade Fogeln: »Nu är jag fången af Princessan, nu äro vi frälsta!» och han omtalade för henne om allting på Berget. Princessan frågade då fogeln: »Hvar får jag nu det sjungande Trädet och den gula lefvande Watten-källan?» Fågeln sade: »Bryt en qvist af detta träd och sätt den i trädgården hemma, så blir det ett träd, så vackert och förunderligt som detta; fyll denna flaska med vatten ur springkällan, så blir deraf i Princessans trädgård en dylik källa.» Och så gick Princessan med sin bur med fogeln i, qvisten af trädet och vatten-flaskan ned af Berget. Då såg [hon] der öfverallt liggande små och stora svarta stenar; då sade fågeln: dryp en droppa ur flaskan på hvarje sten, så blir det en lefvande menniska igen: genast förvandlades de åter till både kreatur och menniskor, som de förut varit, till Prinsar och furstar från andra riken, som flere hundrade år legat i denna förvandling, och deribland äfven hennes två Bröder. Alla prisade och tackade nu den sköna och modiga Princessan och togo afsked af Henne. När nu de kommo till Gummans stuga var den tom, och fågeln sade då: »Sedan hon sutit der flera ioode år såsom vägvisare, slapp hon nu ändtligen till ro, då jag blef tagen af Princessan.» Alla tre Syskonen följdes nu hemåt; och då sade fogeln hur trädqvisten skulle planteras och vattenkällan anläggas. Och det blef nu den vackraste trädgård i hela verlden; ty der var nu den »talande fogeln» med sin ljufva röst, »det sjungande Trädet» med sitt klingande ljud och »den gula lefvande Watten-källan» med sitt förtrollande sus: nu voro de tre kunga-barnen nöjda och lycksaliga. Nu rådde fogeln Prinsarna att en dag ge sig på jagt, då de skulle råka Konungen. Prinsarne gingo på jagt, och det hände så. Konungen fann så mycket behag i de tvenne okända jägrarne, att han bjöd dem till sig på måltid. Så gick det ock andra dagen. Men när Prinsarne tredje dagen skulle rida på jagt, sade fågeln, att Princessan skulle laga en ståtlig måltid och att Prinsarna skulle inbjuda Konungen till densamma; som de ock gjorde. När nu Konungen kom in i den herrliga Trädgården, blef han öfverraskad och alldeles förtjust och kunde aldrig nog prisa all denna herrlighet: men mäst förundrade honom dock »den talande fogeln», »det sjungande Trädet» och »den gula lefvande Watten-källan» När Konungen trädde närmare, så helsade Fogeln på honom, bad honom vara välkommen! Konungen förundrade sig öfver allt detta, och satte sig till bords, hvarunder alltjemt Trädet sjöng så vackert, Watten-källan spelade med sina klara krystallstrålar och fågeln talade så ljufligt. Fågeln sade [till] Princessan hvad maträtter skulle framsättas; men snart kom en rätt in den ingen kunde äta, och den sattes för Konungen som sade att han ej kunde äta den. Då sade Fogeln: »Lika omöjligt det är för Ers Majestät att äta den rätten, lika omöjligt är det ock för Ers Majestät att tro det desse Prinsar och deras syster Princessan äro Eders Majestäts Konungens egna barn!» Konungen och Barnen blefvo då lika förundrade och glada; ty ingendera visste förut af deras så nära slägtskap. Då berättade fogeln för Konungen alltsammans, från det Konungen i skogen träffade på de 3 flickorna, Drottningens oskuld och hennes systrars falskhet, huru Trädgårdsmästaren upptagit och fostrat hennes barn, deras faror och huru slutligen Princessan genom sitt mod lyckats vinna den »talande Fogeln», »det sjungande Trädet» och »den gula lefvande Watten-källan», och huru hon derunder befriat sina Bröder. Konungen blef då mycket glad, kan man tänka; men skyndade genast till tornet och befriade sin oskyldiga Drottning, iklädde henne åter hennes drottninga-kläder och förde henne till sina barn med stor ömsesidig glädje, då Fogeln sade Henne: »Dessa två vackra Prinsar och denna sköna Princessa äro Hennes Majestäts egna barn.» Drottningens falska systrar kommo nu på lifstid i det samma tornet, der den oskyldiga Drottningen lidit så många år. — Men på slottet var stor hjertans glädje! — Slut. J. Wallin.