Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Skräddare, som satte [!] och sydde på landet i en Bondgård; men hans hjerta var alltid högdraget, och derför kallade han sig »Stormodig». En dag satt han och tänkte för sig sjelf: skulle du inte duga till något annat i verlden än till skräddare, det blott halta och surögda borde vara — handverket frestar inte på en bra karl -endast det tunga pressjernet?! — Nu kom Bondhustrun in till honom och sade: »Vi skall' i marken i dag; Mäster får vara ensam hemma; jag sätter här pannkakor, som jag smort sirap på under bordet, så kan Mästar arbeta och äta när han behagar!» Skräddaren såg stolt på de rara pannkakorna; men tjogtals flugor satte sig snart på dem för att smaka på sirapen. Skräddaren sade då: »Ert djefvulspack skall' I äta opp min mat!» och dermed tog han vred en lapp och slog till dem, och sju stycken slog han ihjäl. Då blef skräddaren riktigt stormodig och utropade: »Nu skall väl fan sitta här och sy mer!» utan skräddaren, som kunde båd skrifva och afmåla sitt stora slag med flugorna, skref på ett papper med stora bokstafvar: »jag kan slå sju i ett slag!» fäste detta papperet på sitt bröst, och gaf sig så från Bondgården ut till att vandra. Så kom han omsider till en korsväg, dervid han lade sig att sofva. Nu kom konungen just farandes derförbi och får se någon ligga i gräset och får se papperet och skriften på hans bröst; befaller konungen sin betjent att1 gå dit och se hvad det kunde vara för en märklig man, ty konungen trodde straxt att han möjligen kunde bli nyttig för hans rike. När nu betjenten kom dit och såg lappen på bröstet, tordes han knapt störa hans sömn; men under många ursäkter väckte han dock opp skräddaren. Denne röt då till konungens betjent och frågade »om han ej fick ligga i fred?» Betjenten bad då skräddaren om förlåtelse; men bad honom vara god och stiga fram till koungen, som höll i sin karet derpå landsvägen; det skräddaren ändtligen då ock gjorde. När nu skräddaren kom fram till konungen såg denne närmare, på skriften på hans bröst, blef halft förfärad, och bad skräddaren vara god och stiga opp till sig i vagnen. Under det de åkte, talte konungen om för skräddaren sitt Rikes tillstånd och angelägenheter m. m., och slutligen omnämnde konungen tre landsplågor, som mycket skadade hans rike, nemligen en stor Enhörning, fem stycken Wildsvin och 3 stycken Jättar. Och konungen lofvade nu skräddaren sin dotter till gemål och sitt rike efter sig, om han kunde skaffa honom af med dessa sitt Rikes plågo-ris. Skräddaren lofvade detta med största säkerhet och utan något betänkande; och dermed så kommo de hem till konungens slott, der skräddaren en lång tid lef de i goda dagar. Men snart så påminde konungen skräddaren hans löfte, och bad att han nu skulle börja sin färd mot Enhörningen, hvartill konungen lemnade så mycket folk till hjelp, som han åstundade. Skräddaren sade då: »Jag behöfver blott några nya rep; men», tillade han, »ett kompagni soldater också — åtminstone som vittnen till min mandat.» Skräddaren tog nu med sig sina gamla kläder i en ränsel, stälde kompagniet på ett ställe och bad dem der vänta ifall han behöfde dem. Derpå gick Skräddaren in i skogen der Enhörningen var, stoppar opp sina gamla kläder i likhet af en menniska och ställer den vid ett träd, i hvilket han kryper opp och så till ropa; då Enhörningen straxt kommer rännandes, får se mennisko-figuren och ränner så sitt [näshorn] igenom både figur och trädstam, och blef der stående. När nu skräddaren såg att Enhörningen inte kunde komma lös, steg han ner ur trädet och band honom med repen och tillkallade kompagniet att föra djuret lefvande till konungens gård; för nu hade de sett att det var af honom fångat, och vidare hade han ej att göra med det. När konungen såg att skräddaren kom lefvandes tillbaka, det han alldrig trott, med Enhörningen bunden, trodde han först verkligen att skräddaren var en så stark och mäktig man; och bad honom nu, att snart börja med vildsvinen. Om en tid tog skräddaren ett helt regemente med sig emot Wildsvinen; men manskapet stälde han för sig sjelft, och gick så ensam in i vilda skogen, der han snart fick se kulan med många ingångar der uti Wildsvinen lågo om nätterna. Sedan gick han tillbaka till soldaterna och befallte dem att göra några luckor färdiga, skapliga för ingångarne till kulan; och när dessa om 3 dagar voro färdiga, gick han sj elf ensam åter in i skogen med luckorna, lade dem vid kulan, ditrullade några stora stenar, och så klef han opp i ett högt träd. Wildsvinen kommo om aftonen till kulan, vädrade lukten af en menniska, men gingo icke in i kulan den natten, ej heller den följande; men tredje natten gingo de alla fem in i kulan, och skräddaren då som en fisk ner ur trädet, lade luckorna för hålan och stenarna emot. Sedan om morgonen gick skräddaren till regementet som ännu postade i skogen, viste folket till kulan och befalte dem taga vara på de fångade wildsvinen, han hade nu ej mera att göra med dem, utan ville han nu sjelf gå till konungen och berätta förloppet. Konungen blef då ännu mera förundrad, och bad skräddaren bara att han också snart [måtte] taga ihop med de tre Jättarne. Det varade ock ej länge förr än skräddaren gaf sig af mot dem, tog sin ränsel och gick tills han kom in genom en stor skog på Jättarnes land, och tänkte vid sig sjelf: »Det andra har lyckats för mig; men nu ser det väl svagt ut!» Men han tröstade dock på sitt mod och sin lycka och gick raskt framåt i skogen, der han fick tag i en liten fogel, den han stoppade i fickan. Snart kom han till en liten stuga, i hvilken en gammal kärring stod och bakade. Innan skräddaren hunnit helsa, sade kärringen till honom: »1 skall söka upp tre Jättar, starkare än någon menniska som bo här frambättre i deras förtrollade slott ; men för den skriften I har på bröstet, så frukta de Er dock, och I blir väl emottagen ; men akta Er visserligen om natten. Der I kommer att ligga, så går I in i en kammare, och tag den flaskan der står och sup ur den, så kan I lyfta trollsvärdet der fins. Tag här af mig ett stycke deg, rulla det i sand och lägg i ränseln.» Skräddaren tog degstycket, tackade för god underrättelse och gick fram till troll-slottet och bultade på. Då kom den yngste jätten ut och låste opp, och då han [såg] skriften på skräddarens bröst: »Jag kan slå sju i ett slag!» blef han höflig och bad skräddaren vackert stiga in, trakterade honom väl, och bad honom stadna qvar till hans andra två Bröder kommo hem; det skräddaren ock gjorde. Snart kommo de andra Jättarne hem: och fast de blefvo häpna öfver skräddarens stolta utseende och helst öfver skriften på bröstet, ville de dock genast probera hans styrka, hvarföre den ene Jätten sade: »Jag kan krama en gråsten flat», och gjorde det också. »Det var något det», sad' skräddaren; »jag kan kryssta en gråsten så att han skall gå mellan mina fingrar»; och dervid kramade skräddaren degstycket ut mellan fingrarna. Då sade den andre jätten: »Jag kan kasta en sten så högt att han inte kommer ner igen på en tim[m]e.» »Det var något det», sad' skräddaren, »jag kan kasta stenen så högt att han inte kommer ner på år och dag»; och så kastade han den lefvande fogeln i vädret, och Jättarne sågo stenen alldrig komma ner. Då blefvo Jättarne mycket höfliga mot skräddaren och bådo honom vara qvar hos sig. Under måltiden talade de om många saker, och skräddaren tedde sig i allt som han vore deras öfverman; och sen gick skräddaren till hvila. Men när skräddaren var ensam, började han fundera på kärringens ord, och fann allting i rummet så som hon sagt det. Wid en lucka i golfvet stod en hugg-packe; och när han öppnade luckan, låg der nere fullt med aflifvade menniskor. »Det ser inte bra ut», tänkte skräddaren. Då tog skräddaren hugg-kubben, lade den i sängen och satte sin mössa på den och lade sig under sängen att lyssna. Wid klockan 12 om natten kommo alla 3 Jättarne in i kammaren, och, då de sågo att skräddaren sof, höllo de råd att de skulle slå ihjäl honom; och de sade sins emellan: »Få vi ej död på honom, äro vi tvungna att rymma skogen, för han är så stark!» Det hörde skräddaren; men i det samma, tog den äldste Jätten en j ernstör och slog dermed i hugg-kubben att sängen gick i kras, då skräddaren ropade under sängen så groft han förmådde: »Hvad är det möss som sprang öfver mitt hufvud!» När Jättarne hörde det, så till att springa sin väg. Skräddaren hastigt opp, fick tag i flaskan och till dricka! Då blef han så stark att han kunde handtera jätte-svärdet; och när Jättarna sågo skräddaren efter sig, sprungo de sig ner i ett träsk under armarna, då skräddaren sprang fram och högg hufvudet af dem med Jättesvärdet och lägger hufvudena i sin ränsel; går så till Jätteslottet, ser öfver alla skatterna, låser till dörren och vandrar tillbaka till Konungen för hvilken han visar Jättarnes hufvuden. »Nu», sad' skräddaren, »har jag fullgjort allt hvad Ers Majestät önskat af mig; och nu vill jag ock enligt löfte få Princessan» — hvilket ock genast skedde. — Efter konungens dagar blef skräddaren Stormodig konung öfver hela riket och allt hvad Jättarne ägt. — Slut. J. Wallin.