Transkriberad uppteckning

Det var engång en Soldat, som drömde en natt att han skulle blifva Kejsare i ett annat Rike. Och han var ej klokare än att han talte om sin dröm för både sina officerare och kamrater, som alla utskrattade honom. Men Soldaten, som dock hoppades det bästa, stod en dag på post då konungen gick der förbi, tog mod till sig, talte om sin dröm för Konungen och bad om afsked, det ock Konungen, som skrattade godt åt honom, beviljade och gaf honom dervid 50 Riksdaler i respengar. Soldaten blef glad, tackade underdånigt, och gaf sig af att försöka sin lycka. Så kom han långt om länge till ett wärdshus, det han såsom andra soldater ej gerna kunde gå förbi. Der trakterade han sig duktigt; men som krögaren såg att han ännu hade mycket pengar qvar, ville han inte så snart släppa honom, utan bjöd Soldaten flitigt. Men som de suto och drucko, kom mycket folk till krogen, sprang krögaren från Soldaten och sin olästa penninge-låda; hvarpå Soldaten tog sina pengar igen och mera till, och smög sig sin väg. Soldaten fortsatte nu glad sin väg genom den ena staden efter den andra och vandrade genom tvenne konungariken, och lefde lustigt så länge pengarne räckte till. Men när han kom in i det tredje Konungariket, voro pengarne slut, började han ängslas och visste ej hvad han skulle lefva af vidare. Så kom han under tiden in i en stor skog, och der fick han se en gammal Gubbe, som omstjelpt ett stort kar fullt af silfverpengar, och som stod och rörde med en käpp i silfver-högen. Då gick Soldaten fram och frågade Gubben hvarför han så rörde i silfverhögen. »Jo», svarade Gubben, »jag står och letar efter en ljus-stump, och om jag bara finge reda på den, så kunde jag få alltting i verlden.» Soldaten till att leta med, och träffade verkligen på ljus-stumpen, den han oförmärkt stoppade hos sig. Sedan skulle han gå sin väg och frågade Gubben hur långt det vore till närmaste bygd? »Tjugo mil», svarade Gubben. »Hvad skall jag då lefva på en så lång väg», sade Soldaten! »Det skall du få af mig», sad' Gubben; och framtog så en duk, den han bredde ut på marken och sade: »hick, hack!»1 så var hela duken fullsatt med alla sorters rar mat och likörer. Då fick Soldaten äta sig mätt, fick resten i sin mat-ränsel och så en hop silfver pengar och vandrade sig så sin väg. Soldaten kom nu åter till ett wärds-hus, och lefde der lustigt och gladt en lång tid; men när nu pengarne lackade till slutet, kom han ihåg sin ljusstump, och ville nu se hvad den kunde duga till, hvarföre han tände eld på den. På blixten stod den omtalda Gubben inför honom såsom betjent och frågade Soldaten ödmjukt: »Hvad befaller Ers Majestät?» »Hå, det ser inte illa ut», tänkte soldaten; »jo», sade han vidare till sin betjent: »skaffa genast hit alla de silfverpengar du stod och rörde i uti skogen.» Det blef genast verkstäldt. Och när nu Wärdshusmannen såg att Soldaten hade så mycket pengar, ville han gerna ha' honom qvar hos sig; det Soldaten ock gjorde. Nu var det ej långt till kejserliga hufvudstaden, och Soldaten frågade nu efter huru det förhölle sig i kejsarens hof: då fick han veta att kejsaren hade en enda Dotter, som skulle ärfva riket efter honom. Godt, tänkte Soldaten: tände eld på sin ljusstump, genast kom betjenten och han befalte honom att genast skaffa kläder som passade en Prins. »Det skall genast bli», svarade Betjenten. När nu Soldaten var klädd, sade han till sin betjent: »Du skall genast skaffa mig en grann Hofstat, ty jag vill i dag helsa på Kejsaren och bese hans dotter.» Straxt fick han hundrade Ryttare och en häst åt Prinsen som var hel öfverklädd med guld. Soldaten red in på Kejsarens borggård, blef såsom en utländsk Prins mycket väl upptagen, och efter tre dagar der, friade han till Princessan och fick ja. Så reste Prinsen derifrån, af-skedade sitt folk på en tid. Men en dag tände Soldaten åter upp sin ljusstump, betjenten kom genast och frågade hvad Hans Majestät befalde, då Soldaten begärde att få dubbelt så många till Hofstat, det han ock straxt fick, och for så åter af till Kejsarens hof. Då blef bröllopet mellan Princessan och Soldaten utsatt: men när Prinsen redan stod i brudstolen och vigseln nästan var gjord, skulle han draga upp sin näsduk, då ljusstumpen föll ur på golfvet. Betjenten tog genast upp den, och med detsamma — stod Prinsen der i sina gamla Soldat-kläder inför hela hofvet. Soldaten blef då genast förklarad för en »troll-djefvul», kastad i fängelse och dömd till döden. Den dagen han nu utfördes på afrätts-platsen samlade sig mycket folk och bland dem också hans gamle betjent. Nu var det den sed der i landet att en missdådare [som] skulle dö, på rättare-platsen fick gå omkring och taga afsked. Så kom nu Soldaten till sin betjent, bad honom då att få sin ljusstump tillbaka. Men betjenten ville det inte, utan sade: »Nog har jag lidit för dig!» Då bad Soldaten att han ändock skulle få se sin ljusstump innan han doge; och det ville inte betjenten neka honom. Men just som betjenten visa[de] honom ljusstumpen, slog Soldaten den ur hans hand, tog opp den qvickt, och så försvann Soldaten från dem alla. Nu lärde sig Soldaten att taga vara på sin ljusstump: han tände upp den på wärdshuset, och befalde nu åter strängt sin gamle Betjent, att skaffa honom tillbaka hans furste-kläder och dertill så mycket krigsfolk att han dermed kunde kring ränna hela Kejsarens slott. Då fick Soldaten genast 2000 Ryttare, 6000 Soldater och dertill Artilleri, och kringrände nu Kejsarens slott och till skjuta. Kejsaren frågade hvad det stod på; och gick genast ut på borg-gården att få fred med den mäktige okände Potentaten som bestormade håns slott. Prinsen rider då emot Kejsaren och frågar bara: »Kan jag få igen min gemål, eljest skjuter jag ner hela slottet!» Kejsaren bad honom2 då att stiga af hästen, och han skulle få allt hvad han begärde. Nå, Soldaten eller Prinsen [fick] nu sin sköna Gemål igen, afskedade sin krigshär, och de lefde sedan lyckligt och gladt med Kejsaren der på slottet tills om några år då Kejsaren dog och Prinsen blef hans efterträdare. Om en tid fick Prinsen lust att besöka den konung han fordom tjent som soldat: han afsände då sin gamle betjent med helsning till Konungen att han ville besöka honom, och Konungen bad honom också vara välkommen. När betjenten kommit tillbaka med detta båd, fick han befallning att skaffa i ordning en kejserlig skjuts med »mycket ståt och granlåter» och ett helt regemente Ryttare till betäckning. Nu, bar det af med Kejsaren och Kejsarinnan, det gick ej sakta kan man tro! När nu den unge Kejsaren for förbi den krogen der han tagit pengarne, befalte han ut den förskräckte krögaren och gaf honom 200 Blanka Riksdaler och sade till honom: »Nu har du fått mera än jag tog af dig!» Kejsaren for nu vidare; men krögaren han dog snart af bara glädje. När nu Kejsaren ändtligen for in på Konungens borggård, blef ett sådant skjutande och musik, att det var både lustigt och nöjsamt. Konungen kom då ner och tog emot det Kejserliga paret med all vördnat och bad dem vara välkomna. — Men nu frågade Kejsaren Konungen om han ej kände igen honom. »Nej», sade Konungen. Då sade Kejsaren: »Jo, jag var den samme Soldat, som drömde att blifva kejsare, och här står jag nu!» De begge Potentaterna blefvo sedan de bästa vänner, och helsade ofta på hvarandra. — Slut. J. Wallin.