Transkriberad uppteckning

Det var engång en snål köpman, som gräfde ner en stor summa pengar i sin trädgård att använda den en annan tid eller att förvara den för tjufvar. — Men snart derefter dog köpmannen; och sonen, som var mycket förstörisk, förskingrade snart alla pengar och lösegendom, och till slut så sålde han ock bort hus, trädgård och allt, och gaf sig att vandra och lefva lustigt så länge pengarna räckte. En qväll kom han till en gästgifväregård, der det var så fullt med gäster, att han inte kunde få rum, om icke i ett förfallet hus på gården, der alldrig någon brukade få sofva i ro; utan än blefvo de alldeles borta, åter så blefvo de rakade flintskalliga — och Gästgifvaren afrådde den vandrande köpmannen alldeles att lägga sig der. Men denne ville just derför försöka om han ej kunde upptäcka och förjaga spöket. Nå, han lät göra en stor brasa i spökelse-huset, tände opp ljus, och lade sig derpå. Men om natten vid klockan 12 kom der med mycket tunga steg in en lång svartklädd karl med rakdoningar under armen, dem han satte på bordet, tecknade åt köpmannen att stiga opp, sätta sig på en stol hvilket allt denne måste göra. Sedan rakade spöket köpmannens ansigte; men derijemte ock allt håret af honom, och ville så gå sin väg. Men då tog köpmannen mod till sig, och tecknade åt spöket att sätta sig, hvilket det ock gjorde, och så rakade köpmannen spöket helt prydligt. Då kunde genast spöket åter tala, och tackade köpmannen att han rakat honom: »Ty, sade spöket, i min ungdom roade jag mig med att på spektakel raka Bönder, torpare och annat enfaldigt folk, som låg här öfver natten och sedan fick jag det straffet att in till domedag gå här och raka och skrämma folk tills dess någon hade mod att raka mig igen; nu får jag således ändtligen komma till ro. Någon belöning har jag inte nu; men sedan du varit här så länge att ditt hår åter vuxit ut; gå sedan till Broen som landsvägen går öfver, der stå bänkar, som tiggare bruka sitta på: sätt dig der, så kommer snålt en tiggare och sätter sig jemte dig, och han skall säga hvad belöning du skall få!» När det blef dager gick köpmannen in till Gästgifvaren, som, då han såg den flintskallige utropade: »Det sade jag ju Eder förut!» Men köpmannen svarade: »Det är väl nu så; men så har jag ock gjort så mycket att alldrig spöket mer skall visa sig här, och dertill skall jag få mig någon belöning, tänker jag»; och dermed så talte han om allt för gästgifvaren. Sedan köpmannen varit der tills håret växt ut, gick han och satte sig på Bänken vid Broen. Snart kom en tiggare och satte sig bredvid honom på bänken och tiggde af de förbigående. Men då det blef fritt från folk, sade tiggaren till köpmannen: »Jag drömde i natt, att uti stan' var en rik köpman som dog — han hade nedgräft en stor skatt under ett päron-träd i sin trädgård»; nämnde så namnet på den döde ägaren till skatten och sade hvarest huset låg — — »Det skulle vara godt att hafva den skatten», tillade tiggaren; och så skiljdes de åt. Wid första tillfälle skyndade den vandrande köpmannen till staden, der han förr bott, smög sig in i månskenet i sin fordna trädgård, och fann verkligen under Päron-trädet den skatten fadren doldt der, och lefde af den ännu många glada och muntra år. — Slut. J. Wallin.