Transkriberad uppteckning

Det var engång en Bonde, som hade en son nu 16 år gammal, som dock alldrig ännu hade varit i Staden. Då nu sonen begärde att få följa med fadren dit, fick han lof; och så följdes de åt till staden. När de kommo staden när, sågo [de] kanoner på fästningsvallarne, och sonen frågade hvad det vore för slag? »Det är kanoner», sade fadren, »som man skjuter i krig med.» Då bad sonen att fadren skulle köpa en sådan till honom att leka med. »Du är galen», svarade Bonden, »10 man kunde knapt lyfta ena ändan, och den vill du leka med.» Men sonen gick fram, lyftade ena ändan med ett finger, och snart kastade han kanonen på axeln och bar den lätt som ett halmstrå. Bonden blef då rädd för sonens styrka, och gick så med honom till staden; men allt hvad sonen der såg stort och tungt ville han fadren skulle köpa honom till leksaker. Ändtligen reste de hem igen. Men när sonen var 20 år, ville han ut och försöka sin lycka i verlden; hvarföre han bad sin far att få ut sitt arf; och då fadren frågade hvad det skulle bestå i, svarade sonen: »Jo, 12 oxar skola slagtas, alla deras [hudar] göras till ränsel åt mig, allt köttet med bröd till läggas deruti; och så skall far göra mig en staf af 20 L jern och 20 L stål!» Fadren gaf honom allt i förskräckelsen; och frågade honom bara hvad namn han nu ville ta' sig? »Jo, min Far, jag kallar mig Björn-Öra, efter jag är så stark», svarade sonen; tog så afsked, och gaf sig af till att vandra med sin matsäck på ryggen och sin jern-staf i handen. Han gick nu genom stora skogar en lång, lång väg tills han kom till en bred ström, der en Gubbe stod och dämde opp med sig skägg. »Hvarför gör du så, Bror», sade Björn-Öra till Gubben? »Jo», sade den[n]e, »att de ej må [få] en tår vatten för sina qvarnar här nerföre.» »Nå», sad' Björn-Öra, »då lär du väl vara bra stark, så att jag har lust att pröfva dig litet.» Och så nappade Björn-Öra i skägg-gubben så att han föll på båda knäna. »Du går väl an!» sad' Björn-Öra, »kom låtom oss följas åt»; och de gjorde så. Efter några dagars vandring tillsammans fingo de i skogen se en Gubbe, som ryckte opp stora Ekar med rot. »God dag», sad' Björn-Öra, » [som] du måtte vara ordentligt stark, vill jag fresta dig!» De togo så ihop: men Gubben var starkare än den med skägget; dock fick Björn-Öra honom slutligen på ett knä. »Du går väl an!» sade Björn-Öra, »kom så följas vi åt alla tre» — och de gjorde så. Så vandrade de tre starke männen tillsammans en lång tid, tills de funno på [en] flat-takig stuga, dit de gingo in, men funno ingen der; men en gryta stod och kokade på elden. »Här slå vi oss ner och bo», sade Björn-Öra; och så blef det. Första dagen skulle han med skägget bli hemma och se efter maten, och de andra två gå ut i skogen och söka sig villebråd; och Björn-Öra sade: »Se nu efter grytan och låt ingen ta' maten ifrån oss!» och så gingo de i skogen. Men när Gubben som var hemma häfde grytan af elden, kom der ett bergstroll in och begärde få sig mat. Gubben med skägget nekade väl; men Bergstrollet, tog helt enkelt och satte grytan för munnen och häfde i sig all maten och gick sin väg. Nu kommer Björn-Öra hem med den andra kamraten och frågar om maten vore färdig; men Gubben med skägget vågade ej säga huru det gått till. Andra dagen skulle han som ryckt opp ekar med rot vara hemma och se efter maten; men åter kom Bergstrollet och ref i sig allt. Men tredje dagen skulle Björn-Öra sjelf vara hemma och koka: åter kom Bergstrollet och ville taga bort maten. Men Björn-Öra sade: »Nu ser jag huru det gått för de andra — det skall du bli varse», och lyftade dermed sin jern-staf så att taket flög af; och dermed så måste Bergstrollet vika utan att få någon mat, men blef så uppvredgadt att det ryckte upp en stor ek med rot och försvann i skogen. När de andra komma hem från skogen, sade Björn-Öra: »Här har I nu mat; för jag lagade bergstrollet på dörr med en fart!» Sedan de ätit alla tre, sade Björn-Öra att de skulle 'sta' och uppsöka bergstrollet i skogen. Alla träden voro nedbråkade der Bergstrollet gått fram med eken; så att de lätt kunde spårräcka [honom] opp på ett högt berg, deri de sågo ett bottenlöst hål, der genom trollet hade gått ner. Nu låg berget straxt vid sjökanten, och utanför på vatten låg ett stort skepp. De togo då en båt och rodde dit ut, och fingo af de förskräckta sjömännen allt tågvirke på fartyget. Allt släpade [de] opp till bergshålet, knöto tillsammans allt i ett tåg, och låter Björn-Öra sig firas ned igenom berget. När Björn-Öra kom ner, fann han ett slott med sin borggård, och på denna låg en uppryckt ek. Men han såg icke till någon ingång på slottet, mer än en liten springa; då tog han en så stor sten som han jemt kunde lyfta och till att bulta, så att det dundrade in i slottet. Då kom der en Princessa ut och sade: »Ni luktar kristet blod! Hans Majestät har kommit hem och är mycket ond, för någon lärer ha' förtörnat honom; men om I vill vara mig trogen, skall jag försöka att hjelpa Er.» När nu Bergs-konungen får se Er, så säger han till mig: »Gå ner och tappa opp Starkenfors till mig och tappenfors till Er — den ena gifver styrka och mod — det andra förtager styrka och mod; och då räcker jag starkenfors till [er] — och då [blir] I dubbelt starkare.» Detta märkte ock Berga-kungen straxt: springer på väggen och ta'r sitt trollsvärd; men Björn-Öra ropade: »Vänta litet!» och, straxt [slog] han med sin jernstaf ihjäl Bergstrollet. I detsamma kom en gammal hallt kärring springandes fram och frågar hvad här vore på färde? »Det skall du straxt få se», svarade Björn-Öra, tog svärdet, som trollet haft, och högg hufvudet af kärringen. »Nu äro vi frelsade», utropade Princessan, och omtalade sedan för Björn-Öra att hon vore en Princessa af Rika Arabien och att hon af Bergakungen blifvit bortröfvad i ett moln ur Slottsträdgården för To år sedan —; och hon bad nu Björn-Öra att han skulle skaffa henne hem till Rika Arabien. Detta lofvade Björn-Öra, gick ut från slottet med Princessan, knöt en korg i tåget, och låt kamraterna hissa Princessan opp ur berget; och straxt sänktes korgen ner efter Björn-Öra; men denne anade skälmstycke, hvarför han lade en lika tung sten som sig sjelf i korgen på prof. Och när stenen var upphissad ungefär på halfva vägen, skuro skälmarne af tåget och stenen föll ner igen. Nu trodde de två andra kamraterna, som hade Princessan i sitt våld, att Björn-Öra vore död eller för alltid instängd i berget; hvarföre de med [hotelse om] döden tvungo Princessan att säga det de räddat henne, hvilket hon ock måtte lofva; men giftermål med endera af dem skulle få dröja ett års tid. Så gåfvo de sig att vandra med Princessan och kommo om en tid fram till Rika Arabien, då Konungen blef oändl. glad att återfå sin sköna bortröfvade Dotter, som nu omtalade alla sina öden, och huru hon slutligen blifvit räddad af dessa två starke Män, endera af hvilka hon lofvat sin hand om ett år. Dermed var Konungen ganska nöjd; och desse voro ansedde och mådde i Konungens hof såsom Prinsar. Mellertid går Björn-Öra och ängslas i berget öfver sitt betryck och sina falska kamrater. Han går nu der ensam i bergs-slottet och funderar ur sal och i sal, ur kammare och i kammare. Ändtligen hittar han der en konstigt gjord pipa; och då han blåser i den, framkommer straxt en betjent, som frågar honom hvad Hans Majestät befaller. Björn-Öra blef stum af förundran; men tänkte vid sig, du får väl dock något svara och sade då: »Jag befaller hit mat!» och på stunden stod der ett kongligt bord med allahanda mat och drycker. Då tänkte Björn-Öra: »Här har du ingen nöd!» och när han ätit sig mätt, befallte han få en säng; hvilket på stunden. skedde. Andra morgonen blåste Björn-Öra i pipan, och åter kom samme Betjent och frågade hvad Hans Majestät befalte: »Jag vill ha' mat», sade Björn-öra. Under det att han åt, frågade Betjenten om Hans Majestät ej behagade se regementerna? »Hvad fins här sådana», sad' Björn-Öra. »Ja, och dem som äro duktiga.» Men när Björn-Öra kom att se ett regimente, så bestod det af ormar och grodor. Björn-Öra förundrade öfver ett slikt regemente, men Betjenten påstod att de voro de säkraste i krig. Sen så frågade Björn-Öra, om här funnos hästar? »Ja», svarade Betjenten: »trenne par, ett som går mode milar i tim[m]en, den andra paret går 200, och det 3dje 300 milar i timmen.» Derefter frågade han: »Fins här några kongliga kläder?» »Ja», svarade Betjenten, »trenne efter förutvarande konungen.» Men de voro så stora att Björn-Öra kunde gå rak genom hvardera armen. Då frågade Björn-Öra efter en skräddare, den Betjenten genast skaffade, som ändrade den grannaste guldstickade klädningen bara dermed att han ruskade om den några gånger. »Här är snällt folk», sade Björn-Öra. Men nu började han tänka på Princessan, befalte fram de bästa hästarne, och sade att Betjenten skulle föra honom till Rika Arabien. »Ja», sade Betjenten, »Princessan har också tänkt mycket på Ers Majestät; men i morgon skall hon stå brud med den som drog upp ekar med rot.» Nu fick Björn-Öra brådt; och det bar af öfver berg, sjöar och skogar, och andra dagen stod skjutsen på kongliga borggården i Rika Arabien. Princessan, som just stod i fönstret, kände genast igen Björn-Öra på hans stora staf, och utropade högt till sin Fader Konungen: »Nu kom den, som har räddat mig ifrån Bergstrollet!» När de andra två Björn-Öras falske kamrater sågo och hörde detta, rymde de hufvudstupa från slottet. Och så fick »Björn-Öra» Princessan till gemål. Till sin trogne betjent sade han: »Res du nu tillbaka till Bergsslottet, och var der konung i mitt ställe.» Sedan blef »den store och starke Bonde-sonen Björn-Öra» konung öfver ett stort rike. — Slut. J. Wallin.