Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Svarte Katten.1
Det var en gång en Konung, som hade en skön dotter, men, då hans älskade gemål dödt, måste han gifta sig för andra gången. Den nya Drottningen var en hexa, mycket elak och hade en egen ful dotter. När Konungen då for bort i krig, beslöt Drottningen att förgöra sin sköna stjuf-dotter, hvarför hon rådförde sig med sin syster, som ock var en led troll-kärring. Denna rådde henne då att slagta och steka en svart katt, ge Princessan af den steken så länge till dess hon fått hela katten i sig, hvarefter hon skulle komma att somna. När hon så gjort, föll Princessan i en djup sömn, och sof ännu då Konungen kom hem ur kriget. Konungen blef då hjertligt bedröfvad, men Drottningen uttydde Princessans sömn-sjuka och allt till det värsta, så att Konungen slutligen trodde det, hvarför Han lät uppbygga ett högt torn på en vild ö midt i hafvet i hvilket han insatte den sofvande sköna Princessan. När hon omsidor vaknade, så födde hon — en svart katt! Denna frågade straxt sin mor om hon önskade att han skulle skaffa henne någon mat. »Stackars du mitt barn», sade Princessan sorgset, »hvar skall du få mat ifrån på denna ö.» »Jo, det skall jag skaffa», sad' Katten. Princessan band en fin näsduk om kattens hals och så gaf han sig af. Nu sam han öfver sjön till andra landet och gick upp till en kungsgård der och in i köket, der han bad att få litet mat, men af samma slag som kungen äter. »Kan du ej nöjas med simplare mat», sad' hof-kocken; »nej», sad' katten, »det skall vara af samma slag, som konungen sjelf äter.» Nå, kocken tog näsduken och lade deri något af Konungens mat; och så sam katten dermed öfver till sin mor, den olyckliga sköna Princessan i tornet på ön. Snart derefter frågade svarte katten sin mor: »Vill du ha' något arbete, kanske?» »Ja, om du kan skaffa det», svarade hon; och åter sam svarte katten öfver till Kungsgården, begärde att få silke, men af flera sorter, det han ock fick och gaf det till sin mor, som deraf virkade ett par hängslen åt Konungen. När katten lemnade dem, frågade honom Konungen hvem hans Mor vore. »En svart katta som jag», svarade katten och försvann. Ej långt derefter kom han åter till slottet och fick ändå finare silke, hvaraf Princessan virkade2 ett par tofflor till Konungen med Hans namn invirkadt, och sist virkade hon honom en natt-rock af det aldra finaste silke. Denna dyrbara gåfva lade hon i en skinn-säck och band den under kattens hals; och så sam han med den till Konungen. »Är din mor verkligen en svart katta», sade Konungen. »Ja!» svarade katten. Men nu skulle Konungen resa bort att fria och katten följde efter på vägen och sade: »Låt mig komma upp i kareten, jag också.» »Nej», sad' Konungen, »om du vore en hund, kunde jag ta' dig med, men en svart katt vill jag ej ha' jemte mig i vagnen.» »Jag följer med ändå», sad' katten, och snart hoppade han upp i kareten och mente på att han hade något vigtigt att säga Konungen innan de skildes åt. »Hvad kan det vara», sad Konungen. »Jo», sad' katten, »när Du kommer till Princessan, du ämnat fria till, blir du mycket väl emottagen, får ja och kommer att ligga om natten vid hennes bror, då du får en röd natt-mössa och han en hvit, och du ligger vid »säng-balken», men han vid väggen. I bjudens begge hvar sig ett glas vin; men drick ej det, utan spruta ut det i hemlighet. Stig om natten upp i tysthet, byt om mössa och säng-plats med Princessans bror.» Och dermed så sprang svarte katten sin väg. Framkommen fann Konungen allt såsom katten förutsagt och lydde i allt hans råd. Om natten kom Princessan in i deras sängkammare med ljus, en knif och ett glas på en bricka. Hon stack sin broder ihjäl, lät blodet3 rinna i glaset och drack ut det. Derefter sade hon för sig sjelf: »Det var ett besynnerligt blod, maken har jag alldrig smakat: elfva prinsar har jag tagit lifvet af och denne är den tolfte.» Sedan gick hon ut. Om morgonen gick Konungen in till Princessan att helsa god morgon på henne. »Hvar är min bror?» frågade hon straxt. »Han sofver visst ännu», var Konungens svar. De gingo nu båda in i säng-kammaren och funno Prinsen död. Nu anklagade Princessan Konungen för mordet, han insattes genast i fängelse, dömdes till döden och skulle halshuggas. När hans dödsdag var kommen, leddes han ut och hans hufvud låg redan på stupstocken; men mästermannen kunde ej få hugga hufvudet af den unge Konungen, ty en svart katt satte sig på halsen. Denne sjasades flera gånger bort, men han återkom ständigt och begärde att få tala, det han slutligen ock fick. Då sade katten: »Denne unge Konung är oskyldig; men om I gån till Princessans palats, tagen upp golf-tiljorna, så finnen I der liken af elfva prinsar och hennes bror, den tolfte, dem hon tagit lifvet af.» De gjorde så, och allt var sant. Konungen frigafs; men Princessan fick dö i stället. — När nu Konungen reste hem igen, tog han katten upp jemte sig i kareten. Under vägen sade katten till Konungen: »Nu skall du lofva mig att du gifter dig med min mor.» Konungen svarade: »Visst är det svårt att taga ett kreatur till gemål; men, då du gjort mig så mycket godt och frälsat mitt lif, må det likväl gå för sig.» »Men», sad katten, »du måste gifva henne bröllops-kläder såsom till en menniska.» När allt detta var färdigt och i ordning, sam katten med det öfver till sin mor i tornet på ön och bad henne nu kläda sig till brud, ty nu skulle Konungen komma och hemta henne: och så satte hon sig brud-klädd i fönstret. När då Konungen, som hade katten hos sig, kom seglande med hela sitt hof öfver sjön, frågade honom hvar hennes mor vore, pekade katten på henne der hon satt skön och väntande, och Konungen förvånades öfver att hon var så däjelig. Konungen tog henne med sig, reste genast hem, och bröllops-dagen vardt mycket glad och högtidlig. När då Konungen och svarte katten gingo i slotts-trädgården, bad katten honom att han skulle skuffa honom ner i brunnen. »Nej», svarade Konungen med ovilja, »mera godt har du gjort mig än att jag skulle så illa löna dig!» Men åter bad katten Konungen derom; och Konungen gjorde ändtligen så. När då vattnet i brunnen porlade till öfver katten, gret Konungen; men se, när han vände sig om, stod en ung skön prins bakom honom: och nu blef glädjen först riktigt stor! Lyckan var nu allmän i slottet och den räckte deras hela lefnads-tid. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Rosend'-Snöhvit.1
Det var en gång en Riddare, som hade förlorat sin kära Gemål; och han hade efter henne ett endaste barn, fröken »Rosend' Snöhvit», som var utmerkt för sin fägring och godhet. Men Riddaren gifte sig snart åter; men fick då, utan att han visste det, en »inmarig» Trollpacka, som förut hade 3ne egna döttrar, af hvilka den yngsta blott hade ett öga, hvarföre hon kallades »Ett-öga»; den andra hade två ögon och kallades »Två-öga»; och den äldsta dottren hade tre ögon, och kallades »Tre-öga». Nu måste Riddaren resa ut i krig och lemna sin kära Dotter Fröken Rosend' Snöhvit ensam hemma ibland det leda troll-följet, som alla af afvund och ondska hatade Rosend' Snöhvit för hennes godhets och stora skönhets skuld, hvaraf Trollpackan och hennes egna döttrar liksom stäldes i skuggan; hvarföre ock trollpackan beslöt att vid första lägliga tillfälle ta' lifvet af Fröken Rosend' Snöhvit. — Men denna hade en spegel, som kunde tala; och så snart hon såg på spegeln och frågade: »Spegel klar, spegel klar! Hvilken är vackrare än jag?» så svarade spegeln, nemligen blott så länge som Rosend' Snöhvit lefde. Detta spegelns svar och idkeliga beröm om Rosend' Snöhvit förargade än' mer Trollpackan och hennes tre döttrar, och nu var Rosend' Snöhvits död fast beslutad. Trollpackan befalde en dag en af sin[a] tjenare att, när han reste i skogen, så skulle han taga Fröken Rosend' Snöhvit med sig, slå ihjäl henne, och ur hennes kropp taga lefver, lunga och tunga såsom bevis att hon verkligen vore död. Rosend' Snöhvit visste om ingenting, utan bad blott styfmodren, att hon skulle få taga sin lilla hund med sig. När nu tjenaren med Rosend' Snöhvit var kommen bort i skogen, gjorde det honom så ondt om den sköna och goda Fröknen, att han inte hade hjerta i sig att göra henne något ondt, utan upptäckte allt för henne, och slagtade i stället hunden och hemförde af honom lefver, lunga och tunga och lemnade det vid hemkomsten åt Trollpackan. Och Fröken Rosend' Snöhvit hon gaf sig gråtande af in åt villande skogen. Der fick hon »långt om länge» se en stuga, och der bodde tre karlar, som togo väl mot henne och låto henne vara hos sig för hennes beskedlighets och skönhets skull. När mellertid tjenaren kom hem och instälde sig med bevisen på Rosend' Snöhvits död, ville Trollpackan inte tro honom, helst då spegeln på hennes fråga: »Spegel klar —?» svarade; hvaraf hon fick veta att Rosend' Snöhvit ännu lefde. Då blef hon vred och utskickade sin yngsta dotter »Ett-öga» för att uppsöka Rosend' Snöhvit i skogen; och hon fick med sig en förtrollad ring, hvilken, om hon hittade Rosend' Snöhvit, hon skulle smyga in bland hennes lockar, då hon finge tillfälle att löska henne, och sålunda döda henne. Ett-öga hittade ock verkligen på Rosend' Snöhvit i stugan, kom in till henne när karlarna voro ute i skogen, och lurade under löskningen troll-ringen i Rosend' Snöhvits hår, hvaraf hon straxt dödde; och då gick Ett-öga straxt hem med underrättelse att Rosend' Snöhvit var död. Men när den misstänksamma Trollpackan dock frågade spegeln: »Spegel klar —?», så svarade spegeln, hvaraf hon till sin förargelse kunde veta att Rosend' Snöhvit dock lefde. Ty skogs-karlarne hade vid sin hemkomst om aftonen med sorg sett att Rosend' Snöhvit låg död, och gjort allt för att återfå henne till lif; hvilket också slutligen lyckats dem, sedan de länge rullat och skakat henne tills trollringen föll ur hennes hår, då hon åter fick lif, hvarföre spegeln också kunde svara Trollpackan. Hon, ännu mera rasande, skickade nu ut sin andra dotter Två-öga, hvilken Rosend' Snöhvit oaktadt skogskarlarnes förbud med anledning af förra olyckan med henne, dock emottog i stugan. Det gick nu på samma sätt: Rosend' Snöhvit dödades af trollringen. Vid Två-ögas hemkomst svarade spegeln första gången icke; men då trollkärringen andra gången frågade: »Spegel klar —?» så svarade hon; ty skogskarlarne hade emellertid kommit hem och fått lif i Rosend' Snöhvit. I största vrede skickade nu Trollpackan ut sin äldsta dotter Tre-öga med ett gall-äple: när hon kom fram till skogs-huset, ville Rosend' Snöhvit icke släppa henne in till sig; men hon kunde dock icke neka ett samtal genom en liten lucka på dörren. Härvid sade styfsystern Tre-öga: »Du har något svart i munnen, och det skall jag taga bort för dig?» då hon i och med detsamma kastade henne galläplet i halsen, hvaraf Rosend' Snöhvit dog på eviga fläcken. Tre-öga gick då hem, och spegeln svarade nu icke mera. När skogskarlarna nu kommo hem, kunde de omöjligen mera få lif uti Rosend' Snöhvit; utan de gjorde henne en liten lik-kista, deruti de vackert lade henne, klädde hela huset svart, och gingo så af bedröfvelse bort och hängde sig sjelfva i skogen. En vacker dag derefter kom ett ståtlig Riddare ridandes från kriget förbi genom skogen: han förundrade sig öfver det svarta huset, gick in, men fann ingen människa der. Snart upptäckte han likkistan, deri Rosend' Snöhvit låg så skön. Med bedröfvelse och tårar igenkände Riddaren, som var Rosend' Snöhvits far, sin dotter i den döda. Han tog henne då gråtande på sin häst, och red så fort han kunde hem till sitt slott. Men under den häftiga ridten lossnade gall-äplet i Rosend' Snöhvits hals, så att det föll ur, och genast blef Rosend' Snöhvit åter lefvande i fadrens armar. Rosend' Snöhvit omtalade då styfmodrens och hennes tre döttrars troll-funder och elakhet; men Riddaren låtsade ingen ting då han kom hem till troll-följet, [som] trodde att det var någon främmande Fröken som han fört med sig hem. När han nu efterfrågade hvarest hans kära dotter Rosend' Snöhvit var, så sade Trollqvinnan, att hon vore död och begrafven medan Riddaren var borta i kriget. Men en dag frågade Riddaren trollföljet: »Hvad straff den skulle ha, som dödade ett ungt oskyldigt lif ?» De svarade då att kokas lefvande i sjudande bly. — Då, sade Riddaren vred: »I hafven fällt Eder egen dom! ty fröken, som sitter här är min kära dotter Rosend'-Snöhvit, lifslefvande»; och så blef trollpackan med hennes tre döttrar, Ett-öga, Två-öga och Tre-öga ordentligt till döds kokade i sjudande bly. Och der med så är historien — slut. Agnes Maria Holmström, f. 1835, 9/6 50.
Draken
Det var en gång en fattig gosse, som gick ut i verlden att söka sin lycka. Snart mötte han på vägen en varg, ett lejon och en björn, som alla frågade honom om han ville vara deras husbonde. »Ja, det kan jag väl bli», sad' gossen, »men mat kunnen I ej få af mig.» »Det skaffa vi oss sjelfva», var deras svar. Nå, gossen vandrade nu vägen fram tills de kommo till en stad, som var klädd med svart. Han gick der in till en skomakare och begärde natt-qvarter. »Det kan du väl få», sade denne, »men ej för dina djur.» »De kunna ligga på gården», sad' gossen; och sedan frågade han hvarför hela staden var klädd med svart. »Jo», svarade skomakaren, »det är en Drake kommen till staden som hvar dag skall ha' en menniska att sluka; länge har man redan kastat lott om offren, och nu har lotten fallit på vår sköna Princessa!» Gossen bad att han skulle föra honom till det stället der Princessan skulle lemnas till draken. Så skedde; der vid hafvet var upprest en kunglig thron ; och när Princessan kom åkande i kareten, stadnade hon der, steg ur och gick darrande och blek och satte sig i thronen, hvarefter alla Herrar som följt henne dit, reste sin väg. Men Gossen gick fram till Princessan och bad henne löska sig. Då Princessan bejakade det, sade han: »Märker Ni någon fara, så gifven mig ett tecken; men skulle jag somna så tungt att I ej kunnen väcka mig, så ropen på vargen att han må komma och väcka upp mig; hjelper det ej, så ropen på lejonet, och förmår det ej väcka mig, så kallen på björnen.» Snart somnade gossen tungt, hvarunder Princessan fästade sin guldkedja och guld-ring i hans hår.1 Bäst det var, så hördes en förfärlig susning i hafvet, derifrån draken skulle komma. Princessan blef förskräckt och började ruska på Gossen, som somnat djupt med sitt hufvud hvilande i hennes knä, men han vaknade ej; då ropade hon på vargen, men denne kunde ej heller väcka honom; så kallade hon på lejonet men förgäfves ruskade det på den sofvande; men då hon ropat dit björnen, lyckades det denne att väcka upp Gossen. Denne fick då se draken med sju hufvuden komma upp ur hafvet och vältra sig fram mot den olyckliga bleka Princessan. »Här blir annat att göra än sofva», sade Gossen till sina djur, »varen nu dugtiga bjessar.» Hvardera djuret anföll 2:ne hufvuden och det 7:de med som var det största, och så sleto de draken i stycken så att han dog: nu var Princessan räddad. Då nu Gossen med Princessan vandrade till staden och de tre djuren glada sprungo framför dem, mötte de tre kolbrännare. Desse frågade huru Princessan blifvit räddad; och då hon sade det, togo de gossen, slogo honom förderfvad och kastade honom sedan i en rishög, togo så tvångs-löfte af Princessan att hon skulle säga att de räddat henne; och se'n gingo de stolta med henne upp till slottet. Djuren hade mellertid saknat sin husbonde, sprungo ängsliga omkring och nosade öfverallt tills de funno honom i sitt blod liggande i rishögen. De togo och buro honom till lejonakulan och slickade hans sår så länge tills han vardt fullkomligt frisk. Då återvände gossen till staden, som nu var klädd i rödt. Han gick till skomakaren och frågade om orsaken dertill. Denne sade att 3 kolbrännare räddat Princessan och att en af dem nu skulle bli hennes gemål. »Vill du slå vad», sad' gossen till skomakaren, »att jag skaffar hit den ring Princessan har på sitt finger i dag: hvad ger du mig om jag vinner?»2 Nå, de3 slogo vad om en stor summa. Gossen sade då till vargen: »Gå upp till slottet, smyg dig genom vakten och in till Princessan och slicka det hennes finger, ringen sitter på, så får du den.» Vargen gjorde så och Princessan sade: »Den har du förtjent och mer dertill.» Snart var vargen tillbaka med ringen och Gossen vann sitt vad. Nu sade han: »Jag kan skaffa något af den mat, Princessan äter af.» »Låt se det», sad' skomakaren. Björnen fick befallning att bråka sig fram genom vakten, kom lyckligt fram till Princessan, slickade henne och såg på maten: »Det har du förtjent och mera till», sad' Princessan —, och så vann Gossen också det vadet. Och nu ville Gossen skaffa det dyrbara smycke, som Princessan bar på sitt bröst. Lejonet skickades nu af, och äfven det lyckades. Kungen hade emellertid befallt att man skulle se efter hvarthän dessa stora djur vandrade. Derigenom blef skomakaren kallad att stå till svars: han bekände då att en fattig gosse med dessa djur kommit till honom ; men att denne sjelf borde försvara sin sak. Nu trädde Gossen framför Kungen, men med mössa på sig. »Tag du mössan af dig, Du!» sad kungen. »Nej, jag tycker han sitter bra der han sitter», svarade Gossen stolt. Och när Princessan fick se honom, sprang hon upp med ett glädjeskrik, tog honom i famn och ropade: »Se, här är den, som räddat mig från draken!» Nu omtalades allt för Konungen. Denne blef rysligt förgrymmad och frågade: »Hvad straff skola då desse tre kol-brännare få?» »Ge dem åt mina trogna djur», sade gossen; och dessa refvo straxt ihjäl hvar sin kolbrännare. Sen blef glädjen riktigt stor på slottet och i hela staden, och den käcke gossen, nu en skön yngling, fick den vackra Princessan till gemål och lefde med henne lycklig i alla sina lifs-dagar. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Sankte Pehr och Wår Herre.1
Det var en gång den tiden då Sankte Pehr och Wår Herre vandrade omkring på jorden, då de derunder kommo in till en Bonde, som var så fattig att han blott egde en kappe säd. Då bad Sankte Pehr Wår Herre: »Tag och hjelp Bonden och så litet säd för honom, ty han har mycken åker, men så litet säd.» Nå, Bonden tog fram sin sädes-smula, och Wår Herre tog deraf och sådde litet på hvarje åker. Säden växte upp och stod snart härlig och grann; men när skörden förestod, kommo 3:ne karlar, utsända från djefvulen och erbjödo sig att få skära hos Bonden, det de ock fingo: och på en dag var all säden af dem skuren, hemkörd, torkad, tröskad och malen. Bonden förundrade sig mycket häröfver och frågade huru mycket han var dem skyldig. »Wi begära blott», sade desse, »att få komma och äta hos dig på Jul-afton!» Och det lofvade Bonden gerna. Han var emellertid blifven bärgad karl, och till Julen var det stor bråska i hans hus, ty det skulle ju komma fremmande. Nu kom en gammal Gubbe dit och begärde natt-qvarter ; och då Bonden sade att det blefve mycket trångt, önskade han bara att få sitta och hvila sig på spishällen —, och det fick han då (denne gamle mannen var vår Herre sjelf). Men jul-afton kom der in till Bonden en mycket fin herre och då Bonden frågade hvem han var, svarade han att det var han som skulle spisa der om aftonen. »Hvad befaller Herrn då till qvällsmat», frågade Bonden. »Korn och halm», svarade denne. Då sade Gubben, som satt i spisvrån: »Då kan du bli en råtta, och gå ut på ladan och ät der!» och han blef straxt förvandlad till en råtta. — Så kom då den andra Herren. »Hvad vill Herrn ha' för afton-mat», frågade Bonden. »Färskt kött!» svarade denne. Då sade Gubben i spis-vrån: »Då må du blifva en katt, och gå neri ladan, så har du der en råtta.» Och han blef genast ett katt. Så kom slutligen den tredje aftongästen. Bonden frågade hvad han ville hafva för qvälls-mat. »Kristet kött och blod!» svarade denne. Då sade Gubben i spisvrån: »Du må då blifva en »vägge» (vägglus), och gå in i väggen för att om natten komma fram och äta litet kött och dricka litet blod af de kristna efter ditt behof.» Och han vardt genast en vägglus. Bonden vardt glad och kärringen också; men när de ville återgälda Gubben för hans hjelp, var han försvunnen. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Thora med röda mössan.1
Det var en gång en yngling, som alldrig fruktade för någon ting, ty han hade kommit på den tanken, att det ej fans något ondt i verlden. Om nätterna låg han stundom och sof på kyrkogården. En qväll fick han der se 2:ne troll, som slogos. När han efterfrågade orsaken till deras tvist, svarade den ene: »När jag lefde var jag så fattig att jag ej kunde betala min skuld, 4 styfver, till kamraten här.» Gossen tog då och betalde skulden; hvarefter trollen slutade striden och hear och en kröp stilla ned i sin graf. Derefter gick ynglingen som vanligt och lade sig att sofva på kyrkogården med sitt hufvud lutadt mot kyrko-tröskeln. Bäst det var på natten, väcktes han deraf att någon rörde vid hans fötter. »Hvem är det?» frågade han. »Det är jag», svarade en röst. »Hvem då?» frågade åter ynglingen. »Thora med röda mössan; du kommer i stor nöd och fara: ropa då på mig, skall jag hjelpa!» svarades åter. Dagen derpå steg ynglingen upp från sitt hviloläger på kyrkogården; och, sam han var fattig, började han nu sin vandring ut i vida verlden för att söka sin lycka. Han gick hela dagen genom en stor skog, och om aftonen såg han ändtligen ett lyse mellan träden. Han kom fram till en stuga, gick in och fann der en kärring, som var bunden med en jern-kedja, så att hon blott kunde gå till brunnen. Ynglingen bad att få litet mat: det fick han. Kärringen sade: »Hvarifrån kommer du och hvad skall du göra här? här bo 13 röfvare och här äro 13 arga vakt-hundar.» »Ja så», sad' Ynglingen. På väggen hängde en ofantlig stor nyckel-knippa, hvarför han frågade om här vore lika många rum som nycklar. »Ja», svarade kärringen. Ynglingen tog då en nyckel och gick in i det första rummet: der voro en hel mängd fångar; i nästa rum fann han en fången skön Princessa, som i ett glas-skåp var upphängd i taket, och af alla sina prydnader hade hon ej mera qvar på sig än en guld-kedja och en guld-ring, eljest var hon naken. Ynglingen bad kärringen om kläder; det han fick och gaf dem åt den arma Princessan. Sedan tog han henne med sig och flydde långt bort i skogen. Der satte de sig då ned, och Ynglingen bad Princessan att löska sig. Hon gjorde så; men lindade der-under sin kedja och ring in i hans vackra hår, hvarunder han somnade godt. Snart hörde Princessan hästars gnäggande och att ryttare nalkades, åtföljda af tretton glupande hundar. Hon blef förskräckt och väckte honom: hundarne hviftade på svansen, ty de kände igen Princessan; men Ynglingen ropade genast: »Thora med röda mössan!» »Hvad befalles», sad' trollet, som genast stod der. »Slå upp alla röfvarne i luften och alla hundar med, så att de icke synas!» ropade Ynglingen —, och det skedde så; men hästarne skonades. Nu satte Ynglingen Princessan på en vacker häst, besteg sjelf en annan, och red med henne till röfvare huset. Han gick der in och sade till kärringen: »Nu är jag min egen Herre här!» »Det är väl alldrig så väl», sad' kärringen undrande. »Jo», sad' ynglingen, löste kärringen från kedjan, gick in i nästa rum och sade: »Nu är jag min egen Herre här!» och löste alla fångarna mot det att de bara skulle hjelpa honom. Han släpade då bort en mängd dyrbarheter, köpte sig ett himlande stort grant skepp, tog fångarne såsom sjömän med sig, satte Princessan om bord och gaf sig till hafs. Men de otacksamma förra fångarna gjorde nu myteri och ville kasta deras räddare i hafvet. »Åtminstone mån I väl då låta mig komma i hafvet med fötterna före»2, sade han. De kastade honom så i hafvet, men i detsamma ropade han: »Thora med röda mössan! hjelp mig i land!» Trollet var genast till hands och svarade: »Häng dig på min rygg!» Han gjorde så, och snart förde det honom i land. Åtta dagar derefter kom ock skeppet till lands; och stor glädje vardt det för Konungen, som ändtligen återfått sin bortröfvade dotter, hvilken nu skulle giftas med en af sjömännen, som sades hafva räddat henne. Nu gick den raske och vackra ynglingen upp på slottet och det med hatten på sig. »Tag men du hatten af dig», sad' Konungen. Ynglingen tog då sin stora slok-hatt af sig och Princessan kände då på kedjan och ringen i hans hår genast igen honom och utropade glad: »Se här min räddare!» Konungen vredgades då på sjöröfvarne och lemnade dem åt ynglingen att bestraffas; och Thora med röda mössan fick då genast befallning af honom att kasta dem upp i luften. Snart voro derefter den sköna Princessan och den tappra ynglingen gifta och lyckliga och inom året hade de fått en liten prins. En dag, då den fordom fattige ynglingen, som nu var furste, lustvandrade med sin lille son i trädgården, var der en gammal gubbe honom till mötes, som sade: »God dag, känner du igen mig?» »Ja visst», svarade Prinsen, »det är ju Thora med röda mössan.» Men Trollet eller Gubben sade: »Nu vill jag ha' min betalning af dig, ty härefter kommer du ej att lida någon nöd»; och när Prinsen härvid såg sig om efter sin lille son —, hade denne ej något hufvud! »Blef du ledsen?» frågade Thora med röda mössan. »Ja, skulle jag ej bli bedröfvad!» svarade Prinsen, »att min son ej har något hufvud!» »Ja», sad gubben, »så bedröfvad blef jag ock, när jag ej hade de fyra styfverna att betala min skuld med»; och åter satt hufvudet på lille prinsen. När fadren såg det med förvåning, frågade honom Gubben: »Blef du glad?» »Ja, visst blef jag mycket glad», svarade Prinsen. »Lika glad blef jag ock», sade Gubben, »när du för mig utbetalde de fyra styfverna; och nu far väl!» Dermed försvann för alltid troll-gubben; och sen lefde det furstliga herrskapet i aldra största glädje och lycka. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Tusen-pelsen.1
Det var en gång en Konung, som hade en god och skön Drottning, men hon var mycket sjuk; och när hon kände att hon skulle dö, sade hon till sin gemål, att han ej skulle gifta om sig med någon annan qvinna än en, som kunde begagna alla hennes kläder: detta lofvade Konungen, och snart derefter dog Drottningen. Hon lemnade efter sig ett enda barn, en skön Princessa. När denna var 17 år, befallde Konungen, hennes fader henne, att hon skulle försöka sin Moders kläder: hon gjorde så, och de passade fullkomligt. Då sade Konungen: »Du skall nu gifta dig med mig, ty din mor sade, att den som kunde begagna hennes kläder, den skulle jag taga till gemål.» Princessan vardt förskräckt och bedröfvad, men rådfrågade sig med sin kammarjungfru. Hon rådde då Princessan att af Konungen begära en pels, gjord af så många lappar, som funnos till i verlden: och det fick Princessan. Sedan rådde hon henne att begära en klädning, som sken som månan: och det fick hon också. Sen skulle hon begära en klädning, som sken som stjernorna: äfven det fick hon. Och sedan rådde henne kammar-jungfrun att begära en klädning, som sken såsom solen: och det fick Princessan också. Slutligen begärde hon att få ett skepp, som gick både på vatten och land: allt fick hon. Nu klädde hon tusen-pelsen på sig, tog allt med sig, gick om bord på skeppet och sade: »Ljust framme och mörkt bak.2 Ingen ser hvart jag far!» Ingen kunde heller se hvart hon for, och snart kom hon till en konungs stad. Hon gick upp till slottet och bjöd sig ut till kökspiga, hvartill hon blef antagen. Men för det hon i sin ruskiga tusen-pels såg så ful ut, fick hon alldrig visa sig för Kungen, det hon ändock nog skaffade sig tillfälle till. När då Konungen skulle resa bort för att fria och satt och rakade sig, så kom hon inbärandes rakvattnet. Men Konungen blef så vred när han fick se henne, att han kastade rak-knifven efter henne och utropade: »Gå din väg du otäcka Tusen pels!» Då hon kommit ut i köket frågade kocken hvad Konungen sagt. »Ingenting», svarade hon. När Konungen for åstad, bad hon kocken att få gå ut och bada. Det fick hon: satte sig då på sitt skepp och sade: »Ljust framme och mörkt bak — Ingen ser hvart jag far!» Hon hade då klädt sig i sin klädning, som sken som månan. Och när Konungen kom fram till den Princessan, han skulle fria till, kom Tusen-pels i förväg; och Konungen vardt så förtjust i henne, att han gaf henne en ring med sitt namn uti och frågade hvar hon var ifrån. »Jag är från rak-knifve-kast-land», svarade den förklädda Princessan. Konungen sade då: »I många länder har jag varit, men ett sådant land har jag alldrig hört talas om.» »Ja, det är mycket långt borta», sade hon, sprang ned till skeppet, var långt före Konungen och snart hemma och frågade då kocken: »Har jag varit länge borta?» »Nej», sad' kocken. När Konungen nästa gång skulle resa bort att fria, gick hon upp till honom med twätt-vattnet3: då vardt han så vred, att han kastade handduken efter henne. Så bad hon kocken att få gå ut och kamma sig, fick det, tog klädningen på sig som sken såsom stjernorna, satte sig i sitt skepp och for dit Konungen ämnade; och när han då fick se den sköna Princessan, vardt han så betagen i henne, att han åter gaf henne en ring med sitt namn och frågade hvar ifrån hon var. »Jag är från hand-duke-kast-land», svarade hon, och skyndade hem på sitt skepp och frågade kocken om hon varit länge borta. »Nej, då!» svarade denne. När då Konungen skulle resa bort 3:dje gången att fria, blef Konungen så ond vid hennes besök att han kastade galoschen efter henne.4 Hon klädde sig nu i den klädning som sken såsom solen och skyndade sig på sitt skepp Konungen i förväg. Konungen blef då så förtjust i henne att han gaf henne den tredje ringen med sitt namn uti och frågade hvarifrån hon var. »Jag är från galosche-kast-land, jag!» svarade hon. »Det var rätt underliga namn, allt detta», sade Konungen. Men, när hon denna gången skyndat hem, hann hon ej kläda om sig eller att få solklädningen af sig innan hon måste bära en sopp-skål upp till Konungen. Hon kastade då tusen-pelsen öfver sol-klädningen och bad att få bära upp till Konungen sopp-skålen, i hvilken hon kastade alla 3 guldringarne. När Konungen då åt, klingade snart skeden mot ringarne, han undrade deröfver, upptog dem och igenkände sina ringar och befallde att hans köks-piga, Tusen-pels, som emellertid hade sprungit på dörr, genast skulle komma upp till honom. Konungen frågade henne om hon ej hade några andra kläder än tusen-pelsen. »Nej», svarade hon, »mina föräldrar voro så fattiga, att de ej hade råd att göra mig en klädning af en sorts tyg, utan af tusen lappar den här!» Konungen befallde straxt sin kammartjenare att köpa en den grannaste klädning; och denna måste hon kläda på sig inne i. Konungens kammare. Hon ville ej, men det måste ske: då fick Konungen se, att det var hon som hade solklädningen. — Nu förstod den förtjuste unga Konungen allt och sade: »Ja så, är det du, min älskade!» och nu tog han henne på eviga fläcken till gemål, och de lefde sedan länge förnöjda och lyckliga. Johanna Friberg.
Tusen-pelsen.1
Det var en gång en Konung, som gerna ville äga en pels af I000 sorter skinn. Han lät ett bud utgå, att alla i hans rike, som ägde någon sorts skinn skulle komma upp på slottet dermed. Folket kom från alla kanter med skinn och Konungen köpte alla möjliga sorter tills han hade hopsamlat 999 slags skinn: ett fattades således, och alla möjliga medel begagnades för att erhålla ett till, men omöjligt! Konungen lät då säga, att den man, som kunde skaffa den tusende sorten skinn, som fattades i pelsen, han skulle få Princessan, Konungens enda dotter, till gemål. Det var då ett »fattigt folk», som hade en dum pojke, som alldrig tycktes duga till någon ting och alldrig gjort något nyttigt. Denne grubblade mycket öfver detta kungs-ord; och derunder stack honom en loppa. »Pass på», tänkte han då: »nu har jag det?» Och med det samma fångade han loppan, tog skinnet af den och gick med det till Konungen, som blef så glad deröfver att han fick sin pels färdig, så att han genast höll bröllop för sin dotter, Princessan, och pojken, hvilka sedan länge lefde glada och lyckliga. genom Elis.2 Bolin.
Guld-kedjan, Stöflorna och Qvarn-stenen.1
Det var en gång ett »Fattigt folk», som hade en enda son. Modren dog; och när mannen gifte om sig, fick han med den andra hustrun en dotter, som hette Mallena. När flickan var sex år, hade de mycket äpplen, dem modren gömt i en kista. Barnen både ofta om ett äple: flickan, som var god och beskedlig, fick alltid, men styfmodren unnade intet åt gossen. En gång, då fadren var borta, bådo barnen åter om äplen: flickan fick ett, och till och med skulle gossen nu också få ett, men han skulle sjelf taga det upp ur kistan. När han bockade sig ner efter det, slog modren så hårdt till kist-locket, att hufvudet gick af gossen och låg der bland äplena. Då tog den elaka styfmodren hufvudet och satte det på kroppen, ställde den i dörr-vrån, tog ett äple, gaf det åt flickan och sade henne, att hon skulle gifva den åt brodren; men, om han ej mottoge det, skulle hon ge honom en örfil. Flickan gjorde så; men härvid föll hans hufvud af! Hon blef då grufligt förskräckt och gret. Men modren lade kroppen i en gryta och kokade den åt mannen. När han kommit hem, frågade han hvar gossen vore. »Han är hos sin faster», svarade kärringen. Derefter satte han sig att äta; och ju mer han åt, ju bättre smakade det honom, och alla benen kastade han in under bordet. Dessa hopsamlade flickan i en silkesduk och begraf de dem under en buske: och deraf blef en fågel. Han flög till en guldsmed och sjöng: »Min Syster Mallen Tog alla mina ben Och bar mig i gården ut Då blef jag en fågel så snäll: Kli hvitt, kli hvitt!» Då kom guldsMeden ut och bad honom sjunga mera. »Nej», sad' fågeln, »icke för intet!» Då fick han en guldkedja om halsen, sjöng och flög hem och sjöng åter för systern och gaf henne guld-kedjan. Se'n flög han till en Skomakare och sjöng; och när denne bad honom sjunga mera, gjorde han det för ett par stöflor, med hvilka han flög hem, sjöng för fadren och gaf honom sedan stöflorna. Sist så flög han till en stenhuggare, sjöng för honom och fick sig en stor qvarn-sten, den han flög hem med, och släppte den så ned öfver den elaka stjufmodren, som sjönk sju alnar ned i jorden och alldrig mera syntes till. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
[De tre skrinen].1
Rätt dotter, styfdotter — — som gjorde alla tunga årkar — bar vatten, den elaka syster störtade henne i brunnen —, kom på en grön väg, ett litet hus, kärring, tjente. Konungen gaf besked om alla årkar och gick bort på en tid. En gubbe hjelpte flickan. Kärringen kom hem, var nöjd, sade: »Jag har ingen lön att ge dig, men gå ned till stranden står der 3 skrin och ta hvilket du vill, sätt dig på det så kan du segla hem.» Gjorde så, ett skrin rödt, gult och svart. På hvardera satt en tupp och den på det röda skrinet galade: »Ta mig, ta' mig, ta' mig!» »Gubben rådde »ta det gula», satte sig på skrinet seglade hem, fick hönshuset att slå upp skrinet uti och då blef allt förgyldt. Kärringen stack in näsan, blef den förgyld och hon blef kallad »guldnäsa». Ville ha' samma lycka för sin egen dotter, stjelpte henne i brunnen. grön väg, hus, kärring, Gubbe — hon var näsvis och slarfvig — Kärringen missnöjd — — 3 skrin, tog mot Gubbens råd det röda, seglade hem. Slog upp skrinet i salen tog eld med egen dotter och kärring; men hönshuset stod o. qvar. C. Odin, 18/1 56.
Gäddan.1
En kärring hade en lat gosse, som gick efter vatten. Spannet var så tungt: deri låg en gädda som sade: »Släpper du mig, så skall du få önska dig hvad du vill!» blott han sade: »Gud gifve gäddan och gäddan gifve mig!» Då släppte han gäddan i brunnen, och sade: »Gud gifve gäddan och gäddan gifve mig! att det vatten-spannet måtte gå hem och jag finge gå efter och se på.» Och spatserade spannet hem och in i stugan till kärringen. — Hon undrade, men sade likväl ingenting. — Om en tid skulle gossen gå till skogen efter ved; och sade: »Gud gifve gäddan — — att denna kälken måtte gå till skogs och jag finge sitta på och åka.» Kälken gick och han åkte. I skogen: »Gud gifve gäddan att de måtte komma ved på kälken och finge sitta på och åka.» Så åkte han åt hemmet, men vid vägen var ett slott, der uti ett fönster satt en Princessa, som skrattade åt detta. Då sade Gossen: »Gud gifve gäddan — — att denna Princessa måtte föda ett barn och jag vore far till det barnet.» — Sen sade han: »Gud gifve gäddan att denna kälken måtte gå hem och jag finge åka.» »Princessan fick barn; och ingen visste hur det tillgått. Kungen sam-kallade alla i hofvet. Gossen fick veta det och begaf sig dit. Kungen lade2 ett äple i barnets hand och den det trillade äplet till var fadren. Gossen sade då i tysthet: »Gud gifve gäddan — — att det äplet måtte trillas till mig.» Det skedde. — Kungen blef ond; lät sätta Gossen och Princessan i en båt, spikade lock deröfver, i hafvet. Gossen önskade, då de voro utom sigte: »Gud gifve gäddan — — att locket vore af och vi välbehållna i land.» Skedde, önskade: »Gud gifve gäddan att här måtte bli ett stort grant slott bättre än Kungens och att jag måtte bli Herre der.» Hade gamla kläder: »Gud gifve gäddan att jag finge granna kläder.» Gjorde der kalas, bjöd Konungen och Drottningen, hvilka ej kände dem. Princessan stack en silfversked med hennes namn i fadrens ficka. — Hemkommen fann Kungen, när han klädde af sig, skeden. — förlät de unga, och lefde glada och lyckliga. C. Odin, 1/8 56.
[Det förbjudna rummet].1
En fattig bonde — många barn, fick ett till, en flicka ; han stod och gret i dörren; då kom en grann fru farande — — fick barnet. Fick gå i alla rummen utom ett, kunde ej hålla, der stod en gryta och kokte, brände sig i fingret, der satt en Herre och skref i en stor bok. Frun kom hem, nekade; blef stum och bortdrifven. Klef upp i ett träd öfver en källa. Prinsen sände 1, 2, 3 tjenare efter vatten. Kom sjelf, gifte sig — barn, då kom frun, frågade om hon ville bekänna att hon varit olydig »nej, hon hade skurit sig i fingret». hvar gång frun kom, kunde hon tala — — då tog frun barnet från henne, strök blod kring hennes mund. Kungen blef vred, trodde hon mördat barnet, men förlät henne dock. — 2:dra och 3: dje gången nekade hon, men skulle nu brännas. Då kom frun med 3 barnen, då bekände hon, då satte frun barnen jemte henne på bålet, och elden brände dem ej. När Prinsen såg detta, berättade drottningen allt; blef Prinsen glad, tog henne ned af bålet, tog henne och barnen i famn och voro lyckliga. C. Odin, 18/1 56.
Fru Hu11a.1
Det var en gång en stjuf-dotter, som af sin elaka stjufmoder blef kastad i en brunn, och när hon återkom till sansning, stod hon på en grön plan. Der stod ett litet vackert hus och utanför det suto trenne gubbar. Desse sade till henne: »Hvad söker hon min flicka?» Hon svarade: »En tjenst, ty jag är förskjuten från min moders hem.» »Gå hit in», sade de; »här bor Fru Hulla: hon är rik, hon tager dig nog i tjenst, ty du tyckes vara en beskedlig flicka.» Hon gick in, och fru Hulla antog henne i sin tjenst mot det vilkor, att hon skulle bädda hennes säng bra och dervid skaka dynorna mycket; »ty nu är det winter på jorden», sade hon, »och när du skakar mina dynor bra, så snögar det nere på jorden». Flickan gjorde så och vardt afhållen och omtyckt; men snart ville hon hem på besök hos de sina fastän de varit så elaka mot henne. Fru Hulla gaf henne ett skrin till belöning. Flickan begaf sig åt hemmet; och när hon vandrat trenne dagar, kom hon hem. Hon omtalade då hur det gått henne och hon visade sitt skrin; men, som hon öppnade det, blef allt i rummet förgyldt och präktigt! Då skulle stjufmodren skicka af sin dotter till samma lycka, och Fru Hulla kastade henne derföre i brunnen. Nu gick det henne på samma sätt; men hon svarade ej Gubben höfligt, utan blott att hon var utgången för sitt nöjes skull och att han dessutom ej behöf de bekymra sig om henne. Nå, hon fick ock tjenst hos Fru Hulla, men hon uppfyllde icke hennes önskningar, utan var stursk och lat, dessutom ful och stygg, så att fru Hulla snart visade henne på dörren; men hon fick ändock ett skrin med sig. Hon inbillade sig likväl att det skulle medföra många rara egenskaper; men, när hon var hemkommen och öppnade det, så hoppade en mängd grodor, ödlor och mångahanda odjur ur det, hvilka knepo och sleto så jämmerligt henne och modren, att de af all värk och sveda måste dö. — Men den goda dottren blomstrade skön och det gick henne väl i alla hennes lifsdagar. genom Elis.2 Bolin.