Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung, som hade en god och skön Drottning, men hon var mycket sjuk; och när hon kände att hon skulle dö, sade hon till sin gemål, att han ej skulle gifta om sig med någon annan qvinna än en, som kunde begagna alla hennes kläder: detta lofvade Konungen, och snart derefter dog Drottningen. Hon lemnade efter sig ett enda barn, en skön Princessa. När denna var 17 år, befallde Konungen, hennes fader henne, att hon skulle försöka sin Moders kläder: hon gjorde så, och de passade fullkomligt. Då sade Konungen: »Du skall nu gifta dig med mig, ty din mor sade, att den som kunde begagna hennes kläder, den skulle jag taga till gemål.» Princessan vardt förskräckt och bedröfvad, men rådfrågade sig med sin kammarjungfru. Hon rådde då Princessan att af Konungen begära en pels, gjord af så många lappar, som funnos till i verlden: och det fick Princessan. Sedan rådde hon henne att begära en klädning, som sken som månan: och det fick hon också. Sen skulle hon begära en klädning, som sken som stjernorna: äfven det fick hon. Och sedan rådde henne kammar-jungfrun att begära en klädning, som sken såsom solen: och det fick Princessan också. Slutligen begärde hon att få ett skepp, som gick både på vatten och land: allt fick hon. Nu klädde hon tusen-pelsen på sig, tog allt med sig, gick om bord på skeppet och sade: »Ljust framme och mörkt bak.2 Ingen ser hvart jag far!» Ingen kunde heller se hvart hon for, och snart kom hon till en konungs stad. Hon gick upp till slottet och bjöd sig ut till kökspiga, hvartill hon blef antagen. Men för det hon i sin ruskiga tusen-pels såg så ful ut, fick hon alldrig visa sig för Kungen, det hon ändock nog skaffade sig tillfälle till. När då Konungen skulle resa bort för att fria och satt och rakade sig, så kom hon inbärandes rakvattnet. Men Konungen blef så vred när han fick se henne, att han kastade rak-knifven efter henne och utropade: »Gå din väg du otäcka Tusen pels!» Då hon kommit ut i köket frågade kocken hvad Konungen sagt. »Ingenting», svarade hon. När Konungen for åstad, bad hon kocken att få gå ut och bada. Det fick hon: satte sig då på sitt skepp och sade: »Ljust framme och mörkt bak — Ingen ser hvart jag far!» Hon hade då klädt sig i sin klädning, som sken som månan. Och när Konungen kom fram till den Princessan, han skulle fria till, kom Tusen-pels i förväg; och Konungen vardt så förtjust i henne, att han gaf henne en ring med sitt namn uti och frågade hvar hon var ifrån. »Jag är från rak-knifve-kast-land», svarade den förklädda Princessan. Konungen sade då: »I många länder har jag varit, men ett sådant land har jag alldrig hört talas om.» »Ja, det är mycket långt borta», sade hon, sprang ned till skeppet, var långt före Konungen och snart hemma och frågade då kocken: »Har jag varit länge borta?» »Nej», sad' kocken. När Konungen nästa gång skulle resa bort att fria, gick hon upp till honom med twätt-vattnet3: då vardt han så vred, att han kastade handduken efter henne. Så bad hon kocken att få gå ut och kamma sig, fick det, tog klädningen på sig som sken såsom stjernorna, satte sig i sitt skepp och for dit Konungen ämnade; och när han då fick se den sköna Princessan, vardt han så betagen i henne, att han åter gaf henne en ring med sitt namn och frågade hvar ifrån hon var. »Jag är från hand-duke-kast-land», svarade hon, och skyndade hem på sitt skepp och frågade kocken om hon varit länge borta. »Nej, då!» svarade denne. När då Konungen skulle resa bort 3:dje gången att fria, blef Konungen så ond vid hennes besök att han kastade galoschen efter henne.4 Hon klädde sig nu i den klädning som sken såsom solen och skyndade sig på sitt skepp Konungen i förväg. Konungen blef då så förtjust i henne att han gaf henne den tredje ringen med sitt namn uti och frågade hvarifrån hon var. »Jag är från galosche-kast-land, jag!» svarade hon. »Det var rätt underliga namn, allt detta», sade Konungen. Men, när hon denna gången skyndat hem, hann hon ej kläda om sig eller att få solklädningen af sig innan hon måste bära en sopp-skål upp till Konungen. Hon kastade då tusen-pelsen öfver sol-klädningen och bad att få bära upp till Konungen sopp-skålen, i hvilken hon kastade alla 3 guldringarne. När Konungen då åt, klingade snart skeden mot ringarne, han undrade deröfver, upptog dem och igenkände sina ringar och befallde att hans köks-piga, Tusen-pels, som emellertid hade sprungit på dörr, genast skulle komma upp till honom. Konungen frågade henne om hon ej hade några andra kläder än tusen-pelsen. »Nej», svarade hon, »mina föräldrar voro så fattiga, att de ej hade råd att göra mig en klädning af en sorts tyg, utan af tusen lappar den här!» Konungen befallde straxt sin kammartjenare att köpa en den grannaste klädning; och denna måste hon kläda på sig inne i. Konungens kammare. Hon ville ej, men det måste ske: då fick Konungen se, att det var hon som hade solklädningen. — Nu förstod den förtjuste unga Konungen allt och sade: »Ja så, är det du, min älskade!» och nu tog han henne på eviga fläcken till gemål, och de lefde sedan länge förnöjda och lyckliga. Johanna Friberg.