Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Riddare, som hade förlorat sin kära Gemål; och han hade efter henne ett endaste barn, fröken »Rosend' Snöhvit», som var utmerkt för sin fägring och godhet. Men Riddaren gifte sig snart åter; men fick då, utan att han visste det, en »inmarig» Trollpacka, som förut hade 3ne egna döttrar, af hvilka den yngsta blott hade ett öga, hvarföre hon kallades »Ett-öga»; den andra hade två ögon och kallades »Två-öga»; och den äldsta dottren hade tre ögon, och kallades »Tre-öga». Nu måste Riddaren resa ut i krig och lemna sin kära Dotter Fröken Rosend' Snöhvit ensam hemma ibland det leda troll-följet, som alla af afvund och ondska hatade Rosend' Snöhvit för hennes godhets och stora skönhets skuld, hvaraf Trollpackan och hennes egna döttrar liksom stäldes i skuggan; hvarföre ock trollpackan beslöt att vid första lägliga tillfälle ta' lifvet af Fröken Rosend' Snöhvit. — Men denna hade en spegel, som kunde tala; och så snart hon såg på spegeln och frågade: »Spegel klar, spegel klar! Hvilken är vackrare än jag?» så svarade spegeln, nemligen blott så länge som Rosend' Snöhvit lefde. Detta spegelns svar och idkeliga beröm om Rosend' Snöhvit förargade än' mer Trollpackan och hennes tre döttrar, och nu var Rosend' Snöhvits död fast beslutad. Trollpackan befalde en dag en af sin[a] tjenare att, när han reste i skogen, så skulle han taga Fröken Rosend' Snöhvit med sig, slå ihjäl henne, och ur hennes kropp taga lefver, lunga och tunga såsom bevis att hon verkligen vore död. Rosend' Snöhvit visste om ingenting, utan bad blott styfmodren, att hon skulle få taga sin lilla hund med sig. När nu tjenaren med Rosend' Snöhvit var kommen bort i skogen, gjorde det honom så ondt om den sköna och goda Fröknen, att han inte hade hjerta i sig att göra henne något ondt, utan upptäckte allt för henne, och slagtade i stället hunden och hemförde af honom lefver, lunga och tunga och lemnade det vid hemkomsten åt Trollpackan. Och Fröken Rosend' Snöhvit hon gaf sig gråtande af in åt villande skogen. Der fick hon »långt om länge» se en stuga, och der bodde tre karlar, som togo väl mot henne och låto henne vara hos sig för hennes beskedlighets och skönhets skull. När mellertid tjenaren kom hem och instälde sig med bevisen på Rosend' Snöhvits död, ville Trollpackan inte tro honom, helst då spegeln på hennes fråga: »Spegel klar —?» svarade; hvaraf hon fick veta att Rosend' Snöhvit ännu lefde. Då blef hon vred och utskickade sin yngsta dotter »Ett-öga» för att uppsöka Rosend' Snöhvit i skogen; och hon fick med sig en förtrollad ring, hvilken, om hon hittade Rosend' Snöhvit, hon skulle smyga in bland hennes lockar, då hon finge tillfälle att löska henne, och sålunda döda henne. Ett-öga hittade ock verkligen på Rosend' Snöhvit i stugan, kom in till henne när karlarna voro ute i skogen, och lurade under löskningen troll-ringen i Rosend' Snöhvits hår, hvaraf hon straxt dödde; och då gick Ett-öga straxt hem med underrättelse att Rosend' Snöhvit var död. Men när den misstänksamma Trollpackan dock frågade spegeln: »Spegel klar —?», så svarade spegeln, hvaraf hon till sin förargelse kunde veta att Rosend' Snöhvit dock lefde. Ty skogs-karlarne hade vid sin hemkomst om aftonen med sorg sett att Rosend' Snöhvit låg död, och gjort allt för att återfå henne till lif; hvilket också slutligen lyckats dem, sedan de länge rullat och skakat henne tills trollringen föll ur hennes hår, då hon åter fick lif, hvarföre spegeln också kunde svara Trollpackan. Hon, ännu mera rasande, skickade nu ut sin andra dotter Två-öga, hvilken Rosend' Snöhvit oaktadt skogskarlarnes förbud med anledning af förra olyckan med henne, dock emottog i stugan. Det gick nu på samma sätt: Rosend' Snöhvit dödades af trollringen. Vid Två-ögas hemkomst svarade spegeln första gången icke; men då trollkärringen andra gången frågade: »Spegel klar —?» så svarade hon; ty skogskarlarne hade emellertid kommit hem och fått lif i Rosend' Snöhvit. I största vrede skickade nu Trollpackan ut sin äldsta dotter Tre-öga med ett gall-äple: när hon kom fram till skogs-huset, ville Rosend' Snöhvit icke släppa henne in till sig; men hon kunde dock icke neka ett samtal genom en liten lucka på dörren. Härvid sade styfsystern Tre-öga: »Du har något svart i munnen, och det skall jag taga bort för dig?» då hon i och med detsamma kastade henne galläplet i halsen, hvaraf Rosend' Snöhvit dog på eviga fläcken. Tre-öga gick då hem, och spegeln svarade nu icke mera. När skogskarlarna nu kommo hem, kunde de omöjligen mera få lif uti Rosend' Snöhvit; utan de gjorde henne en liten lik-kista, deruti de vackert lade henne, klädde hela huset svart, och gingo så af bedröfvelse bort och hängde sig sjelfva i skogen. En vacker dag derefter kom ett ståtlig Riddare ridandes från kriget förbi genom skogen: han förundrade sig öfver det svarta huset, gick in, men fann ingen människa der. Snart upptäckte han likkistan, deri Rosend' Snöhvit låg så skön. Med bedröfvelse och tårar igenkände Riddaren, som var Rosend' Snöhvits far, sin dotter i den döda. Han tog henne då gråtande på sin häst, och red så fort han kunde hem till sitt slott. Men under den häftiga ridten lossnade gall-äplet i Rosend' Snöhvits hals, så att det föll ur, och genast blef Rosend' Snöhvit åter lefvande i fadrens armar. Rosend' Snöhvit omtalade då styfmodrens och hennes tre döttrars troll-funder och elakhet; men Riddaren låtsade ingen ting då han kom hem till troll-följet, [som] trodde att det var någon främmande Fröken som han fört med sig hem. När han nu efterfrågade hvarest hans kära dotter Rosend' Snöhvit var, så sade Trollqvinnan, att hon vore död och begrafven medan Riddaren var borta i kriget. Men en dag frågade Riddaren trollföljet: »Hvad straff den skulle ha, som dödade ett ungt oskyldigt lif ?» De svarade då att kokas lefvande i sjudande bly. — Då, sade Riddaren vred: »I hafven fällt Eder egen dom! ty fröken, som sitter här är min kära dotter Rosend'-Snöhvit, lifslefvande»; och så blef trollpackan med hennes tre döttrar, Ett-öga, Två-öga och Tre-öga ordentligt till döds kokade i sjudande bly. Och der med så är historien — slut. Agnes Maria Holmström, f. 1835, 9/6 50.
