Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig gosse, som gick ut i verlden att söka sin lycka. Snart mötte han på vägen en varg, ett lejon och en björn, som alla frågade honom om han ville vara deras husbonde. »Ja, det kan jag väl bli», sad' gossen, »men mat kunnen I ej få af mig.» »Det skaffa vi oss sjelfva», var deras svar. Nå, gossen vandrade nu vägen fram tills de kommo till en stad, som var klädd med svart. Han gick der in till en skomakare och begärde natt-qvarter. »Det kan du väl få», sade denne, »men ej för dina djur.» »De kunna ligga på gården», sad' gossen; och sedan frågade han hvarför hela staden var klädd med svart. »Jo», svarade skomakaren, »det är en Drake kommen till staden som hvar dag skall ha' en menniska att sluka; länge har man redan kastat lott om offren, och nu har lotten fallit på vår sköna Princessa!» Gossen bad att han skulle föra honom till det stället der Princessan skulle lemnas till draken. Så skedde; der vid hafvet var upprest en kunglig thron ; och när Princessan kom åkande i kareten, stadnade hon der, steg ur och gick darrande och blek och satte sig i thronen, hvarefter alla Herrar som följt henne dit, reste sin väg. Men Gossen gick fram till Princessan och bad henne löska sig. Då Princessan bejakade det, sade han: »Märker Ni någon fara, så gifven mig ett tecken; men skulle jag somna så tungt att I ej kunnen väcka mig, så ropen på vargen att han må komma och väcka upp mig; hjelper det ej, så ropen på lejonet, och förmår det ej väcka mig, så kallen på björnen.» Snart somnade gossen tungt, hvarunder Princessan fästade sin guldkedja och guld-ring i hans hår.1 Bäst det var, så hördes en förfärlig susning i hafvet, derifrån draken skulle komma. Princessan blef förskräckt och började ruska på Gossen, som somnat djupt med sitt hufvud hvilande i hennes knä, men han vaknade ej; då ropade hon på vargen, men denne kunde ej heller väcka honom; så kallade hon på lejonet men förgäfves ruskade det på den sofvande; men då hon ropat dit björnen, lyckades det denne att väcka upp Gossen. Denne fick då se draken med sju hufvuden komma upp ur hafvet och vältra sig fram mot den olyckliga bleka Princessan. »Här blir annat att göra än sofva», sade Gossen till sina djur, »varen nu dugtiga bjessar.» Hvardera djuret anföll 2:ne hufvuden och det 7:de med som var det största, och så sleto de draken i stycken så att han dog: nu var Princessan räddad. Då nu Gossen med Princessan vandrade till staden och de tre djuren glada sprungo framför dem, mötte de tre kolbrännare. Desse frågade huru Princessan blifvit räddad; och då hon sade det, togo de gossen, slogo honom förderfvad och kastade honom sedan i en rishög, togo så tvångs-löfte af Princessan att hon skulle säga att de räddat henne; och se'n gingo de stolta med henne upp till slottet. Djuren hade mellertid saknat sin husbonde, sprungo ängsliga omkring och nosade öfverallt tills de funno honom i sitt blod liggande i rishögen. De togo och buro honom till lejonakulan och slickade hans sår så länge tills han vardt fullkomligt frisk. Då återvände gossen till staden, som nu var klädd i rödt. Han gick till skomakaren och frågade om orsaken dertill. Denne sade att 3 kolbrännare räddat Princessan och att en af dem nu skulle bli hennes gemål. »Vill du slå vad», sad' gossen till skomakaren, »att jag skaffar hit den ring Princessan har på sitt finger i dag: hvad ger du mig om jag vinner?»2 Nå, de3 slogo vad om en stor summa. Gossen sade då till vargen: »Gå upp till slottet, smyg dig genom vakten och in till Princessan och slicka det hennes finger, ringen sitter på, så får du den.» Vargen gjorde så och Princessan sade: »Den har du förtjent och mer dertill.» Snart var vargen tillbaka med ringen och Gossen vann sitt vad. Nu sade han: »Jag kan skaffa något af den mat, Princessan äter af.» »Låt se det», sad' skomakaren. Björnen fick befallning att bråka sig fram genom vakten, kom lyckligt fram till Princessan, slickade henne och såg på maten: »Det har du förtjent och mera till», sad' Princessan —, och så vann Gossen också det vadet. Och nu ville Gossen skaffa det dyrbara smycke, som Princessan bar på sitt bröst. Lejonet skickades nu af, och äfven det lyckades. Kungen hade emellertid befallt att man skulle se efter hvarthän dessa stora djur vandrade. Derigenom blef skomakaren kallad att stå till svars: han bekände då att en fattig gosse med dessa djur kommit till honom ; men att denne sjelf borde försvara sin sak. Nu trädde Gossen framför Kungen, men med mössa på sig. »Tag du mössan af dig, Du!» sad kungen. »Nej, jag tycker han sitter bra der han sitter», svarade Gossen stolt. Och när Princessan fick se honom, sprang hon upp med ett glädjeskrik, tog honom i famn och ropade: »Se, här är den, som räddat mig från draken!» Nu omtalades allt för Konungen. Denne blef rysligt förgrymmad och frågade: »Hvad straff skola då desse tre kol-brännare få?» »Ge dem åt mina trogna djur», sade gossen; och dessa refvo straxt ihjäl hvar sin kolbrännare. Sen blef glädjen riktigt stor på slottet och i hela staden, och den käcke gossen, nu en skön yngling, fick den vackra Princessan till gemål och lefde med henne lycklig i alla sina lifs-dagar. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).