Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung, som hade en skön dotter, men, då hans älskade gemål dödt, måste han gifta sig för andra gången. Den nya Drottningen var en hexa, mycket elak och hade en egen ful dotter. När Konungen då for bort i krig, beslöt Drottningen att förgöra sin sköna stjuf-dotter, hvarför hon rådförde sig med sin syster, som ock var en led troll-kärring. Denna rådde henne då att slagta och steka en svart katt, ge Princessan af den steken så länge till dess hon fått hela katten i sig, hvarefter hon skulle komma att somna. När hon så gjort, föll Princessan i en djup sömn, och sof ännu då Konungen kom hem ur kriget. Konungen blef då hjertligt bedröfvad, men Drottningen uttydde Princessans sömn-sjuka och allt till det värsta, så att Konungen slutligen trodde det, hvarför Han lät uppbygga ett högt torn på en vild ö midt i hafvet i hvilket han insatte den sofvande sköna Princessan. När hon omsidor vaknade, så födde hon — en svart katt! Denna frågade straxt sin mor om hon önskade att han skulle skaffa henne någon mat. »Stackars du mitt barn», sade Princessan sorgset, »hvar skall du få mat ifrån på denna ö.» »Jo, det skall jag skaffa», sad' Katten. Princessan band en fin näsduk om kattens hals och så gaf han sig af. Nu sam han öfver sjön till andra landet och gick upp till en kungsgård der och in i köket, der han bad att få litet mat, men af samma slag som kungen äter. »Kan du ej nöjas med simplare mat», sad' hof-kocken; »nej», sad' katten, »det skall vara af samma slag, som konungen sjelf äter.» Nå, kocken tog näsduken och lade deri något af Konungens mat; och så sam katten dermed öfver till sin mor, den olyckliga sköna Princessan i tornet på ön. Snart derefter frågade svarte katten sin mor: »Vill du ha' något arbete, kanske?» »Ja, om du kan skaffa det», svarade hon; och åter sam svarte katten öfver till Kungsgården, begärde att få silke, men af flera sorter, det han ock fick och gaf det till sin mor, som deraf virkade ett par hängslen åt Konungen. När katten lemnade dem, frågade honom Konungen hvem hans Mor vore. »En svart katta som jag», svarade katten och försvann. Ej långt derefter kom han åter till slottet och fick ändå finare silke, hvaraf Princessan virkade2 ett par tofflor till Konungen med Hans namn invirkadt, och sist virkade hon honom en natt-rock af det aldra finaste silke. Denna dyrbara gåfva lade hon i en skinn-säck och band den under kattens hals; och så sam han med den till Konungen. »Är din mor verkligen en svart katta», sade Konungen. »Ja!» svarade katten. Men nu skulle Konungen resa bort att fria och katten följde efter på vägen och sade: »Låt mig komma upp i kareten, jag också.» »Nej», sad' Konungen, »om du vore en hund, kunde jag ta' dig med, men en svart katt vill jag ej ha' jemte mig i vagnen.» »Jag följer med ändå», sad' katten, och snart hoppade han upp i kareten och mente på att han hade något vigtigt att säga Konungen innan de skildes åt. »Hvad kan det vara», sad Konungen. »Jo», sad' katten, »när Du kommer till Princessan, du ämnat fria till, blir du mycket väl emottagen, får ja och kommer att ligga om natten vid hennes bror, då du får en röd natt-mössa och han en hvit, och du ligger vid »säng-balken», men han vid väggen. I bjudens begge hvar sig ett glas vin; men drick ej det, utan spruta ut det i hemlighet. Stig om natten upp i tysthet, byt om mössa och säng-plats med Princessans bror.» Och dermed så sprang svarte katten sin väg. Framkommen fann Konungen allt såsom katten förutsagt och lydde i allt hans råd. Om natten kom Princessan in i deras sängkammare med ljus, en knif och ett glas på en bricka. Hon stack sin broder ihjäl, lät blodet3 rinna i glaset och drack ut det. Derefter sade hon för sig sjelf: »Det var ett besynnerligt blod, maken har jag alldrig smakat: elfva prinsar har jag tagit lifvet af och denne är den tolfte.» Sedan gick hon ut. Om morgonen gick Konungen in till Princessan att helsa god morgon på henne. »Hvar är min bror?» frågade hon straxt. »Han sofver visst ännu», var Konungens svar. De gingo nu båda in i säng-kammaren och funno Prinsen död. Nu anklagade Princessan Konungen för mordet, han insattes genast i fängelse, dömdes till döden och skulle halshuggas. När hans dödsdag var kommen, leddes han ut och hans hufvud låg redan på stupstocken; men mästermannen kunde ej få hugga hufvudet af den unge Konungen, ty en svart katt satte sig på halsen. Denne sjasades flera gånger bort, men han återkom ständigt och begärde att få tala, det han slutligen ock fick. Då sade katten: »Denne unge Konung är oskyldig; men om I gån till Princessans palats, tagen upp golf-tiljorna, så finnen I der liken af elfva prinsar och hennes bror, den tolfte, dem hon tagit lifvet af.» De gjorde så, och allt var sant. Konungen frigafs; men Princessan fick dö i stället. — När nu Konungen reste hem igen, tog han katten upp jemte sig i kareten. Under vägen sade katten till Konungen: »Nu skall du lofva mig att du gifter dig med min mor.» Konungen svarade: »Visst är det svårt att taga ett kreatur till gemål; men, då du gjort mig så mycket godt och frälsat mitt lif, må det likväl gå för sig.» »Men», sad katten, »du måste gifva henne bröllops-kläder såsom till en menniska.» När allt detta var färdigt och i ordning, sam katten med det öfver till sin mor i tornet på ön och bad henne nu kläda sig till brud, ty nu skulle Konungen komma och hemta henne: och så satte hon sig brud-klädd i fönstret. När då Konungen, som hade katten hos sig, kom seglande med hela sitt hof öfver sjön, frågade honom hvar hennes mor vore, pekade katten på henne der hon satt skön och väntande, och Konungen förvånades öfver att hon var så däjelig. Konungen tog henne med sig, reste genast hem, och bröllops-dagen vardt mycket glad och högtidlig. När då Konungen och svarte katten gingo i slotts-trädgården, bad katten honom att han skulle skuffa honom ner i brunnen. »Nej», svarade Konungen med ovilja, »mera godt har du gjort mig än att jag skulle så illa löna dig!» Men åter bad katten Konungen derom; och Konungen gjorde ändtligen så. När då vattnet i brunnen porlade till öfver katten, gret Konungen; men se, när han vände sig om, stod en ung skön prins bakom honom: och nu blef glädjen först riktigt stor! Lyckan var nu allmän i slottet och den räckte deras hela lefnads-tid. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).