Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har inte hört annat än talas om "mara". "Le som mara", brukade de säga. Det var något tungt som kom på bröstet på folk, när de sov. Det skulle vara ett elakt fruntimmer. Fruntimmer som var elaka i livstiden fick bli "mara". De fick hålla på med att göra det som ont var.
Mästermans-bilan
Flere unge »herre-gossar» kommo engång för ro skull in till mästermannen i hans stuga, då genast »bölan» (skarprättare-bilan) skramlade på väggen! Mästermannen märkte då oråd eller att någon stor brottsling var i närheten. Han lät då straxt alla gossar stiga ut i förstugan och tog sedan in en och en i sönder; och då märkte han slutligen att »bölan» skramlade för en viss gosse, som han behöll hos sig så länge. Sedan han tillkallat gossens föräldrar samt doktorn, bad han denne sednare att skära upp gossens högra tumme och der taga ut en viss »tan» (sena), hvilket ock skedde. Då lade mästermannen senan på den ena ändan af bordet och en silfver-penning på den andra; och genast rullade senan bort och lade sig på penningen. Mästermannen kastade då senan i elden: och dermed så slutade »bölan» att skramla, och gossen vardt derigenom fri och bevarad från allt syndens välde. L. O:n Kallbjärga Koncept till IV: 109 finns i R 625: 8, s.122 (1866)
Träska-Lavina
För omkring 150 år sedan var det vit Träska på Fårö en flicka, som hette Lavina och i tysthet framfödt och mördat fyra oäkta barn; men, då hon också gjort så med det 5:te barnet, blef hon upptäckt, bekände och dömd att halshuggas. Som hon omsidor djupt ångrade sina stora synder, sade hon när hon skulle lida sitt straff till mästermannen, att som hon mördat fem barn, så skulle han hugga fem hugg innan hon finge dö. Och skedde det ock, och det mot mästermannens vilja; ty han kunde ej styra sin hand, utan högg första hugget i hennes härdar, det andra i länden det tredje och fjärde i begge hennes lår och först vid det femte hugget föll synderskans hufvud. L. O. Kallbjärga. »I dag ha' di gudt vädar att slagta Lavina!» utropade hennes bror, Träska-Pål (från L. Ire i Hellvi), då hon skulle halshuggas om dagen. Han var ingift vid Träska. M:1 M:n Langhamars, f. 95
Gotland, Svenskt och Danskt
Gotland var Svenskt och Danskt 3 gånger på en dag: Danskarna vunno tre slag och Svenskarna två; men i sjette slaget samma dag, då allt man-folk var »äut-ådt» (ut-ödt), då togo Guta-qvinfålken »påk-rar» (påkar) och slogo ihjäl alla Danskar. Och derefter blef Gotland Svenskt allt sedan. L. O. K.
Konung Carl XII:s Minne
Kung Carl XII:te var boren till krigshjelte: han var född med en blodkula i handen och han hade sex fingrar på hvar hand samt sex tår på hvar fot. Han hade sagt, att han skulle kriga så länge han hade en man kvar; och så hade han aderton tusen klockare, som kunde bli soldater, ty presterna kunde ensamma rida på berättning. — Engång stod kung Carl slutligen ensam på slagfältet, och då måtte han ta' till springa. En ryttare hade flytt och gömt sig i skogen; men då han såg konungen fly, red han ut mot honom och gaf honom hästen, hvarigenom han räddade sig. Men då anföllo sex ryssar den svenske ryttaren; men när de lade an på honom, kastade han sig ned på marken, så att alla skotten gingo öfver honom, hvarpå han sjelf nedsköt trenne ryssar i ett skott och stack sedan ned de tre öfrige. Då kungen sedan råkade ryttaren, sade han: »Var välkommen, min riddare!» och snart derpå gaf konungen honom också riddar-slaget. Kung Carl XII:te var så stark, att, då han engång red in genom en fästningsport, slog han benen om hästen, fattade i jernringen, som satt uppe i hvalfvet och lyftade så häst och karl med ett finger. En morgon (i Norge) låg Bibeln uppslagen för honom på bordet, och då kungen såg i den fann han det första ordet: »Här intill skall du, men icke vidare, här skola dina stolta böljor sätta sig.» Då ville han sluta kriget. Men hans falske herre sade (om Normännen): »Ha vi fått grisen i säcken, så skola vi väl binda till!» Och så fortfor kriget: silfver-kulan hven, kungen tog sig på kinden, såg blod på handsken och — föll vid Fredrikshald. L. O:n Kallbjärga.
Fårö, anfallet af Ryssarne (1717?)
En Svensk kapare låg och kryssade öster om Fårö. Då fick han i sigte trenne stora Ryska linieskepp, och då blef den lille Svenske kaparen rädd, och drog sig in under Fårö-landet i Kyrkviken, och satte der sitt fartyg på land, och skyndade med folket derifrån. Ryssarne seglade då allt närmare, och lade sig alla tre till ankars på Hammarsgrund, och afsände en barkass full med Ryss för att taga eller åtminstone plundra den Svenske landsatte kaparen. Emellertid låg Styckjunkare Stubb på Kyrk-klinten med Fårö-allmogen, den han var beordrad att anföra och försvara under krigstiden; och hade der en kanon, med hvilken han skulle skydda den Svenske kapare[n] mot Ryssarne. Och Stubben lyckades att skjuta ett ben af en Ryss som höll på att kapa tacklet på kaparen. Då aflägsnade sig den Ryske barkassen ur Kyrkviken, och ville jemte en annan insegla eller inro i Fårösund; men då var Stubben redan med folket och sin kanon vid Fåröns sydligaste udde, som sedan kallades Ryss-näs eller Ryssa-huken, och skjöt för att förskräcka fienden; men det hjelpte ej. Men då Stubben såg att en Ryss gick fram i fören på den första barkassen och pekade åt Styrmannen huru han skulle styra in i Sundet, svor han till: »Nå, så skall ock djefvulen annamma dig!» Ock dermed small kanonen, och en stump af Ryssen föll ned i vattnet; och då blefvo Ryssarne förskräckta och drogo sig den gången ifrån Fårö. Lars Wärkegårds, på Fårö. [I marg.]: Konstapeln (?) ropte: »Styckjunkaren sigtar för lågt!» Lars Wärkgårds, Fårö.
Grå-stenar
Grå-sten, rödgrå, 21 aln. i omkrets (dock vidare uppåt), uti Vesterhejde och Stenstu Bränneri-hagen vid norra »tunen» och prestvägen, samt omkring 1,600 steg S.O. från Vesterhejde kyrka. Är vid pass 5 aln. hög samt ligger uppe på jorden. Han tyckes vara en s. k. »sjelf-frätsten», af hvilken många stora flisor affallit; har många sprickor och en stor fördjupning upptill. — Enligt folksägnen skulle Stenkumle-jätten, »faren» (fadren) också med denna sten nedslå (sonens?) kyrka i Vesterhejde, men hann ej längre (IV: 597; 58). Gråsten, svartgrå, 21 aln. vid och 3 1/2 aln. hög vid Ringvide på Fårö uti Gasamora-Gamla-hagen. — »En kämpe på Sandö kastade derifrån en sten mot Ringvide, men hann ej fram, utan stenen föll ned fram emot gården.» O. L:n Lansa. En annan Sandö-kämpe kastade från sitt hem en sten mot Hau, men hann ej fram, utan ligger den på Vialmen (udde). O.L.L.
Guld-stugorna
Då Ryssen någon gång plundrade Fårön, flydde allmogen och den rike Bonden vid Langhamars till skogs. — Då hade de vid Langhamars en guld-kalf; den tog en gammal kärring der i gården med sig och flydde ut på »Hammaren» (Långhamnars-udden) och gömde sig och den i en ihålig klint på vestra stranden: och deraf fingo dessa klintar sedan heta »Guld-stugorna»; eller kanske deraf att det sades att Langhamars-kärringen under ofriden der ute i hålan spann på guld-ten. Men guldkalfven försvann i alla fall, troligen uppsnappad af Ryssen. J. Kalström. A »peika» (flicka) från Langhamars flydde, sedan fienden dödat allt folk, ut på Langhamars-hamaren och gömde sig med en kalf, som ensam följde henne, uppe i en hög stain-rauk, som heter »Guld-stävva». J. Kalström. Konceptanteckning till II. Ortn. 95 i R 625: 11, s. 165 (1875). Guld-stuga = en hög rauk, i hvars midt är ss. en dörr o. en grotta, hvarest en gumma m. sin rock ni. guldten gömde sig und. danska kriget.
Wiborgska Smällen
Då Generalen (Knut Posse) med Wiborgska smällen ämnade göra Ryssen afbräck i Finland, skickade han genom luften en kurir till Sverige för at dertill af Konungen begära lof. Nå, kuriren flög af på befallning; men han stötte derunder foten mot Åbo kyrkospira. L. O. K. När kuriren kom [och] var på dygnet tillbaka frågade Posse honom: »Stötte du ej din fot mot något under färden?» — »Jo», svarade denne. »Det var Åbo kyrko-spira», sade Posse, »ty så högt flög du genom luften!» J. Kalström, Fårö. Koncept till III: 192 i R 625: 3 (V), s. 51 (1854). Kuriren s. skulle bed Kungen lof t. Wiborg. smällen hemfördes af General., o. han stötte foten mot Åbo k:o spira.
Guld-svanen
Det var en gång en Bonde, som hade tre söner och ett träd, som bar guld-äplen, hvilka hvarje midsommarsnatt blefvo bortstulna. Äldste sonen, som ena året skulle vakta trädet, somnade; så ock den andra. Den tredje och yngste sonen var liten, enfaldig och satt mäst i spisen. Han vaktade tredje året: vid midnatt kom en guldsvan susande och sänkte sig till trädet. Gossen tog fatt i ena vingen, svingade sig på Guldsvanens rygg och följde med tills han slutligen sänkte sig ned på en vacker äng, då Gossen ryckte tio guld-fjädrar ur svanens vinge, hvilka voro en ofantlig skatt. Svanen flög sin väg. J. Kalström.
Tumme-liten.1
Det var en gång ett fattigt folk, som hade sju söner, af hvilka den yngste var så ofantligt liten att han derföre kallades Tumme-liten. — — Första gången hade Tumme-liten ärter att komma hem igen. Samma dag hade föräldrarne fått 7 Riksdaler och ångrade att de fört alla barnen bort i skogen. Tumme-liten ropade: »Vi äro här!» Andra gången hade Tumme-liten »lummarna» fulla med bröd: »smyllade» bitar sönder på vägen; men fåglarna hade ätit upp smulorna — — De gingo vilse i den stora skogen, der det var mörkt och kallt. Tumme-liten kröp upp i ett träd — — fick se ett lyse — — kommo till en kärring — — Mannen, menniskoätare, var borta. »Här luktar fålka-kyt!» — — Låt dem vara tills i morgon!» sade kärringen. Han lade sig att sofva — — Hans sju döttrar sofvo med guldkronor. Tumme-liten och hans sex bröder lågo med mössor på sig i sängen: han bytte ut kronorna mot mössorna. Trollet gick upp om natten, kände på Tumme-litens hufvud och dödade alla sina döttrar. Om morgonen voro de sju gossarna borta. Trollet tog sina sju-mila-stöflor på och for efter dem, och kom till ett berg, der de sju krupit in. Trollet lade sig att sofva på berget; då tog Tumme-liten hans stöflor och for undan med sina bröder. Trollet kunde ej hinna dem; och de kommo lyckligen hem. J. Kalström.
De alltid förnöjda
Det var en gång en bonde och hans kärring, och de voro alltid öfvers ens, hända hvad som hände ville. Så sålde gubben deras enda ko för ett par gamla skinnbyxor till tvenne gyckelmakare. Nå, men de menade dock, att han väl derföre skulle bli olycklig för hustrun när han kom hem. »Har ingen nöd», sade bonden, »jag och mor äro alltid öfverens»; och så slogo de vad med honom om 200 daler. Och så följde de tvenne skälmarne hem med honom för att lyss. Men bondens gumma hon var nöjd hon med hela handeln. Då sad' bonden till sin hustru: »Mor, det var inte nog att jag sålde kon för ett par gamla skinbyxor, men jag bytte snart bort dessa för en gås, du!» »Ja», sad' kärringen, »det var allt för bra, för då få vi oss både stek och ister och fjäder med!» »Nej, Mor, det var inte nog med det, ty jag bytte straxt gåsen bort mot en pung med häst-lortar!» »Kors», sad' kärringen, »ack, hvad du är klok käre far! ty ha' vi bara den rara gödseln, så kan vi dugtigt göda åkern och då få vi snart väl med hvetekaka: gud signe dig, min Gubbe! Då öppnade bonden dörren för de begge herrar skälmar, som stått der ute och lyssnat, bad dem bara stiga in och betala honom de 200de dalerna, som de slagit vad om. L. O:n Kallbjärga, Fårö, f. 1799. [Koncept till föreg. i R 625: 8, s. 124:] Gubb:n & Kärr:n voro allt. öfrens. Så sålde gubb:n deras ko t. 2 gyckelmakare f. ett par gamla skinnbyxor. Nå, m. de mente på att han dock skulle bli olycklig då han komme hem t. K:n o. slogo vad om 200 daler, hvarföre de skulle följa m. att lyss. Men, K:n var nöjd m. det. — Men, jag bytte bort byx:a mot en gås — — bra. Gås bytte han bort f. en pung m. hästlortar — — Bra, att göda åkern m. Då öppnade G:n dörren för herrarne, s. hört allt detta o bad dem stiga in o. betala våget, s. var 200 daler, s. G:n verkl. fick.
Skräddaren från helvetet
Det var en prestfru, som var mycket högfärdig. Så hade hon engång köpt sig mycket vackra tyger till nya kläder; och hon var mycket ifrig att få dem färdiga, just till söndagen, om hon ock —, såsom hon i hastigheten uttryckte sig, — skulle ha' skräddare från helvetet. Fan, som har fina öron och gerna ville göra sig ett anständigt ärende att komma i ett hederligt presthus, inställde sig genast såsom skräddare med sax och press-jern. Men ingen visste hvad skräddaren var för en karl förr än ett nystan trall under bordet. Då prestens lille gosse skulle ta' upp det, stack han sig på fans horn, som satt på knäet. Nå, den onde blef nu upptäckt och Presten ville bara ha' honom på dörr; men det var icke så lätt, emedan preste-far ej var fullt synd-fri, ty magister Knaggeläun hade i morgse först klädt vänstra strumpan på sig! Men, sedan Presten bytt om strumpor och klädt åter på den högra först, gjorde han hål i korsblyet af fönstret, och derigenom måste fan nu jemka sig ut. Sedan brännde Presten upp sin frus alla granna kläder och murade för alla tider till dörren, som ledt till kammarn, der fan ageradt skräddare. L. O. K. [Koncept i R 625: 3 (V), s. 45:] Prestfrun hade köpt granna tyger — — färdigt t. Söndagen om hon ock skulle få skräddare fr. helvete. Fan kom m. sax o. pressjern. — barnet stack sig på horn-knäet — — Presten ville ha' ut h:m: de hade syndat. Mag. »Knaggeläun» hade klädt vänstra strumpan på sig i morgse; bytte om. Hål på korsblyet — flydde — Brändde upp allt; murade till kammaren.