Transkriberad uppteckning
Kung Carl XII:te var boren till krigshjelte: han var född med en blodkula i handen och han hade sex fingrar på hvar hand samt sex tår på hvar fot. Han hade sagt, att han skulle kriga så länge han hade en man kvar; och så hade han aderton tusen klockare, som kunde bli soldater, ty presterna kunde ensamma rida på berättning. — Engång stod kung Carl slutligen ensam på slagfältet, och då måtte han ta' till springa. En ryttare hade flytt och gömt sig i skogen; men då han såg konungen fly, red han ut mot honom och gaf honom hästen, hvarigenom han räddade sig. Men då anföllo sex ryssar den svenske ryttaren; men när de lade an på honom, kastade han sig ned på marken, så att alla skotten gingo öfver honom, hvarpå han sjelf nedsköt trenne ryssar i ett skott och stack sedan ned de tre öfrige. Då kungen sedan råkade ryttaren, sade han: »Var välkommen, min riddare!» och snart derpå gaf konungen honom också riddar-slaget. Kung Carl XII:te var så stark, att, då han engång red in genom en fästningsport, slog han benen om hästen, fattade i jernringen, som satt uppe i hvalfvet och lyftade så häst och karl med ett finger. En morgon (i Norge) låg Bibeln uppslagen för honom på bordet, och då kungen såg i den fann han det första ordet: »Här intill skall du, men icke vidare, här skola dina stolta böljor sätta sig.» Då ville han sluta kriget. Men hans falske herre sade (om Normännen): »Ha vi fått grisen i säcken, så skola vi väl binda till!» Och så fortfor kriget: silfver-kulan hven, kungen tog sig på kinden, såg blod på handsken och — föll vid Fredrikshald. L. O:n Kallbjärga.
