Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Annandag jul
Det var di som hitta på och gick ”julbockar” om julen. De klädde sig trasiga med skinn i ansiktet och på händer och fötter. Somliga var svarta i synen. Kunde komma och tigga när som helst i julen. Och de blev trakterade. Stjärngossar mins jag inte mer till än att di gick till stugorna och sjöng. Kan inte minnas om det var annandag jul eller på trettondehelgen.
Festeldar och nödeldar.
Om påsk och midsommar eldades på bergen. Det har varit så i all min tid. Det var barn och ungdom som stod för de eldarna. Tror att elden om midsom- markvällen är äldst. Det var den seden att en skulle elda. När det led mot den tiden så började pojkerna skaffa ihop bränsle. Det var ljung, buskar, halm och tjärtunnor. Ibland kunde en nöja sig med att resa ett halmkärv och tända det. Men en eld skulle en ha.
Den dumme djävulen. Aarne nr. 1074.
Det var en gång som den Onde träffade på en käring som hette Titta Grå. Den Onde hade hört talas om att ingen hade kunnat överlista henne. Då föreslog han, att de skul- le kappspringa. Det gick hon med på. Men om hon blev värst, så skulle han ha henne, när hon dog. De gjorde upp att de skulle springa runt ett stort gärde och så skulle de mötas vid en grind. De skulle springa fem gånger runt gärdet. Nu hade Titta Grå en syster och de två voro så lika som ett bär. Hon fick ställa sig i närheten av målet. För var gång som den Onde kom till grinden, var Titta Grå före där. Till sist, när han såg, att han inte kunde vinna, tröttnade han och försvann sin väg.
Bönder, torpare och tjänstefolk
Det var en dräng som tjänade hos en bonde. Så hade bonden en piga. Det var smått för dem båda två. Pigan och drängen skulle gifta sig. Drängen fick gräva upp en bit på bondens marken. Så gick drängen omkr och tiggde virke för att bygga med. Han fick en stack här och en där. Och så en dag så stod stugan färdig. Han höll på att odla upp den ena åkern efter den andra. På mellantiderna gick han på dagsverke på hemgården. Så kunde de köpa sig en ko och ett par får. Detta tyckte bonden att det var rackarn, att det skulle gå så framåt för den forna drängen. Så en vacker dag, så reste torparens äldsta pojke till Amerika. När han hade fått arbete där, så skickade han hem pengar den ena gången efter den andra. Torparen stod sig allt bättre och bättre. Men för bonden blev det fattigare och / fattigare. En vacker dag kom bonden och sade till torpa- ren, att han inte fick ha torpet längre. Så led det med bonden att han fick göra auktion på gården. Så kom dagen för auktion. Torparen gick där och var ledsen. Strax innan auktion började, körde ett fint ekipage in på gården och en fin herre steg ur. Han bjöd på. Till sist blev det slaget för honom. Så kom di och ville ha borgen. ”Här skall ni få summan på en gång,” sade främlingen och tog upp pengar och betalade. Så gick han till sin förre husbonde och sade: ”Nu är detta min fars gård. Och här skall han bo. Men om du vill, kan du fara till fars torp och stanna där.” Så bodde torparen på gården och bonden på torpet.
Tabu
Bonden som arrenderade min fars gård tog al- drig all säd ur bingarna. Det skulle ligga litet kvar till dess att den nya säden var bärgad. Alltid skulle han ha några kärne liggande på lo- gen och i ladorna. Han ville ha så, för att han skulle få mycken säd vart år och inte bli lottlös.
Djävulen
Det var på ett ställe hemma i socknen som di fick se den Onde när de satt och spelade kort om natten. Det var ett lag - vet inte om farfar var med, men han tala om det. När kl. var tolv på natten så fick en av kortspelarna se honom. Han kom genom dörren och gick fram till husbonden i huset. Så satte han en tass på vardera axeln. El- den lyste ur halsen. Det var en svart hund. Den som fick se hunden blev rädd och frågade de andre, om de inte såg den som kom in. I detsamma fick de se honom. De kastade bort korten och gick hem. Den Onde var med över allt där det inte gick rätt till. De som var gamle i min ungdom hade sett honom. Han visade sig på en del ställen. Vid kyr- kogården var han. Han skulle hålla reda på dem, / som ben hade där. De som fick pengar fort och blev rika, hade skrivit kontrakt med djävulen. Om en vred tummarna om varandra, så sa gamla till en att en inte skulle sitta och sno åt den On- de. - Vissla var den Ondes konster, så det skulle en inte göra. Namn på djävulen: Den Onde, Hin, Håken, djävu- len, Skam, Satan. - Det var inte bra att nämna nå- got namn på honom. En skulle åtminstone akta sig för det om kvällen. En kunde bara säga 'han' eller 'han med hornen'. Om en fick se honom så skulle en inte nämna det för någon förrän dagen därpå. Om en tala om det strax en kom hem så blev en sjuk. Lusefers släkte kom ner från himlen. Det var Gud som kastade ner de ogudaktiga från himlen.
Vattenväsen
När en skulle bada, så var det inte bra att gå i vatt- net, förrän en hade kastat en spik eller järn i vattnet. Det var för att inte näcken skulle ta en. Sådan skrock var mycket bortlagt i min ungdom, men en brukade göra så på skämt, för att en hade hört de gamla tala om det. - Han skulle kunna lära en spela. Då skulle en gå under en bro och sätta sig i tre torsdagsnätter i rad. Om julnatten eller nyårsnatten kunde en ock- så få lära sig spela. En skulle ha en fårbog med om han skulle lära en spela. Sjöråa var naken. Far hade sett henne. Hon satt på en sten inte långt från sjöstranden. Det var fullt med vitt skum omkring henne. Hon hade långt hår. Det #### efter ryggen. Om en ville ha vind av henne, så skulle en kasta / silverslantar i sjön. Hon bodde på sjöbotten. I Vänern var hon. Hon gick på torget i Mariestad. Det var en torgdag. Bönderna var på torget och sålde säd. Hon gick från den ene till den andre och köpte. De fick fara till hamnen och lasta på en skuta. Det var en skeppare, som skulle frakta säden till henne. När han fick full last så gick hon ombord och så fick han vind. När de kom mitt i sjön, så bad hon, att skepparen skulle ankra. Det blev stilla. Så fick han kasta ner hela lasten i sjön. Han fick sina fraktpengar, och så fick han vind att segla tillbaka till Mariestad igen och ta ny last ombord. Men då var hon inte med.
Jättar
Mamma tala om sagor för oss när vi var små. Det var en gång en jätte, som skulle bygga en kyrka. Vad det var för en kyrka vet jag inte. Men jätten hade kom- mit överens med prästen att bygga kyrkan. Jag skall ha dina ögon, sade jätten till prästen, om du inte kan ta reda på mitt namn, innan kyrkan är färdig. Det lovade prästen. Och jätten började att bygga kyr- kan. Det gick dag efter dag, men prästen fick inte veta vad jätten hette. Det led så att jätten hade börjat bygga på tornet. Prästen blev förskräckt. Han gick fram och tillbaka efter ett berg. Då fick han höra att det sjöng i berget. Han stannade och lyssna- de. Då fick han höra att jättekäringen sjöng för ett barn. Hon sjöng: "Snart kommer Kinn far din hem med prästens huvud på ett silverfat." Nu / blev prästen glad. Han hade fått reda på jättens namn. När prästen kom till kyrkan så höll jätten på att ha de sista stenen på tornet. Prästen skrek till jätten: "Kinn, du skall sätta tornet rätt!" När jätten hörde sitt namn, så orkade han inte bygga högre utan han kastade stenarna, som han hade i händer- na och försvann. Den kyrkan blev aldrig färdig. Så talade hon om en annan jätte. Det var en jätte, som inte tålde att höra kyrkklockorna. En gång så ville han inte höra dem längre. Han flyttade så långt bort, att det inte fanns någ- ra klockor eller kyrkor. Så kom sjömän från Bohus- län långt bort och fick se en ö. De seglade dit och skulle se vad som fanns på ön. Den var inte bebodd. De gick och gick, men det fanns ingen människa. Men så fick de se att det rök ur ett berg. Då blev de glada och trodde att det var människor som bodde där. När de kom in, så fick de se en stor jätte. Den jätten var blind. Han kände att folk hade kommit in och sade att / det luktade kristet. Då bad han att han skulle få hälsa på dem. De vågade inte att ta jätten i hand. De hade ett järn som de värmde. Så stack de det i handen på jätten. Han tyckte att de var både hårda och varma i händerna. Så frågade han dem om de ville uträtta ett ärende. Det lovade de att gö- ra. Han lämnade dem ett dyrbart skrin och sade, att det ville han skänka till kyrkan. Så bad han, att när de kom hem så skulle de ställa det i kyrkan. Di skulle inte få öppna det på vägen. När de kom till sin hemtrakt, så blev de nyfikna på skrinet och öppnade det. Då var det inte annat än eld i det.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Spiritus
Sperkus var som en tordyvel. Den kunde en ha med sig i en dosa i västfickan. En kamrat som jag hade på sjön, hade en sperkus i en dosa. En fick al- drig se i den dosan. Ibland spottade han i den. När en frågade varför han gjorde så, fick en till svar att det skulle dra. Om en hade en sperkus, så fick en tur till pengar. Det var bara att spotta i dosan, så hade en dem. Det var inte vem som helst som ville ha en sådan, för det var den Onde som var med i spelet.
Annandag jul
Juldagen fick en inte ha något skoj för sig. Men när kl. var 12 på natten, så fick en börja. Då var det att ta en häst i stallet och rida bort och vattna den. Se'n red en till några stugor och sjöng för dörr. När husfolket hade vaknat så var de kvicka att komma ut och bjuda på brännvin. Inte alla hade häs- tar. En del gick. Men det var oftast några stycken i varje lag – åtminstone två tre stycken. De sjöng också och blev bjudna på brännvin. Somliga ställde till ofog i lagårdarna och kastade in en massa gödsel och skräp. Det var för att häm- nas på sådana de inte tyckte om.
Kyrkklockor.
Vid Hallen i Fjärås bracka ligger en kyrkklocka. Jag vet inte om det var tyskar eller danskar som hade den på en släde och skulle köra bort den. Men när de kom på isen med henne och isen brast och klockan föll i vattnet. Det var en bonde som hade föresatt sig att ta upp hen- ne. Han födde upp ett par vita tvillingoxar med ny- mjölk. De skulle dricka nymjölk till dess de var tre år. Se´n skulle de kunna dra upp klockan. Emel- lertid hade bonden en piga som brukade sköta dessa oxar. Jämt den dagen, när de skulle fylla tre år, så tyckte pigan att det var inte farligt att börja ge dem skummjölk. Så hon gav dem sådan mjölk, men talade inte om det för bonden. En dag så tog bon- de oxarna och for till klockan och skulle ta upp / henne. Han hade två karlar till med. Nu var det så, att en fick inte prata när en skulle ta upp sådant. När de hade klockan i vattenbrynet, så var det en av karlarna som sade: "Nu kommer klockan ändå. Då släppte allt och hon föll ned igen. En röst sade: "Det duger inte med vattenkalver"'- Det påstods att en kan se henne vit klart väder. Men ingen mer har dristat att ta upp henne.
Föremåls språk.
Kyrkklockan sade: Being hall, being hall, Syster ligger i Körkehall, i Lygne i Fjärås bräcka. Vällingklockan sade: Sur välling Salt sill; sur välling, Salt sill.