KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Norums, Bohuslän 1942

Tabu

Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Bonden som arrenderade min fars gård tog al- drig all säd ur bingarna. Det skulle ligga litet kvar till dess att den nya säden var bärgad. Alltid skulle han ha några kärne liggande på lo- gen och i ladorna. Han ville ha så, för att han skulle få mycken säd vart år och inte bli lottlös.

Socken Norums
Landskap Bohuslän
Härad Inlands Nordre hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tabu

Fler sägner från Bohuslän

Se alla i Bohuslän »
Norums, Bohuslän

Ursprungssagor. Aarne nr. 13 och 11.

Det hörde jag talas om, att när Gud skapade kvinnan, så tyckte han, att hon inte passade med skägg, men då gav han henne menstruationen i stället. Det var väl ett skämt, eljest brukade en också tala om, att mannen hade fått en smörja som han skulle stryka på hakan för att få skägg. Det gick bra med honom, men när kvinnan skulle stryka på, så kom det en broms och satte sig mellan benen på henne. Hon sträla bort den med handen, och då fick hon skägget där i stället. Horn-Per ville skapa lommen. Det fick han göra. När lommen var färdig, så flög han, men då fick den Onde se, att han hade glömt att skapa ben och fötter. Då kastade han dem efter. Så kom de att sit- ta i bakänden på lommen. När vår Herre tog ut revbenet på mannen och / skulle skapa kvinnan, så lade han det bredvid sig. Då kom en hund och tog det med sig. När vår Herre skulle ta revbenet tillbaka, så fick han tag i svansen på hunden. Det var för detta som kvin- nan alltid varit behäftad med så mycket loppor. Den Onde fick skapa hästen. När han hade skapat den, så kom Gud och ville se, om han hade skapat den som han skulle vara. Då fick Gud se, att han hade satt ögonen på innersidan av hästens ben. Det tyckte Gud att det inte passade, utan han satte dem på hästens ögon. Ännu i dag är det märken på häs- tarnas ben efter de ögon den Onde hade satt dit.

1942 Läs sägen →
Norums, Bohuslän

Den dumme djävulen. Aarne nr. 1074.

Det var en gång som den Onde träffade på en käring som hette Titta Grå. Den Onde hade hört talas om att ingen hade kunnat överlista henne. Då föreslog han, att de skul- le kappspringa. Det gick hon med på. Men om hon blev värst, så skulle han ha henne, när hon dog. De gjorde upp att de skulle springa runt ett stort gärde och så skulle de mötas vid en grind. De skulle springa fem gånger runt gärdet. Nu hade Titta Grå en syster och de två voro så lika som ett bär. Hon fick ställa sig i närheten av målet. För var gång som den Onde kom till grinden, var Titta Grå före där. Till sist, när han såg, att han inte kunde vinna, tröttnade han och försvann sin väg.

1942 Läs sägen →
Norums, Bohuslän

Bönder, torpare och tjänstefolk

Det var en dräng som tjänade hos en bonde. Så hade bonden en piga. Det var smått för dem båda två. Pigan och drängen skulle gifta sig. Drängen fick gräva upp en bit på bondens marken. Så gick drängen omkr och tiggde virke för att bygga med. Han fick en stack här och en där. Och så en dag så stod stugan färdig. Han höll på att odla upp den ena åkern efter den andra. På mellantiderna gick han på dagsverke på hemgården. Så kunde de köpa sig en ko och ett par får. Detta tyckte bonden att det var rackarn, att det skulle gå så framåt för den forna drängen. Så en vacker dag, så reste torparens äldsta pojke till Amerika. När han hade fått arbete där, så skickade han hem pengar den ena gången efter den andra. Torparen stod sig allt bättre och bättre. Men för bonden blev det fattigare och / fattigare. En vacker dag kom bonden och sade till torpa- ren, att han inte fick ha torpet längre. Så led det med bonden att han fick göra auktion på gården. Så kom dagen för auktion. Torparen gick där och var ledsen. Strax innan auktion började, körde ett fint ekipage in på gården och en fin herre steg ur. Han bjöd på. Till sist blev det slaget för honom. Så kom di och ville ha borgen. ”Här skall ni få summan på en gång,” sade främlingen och tog upp pengar och betalade. Så gick han till sin förre husbonde och sade: ”Nu är detta min fars gård. Och här skall han bo. Men om du vill, kan du fara till fars torp och stanna där.” Så bodde torparen på gården och bonden på torpet.

1942 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //