Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Det var en, som inte fick vara i fred för mara. Det var en grann pojk, och mara hon var som ett fint fruntimmer. Men hon kom in genom ett hål, som de borrat under fönstret, för att regnvattnet skulle gå ut. Till slut så gifte pojken sig med mara. En söndagsmorgon satt de vid fönstret och slarvade. Då sa pojken: "Vet du var du är kommen ifrån?" Nej, det visste hon inte. " Jo, du är kommen in här", sa han och visade på hålet. I detsamma tog han ut pluggen, som han satt i det. Då sade mara: "Hör Engelands klockor!" och så for hon i väg.
Mara.
Det finns många som klaga än över att de inte får sova om ntten för mara och detsamma är det med hästar. Hästarnas man och svans kan bli så oredig så det tar långa tider att re ut det. De trodde, att det var någon slags döda människor, som ville pina dem. De sköt skater och hängde i stallet för att inte mara skulle komma dit men för att män- niskor skulle slippa ´na vet jag inte något de gjor- de. Min hustru berätta´, att hon hade mara en enda gång i sitt liv och då hörde hon när hon låg i sängen, hur hon kom och tassa´ i halmen. De hade ju halm i sängen på den tiden. Brandt tala´ om på ställe han var, att de skulle passa på och se efter var det var som red hästen / på natten. Så satte bonden själv en lie över ryggen på hästen. Och när de andra kom ut på morgon efter, satt bonden själv på hästryggen och var döer. Då var han själv mara och det visste han inte om.
Mara
Far var illa ute för "mara". Han tyckte att det var ett kvinnfolk. Hon tryckte å klämde på bröstet, å det var alltid i sömnen. Han trodde att det var en särskild bröstsjuk### och att det var detta kvinn- folket som var själva sjukdomen. "Marbôskar" fanns i synnerhet på granar. Det var utväxter som likna- de ett klot. Sådana hade far inne för att stänga ute "mara". När hon kom så kunde hon inte gö- ra något, för "marbôsken" hindrade henne. "Ma- ra" räknades som en ond makt. Hon var rent farlig, för hon kunde göra folk svagsinta. De blev som vils- na, när hon kom för ofta.
Gregoriusdagen
Gregoriusdagen skulle en springa barfoten på isen. Den var svarast (bäst) som kunde springa rätt över Rörviken och tillbaka. Det hade far min gjort. Det var den 13 mars på morgonen som en skulle ta denna språngmarsch. Det skulle vara för hälsan, för att en skulle hålla sig frisk. Om den 13 mars sade en: Gregorii tid, dag och natt lika vid.
Mara.
Det var en käring som gick under namnet pinn- Stina här på bruket. Hon var som litet fnåskig. Det skulle hon ha blivit en gång när mara red hen- ne. Hon hade haft en fästman, som hon inte ville ha, utan gav honom slut. En natt så tyckte hon att det var han som kom som en mara å red henne över bröstet så att hon höll på å mista andan. Hon påstod att det var han.
Mara
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade "Anna Lena", så vaknade hon, men ropade de "mor" eller "mamma", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara.
Mara
Mor fick "mara" när hon låg på rygg. Men ba- ra vi ropade namnet på henne, så var hon bra. Hon skrek och jämrade sig, som det skulle ha varit något farligt åt henne. Själv trodde hon, att det var något farligt som kom in om kvällarna. Hon ville inte att en skulle tala om mara. Så brukade hon ha en hästsko hos sig i sängen, för att hon skulle vara bevarad.
Mara
Mara hade både mor och far, och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket, att jag kunde få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led, den kraken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.
Mara
Dä va folk som var mara. D ä va på ett ställe som mara re hästen. Då tog bon å band en leje över ryggen på hästen. Om möran när han kom te stal, så hang grannen hans på lejen å va dö.
Mara.
Ett fruntimmer kunde vara mara. Det var nästan aldrig andra som kunde skicka mara på folk. Den kvinna som sak- nade hår under armarna och under magen kunde skicka maran på den hon ville. Hon kunde plåga karlfolk om hon ville. Han klämde dem under sömnen. Om någon pojke hade varit hos henne, men inte velat som hon, fick (han) känna på henne. Hon kunde ri honom om nätterna, så att han blev svett.
Mara
Mara kom åt min far, när han var 15 eller 16 år. Hans mor rökade honom med ett värahorn om kvällarna ibland, och de nätterna fick han vara i fred för mara. Annars kom hon och hävde sej på honom, och han var inte god till att häva av sej henne. Han visste inte vad hon var för en. Nej, jag har aldrig hört att kreatur kunde bli ridna av maran.
Mara
Mara var en katt. Varifrån hon kom, vet jag inte. Pappa brukade säga att det var en svart katt. Det var farligt att ligga på rygg för den som brukade ha ont av henne. Om man ställde skorna vid sängen, så kunde hon komma och kväva en. Ställde man dem i far- stun så kunde man vara säker. Men mara var ju inte annat än sådant folk in- billade sig.
Maran
'Mara' kom osynlig å lade sig på den hon ville åt. Hon kunde komma genom vilken springa som helst. Det gick ett tal att det skulle vara människor som 'gick mara'. Far berätta- de att det var en gubbe som hade hängt en lie över häs- ten, som han skulle ta maran på. När han kom till stal- let på morgonen, så hang drängen på lien. Människor å djur blev sådana av maran. Om ett träd inte ville väx- a, utan krympte ihop å blev risigt så hade det 'ma- ra'. När maran red så blev människan eller djuret så svett så det blev 'lödder'. Matt blev en också. 'Markoster' å stål skulle vara bra mot maran.