Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Om midsommar skulle de plocka nio sorters blommor och sova på. Så skulle de drömma om den de skulle gifta sej med. De skulle leta upp fyrklöver också och sova på.
"Kvällen före avresan mjölkades korna sista gången i fäboden"
I en uppteckning från Mockfjärd i Dalarna berättar Mård Per Andersson (född 1843) om arbetet i fäbodarna. Uppteckningen gjordes år 1927 av Hjalmar Hedman.
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.
Mjölkhushållning
Mjölkhushållning. (Uppteckningarna gjorda i Hova socken, Västergötland, sommaren 1933 av Aina Meijel.) I. olika slag av mjölk. Man hade ej någon annan allmän benämning på mjölk än mjölk. Till människoföda användes komjölk; för länge tillbaka sedan hade man även i någon mån getmjölk. Mjölk användes också till föda åt kalvar och svin. – Om råmjölk se närmare i kap. II. Spenvarm mjölk kallades numjölk, nusilder mjölk eller silmjölk. För spenvarm sade man kovarm eller kojumen. nö li ha mjölka vel bana ha silesupen eller silesåpen (obest. sg. - sup men därjämte även silsupe) d.v.s. då man mjölkat fingo barnen en skvätt av den nymjölkade, ännu varma mjölken. Man skickade ej kvinnor särskilt för att traktera med nysilad mjölk men om det satt några fattiga, som ingen / mjölk hade, brukade man gå till dem med litet, då man mjölkat. Ordet sötmjölk användes ej. Mjölk på vilken gräddbildningen ännu ej börjat, kallades nusilder mjölk, oskummad mjölk numjölk, skummad mjölk skumemjölk, och kokt mjölk kokter mjölk; den hinna som bildades på kokt mjölk, kallades sjin, ruva eller snärj (n.). grede (m.) ´grädde´, själöpnad mjölk ´självlöpt mjölk´, mjölka själöpnar ´mjölken självlöpnar´, ho sjä sje ´den skär sig´. själer mjölk, blår mjölk ´mager mjölk´, sur mjölk ´självsurnad mjölk´. Då denna mjölk är helt litet sur men ännu slät, säges den vara glam eller blåsur; då den surnat ytterligare något, så pass att den riner ihop, löpnar ihop, ´klimpar sig´, säges den vara drajen eller löpen. Självsurnad mjölk användes mycket till människoföda, men gavs också åt svin och höns. Genom tillsats av jäsämne förändrad mjölk kallades tätemjölk. Tätämnet utgjordes av en liten grön (vit) ört med blad med röda kanter, vilken växte på mos- / sar. Den kallades på orten tätegräs. Av denna lade man litet i bottnen på ett fat eller beströk fatet därmed, varpå man silade ner nymjölken i detta. I vanliga fall skaffade man sig litet tätmjölk, som indränkts i en ren linnelapp och sedan torkats. Den blötte man upp och lade därav i kärlet, vari mjölken silades ner. Ibland fick en skvätt tätmjölk stå i en kopp och torka och sedan beströk man botten i kärlet med denna. Man tog den översta mjölken, även grädden, till tätmjölk. Då tätämnet tagit slut, gick man till någon av grannarna och fick litet nytt. Var det slut i hela byn, måste man bege sig upa mösa ´uppåt mossarna´ i Älgarås för att skaffa nytt tätgräs. Tätämnet förvarades på en linnelapp, i en kopp el. dyl. se ovan. Tätmjölken i det sega, trådaktiga stadiet kallades långmjölk. Motsatsen var kutmjölk; mjölken blir kut, om det är dålig täte, eller om det är för varmt. Tätmjölk tillverkades endast av oskum- / mad mjölk. Man slog åtminstone alltid nymjölk på tätämnet, men sedan kunde man ibland späda ut denna med skummad mjölk, söt eller syrlig. Mjölken värmdes en smula, om den ej var alldeles nymjölkad. Den slogs upp i lerfat eller kopparbunkar. Några större kärl för förvaring av mjölk känner man ej till. Ibland, t.ex. om det var åska i luften, hände det att mjölken vid beredning till tjockmjölk misslyckades; den kallades då löpmjölk och gavs åt svinen. Vanlig mjölk blandades stundom med vatten, vilket kallades blåne (n.). II. Maträtter, i vilka mjölk ingick som en viktig beståndsdel. Oftast förtärdes den söta mjölken ouppkokt. Men man brukade också koka den; så åts t.ex. alltid kall vasgröt ´vattengröt´ med varm uppkokt mjölk. Ett vanligt sätt var att söpa brö i mjölka ´lägga brödbitar i mjölken´; det kallades också att beta i brö. Av den direkt i fatet förvarade, oskummade / mjölken bereddes filebonke. Mjölkrätter, som bereddes genom tillsättning av löpämne, voro sötost, vitost och ostkaka. Sötosten förekom som förning eller kalasmat. Då den tillagades, lät man först mjölken löpna; därefter plockade man sönder den och kokade den sedan länge i vassla. En del togs så upp, under det att resten fick koka ytterligare. Härigenom erhöll man dels vita och dels gula bitar, som togs sig vackert ut, då man lade upp dem tillsammans på ett fat. Ej heller vitosten gick att gömma; den gjordes av nusilemjölk ´nysilad mjölk´ och lades upp på ett fat och åts med socker och kanel. Ostkaka var vanligt på kalas eller som förning. Ordet brunost var känt av min sagesman, men hon kunde ej erinra sig, om det var en särskild slags rätt eller detsamma som sötost. Vidare kokade man vasleväling (f) ´vasslevälling´, varvid man skummade av vitmese óstvassla´och / lade i den förut avredda vällingen. Av råmjölk ´råmjölk´ tillreddes kalvost, kalvdans el. krukost o. panost samt råmjölkapanekaka. Dylika rätter lagades ej till vid speciella tidpunkter, utan närhelst man hade tillgång till råmjölk. Skummar man av den lösa, korniga massa, som vid kokning av vasjel (best. sg. vasjeln) sötvasjel, vitvasjel (till sandost) steg till ytan, får man vitmese (m). Lades i vasslevälling, se ovan. Rätter som tillverkades av mjölk med tillsats av öl eller dricka voro ölost och ösjöpa ´ölsupa. Till den senare tog man helst surt dricka och tillsatte med något sirap. Då man var förkyld, ansågs det bra med ölost. Av grädde, mjöl och socker bakade man en slags små kakor, gredkaker. III. Mjölkens förvaring; gräddbildningen. På större ställen hade man en särskild / mjölkamare ´mjölkkammare´ i samband med boningshuset. Mjölken ställdes här på hyllor, mjölkhöler. I mjölkkammaren förvarades även ost och smör. Osten lades på en särskild osthylla, se nedan. På mindre ställen hade man mjölken stående i ett skåp, i källaren eller på en hylla i stugan. Det kärl, som användes vid mjölkningen, kallades stäva eller stope (m.), ett laggkärl med en hög stav som handtag. Vid mjölkens uppsilning använde man en sil av trä. Silhålet täcktes med en tygbit. De kärl, i vilka mjölken silades upp, kallades bongke, fat, mjölketråj. Bunkarna voro merendels av koppar och rymde en kanna vanligast. Faten voro lerfat och mjölktrågen av trä. Att skumma mjölken kallades att flöta å (pret. flöte å). Man använde härvid en skumeslev (f.) med ett långt, urholkat blad, med vilken man också / låsa å gredråna kring fata ´skrapade med sig gräddranden kring faten´. Mjölkkärlen tvättades noga i varmt vatten. IV. Beredningen av smör. Mina sagesmän kände ej till beredning av smör av annan grädde än den å komjölk erhållna. Med kärna menade man endast själva kärlet. Detta var ett högt, ganska smalt laggat kärl. Kärnorna voro större och mindre. Kärnan var ej försedd med hål för vasslans avrinnande, utan då man tog upp grädden (smöret), var vasslan kvar i kärnan. Kärnstaven kallades tule, stjänetule (m.), och var i nedre delen försedd med ett träkors med ett hål i mitten. Korset kilades fast vid tullen genom en kil, som stacks in bredvid tullen i hålet på korset underifrån. Kärnstaven var gjord av björkträ. – Då man kärnade, kunde man stå eller sitta var som helst; då det ej ville bli smör, flyttade man sig närmare spisen. / Längre fram bjöna de mä vevtjäner ´började man använda kärnor, som drogos med en vev´. Tillfälligtvis t.ex. om man hade så litet grädde, att det ej lönade sig att slå det i kärnan, kunde man tillverka smör genom att skaka eller vispa grädden i en lerkruka eller rösta ´skaka´ den i en betäl ´butelj´. Att kärningen misslyckades kunde bero på att det antingen var för kallt eller för varmt. iblan fek en smör i rapet, å iblan köneᴗen få stå hålve daga, en könd få röra mjöl i å jära panekaka å altihopa ´ibland fick man smör meddetsamma, och ibland kunde man få stå halva dagarna; man kunde få köra mjöl i och göra pannkaka av alltsammans´. När korna började att sina å ´sina´ var det också svårt att få smör. När kärningen inte ville lyckas, sade man, att det var ”förgjort”. Man gjorde då ett kors med fingret på kärnan för att hjälpa upp smörbildningen. - En gubbe, benämnd Kro-Jon, var känd i sock- / men för att kunna hjälpa mot förgörning. Dä va ena di kalla Inga; ho hade kärna länge; då kom Kro-Jon. Då säjer Inga: ”Kan Kro-Jon säja, hur ja sa bäre me åt.” – ”Jo, dä sa ja läraᴗna ett knep; ta å vigselringen å kasta i kärna!” – Dä blidde smör mädäsamma. – Grädden sattes före kärnandet intill spisen och rördes för att bli jämnvarm. Några särskilda benämningar på grädden under olika stadier av kärnandet har jag ej kunnat få reda på. När man hade grädde stående, och den blev litet sur, kallade man den tjängrede. tjänemjölka ´kärnmjölken´ användes i hushållet; man drack den, eller man kokade vassgröt av rågmjöl och doppade i kärnmjölk. Efter kärnandet brukade man skölja smöret ett par gånger med friskt vatten. Man använde ett trä- eller lerfat då man skulle älta, älsa ´knåda´ smöret. Samtidigt sälta ´saltade´ man det. Det skulle / alltid mora ´husmodern´ själv göra och likaså smaka av det nykärnade smöret. Då man knådade smöret, användes en smösjlev (f.). Till sist gjorde man sockertoppsformade smörklimpar, som kallades smörslgaer. Om den vid kärnandet erhållna smörklimpen var aldrig så liten, så glömde man ändå aldrig att göra ett kors med tunnsidan av handen i den för att skydda mot inflytandet av onda makter. Det knådade och saltade smöret packades sedan ned i smörböter, trinda laggade byttor med lock och av olika storlek. Dessa kärl förvarades i källaren. Särskilda smörförmar äro ej kända. Vid högtidliga tillfällen gjorde man kruser (krusa) ´utsirningar´ i smöret med en bakelsesporre. Det smör, som man på färder behövde, förvarades i en smörask, en rund, svarvad träask med lock. Smör exporterades ej från socknen; prästen fick / smör och ost; för övrigt for man till stan och sålde det smör, som inte gick åt i hushållet. V. Beredningen av ost. ost (m.) ´ost´, ingen annan allmän benämning. Ordet ost användes även om mjuka, ej formade och ej hållbara ostslag; jfr. närmare under kap. II om ostartade maträtter. usta (pret. uste) eller osta ´ysta´. Ostsorter, som fordom tillverkades inom socknen voro sötmjölksost, tjänmjölksost, gredost, sånost, plåkost. Med plockost menade man ost, vid vars tillverkning inmängdes s.k. plåker (plåka) från tidigare käsning, d.v.s. sådana mera fasta stycken, ostämnen, som uppstå, då mjölken bringas att löpna, och som kunde gömmas någon tid, tills man fick litet mer att ysta. T. ex. om man ville ha en stor ost, så började man åtta dagar i förväg och gjorde plockor efterhand, som man hade tillgång på mjölk. / Man gjorde ej ost av annan mjölk än komjölk. Oskummad mjölk begagnades mest vid osttillverkningen. Ost av oskummad mjölk kallades stundom sötmjölksost; oftast sade man bara ost, då ystning av skummad mjölk sällan förekom. Tillverkning av ost i ustekörj, ostekörj ´ostkorg´ förekom. Dessa korgar voro runda av tätt flätade, fina rötter eller av kluven pil och bottnen öpna (öpen), d.v.s. det fanns i bottnen ett hål försett med glesare flätverk i form av ett kors, där vatten drog sig ut. Storleken var mycket växlande; de kunde vara mycket små och upp till en halv aln. Korgarna köptes av korgmakare på marknader. Vid tillverkning av ost i ostkorg lade man först ett lager ´lager´ av den nulöpnade ´nylöpnade´ ostmassan i böten ´bottnen´ på korgen, vari lagts en handduk. Detta pressades så ner, varefter man lade på ett nytt lager, detta för att osten skulle bli slät. Ostmassan pressades / ner i korgen med blotta händerna, och därefter lade man över en liten brädlapp med tyngd på. Den skurna massan, som lades upp i korgarna, kallades ostmus (f). Osten saltades på så sätt att man ställde ner hela ostkorgen i ett kar med saltlake. Den fick dock ej stå länge. De i ostkorg formade ostarnas storlek var allt efter korgen. Tjockleken var olika, antingen var korgen halv eller full. För att åstadkomma låpe (m), löpesvaten ´ostlöpe´ använde man magen av en åtta dagar gammal kalv. Först togs löpet ur magen eller löpessjinet och gjordes rent, och så lade man litet mjölk, salt och mjöl på, varefter det fick ligga i ett fat ett par dagar. Därpå lade man löpet tillbaka i magen, körde en träspeta genom den och genom en sinka i taket, varest den fick hänga för att torka. Mjölken ljummades i och för osttillverkningen i en förtent köpersjetel ´kopparkittel´ / på tio kannor och försedd med fötter. Denna ställdes på den öppna spisen i köket. Då löpet skulle tillsättas, tog man en liten, ute tu ´utav tyg´ för ändamålet sydd, löpespöse. Så skar man bort spetan i den torkade löpmagen, skar av en bit, tvärs över både skinnet och löpet och lade i påsen, som bands till med en sno (f) ´snodd´. Påsen fick därpå ligga i litet vatten, varefter man kramade ur den i den ljummade mjölken, som rördes med handen. Man stack ned hela påsen i mjölken och kramade, tills man såg, att det lupna ´löpnade´ på handen. Det kvarvarande löpet sparades till nästa gång. Man hade det mellan varje gång liggande i en bytta med en trasa om. Enligt en annan metod sänkte man ner själva kalvmagen en stund i mjölken, varpå man tog upp den och kramade ur den och hängde upp den till torkning igen. Samma mage / kunde användas flera gånger, om den blott torkades ordentligt emellan. Under tiden som massan löpnade, rörde man flitigt om, för att den skulle bli fin och söneröpater ´fördelad´ d.v.s. jämn. Den löpnade massan kallades ostmasa eller uste. Man tillverkade även ost i kar. Ostmassan östes då upp ur vasslan med en skopa eller oftare med blotta händerna. Den lades ej direkt i karet utan i en handduk el. dyl. ostakläe, varmed man beklätt insidan av karet. Man tog upp ett nävetag ´nävtag´ med båda händerna ur gruta ´grytan´, kramade och pressade ner det i karet, också med händerna, och lade salt på varje sådant lager. För varje ilagt lager, nöpa en up dä, d.v.s. plockade upp det på ytan, så att det blev litet ojämnt, varigenom det fäste bättre vid nästa lager. Karet, ostkaret, var ett laggat kärl med lock, varpå lades stenar som tyngd. Det var noga med att loc- / ket slöt tätt till, annars blev osten sned. Vasslan måste också pressas ur noga, så att osten sedan inte kom att ta jäs ´jäsa´. Den utpressade vasslan gavs åt svinen och kriatura ´kreaturen´. Om det var mycket, pressade man ur den smula grädde, som ännu fanns kvar i vasslan och gjorde vaslesmör ´vasselsmör´ utav den. Ostmassan fick sedan ligga i ostkaret i åtta dagar för att taga form. För varje dag vände man den och lade omkring den en ny tör ´torr´ handduk, för att den skulle torka fortare. Ostarna lades i sina korgar eller kar till torkning på osthöler ´osthyllor´, som löpte utmed väggarna i mjölkkammaren strax under taket. Jfr. ovan s. 7. Då osten var så pass torr, att den kunde tagas ur formarna, gjorde man det, och sedan fick den ligga, tills den förtärdes. / Man brukade inte äta av den för färsk; en suleᴗläta n vära tes ha va lite törkater ´man skulle låta den vara, tills den var litet torkad. Ibland kunde osten ligga ett halvår; den ost, som gjordes till julen, gömdes ofta till midsommar; man fick då skrapa den emellanåt, så att den inte möglade. I oktober och november är det bästa osten i mjölken, brukade man säga, och vid den tiden var det vanligt, att man ställde till med stora ustekalas eller ustöl, ostöl ´ystkalas´. En bjöd då till sig grannarna vilka togo med sig mjölk eller en plocka (se ovan s. 12), och så ystade man tillsammans åt den som hade ystkalaset. Sedan var det en annan, som bjöd, och då fick man i sin tur ta med sig mjölk och gå till denne och ysta. Eller också gjorde man så, att man under en tid i förväg samlade ihop plockor (se ovan), och när man fått tillräckligt mycket, bjöd man grannarna till sig på kaffe / för att samtidigt få hjälp med ystningen. Så t.ex. då julosten skulle göras. Man lade då tre eller fyra plockor i ett fat, och dessa plockades ytterligare sönder i små plockor. Man värmde nymjölk och bringade den att löpna på vanligt sätt, varefter man strödde plockorna ovanpå mjölken, tills det alltsammans var varmt. Då gjorde man ett kors i plockorna och rörde ned dem. Ibland tillverkade man så stora julostar, att man måste göra dem i grunsål ´grynsåll´. Sedan kunde man koka sandost av vasslan. Den kokades, så länge det fanns något vått kvar i den och reddes med ägg och en nypa mjöl. Enligt min sagesman skulle sandost vara detsamma, som vi nu kallar mesost. Ordet mesost eller messmör kände hon ej till från äldre tid. ________________________ / Accessionsnummer: 6839 Ort: Hova sn, Västergötland Innehåll: ULMA:s frågel. 1 Mjölkhushållning, 19 bl. Informant: Aina Meijel, 1933
Utan titel
En annan lek kallades ”Boferbill”. Den leken har jag aldrig sett mer än hemmavid. En del av dessa lekar har likasom latinsk anstrykning i ordlekarna som skulle kunna tydas på, att de äro av hög ålder. Boferbill leken tillgick sålunda. En av barnen skulle stå mot en vägg ell. d.l. som då man bolla. Under tiden skulle alla barnen gömma sig. Den som stog vid väggen skulle nu i sin tur taga reda på de gömda barnen. När han börja detta sökande skulle följande räknesätt utföras en, två, tre, fyra, fem sexti: ho, ho, ho, Till sist sprang alla barnen fram till väggen på en gång. Här var nog någon mer ceremoni som skulle utföras. men den har jag glömt. En annan lek var. Barnen stäldes i en ring. En av barnen gömde sig. En annan gick omkring barnflocken med en käpp i handen och sade: ”Jag gard. ja gard (gör gärdesgård) omkring mina får. Med eld och med stål. Ingen orm skall genom krypa. Ingen skata över flyga. Den som tager ett enda får: ska hänga så högt upp i galgen som så. Varvid käppen gjorde en cirkel i luften. Den som inhägnat fåren så väl emot allt ont, låtsas sen sova. Han lade huvut mot handen och sov. Under tiden kom det gömda barnet fram och tog ett får. Fåret gick med utan motstånd. Under tiden vakna fårägaren och sade: Se, nu har de tagit mitt alldra största och vackra får! minsta om det var ett mindre barn. – Der har det pissat. Der har det smuttsat sig.—med ett grovare uttryck. – Den vägen har det gått. Då fårägarn gjorde en gest med käppen åt det håll fåren troddes vara. Leken fortsattes tills alla fåren blivit stulna. Ibland togs två i sänder! Då alla fåren voro stulna gjorde fårägaren följande uttal. Alla får som bräka är mina! Då merendels alla fåren bräkte och kommo fram. Då denna ell. någon annan lek fortsattes. Väva vadmal, Slå på trea. Springa enkeleken, Barkeholten användes nog till en del ännu; så de knappast behöver beskrivas i detta sammanhang. Det fanns en annan lek som användes i min barndom: Som kallades att slå munk. Den leken tror jag är ur bruk nu: Munken bestog av en träkloss liknande en mindre sockertopp ell. kägla. Merendels användes landsvägen ell. annan gemn plan till denna lek. Man gjorde en rits tvärs över vägen. Ingen fick gå över ritsen då han slog till munken. Munken ställdes c:a 6 – 8 met. från ritsen. Alla som deltog i leken skulle ha ett c:a 2 fot långt slagträ kallat munkträ: En av gossarna skulle stå vid sidan om munken vid vägkanten. Munken stog mitt i vägen. Denne gosse kallades munkvakt. Hans uppgift var att resa upp munken var gång han blev ikullslagen. Varje yngling hade rätt att slå till munken en gång med sitt trä, som gick i tur och ordning. Var det någon som ej råka mumken fick han bli munkvakt. Ju hårdare man kunde slå dess bättre. For munken långt längs vägen var räknat som stor skicklighet. I denna lek deltog sällan några flickor! Ett bollspel som användes i min ungdom. är nästan nu ur modet. Det kallades att slå sälta. Jag tror det användes i England. Även här har tidningarna mämt det fast med ett annat namn. Vi hade en vanlig gummiboll. Mången gång ett nystan ell. av gummiremmar virad boll. Ibland var den virkad. Man kunde vara två. men hälst 6 – 8 för att detta spel skulle bli roande. Man gjorde en rits i ena änden av planen. Lika som vid fotbollsspel. Vid den rittsen placerades halva laget pojkar. Det kallades att vara inne. 10 a 12 met. derifrån gjordes en annan rits det kallades att vara ute och der placerades det andra laget pojkar. Varje pojke som var inne fick slå till bollen tre gånger med ett passande trä. liknande munkträt. Detta slåträ kallades sältträ. En av de pojkar som var inne skulle hysta bollen i lagom höjd till den som var i tur att slå till bollen. Det kallades att ge upp. Om n som skulle slå bollen ej råka den samma kallades det en bom. Slog han fel tre gånger blev han ansedd för en dålig spelare. Och hela laget fick gå ut. Och det andra laget fick gå in. Råka han bollen skulle han springa ut till den ritsen och vända der. Under tiden han sprang skulle de som var ute försöka råka honom med bollen. Vid ritsen var han fri. Blev han råkad då han sprang kallades det att bränna å honom. Föll han omkull. Hette det. fripax! Då fick ingen kasta bollen på honom. Han hade då att gå ut igen. Och försöka språnget på nytt. Ju längre och högre bollen for ju bättre var det. Kunde bollen tagas i luften innan han föll till marken, av de som voro ute, fick dessa gå in. Gick bollen högt kallades det: En vacker lyra. Att slå triss är ju allbekant vadan det ej behöver beskrivas. En lek hade vi som kallades bollstå. Den har jag glömt. Jag vet endast att vi skrev bokstäver på en vägg och använde en liten boll. I den kallare årstiden användes utom ringlekar även sittande lekar. Såsom att låna ellvärme (eld och värme. Jag har inte sett den leken sedan. men har hört att den även förekommit i Mölndal. Den tillgick sålunda! Gossar och flickor skulle sitta på olika plattser i tummet. En annan gosse ell. Flicka gick omkring med en käpp ell. kvast och fråga var och en om hon fick låna ellvärme. Gå till näste granne: Svartes det. Under tiden skulle de andre byta plats. Då skulle den som ville låna eld och värme skynda sig att intaga någon ledig platts. Kunde han icke det, fick han hålla på i det oändliga med sitt lån. En annan lek var: att mussla lästen. På en del håll mussla skon. Då skulle barnen sitta tätt tillsammans på golvet med uppåt böjda knän. En sko eller ett annat föremål skulle stickas under knäna och föras fram i smyg. Sedan skulle en av barnen som ej deltog i golvsittandet gissa var skon var. Då denna gissat rätt fick den som hade skon stå upp och byta platts med den som senast gissat. o.s.w. En lek kallades att gömma ringen. Barnen sutto på stolar och soffor. En av dem gick omkring med en knapp ell. träpinne i handen och luta sig mot barnen och sade: göm ringen, göm ringen, allt för väl. Då denne överfarit alla barnen, frågades. Hvem harn? (Hvem har ringen?) En som satt på en stol skulle gissa. Gissa han (hon) orätt, fick han sitta qvar vid nästa ringgömma och den som gömde ringen sade: Ett kålfat. Gissa han rätt lät det: Ett köttfat. Och en annan fick intaga hanses platts. Ibland förekom vid denna och andra lekar att den som gissa galet fick ge pant. Panten bestog av någon klädespersedel såom mössa, rock, huvudduk etc. Ell. och kunde han bli ådömd att stå på huvud så väl som på fötterna. Eller och se i spisen upp i skorstenen om fars håsor (strumpor) voro torra än. En lek kallades den tysta leken. Den var mycket skrattretande. Den kunde även äldre deltaga uti. Då alla närvarande voro plaserade rundt om i stugan skulle en av deltagarna gå omkring och viskade säga ett namn på en sak. t.ex. hyvel ell. borste. Sedan alla fått dessa namn sig tilldelade skulle en annan av sälskapet. Fråga så här. Vad äter du med? svar. kosvans. Vad målar du med? En grisfot o.s.v. Svaren var de namn som förut voro givna. En annan lek var att sitta på understol. En satt på en stol. en annan gick omkring och tog upp under som fördes i viskande ton. Då alla hade undrat. Så berätta den som tog upp undren följande. Somma undrar så och somma undrar så! Somma undrar varför du går snett på skorna. Somma undrar varför du gäspar så ofta o.s.v. Ibland kunde rätt elaka under förekomma som gjorde att den som satt på stolen blev vid dåligt lynne. Fria på narri var en lek. Då skulle flickorna vara i ett rum och gossarna fick gå i ett annat rum. Sedan skulle gossarna i tur och ordning. gå in och buga sig för en flicka. Det var bestämt förut flickorna emellan vilken gosse de skulle ha. Råka gossen fel visa flickan bakdelen till. Då fick han gå ut igen och fortsätta tills han råka den rätta. Sedan fick flickorna gå igenom samma prosedur. Dans förekom icke denna tid så ofta som nu. Det var som förut är nämt om midsommar. Dansen skulle inget kosta då. Icke häller andra lekar. Var det fanns ungdomar fick man gå in i husen i tur och ordning ibland här, ibland der. Om sommaren hölls lekarna och dansen i det fria för det mästa. Endast ett par gånger på året var nöjet förenat med utgifter. Det var om jul. och kanske på sommaren ell. i frihetsveckan den 24 Okt. Då gjorde först gossarna en s.k. bal och bjudde var sin flicka. Sedan gjorde flickorna sammaleds. I bland gjordes av de äldre en s.k. Gubbebal. Der även ungdommen från samtliga familjerna finge vara med. Kostnaderna för dessa baler var efter vår tid obetydlig emellan en eller högst två kr. och så några ören till spelmannen. Den som tog upp spelmanspengar, i en hatt ell. mössa sjöng under tiden ibland sålunda. Nu ska vi sjunga för vår spelemannsskål. Våra flickor de sjöngo i går. Sjung faderalla. Sjung fader... Hurra spelmans skål. Det kunde hända någon gång att det gjordes s.k. dragningar. En slags lotteri. Lagen mot lotteri var icke så sträng då. Det kunde vara en klocka, tavla etc. som skulle lottas bort. Var och en fick betala 25 ell. 50 öre för sin lott. Sedan spelades medels Kille kort, om föremålet. Vid varje giv fick en eller flera gå ifrån tills endast en var kvar och den vann klockan. (Jag vill minnas att det var den som fick killekortet som vann.) De som fick gå ifrån spelet tog detta med sakmod för det vankades vanligtvis en ell. två snappsar till dessa. Sedan vidtog dans. Av ringdanser kommer jag ihåg några stycken. Flickan går i dansen med röda gullband. Flickan går etc. Alla stroferna här sjöngs två gånger. Så knyter hon det om sin kärastes arm. Så knyter... Kära min flicka knyt icke så hårt. Kära min... Jag ämnar ej att rymma bort! Jag ämnar ej... Och flickan hon lossar på röda gullband. Och flickan hon... Varvid flickan som gick i ringen lossar på det profisoriska gullbandet. Så hastigt åt skogen den gossen försvann. Så hastigt den goss...... I skogen har de varit i dagarna tre. Om de var flere. I skogen har... Nu lyster det oss våra gossar få se. Ny lyster... De skjuter äfter dem med de femton gevär. De skjuter... (De skyldrar för dem med de femtan gevär sa de i Mölndal:) Ja,vill i oss något så har i oss här. Ja, vill... Här en annan. Ungersven växer så smaler och lång. Och derför är han så stolt i sin gång. Kom valsa med mej. Jag tycker om dej. Men jag har så mången som vaktar på mej! På mig vaktar fader. På mig vaktar mor. På mig vaktar syster, på mig vaktar bror. (Den ringleken tror jag är från Vänersnäs.Det var ett par flickor härifrån som på besök i Tunhem sjöng den första gången som jag hörde) På mig vaktar även min lille ven. Den bäste jag äger så är det väl den Ännu fler ringdanser finnes med samma långsamma valstakt. Fastän orden varierar. Här en annan med raskare takt. Kom, kom köna unga mö (unger sven) kom för oss båda i dansen. Kom, kom sköna... Den ena giver jag en korg, den andra för jag till min borg. – Den som var inuti ringen nappa nämligen till sig två: ur ringen då dansen vidtog --- Här är glädje och ingen sorg så länge brollopet ståndar. Här är glädje och ingen sorg... Här en annan. Gossar och flickor i ring som föregående. En in i ringen. Flickan i ringen tager en gosse och följande sång följer i valstakt. Bocken som jag hade, den har jag, får ja någon annan så tar ja. England giver jag dej, dej, Sej, sej du fick den av mej. Tag dig en get. Gossen som nu är i ringen tager nu en flicka och dansen fortsätter som förut. Den ringleken tycks även vara av gammal datum. Min mor som dog 83 årig för 6 år sedan hade hört den i sin ungdom. Jag har alldrig hört ell. sett den mer än i Tunhem. Här en annan. Stjernor små, på himlen blå de lysa. Friska vatten i klara källan de frysa – Här gick en gosse eller en flicka i ringen. – Nappa fort den dig behagar att nappa. Då togs en gosse ur ringen. – Äfter kommer prästen med sin långa svarta kappa. – Då togs ännu en. –- Han skall oss tillsammans viga. Du skall hetta far och jag skall heta mor och så vår lilla nätta piga. – Då pigan fick följa med i slängpolskan. Alla de här stroferna sjöngs två gånger, Här en annan ringdans. Det gick ett par gubbar (käringar) i snöden sjung faderalla fallialej. De voro så ofta i nöden, Sjung faderallan lej. De sa sej ha hundra riksdaler. Sjung fader. fallialej. De ägde knappast en daler. Sjung faderallan lej.— Två pojkar. Eller två flickor skulle vara inuti ringen.— Och korgen jag dig skänker. Sjung fader. fallialej. En annan jag på tänker . Sjung faderallanlej. Och handen jag dig giver. Sjung fader fallialej. lej Om du mig trogen bliver. Sjung faderallanlej. Sen vidtog dansen. Och nu är jag så hjerteglad och svingar dej över torgen. För ja har fått den ja vill ha, Den andra giver jag korgen. Med käppen i min ena hand och flickan i den andra. Sen sätter jag min hatt på sne och ger mig ut till att vandra. Här en gammal polketta! Kalle lille, kalle lille, kom,kom, kom, skall du få det du bad mig om. Hela mitt hjerta och halva min själ. Det skall du få för du dansa så väl. refräng falladia, fallaladidi etc. Efter vad min fader berätta lät det som att polkättan blivit införd i Tunhem i mitten av förra århundradet. Här en masurka. något grovkornig i tryck. Det kom till mig en torsdagskväll. Då jag var ensammen hemma. Då kom till mig en liten gutt, den de kalla för pelle. Han gjorde mej en faderallan, faderallan, faderallanlej. Han gjorde mig en liten gutt, den de kalla för pelle. När den gutten blivit stor börja han på att göra. Han gjorde också en faderallan etc. Denna masurka är troligen kommen från Dalsland. Kanske från Norge. Det var vanligt att dalsländningar togo tjenst på Tunhems herrgårdar på 1870 talet. Det var dessa dalsländningar som införde den masurkan. Att både masurkan och polketta icke haft hemortsrätt länge i Tunhem. Kunde man förstå derutav att det var sällan de äldre dansa dessa då moderna danser. De gamla dansa hälst vals och deltog i ringlekar om danslusten kom över dem, ävensom polka (polske). Här en gammal vals! Gubben i paradis. Slakta sin jule gris. Fläsket det sålde han. Korven behålde han. Om det fanns mer ord till den har jag glömt. Sedan följde en tung och släpande refreng. Här en vals till. Vad gör det mej om jag gör dej en liten gutt som liknar mej. Med knollrigt hår och ögon blå, han likna skall oss båda två. refreng. Hej hopp faderallan, faderallanlej. Hej hopp etc. Här en pålka (pålska) Se va loppor mor har Se de hoppar på far Stackars far, som skall föda alla lopporna mor har. Här en annan. Skomakarn. Skolåda, Lästeknippet, Pinnesuln (syl) Beckrespen etc. Jag har glömt de följande orden med namn på skomakarens verktyg som hörde till denna pålska. Här en annan. Det var en gång mitt i sökne veckan. Då hade jag en vacker flicka. Hon var så dejlig som en ros om våren emellan 18 och 20 år. sjung hopp farallalalla hopp etc. Hon sade vill knyta kärleksbanden... sen kan jag icke mer. Det var en gammal gubbe som de kalla för simmen. Semon. Som ibland var dräng och ibland var på jernvägsbygge som sjöng den på 1880 talet. Här en annan pålka. Kom sköna flicka, valsa med mej, valsa med mej, valsa med mej, Troheten skall du finna hos mej, finna hos mej etc. Mitt uti valsen kysser jag dej etc Kysser jag dej. Den pålkan har jag även hört vid Borås trakten. Som pålka var de gamlas specialitet då det gälde dans: kunde min far ett otal sådana. men jag har glömt dem. Här är borjan till en! Häj farallalel. Fyllebritas trall Tuppen och den gula höna etc. ska läsas två gånger Här en! Lite ont å bra å så e peprader höna får ja icke dä Får ja icke dä, ska ja snart ropa höna.
"Då skulle det ärnas, ystas och kokas messmör"
I en uppteckning från Järna i Dalarna berättar Viola Järnfeldt om fäbodkullans arbetsdag om sommaren. Uppteckningen gjordes år 1931.
"Om sommaren när det var varmt så mjölkade dom på snödrivor i fjällen"
I en uppteckning från Tärna socken i Lappland berättar Astrid Axelsson om mjölkning av renar. Uppteckningen gjordes år 1949.
"Sur tjockmjölk gavs vanligen åt grisar och kalvar"
I en uppteckning från Ljusdal i Hälsingland berättar Efraim Dahlén om tätgräs och tillredning av pank och tjockmjölk. Uppteckningen gjordes år 1937.
"Kryper humlan på marken om våren, blir dålig gröda"
I en uppteckning från 1933 berättar August Strömberg (född 1860) i Jät, Småland, om folktro och föreställningar runt vårbruket. Uppteckningen hör till frågelistan Åkerns beredning.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserums socken i Småland berättar C J Abrahamsson (född 1851) om folktro och seder runt malning och tröskning. Uppteckningen gjordes av Eva Danielsson år 1934 och hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
"På våren uppstår ett slags kärleksförhållande mellan solstrålarna och jorden"
I en uppteckning från Jät i Småland berättar August Strömberg om åkerns beredning. Uppteckningen gjordes år 1934.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserum i Småland berättar CJ Abrahamsson (född 1851) från Forserum i Småland om tröskning och malning. Uppteckningen gjordes år 1934 av Eva Danielsson.
Olika sagor och beskrivningar om vattenväsen, häxor, farsoter, tomtar, älvor, kloka, djur, ormar samt skogsväsen
Det skall hava hänt i Järna, Da- larne, inte så långt från kyrkan vid en skvalta, som där fanns i någon ström för lång tid sedan. Bredvid skvaltan var en bro över strömmen. En gång, då en präst kom ridande på en häst över bron, fick han höra vacker musik nerifrån strömmen. Han stannade på bron och lyssnade samt tittade ner i strömmen för att se, om han såge någon. Strax nedom bron fick han då nere i strömmen se en liten man, spelande på en grön fiol. Prästen, som förstod, vem spelman- nen var, sade då till honom: "Du kan gärna upphöra med ditt spelande. Det lär väl inte hjälpa något ändå." Då slog strömkarlen sin fiol i bitar, satte händerna för ögonen och grät. När prästen såg detta, rördes han till medlidande, återtog sin dom och sade: "Ånej, gråt inte; kanske det hjälper något ändå." Då blev ström- karlen glad igen, plockade ihop bi- tarna av sin sönderslagna fiol, satte ihop den i hast och började åter spela. / Den underliga spelmannen. Det var strax före jul och snöigt och smällkallt. Anders, som hölls i Bosberget och kolade, hade just en söndags kväll lagt sig på laven inne i sin koja och vilade en stund, me- dan brasan brann i spisen. Bäst som han ligger där vaken, öppnas dörren och en gråskäggig gubbe kommer in, hållande i handen en blank mässingsfiol. Gubben sade ingenting, och Anders sade heller ingenting. Då de så en stund sett på varandra, gick mannen med mässingsfiolen ut igen, och strax där- på hörde Anders utifrån en kling- ande musik. Han steg då upp, stöt- te på brasan en smula samt gick ut för att höra, vart den underlige spelmannen tog vägen. Kommen ut till milan, hörde han då en fiolmusik, som klingade, så att det ekade och sjöng i skogen, samt avlägsnade sig mer och mer, tills den slutligen dog bort i fjärran. Givetvis var detta rätt besynner- ligt, då det var mörka kvällen, djup snö och smällkallt samt minst en mil till närmaste bygd. Dessut- om fanns på närmare håll ingen annan väg än möjligen någon tillfälligt uppkörd skogsväg. / Strömkarlen i kvarnen. En bonde från Sollerön for en gång till en skvaltkvarn nära Mång åns utlopp i Siljan för att mala. Han kom dit en kväll. Utom själva kvarnhuset fanns där även en s. k. kvarnstuga med öppen spis och jordgolv samt ett stall. När bonden ställt in hästen, satte han kvarnen i gång och slo på en säck, varefter han gick in i kvarnstu- gan och lade på en duktig brasa i spisen. Så tog han in en hop björk- vidjor, av vilka han skulle göra tjuder och länkar, medan säden maldes; samt började med detta arbete. Han hade just värmt en lång vidja i spisen och skulle barka den, men den var så lång, att han måste sticka dess ena ände ut genom ett litet hål på den lilla stugans bakvägg. Bäst han så höll på, fick han kän- na, att någon ryckte i den ände av vidjan, som stack ut genom väg- gen. Bonden ryckte igen sin vidja, men då han stack den ut genom hålet, ryckte det igen. Då detta upp- repats några gånger, beslöt bonden att driva litet med den, som tyck- tes vilja driva med honom. Och så hettade han upp den tjockaste ändan av vidjan, så att den var / nära att fatta eld samt stack den ut genom hålet med beräkning, att den andre skulle bränna sig, när han tog i. Det nappade igen och skrek också "aj!" Och strax kom en under- lig gubbe in, tog bonden i famn, och satte honom på brasan. Och det brann och fräste om bonden, som alltsam- manns vore bara tjärved, och ändå brände han sig inte. Men nu sprang bonden upp, tog den andre och satte honom på brasan. Då slock- nade brasan, och det blev kol svart i spisen. Därpå försvann den un- derlige främlingen genom dörren. Kort därpå tände bonden ett stickbloss och gick ut för att se ef- ter kvarnen och fick då se, att den stannat. Han lutade sig då ner un- der mjöllaven för att se ner till vat- tenhjulet, om där kunde vara något fel. Då fick han därnere se sam- me underlige gubbe, som han nyss varit i delo med, sittande på vat- tenhjulets skovlor och stödjande föt- terna mot väggen, så att detta inte kunde gå. Då förstod bonden, att det måtte vara strömkarlen. För att e- mellertid försöka få honom däri- från släppte bonden eldkol av sitt stickbloss ned på honom. Han för- svann också, och kvarnen började gå igen. / Då slog bonden på en ny säck och gick in i kvarnstugan för att fortsätta arbetet med sina vidjor. När han varit inne en stund, började han emellertid höra, hur för- färligt det bultade och bullrade ute i kvarnen. Han tände åter sitt stick- bloss och gick ut för att se, hur det var fatt. Och nu fick han se ström- karlen stå inne i kvarnhuset, där han gång på gång kastade kvarnste- nen upp mot taket och lät den falla med en duns i golvet. Men nu tyckte bonden, att det började bli kusligt, och så sade han: "Nu far jag hem, du få mala bäst du vill." Och därmed for han från säckar och allt. Nästa morgon, då det blivit ljust, for han åter till kvarnen för att försö- ka få mälden färdig och ta hem sitt. -- Då fann han alla säckarna stående i kvarnen och allt deras innehåll malt till finaste mjöl samt fick nu ta sitt och fara hem utan vidare äventyr. Trollhornet. Det var en midsommarnatt. En ung man låg hos sin käresta. En gång på natten fick han se en hop människor / komma in, alla försedda med kvastar. Han låtsades sova, och alla trodde, att han sov; så trodde även hans kä- resta. Men han sov inte utan bå- de såg och hörde. Hans käresta steg försiktigt upp. Och nu fick han se, hur hon från ett göm- ställe tog fram ett horn, innehållande en viss smörja, "trollsmörja", varmed hon och alla de andra smorde sig och sina kvastar, varefter hon satte hor- net tillbaka på sin plats. Sedan mumlade de några otydliga ord, som han inte kunde uppfatta, satte sig på sina kvastar, och så bar det av för he- la sällskapet upp genom skorstenen. När ynglingen blivit ensam, gick han upp och tog fram trollhornet. Det lyste honom att göra några försök med den där trollsmörjan, som han för resten många gånger hört talas om utan att dock föru hava vetat, att hans tilltänkte hölls med något sådant trolltyg. Nu smorde han huggstabben, som stod vid spisen, och så kommenderade han: "Upp och ned!" Och huggstabben till att gå mel- lan golv och tak upp och ned som en sågram, tills ynglingen sade: "ptro!" Då blev den stilla. Sedan smorde ungersvennen sig själv, och så sade han: "Upp och ut under!" Och det bar iväg med honom upp / genom skorstenen, ut och under la- dan. Där under fann han en gammal sopkvast. Med den gick han ånyo in för att göra ännu ett försök. Han smorde sig och kvasten, satte sig på den senare och sade: "Upp och ut efter!" Och se, genast bar det av upp genom skorstenen och efter kärestan och de andra. Kapten Jonsson och strömkarlen. Det var utskrivning till krig. Uni- formerade militärer foro omking i by- arna och togo ut unga män till tjänst vid fronten. I en gård i Gesunda by, hörande till Sollerön, men liggande på fastlandet vid Siljans västra strand, träffade en sådan utskrivare två unga män, som voro ute på logen och tröskade. Utskrivaren ville ha den älds- te av dem ut i kriget. Men denne var rädd och börhade gråta. Då sade den yngste, som hette Daniel Jonsson: "Jag går väl ut jag då!" Och han fick gå i sin veke brors ställe. Efter någon tid kom han också hem ifrån kriget, och då var han kapten. En tid därefter red han en gång på sin häst från Gesunda och till Björka, en by, som ligger ne halv mil längre söderut. Just då han strax sö- / der om Gesunda skulle rida över Mångån, hörde han någon, som spe- lade och sjöng under bron: "Jag hoppas på att jag Guds nåd skall få." Härtill svarade kaptenen: "Ja, hoppas får du ock." Då slutade strömkarlen både spela och sjunga och kom upp på bron. Sedan höll han i svansen på hästen nästan hela vägen till Björka, tilldess kaptenen måste trösta honom med, att det kunde väl hända, att även hans hopp en gång skulle få sin lön. Då äntligen släppte han, så att kaptenen blev av med honom. Digerdöden. Digerdöden spreds i Siljanstrak- ten genom två underliga väsenden, en gosse och en fliucka, rött klädda. Gossen var försedd med en räfsa och flickan med en kvast. Där gos- sen räfsade, dogo de flesta, men någ- ra blevo kvar; men där flickan sopade, dogo alla. En söndagsmiddag, då folket kom ut ur kyrkan i Mora, stodo dessa väsenden utanför kyrkan, en på var sin sida om porten, med sin kvast och räfsa. Presten skall då hava sagt till dem: "Här måste ni få räfsa, men inte sopa." Detta medgivande skulle väl då gälla hela socknen, som / den tiden omfattade även Sollerön, vil- ken var kapell till Mora. Dessa två väsenden utövade sin verk- samhet på det sättet, att de gingo om- kring i bygden och narrade människor- na på ett eller annat sätt att ta dem i hand eller annars röra vid dem. Och om någon rörde vid dem, fick han en svart fläck i högra handen samt dog med solens nedgång samma dag. En dag voro några flickor på Soller- ön sysselsatta med att leka någon slags ringlek strax söder om S:t Laurentii kapell vid en vattensamling, som då li- kaväl som nu kallades "Bredlok", då en rödklädd flicka kom och ville leka till- sammans med dem. De intet ont anan- de flickorna läto henne så göra med den påföljd, att de alla dogo vid so- lens nedgång samma kväll. De två väsende- na lade även ned vackra smycken o. d. av guld och silver på vägar, stigar och gårdar. Och om någon rörde vid något av detta, blev följ- den enahanda, som om man rört vid väsendena själva, d. v. s. döden. Och många voro de, som genom dessa saker blevo dödens rov. På Sollerön grasserade döden så förfärligt, att de kvarblivande slut- ligen beslöt att fly. Detta tycks dock / icke ha varit alla, ty det säges, att ef- ter digerdödens framfart, det på ön varit "sju rökar kvar", d. v. s. sju går- dar, i vilka någon människa fun- nits. De andra stodo tomma. Och det säges, att i en gård en ärtgryta hängt på de s. k. "ringarna" vid spisen i sju åt, emedan allt gårdsfolket anting- en dött eller flytt. Hur många gårdar eller invånare det annars varit på ön i den tiden är ju inte gott att säga, men nu har ön sju stora byar och över två tusen invånare. Om den nämnda flykten finnes en intressant berättelse. Den skedde under anförande av en gudfruktig kvinna, som hette Malin. Man tänkte fly "över den tolvmila skogen till Värm- land." Skogsstigen, där de gingo fram, var beströdd med allehanda vackra smycken och saker, som frestade vandrarna. Men då de visste, att dessa saker voro di- gerdödens medel, så avstodo de. Men så påträffade Malin på sin väg ett vackert krucifix av guld. Och nu kun- de hon omöjligt motstå frestelsen att ta upp den käre Frälsarens bild. Följden blev att hon angreps och dog vid solens nedgång. Detta var på en plats i sko- gen ungefär en mil väster om Siljan. Där synas de för resten ha uppehål- lit sig i flera dagar. En stor sten där / bär ännu namnet "Malins kyrka", ty vid den stenen säges Malin ha haft sitt dagliga böneställe. Redan i min barndom såg jag denna "kyrka" och hörde sagan därom, då jag följde far till fäbodarna. Då funnas ock där innhuggna i en gammal fura tecknen ###, som sades vara överflyttade från ett ännu äldre träd. Vid stenen var då även nedgrävd en stolpe i jorden, på vilken satt en vindflöjel av trä med inskrift: "Malins kyrka 1881." På sidan åt fäbodstigen till satt ett gammalt ur med blytavla och med påskrift, att det var skänkt till Malins kyrka av trenne resande. Varje midsommar ha vallkullorna i Rossbergs fäbodar, som ligga inte så långt från "kyrkan", brukat gå dit och kläda stenen med blommor och grönt, och det nästan hittilldags. Så har denna sägen levat kvar bland folket och rent av varit älskad. Vilket öde de flyende gingo till mö- tes, eller om de någonsin kommo igen, därom förmäler sägnen ingenting. Det gamla sättet att bygga gårdar- na på Solleröns säges ock ha uppkom- mit genom denna digerdöd. De voro nämligen av gammalt alldeles kring- byggda. Uppfartsvägen ledde genom ett lider, där det fanns en port, som / kunde stängas. Detta var för att inte digerdöden skulle komma in. Ifall man dock det oaktat skulle få se nå- got misstänkt föremål inne på går- den, så säges man vid dörren haft en humlestång till hands att peta un- dan det med, så att man skulle slippa ta i det med händerna. Nisse och tomten. Storbondens drängar hade i två veckor hållit på tröskat råg, men än- då var det lika mycket i ladan. Det hörn, som de för dagen tröskat tomt, var nästa morgon åter fullt; och de misstänkte nog, att här var någon tom- te med i spelet. Så beslutade sig dräng- en Nisse för att ta reda på, hur det egentligen var fatt. En kväll, då det började bli lägg- dags, gömde sig Nisse bland rågen i ladan. Inom en kort stund öpp- nades dörren, och månen sken in över logen. Nisse såg sin matmot, bä- rande en kruka, som hon ställde ifrån sig i ladan. Sedan gick hon sin väg. Så snart Nisse tordes, kröp han fram, ställde dörren på glänt och undersökte i månljuset, vad krukan månde inne- hålla. Han fann, att den innehöll välling samt förstod, att den var avsedd till tomtemat. / Nu tog Nisse flera nävar fulla med agnar och rörde ner i vällingen, sat- te krukan på sin plats samt kröp till sitt gömställe för att invänta, vad som komma skulle. Väntan blev rätt lång. Men när Nisse hört kyrkklockan slå ett på natten, öppnades äntligen dörren, och Nisse kunde i månskenet se en liten gråskäggig man komma in, bärande en stor börda råg på ryg- gen. Flämtande lade han av sig bör- dan, i det han andfådd utbrast för sig själv: "Sju milar och sju skylar. Håh, hur jag bar!" Så satte han sig i mån- skenet och började äta ur krukan. Men snart började han hosta, harkla och spotta alldeles förskräckligt. Ag- narna hade fastnat honom i halsen. Omsider utbrast han förargad: "Nå, så ska jag min sann dra härifrån lika mycket, som jag dragit hit!" Och så tog han en stor rågbörda på ryggen och gick sin väg. Nisse gick också - och berättade för de andra drängarna sin upplevel- se i ladan. Och till veckans slut var ladan också tom. Lappen i skathamn. En Särnabonde hade en gång en / svårt sjuk ko. För att få någon bot för kon, beslöt han att besöka en klok och trollkunnig lapp, som var känd där i bygden. Sedan gumman lagt litet mat i ###, tog han den på ryggen och vandrade iväg. Det var långt till lappen, och först efter två dagars vandring kom han fram. Då han hälsade på lappen, svarade denne: "Åh, kommer Per hit å?" Per blev förvånad och fråga- de: "Hur kan du känna igen mig?" "Å, jag gjorde i går en vända till Särna; var även till din gård och såg, att din bästa ko var sjuk, men jag ställde, så att hon blev frisk igen," svarade lappen. Per undrade storligen, hur lappen kunnat fa- ra både fram och tillbaka på en dag, då detta för Per komme att ta fyra dagar. Med många tacksägelser skildes han emel- lertid från lappen och anträdde återfär- den. Då han kom hem, var kon frisk. Då Per berättat allt för sin gumma, såg hon förvånad ut. Men så utbrast hon: "Ah, ge mej si! Därför såg jag samma dag, du gick hemifrån, en ska- ta stå på stugan!" Älvorna. En gång, när en bondfamilj från Sollerön kom till fädbodstället Lövberg, fick den se en hop småfolk, dan- / sande i gräset i närheten av ett hus. Dessa människor undrade myc- ket, vad detta månde vara för en uppenbarelse att se människoliknan- de varelser, små som dockor, dansa om på den gröna marken. Men så lade de märke till, att en tycktes vara finare utstyrd än de andra och liksom syntes stå över hela hopen. Om en stund gick denna och ringde på en växande blåklocka, och strax försvann hela hopen. Nu gick ljus upp för bondfolket. De hade nämligen hört, att älvor- na brukade dansa i gräset, och att älvadrottningen brukade ringa på blåklockor. Björnkarlen. För länge sedan fanns på Sol- lerön en bonde, som hette Bengts Anders. Han hade sitt fäbodställe, Säxa, vid skogssjön Säxen. En gång, när han vistades i Säxa, höll han på med vedhuggning i sko- gen och hade sin tolvårige son "Järk" eller Erik med sig. Då kom en dag en björn och överföll Järks far. I stället för att bli rädd och rådlös, som de flesta tolvåringar skulle ha blivit, ru- sade pojken till, ryckte till sig kniven / ur sin faders slida och gav sig på björnen, som slagit omkull fadern och sedan stod och ramade på honom. Efter en kort men het strid lyckades pojken verkligen skära stru- pen av björnen, så att den omsider föll, och Järks far kom undan täm- ligen oskadad. Fem år senare, då Järk var sjut- ton år och växt upp till en stor, axel- bred och stark yngling, brukade han redan ströva i skogen för att jaga björn. En dag, då han var ute i sådant syfte, överraskade honom en björn vid ett tillfälle, då han inte hade bössan laddad. Att ladda en flint- låsbössa gick ju inte så kvickt, och Järk insåg, att här var inte tid därtill. I hast måste något göras. Järk kas- tade sig ner på kanten av myren, där han stod, och låtsades vara död. Just i samma stund kom björnen ut ur snåret intill. Då den fick se Järk, trodde den tydligen också, att det var en död. Ty björnen grävde en grop i myren och släpade ner Järk däri samt lade över honom den mossa, den ramat upp, tydligen i avsikt att, som björnar ofta bruka, spara köttet till en annan gång. Därefter gick björnen sin väg. Men Järk visste att begagna sig av nal- / les frånvaro. Järk kravlade sig upp ur gropen, så snart han tordes, tog av sig hatt och jacka och klädde där- med en lagom hög stubbe i närheten. Sedan laddade han sin bössa och göm- de sig på lagom avstånd. Efter någon väntan kom björnen. Den gick först till gropen men fann den tom. Snart fick den syn på den klädda stubben och, troende denna vara en männis- ka, gav sig björnen på den. Då avfy- rade Järk sitt välriktade skott, och nalle fick släppa livet till. Bengts Järk säges hava dödat icke mindre än femton björnar i sin tid samt av folkjet allmänt kallats "Björn- karlen." Sjörået. En bonde och hans gumma rodde en gång på Siljan å den s. k. Stamnäsfjär- den. När de kommit ett stycke utom Stamnäs, började de höra fiolmusik bakom båten. Och när de sågo efter, sågo de ett stycke från sin båt en gammal käring, skjutande framför sig en kälke, på vilken en gammal gubbe satt och spelade på en blå fiol. "Vad är det?" skrek bonden, och genast för- vandlades sjörået till ett par stora gäd- dor, som försvunno i djupet. / Lappflickan och gräddkärnan. Det var en gång en lappflicka, som gick i bondgårdarna och tiggde. I en gård satt just moran och kär- nade smör, då hon genom fönstret såg lappflickan komma gående åt gården till. Gumman skyndade sig då att ställa undan gräddkärnan, så att lappflickan inte skulle se denm när hon kom in, och tigga grädde eller smör av henne. När lappflickan kom in, sade hon emel- lertid ändå: "Låt mig få litet grädde av dig!" Därpå svarade moran: "Jag har ingen grädde nu." Då vände lapp- flickan sina steg mot dörren och gick, i det hon yttrade: "Jag vet, att du har, men du ska inte mer få än jag!" Och just som hon gick, stjälpte kärnan i sitt gömställe, och allt dess innehåll rann ut. Jätteormen. I en fäbod böjade vallflickorna lägg märke till, att en killing eller ett lamm för varje dag kom bort i skogen, utan att någon trots letan- de kunde finna dem. En dag frågade de jägaren Mickels-Daniel, om han en dag ville följa med i vall och gå efter hjorden med laddad bössa för / att möjligen få reda på hvem som nappade kreaturen. Denne var hågad, och så följde han med en dag. När de kommit ett stycke in i skogen fick Mickels-Danel se en jätteorm, stor som en timmerstock, bärande ett lamm i munnen. Daniel lade an och sköt, och kulan gick in genom det ena ögat och ut genom det andra. Ormen väste och rasade förskräckligt. Daniel tordes inte ge sig på den utan sköt ett andra skott och fick då äntligen bukt med ormen. Därpå drogo de över den en hög med ris och brände upp densamma. Geten i "solringen". En gumma gick en gång i skogen för att ta löv. När hon om kvällen gick hem, hörde hon en get bräka i skogen. Hon lockade på geten, men denna kom inte utan bara bräkte. Då gick gum- man åt det håll därifrån bräkandet hördes, och snart fann hon geten. Omkring en granbuske syntes i mar- ken med en käpp e. d. vara ritade tre stora ringar, den ena utanpå den andra, och innanför dessa ringar befann sig geten*. Där hade den ätit av all växtlighet, så att marken var alldeles svart; och så hade geten svultit, så att *inte bunden utan lös. / den var "bara skinn och ben." Den ha- de även en killing hos sig, men denne befann sig utanför ringen och var fet och vacker. Gumman gav geten bröd och försökte locka den ut ur ringen, men geten kunde tydligen inte komma ut. Gumman tog då geten i hornen och drog ut henne. Och just som geten passerade de ritade ringarna lät hon höra ett jämmerläte, och litet blod kom fram ur dess nos. Detta förklarade gumman så: Man brukar ju omkring ormar rita tre ring- ar motsols, vilket kallas solring, och så kan ormen inte komma ut ur den ringen. Och så hade väl trollen gjort med den här geten. Det berättas, att gumman för alltid fick både get och killing Skogsrået. En gång, då tre flickor gingo i skogen för att ploc- ka bär, trodde de sig höra koskällor och vallhjon. Omkring en halv timme senare sågo de en hop jättestora kor och underliga vallhjon. Flickorna gingo för att hälsa på dem, men då gåvo de ett un- derligt ljud ifrån sig och -- alltsammans för- svann. Därav förstod man, att det var skogsrån, som uppenbarat sig. And. Lundén, 47 år, Sollerön, Kopparbergs län, Dalarne. Alla sagorna berättats av gamla här på Sollerön, som är min födelsebygd. / Uppteckningen är gjord 1893 av And. Lundén, Sollerön, Dalarne. Nu avskriven och bättre stiliserad. Sagorna berättades av min mormor Karin Andersdotter, född å Sollerön år 1808 och död här 1900, samt av min farmor Margit Jönsdotter, född här år 1818 och död här 1904. De hade i sin ungdom hört dem berättas av gamla här på ön. And. Lundén Sollerön.