Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Järna i Dalarna berättar Viola Järnfeldt om fäbodkullans arbetsdag om sommaren. Uppteckningen gjordes år 1931.
Fler sägner från Dalarna
Se alla i Dalarna »
Järna, Dalarna
Skålö Hulån den 212 1926
Skålö Hulån den 21/2 1926 Herr Waldemar Liungman. Har mottagit edert brev med uppmaning att uppteckna och insända de folksägnär som jag hört, Och vill nu härmed försöka berätta litet om gammal folktro från Järna socken Dalarna. Skogsrå, eller Rånda som den här kallas, har även här fordomdags spelat en stor roll i folkets fantasi och liv. Och än i dag kan man träffa någon gammal kärngumma eller gubbe som är övertygad om att sådana väsen existerat. De har här som på andra platser visat sig i olika skepnader och på olika sätt av de mäst kända naturväsen som det finns någon sägen om äro Rånda, Bergtrollen Berghunden Forsgubben "Näcken" och hustomtarna. Det som jag här upptecknat är altsammans berättat av Knuts Anna Jonsdotter född i Järna socken Dalarna den 16 Dec 1839 Själv har jag aldrig sett något övernaturligt väsen säger Anna, men jag har många gånger under den tid jag var vallflicka hört Rånda och Berghunden. Sommaren 1862 hörde jag henne ropa mitt namn flera tillfällen och alltid tre gånger i följd och om jag somnat någon gång i skogen kunde hon ropa och väcka mig. Berghunden har jag hört skälla många gånger, ibland alldeles invid fötterna, men aldrig har jag sett något själv, men jag vet andra från den tiden som både sett och hört. / Vid Högbergets fäbodar gick en flicka vall med sina kor, en dag vid middagstiden när korna ställt sig att vila satte hon sig på en kullfallen fura för att äta, medan hon sitter där kommer en vacker och fint klädd kvinna gående bakom henne. Hon vänder sig om för att se vem det är, men hur hon vänder sig befinner kvinnan sig alltid bakom ryggen på henne, hon blir då alldeles förskräkt och förstår att det är Rånda. Hon vet ej vad hon skall göra, men till sist lockar hon till sig skällkon fattar tag i hennes skällremm och säger till kon, nu kossa min skall du ledsaga oss hem, och det är liksom kon forstår henne ty hon ställer sina steg mot fäbodvallen dit de även kommer utan vidare äventyr. I Skålö by Järna finnes en stor sten "flyttblock" som kallas Käringhälla och den har fått sitt namn av följande. En dag för länge sedan kom en kvinna från byn med sina kor förbi där och då får hon se en käring som sitter gränsle över den höga stenen och spinner på en slända, nedanför går det en flock svarta kor och betar, och det påstås allmänt att bergtrollen havt sitt hem där omkring. Jag har själv tappat bort en kalv där säger Anna, jag såg när kalven kom bort bakom en sten och hur jag sökte kunde jag inte finna honom, trots att skogen häromkring är ganska liten. Först dagen efter när jag fått en hund med mig fick jag igen honom. Jag fick höra hunden giva skall vid det ställe där kalven försvann och när jag kom dit står kalven vid samma sten där den försvann. Skyndsamt kastade jag täljkniven över honom och fick honom med mig hem / Vid Snårbergets fäbodar var en flicka ensam med sina kor en höst för länge sedan, en morgon innan det blev riktigt ljust får hon höra vilket liv av skällor, kor och folk det är utanför, när hon ser ut kommer det en stor flock svarta kor och troll genom fäbodvallen och hon hör huru skällorna pinglar där tåget försvinner efter gärdesgården, Dagen efter när hennes anhöriga från byn anländer finner de hänne nästan vettskrämd. En gång berättar Anna var min far och en annan karl härifrån byn sysselsatta med tjärbränning en halv mil från bygden. De hade där en liten koja i vilken de bodde, en kväll när de kommit hemifrån voro de ute och högg bränsle sedan det blivit nästan mörkt, Sedan de kommit in i kojan och fått brasan tänd, kommer det en liten gammal ful man in genom dörren och säger, Ni skall arbeta medan dagen varar och inte sedan soln gått ned. sedan han sagt detta försvinner ut igen. Några kilometer norr om byn Skålö finnes en gammal skvaltkvarn där befolkningen förr i tiden fick sin säd malen. En pingstdag för många år sedan voro några karlar sysselsatta med malning där, och medan kvarnen dundrar och går som bäst blir det tvärt stopp. När de går ned under kvarnen för att se efter orsaken upptäcker de "Forsgubben" som satt sig i vattenhjulet så att det stannat Och så sjöng han följande "En högtidsdag gått in alt är så tyst och stilla". Det påstås att gubbarna fingo brått att begiva sig hem till byn. / I sjön Jensen finnes en lång smal utskjutande landtunga som kallas "Trollkäringbron" Det påstås att trollen en gång tänkt bygga en bro över sjön men komna 500 mtr har det blivit stopp för dem. Dom har då fått höra Kyrkklockorna i Järna kyrka och måste då avstå från sitt påbörjade verk. Sjörånda har även havt sitt tillhåll här. Det berättas att i sjön Huln har hon havt sitt hemvist och där spelat de gamla gubbarna många spratt under deras fiske, Det fanns de som voro så kända med henne att de av hennes sätt att locka och sjunga kunde säga om de skulle få någon fisk eller ej, ty hon kunde locka som den bästa vallflicka Och ibland kunde de se huru hon lyfte deras nät ovan vattenytan ock skakade ur fisken. I en till Huln närbelägen tjärn sågo två gubbar som en mörk höstnat vid en tjärvedsbrasa voro sysselsatta med ljustring en naken kvinna kasta upp sig i eldskenet straxt framför båten. Berättat av Knuts Anna Jonsdotter född den 16/12 1839 i Järna socken Dalarna Uppteknat av Albert Andersson, Järna socken adress. Skålö Hulån.
1926
Läs sägen →
Järna, Dalarna
Skålö Hulån den 16 Jan 1925
Skålö Hulån den 16 Jan 1925 Herr Waldemar Liungman. I anledning av ett upprop i Dalarnes Folkblad om att upptekna och insända gamla folksagor har undertek försökt att berätta en mycket gammal folksaga från grannsocknen Äppelbo, sagan som jag hörts berättas av många gamla har alltid varit så lika, så jag tror att som jag uppteknat den har den berättats genom tider som flytt, även har jag hört att den berättas lika här som i den socken där händelsen timat. Högaktningsfullt Albert Andersson Skålö Hulån / Folksaga från Äppelbo socken i Dalarne. I en fäbodvall i Äppelbo socken Wästerdalarne var en flicka för länge sedan en sommar ensam med sina kor och sin vallhund. En kväll som hon sitter i fäbodstugan och syr på en skjorta, vilken hennes fästman skulle ha, ty hon skulle snart gifta sig och det var brudgumskjortan hon sydde på, kommer en ung, ståtlig man in, hälsar, slår sig ned innanför dörren. Han sitter tyst en stund och betraktar flickan och det hon syr på, "vem skall ha den där vackra skjortan?" frågar han sedan, "du skall väl ha den", svarar då flickan som tror att han skojar med henne. På detta svarar han inget utan reser sig och går ut. Nu blev flickan plötsligt rädd att detta inte var alldeles riktigt när han så där utan vidare gick sin väg, och så var han alldeles främmande. Hon blir riktigt ängslig för att ensam tillbringa natten, ensam var hon i hela berget och långt var det ned till bygden. Då erinrar hon sig plötsligt hunden, honom skall hon sända hem, ty då skall det nog komma någon dit i kväll. Skyndsamt lossar hon sina strumpband knyter dem kring hundens hals vilket betyder att hon är i fara, säger till honom att springa hem, och snart är det kloka djuret på väg till byn. Sedan hon släppt ut hunden känner hon sig litet lugnare, ty nu vet hon att till natten skall det komma någon hemifrån. Hon skall just till att återtaga sitt handarbete då hon får höra stoj och tramp utanför, med ens ryckes dörren upp och in i stugan kommer en massa bergtroll och i spetsen för dessa den man som nyss var där. Av denna syn blir flickan alldeles skräckslagen, hon förmår ingenting / inte ens att försöka taga sig ut, hon förbliver sittande alldeles maktlos vid åsynen av dessa hemska väsen. Under tiden börjar trollen rusta för bröllop i fäbodstugan. Flickan kläder de i den vackraste bröllopskrud och sätter en strålande guldkrona på hennes huvud. Under tiden har hunden hunnit till hemmet där de genast förstår att flickan svävar i fara. Hennes fästman begiver sig genast iväg, beväpnad med en yxa, tager han sin häst och rider det fortaste han kan. Han hinner dit samtidigt som trollen fått flickan färdigklädd. På avstånd hör han vilket stoj och liv det är inne i stugan, han undrar vad detta betyder och till säkerhet mot alt ont kastar han yxan över stugan, innan han skall gå in. Nu blev trollens makt av detta bruten, och under vilda skrik rusa de ut ur stugan och i vild flykt bort mot skogen under det de ropa åt den tillämnade brudgummen vilken var densamma som först var in till flickan. Olle tag bruden, Olle tag bruden, skreko de. Deras flykt blev emellertid så brådstörtad att de ej fingo varken brud eller guldkrona med sig. Utan denna fick flickan behålla och sägnen förtäljer att det är den guldkrona som ännu i dag finns i Äppelbo kyrka, och fäbodvallen och trakten där detta hände kallas efter detta för Brudskogen. Berättad av Fru Karin Johansson född i Järna socken Kopparbergs län 1876 och har sagan berättats av hennes mor den tid hon levde. Uppteknad av Albert Andersson född den 10/3 1899 i Järna socken Kopparbergs län.
1925
Läs sägen →