Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Pappa hade ont av mara. Han kunde skrika och jämra sig om natten. Om vi ropade honom i namn, så blev han kvitt mara. När han blev liggande på rygg, så lade hon sig på honom. Hon var tung som en sten. Han sade, att hon var luden. Det var som ett ludet skinn som kom på bröstet. Han tog in marebo, fär att hon skulle sätta sig i dem. Bror min hade också det av mara, så att han höll sig illa om nätterna. Mor satte psalmboks- blad i dörren och fönster för att inte mara skul- le komma in och klämma henne.
Hat, kärlek åstadkommer mara.
En man i Söderby blev varje natt plågad av maran, som lade sig på honom för att täppa andan på honom. Han erfor, att det var hans grannhustru, med vilken han tvistat. Därför lade han sig varje natt på ett nytt ställe, men hon visste alltid att finna honom. Slutligen gick han i rian och lade sig på riugnen, varest han beslöt att vakande invänta sin fiende. Klockan tolv hörde han någonting smyga sig in i rian och söka efter honom, där han legat föregående natt. Därpå ropade det tre gånger Anders! och oaktat han icke svarade, kom dock hans plågoande på honom och plågade honom mer än förut. På en grannkvinnas inrådan lade han på sitt bröst en styv hårborste och trodde sig kunna sova lugnt. Men maran vände borsten och tryckte den så, att hans bröst andra morgonen var alldeles blodigt. Slutligen lindade han sig in i ett täcke, på vilket hans mor dött, och nu fann han ro.
Hat, kärlek åstadkommer mara.
En gumma berättade, att en kväll, då hon var ensam hemma, kommo två karlar och ville köpa hö, men hon sålde inte hö åt dem. De blevo vreda och gingo sin väg, men då de gingo ut, sade den ena: »Det här skall du få sota för». På kvällen, då hon somnat, såg hon, huru samma man kom in genom dörren och på henne i sängen. Hon försökte springa ur sängen, men slapp inte, ty han höll henne så fast. Sedan försökte hon ropa på hjälp, men halsen var som tillstoppad; hon kunde inte först få fram ett enda ord och inte röra ett enda finger. Sist fick hon ändå skrika, varpå den andra kvinnan, som var i huset, vaknade och väckte henne.
Sägner om maran
Det var en gång en bonde som ibland om nätterna aldeles vådligt anfäktades av maran. Han fick råd av en annan person att försöka hålla fast den tills solen gick upp, nästa gång maran kom. Det gjorde bonden. Det låg som en tung sten över bröstet på honom och om denna grep han tag med båda händerna och sen kom inte maran loss. På morgonen låg han och kramma om en led gammal käring, ända från Lappland. Hon visste varifrån hon var kommen och fick nu lufsa och gå hem denna långa väg. Det var en dräng som reds av maran. Han tala om detta för sin matmor och hon rådde honom att nästa gång maran kom skulle han säga Mari, hon trodde nämligen att det var en granntös som var mara. Nästa gång maran hängde sig på drängen, sade han halvhôgt Mari: då låg den misstänkta flickan på knä, på bröstet på honom. Hon blev löst av marhamnen därigenom att drängen sade hennes namn. Det var på ett ställe som de hade skomakare att göra skor. / Det var en som var mästare och två gesäller. De hade bråttom och sutto uppe vid skotavlan långt efter sedan de andra hade lagt sig. De arbeta i köket och där hade pigan sin sovplats. Hon gick och lade sig, som det övriga husets folk. När hon väl hade somnat reste hon sig upp i bädden, ruska på sig och sade: ”Ysch va dä ä ruskit å gå i kålle sjön!” Då börja gesällerna på att fnissa och skratta. Flickan vaknade vid detta, kröp åter ned i sin bädd och drog täcket över huvudet. Skomakaren sade till sina gesäller att de få gå upp på loftet och lägga sig, vilket de gjorde, men själv blev han sittande kvar och arbeta. När pigan väl hade somnat reste hon åter på sig i sängen. ”Ysch va dä ä kållt i kålle sjön!” sade hon. Skomakaren teg och avvakta vad som sedan skulle hända. Då steg pigan upp, tog av sig linnet, rulla hop det och lade under täcket. Sedan gick hon naken fram till spisen, hoppa upp i denna och för- vann sedan genom skorstenen. Då hon väl försvunnit gick skomakaren fram till hennes bädd och tog linnet och gömde det i ett stövelskaft vilket han lade under skotavlan (arbetsbordet) se- dan satte han sig för att avvakta flickans återkomst. Det dröjde ända tills fram mot morgonen innan hon återkom, åkande ned / genom skorsten. Hon gick fram till sängen och skulle draga på sig linnet, men då kunde hon ej hitta detta. Hon rev upp alla sängkläderna, t.o.m. bolstern och leta, men kunde icke hitta det ändå. Skomakarn såg att hon börja ”hôttla” och frysa och gick till henne med linnet och sade: ”Här ä sarken.” Då vakna flickan, skynda sig ned under täcket och börja gråta. Då sade skomakaren: ”Du har inte gjort nonting som du behöver skämmas för, men nu har ja gjort så mö så du behöver aldrig mer gå i kålle sjön.” Från den stunden upphörde flickan att gå mara om nätterna. Det var en gång en pojk som mycket svårt anfäktades av maran. Föräldrarna rådde honom att gå till en klok gubbe och få något medel att hindra den. Pojken gick och den ”kloke” följde med honom hem. Här undersökte han väggar, golv och tak för att se om det möjligen fanns något hål som maran kunde komma in genom. På ena väggen fann han ett spikhål. Gubben förklarade nu att maran kom in genom detta och för att hindra henne att komma ut igen skulle han sätta i en träpinne så hålet blev täppt. Detta skulle han likväl icke göra förrän han var säker på att maran kommit in i rummet. Han borde därför hålla sig / uppe till midnatt, ty vid den tiden var det säkert att maran var kommen. Pojken gjorde så, han var uppe till kl. 12, nästa natt och innan han lade sig gick han och slog i en ”rivepinne” i hålet där spiken suttit. Han hade inte väl hunnit lagt sig förrän maran var över honom och låg på bröstet som en tung sten. Efter ett par timmar släppte den sitt tag och pojken somna, aldeles utmattad. När han vakna på morgonen gick där en ung, vacker flicka, aldeles naken och grät. Hon visste icke var hon var, eller var hon var hemma. Både pojken och föräldrarna tyckte det var synd om henne, gåvo henne kläder samt lova att hon fick stanna hos dem. Pojken och flickan tyckte bra om varandra och efter en tid gifte de sig och övertogo gården. De fingo flera barn och voro mycket lyckliga. Efter många år kom hustrun att en gång tala om sitt barndomshem varav hon tyckte sig ha ett dunkelt minne, men omöjligen kunde minnas var det var och hon undra på vad sätt hon kommit hit. Mannen tala då om att hon kommit dit som mara, samt hur han fått det rådet att täppa igen ett spikhål i väggen. Han drog undan ett skåp och visade trä- pinnen och för att riktigt låta se att det var sant, ryckte han bort den. I samma ögonblick upplöster hustrun i rök / och försvann ut genom hålet. Mannen sökte sedan efter sin hustru över allt utan att finna henne och sörjde djupt över hennes försvinnande. Så hände det sig att han reste till en stor marknad i Upsala, som de kalla för ”distingsmarten” eller ”distingen”. Det var en stor hästmarknad och man reste dit från alla håll i landet för att köpa och sälja hästar och det skulle bonden också köpa. Då hände det sig, när han gick där på marknaden att han fick se sin hustru och skynda glad emot henne. Hon var således från Upsala eller trakten däromkring. Kvinnan följde med sin man hem och de levde sedan lika lyckliga som förut.
[utan titel]
Hans Jonasson, Sundet, Ängebodane, Torrskog, lantbrukare är född den 4 mars 1844 i Asslerud, Håbol. Gick som pojke vall i Håbol, gick i skola för Olsson, Håbols förste folkskollärare, tre veckor om året i två år, gick blott någon dag i veckan under denna tid, kom till Norge vid 11-års ålder o gick där vall i 3 à 4 år, Kom sedan till Torrskog o läste där för Kaplan Svartengren, for sen till Norge som dräng till mellan 20 à 30 år gammal, blev sedan gårdfarihandlande o köpte varor i Norge o smuggla över gränsen, gifte sej 34 år gammal, har ätit barkbröd 1857-58, de flådde av barken på fura o tog det innersta o hängde opp att torka o knusa sen samman o blandade i havre. Havre o potatis levde de mest av. Inte råg. Men potatisen gjorde de brännvin av om hösten. De hade kôrner o torka havren i till malt, först mälta de den o så blanda de ned potatis o satte till jäst o hade i ett môltekar. / Kl. 3-4 på morgon gick de till logen o tröskade med slagor förstås om hösten till det blev dag. Först fick de en sup o en kakebete (= brödbit) o så hade de ofta med en flaska brännvin till lagår'n. De tröskade 10 trävar (1 träve = 30 neker) på ottan två man. Sen gick de in o fick dagel (= frukost) havremjölsgröt o sur mjölk, men dä smaka bättre än va ja' får nu. Så blev det arbete med ved o plöjning på dagen. Den som inte kunde göra sin tröska på ottan var en latsvadd. Hinek Andreasson i Ängebodane tjänade jag dräng hos. Han var så vidskeplig. En gång var vi i skogen o högg. Jag högg mej i foten. Då la han sej ner, tog yxan o lade eggen över såret o muttrade o läste - kanske Fader vår. Då skulle dä inte bli nôt farligt. Han kunde inte läsa. Svensk Veckotidning var den förste tidning här på trakten. / Hinrek satt o läste i tidningen men höll den opp o ner. Så fick han se ett skepp i tidningen. Det stod med masterna ned förstås. Då sa han: "Dä ha välta ett skepp." På sönda morgon feck drängen läsa evangeliet. Sjôl titta han i e psalmbok, men höll den ofta opp o ner.
Tro, sed och sägner från Edsleskog
En torpare å Edsleskogs Prästg. hade altid säd att tröska då andra saknade detta. En dräng lade sig en natt i ladan för att på detta sätt lista ut varifrån torparen fick säden. På natten kommer en jätte bärande med en väldig börda havre, som han kastade ifrån sig på logegolvet med en frust- ning sägande: "Sju mil". Torpet heter Mörkerud och enl. sägen har det fått detta namn därigenom att norrmännen bränt torpet flera gånger. Där förut skulle torpet hetat "Ljuset". På torpet Känäs under Edsleskog Prästg. bodde fordom en torpare som berättat att till varge Jul kom en stor stark käring, ej jätte, utan av släktet "resare" och ville låna brygg- karet- som aldrig nekades henne- käringen gick aldrig in utan hämtade karet på överenskommet ställe och stälde det åter på samma plats, men då var det altid en "slank" drika i karet som var innerligt god (detta som ersättning för lånet). Man lyckades aldrig utforska var käringen bodde men man trodde hon bodde och levde under / någon stor sten eller å berget. (Vad "Resare" betyder visste inte berättaren. F.T.son anmärkn) "Resare" tros vara korsning mellan jätte och menniska. Om en häst hade "rivarn" (kolik) skulle det sjuka djuret ingivas urin från kvinnor som ej haft beröring med manfolk, eller urin från vem som hälst, blandat med krut = "krut å päss"*) Att havren har 2 korn, ett större och ett mindre, sammanväxta beror på att rågen gjort en unge på havren och har därför fått till straff att stå ute över vintern." Den som kunde bestämt se om månen "stod på kant" eller om han hang" kunde förutsäga väderleken. Om en ko var mockstôla (modstulen) så skulle man taga 3 spån av likskista 3 av löttklöverna, och 3 hår av den sjuka kons blygd, lägga detta i en degtull och giva kon. En klok gumma i Karsbydalen kallad "Vässegum- ma" (en "väss" = geting) anlitades fordom då kreaturen voro sjuka. När hon tillfrågades om utgången av sjukdomen svarade hon altid: "det skall bli så galant se." Vi ett tillfälle blev hon anmodad att "stämma" / blodet på en kastrerad tjur som man trodde skulle förblöda. Hon befallde att 2 drängar skulle "dra nöeld" och med denna eld skulle ett halmskärv antändas, sedan halmen brunnit upp skulle det sjuka djuret släpas över den svaga elden. Ordinationen fullgjordes till varje punkt och det sjuka djuret blev friskt. Det hände på 1830- 1840-talet. Nödeld "drogs" på så sätt att en käpp kilades fast i en "stabbe" ett rep lades om käppen ett varv och en man i var ända på repet drog fram och tillbaka tills käppen fattade eld. En bonde i Knuffelbo- dane skulle"låcka" mörtleken från Torpane till sina egna sjöstränder en natt genom att- "skita på en björkrusa" som han sedan hängde efter båten och trodde att mörtleken skulle följa detta låckbete. Samma bonde hade ont i sina ögon, som bote- medel lade han färsk och varm nötdynga över ögonlocken - (bonden var fullkomligt klok) Medel mot rödsjuka hos kor. Det sjuka djuret skall "kasta sitt vatten på en het sten, eller kan sjukdomen "stenas" genom att kasta en duktig "slank" med småsten under djuret aldeles med det samma hon kastar sitt vatten. Botemedlet hjälper säkert! / ### Erik i Rådane botade en skämd" häst: (efter beskrivning av ett ögonvittne hade hästen lindrig korsför- lamning) Hästen släpades ut i en bäck, därefter tar Erik en avbruten lie som var fästad på en stör och tar vatten med denna lie i bäcken och giver hästen 3 gånger. Ögonvittnet, nu över 80 år, sade att hästen blev frisk med det samma. En vallflicka hade fått en sticka i foten. Man sökte bot av Jeremias i Halne *). En liten pilt fick tillåtelse att se på behandlingen. Han berättar: "Jeremias lade en taljad klut om foten på flickan och lade hänne på en soffa. Sedan satte han en strumpa på huvudet på sig själv och satte sig i spiseln, rörde i askan, mum- lade några obegripliga ord och därmed "flög" träflisan ur foten." Om något djur hade ont av "mara" skulle en lie sättas i taket över djuret med äggen uppåt eller skulle man om natten skjuta bösskott runt ladugården. Om någon ko hade för vana slita sig lös i fähuset var det alltid något trolltyg som var orsaken. Som medel skulle borras hål i tröskeln å en silverring skulle inläggas- har varit provat som ett säkert botemedel. */ Far till den förut nämnde Erik i Rådane kunde trolla och hade svartkonstbok. / Om någon ville sätta sjukdom på sin grannes kor behövde han bara taga någon del av ett slakt- en fot eller dyligt å lägga under fähuset. När en ko blivit betäckt skulle inte för- summas att "dôtta" hänne i ändan med ungssopan. Om någon berömde en annans ko så skulle detta ha den invärkan att djuret blev sjukt (skämt) med sjukdomsfallet kunde hindras om ägaren svarade: "Köss hänne i f-a". Ju vräkigare svaret var ju bättre. "En fölunge låg i sola och sträkte iftån sig huvud och ben. Han var sjuk"- Erik i Rådande eftersändes. Han stod på avstånd från fölungen å titta pån ett ögonblick. Sedan gick han in i förstugan föll på knä tar av sig"korstens- hatten"- bar alltid sådan- läste i desamma några obegripliga ord, slog den sedan i golvet och svor styggt och förklarade fölet friskt. När man sedan gick ut för att titta var fölungen fullt frisk och diade modern. (Antagligen vilade sig fölet efter en kall natt anm. upptecknaren) / Vid ett tillfälle blev Erik i Rådane till- frågad angående en ko som var sjuk. Han titta på djuret och yttrade att det fins onda ögon. Därför slipade han en rostad lie tog tillvara slipvattnet brände sedan ett horn och med detta gick han ensam in i ladugården- han förbjöd alltid vittnen- och på vad sätt han använde medicinen blev således en hemlighet. Bräcketorp i Mars 1927 Fritjof Thorstenson.
Sägner om maran
Det var på ett ställe de hade en häst som blev riden av maran. Bonden fick ett råd av en annan person, att han skulle hänga upp en lie över stalldörren, inne i stallet. Han gjorde detta och när han kom till stallet nästa morgon, låg hans hustru död där. Hon hade skurit sig i halsen, av lien, så illa att hon dog. Enligt en annan likadan historia, skulle det varit bondens dräng som varit mara och skurit ihjäl sig av lien. Det var en gång en dräng som hade ont av maran om nätterna. Hans husbonde sade till honom att han skulle slå armarna i kors över bröstet när han kände att maran kom, så blev den ”bunden” och kunde ej komma därifrån förrän, solen gick upp, och hon fick ”löfte” att gå. Drängen gjorde som han blivit lärd att göra och på morgonen låg han och ”kramma” om en stor, tjock käring, som var hemma långt upp i Lappland. Hon fick sedan traska och gå hem. Det var en karl som varit borta på besök och gick hem / sent på natten. Han gick förbi en s.k. ”marbjörk” som var full av ”marvasa” och han fick höra hur det ”rôssla å levde” upp i björken. Då stanna han och titta upp i björken, men i detsamma flög det något på honom som en tung börda och det var med ”nö å neppe” att han orka hem. Det var maran som ”rumsterat” i björken tills hon nu fick någon att rida på. Sen hade han ont av maran jämt om nätterna. Sedan maran börjat rida en person, eller en häst, uppehöll hon sig här. Jag har hört talas om ett par personer, bröder förrästen, som dela sovplats och den ene av dem var riden av maran nästan var natt, men den andre hade aldrig ont av den. Men en natt var den marridne borta, då flög maran på den andre som förut var lämnad i fred, och från den natten blev det denne som blev ”riden”, under det att den förste blev lämnad i fred. Maran troddes komma in genom skortenen, därför borde spället noga stängas om kvällarna och skyddsmedlen hängdes vanligen i spisen. En gång var det en tös som ”reds av maran”. Någon lärde henne att vara ute en stund på natten, tills hon var säker att maran anlänt och innan hon gick in och lade sig skulle hon lägga på spjällnekan över skorsten så skulle hon sedan få se vem maran var, den kom nämligen / icke ut, utan måste stanna tills morgonen. Flickan var ute till midnatt och innan hon gick in lade hon noga på luckan över skorsten. Hon kände på sig att det var någon i rummet, men hade intet annat att göra än gå och lägga sig. Så fort hon somnat var maran över henne och hon orka inte röra sig. Efter ett par timmar ”släppte den etter” och när flickan förmådde röra händerna och ”ta ikring sek”, då kände hon att det låg någon bredvid henne. Förskräkt rusa hon opp och ”tände lyse” och då låg där en ung vacker pojk i sängen och sov. ”Märförtrollningen” hade blivit bruten och trött som han var hade han somnat, som hemma i sin egen säng. På morgonen undra han var han var, men det var ingen som ville tala om att han kommit som ”mara”. Han fick stanna i gården och tösen och han gifte sig med varandra.
Djur
Lärkan bådade god sommar om hon kom när marken var vit, före kyndelsmässodagen borde hon höras för att båda gott år. Om bönderna gjort dumma affärer sedan hon kom året förut, så fick di veta det. Såg man henne högt första gången kom molnen under sommaren att segla högt och flög hon lågt första gången man såg henne blev det mycket låga moln flög hon upp från marken blev det mycket morgon dimma I mars skulle man lägga ut talj, kom det mycket talgoxar fram ur skogen blev det än en hård vinter knäpp, drog skator taljen så kunde man vänta ljuvar. När tranan blev synlig på mossarna över / Oscar Larsson Lerdala Djur 2 Timmersdala, var det tid att sluta arbetet vid dags- ljus och ta mösketimmen i sängen. Kom hon se- nare än vårfrudagen blev det sent vårbruk. Fanns det fladdermöss på gården skulle de utrotas, för kom någon dålig kvinna åt en sådan kunde hon göra mjölkharar av blodet, de drog sen från den gården därifrån blodet var taget. Sädesärlan var mäst välkommen i början av april när bonden vårplöjde var det god tur om ärlan gick i plogfåran där bak och plocka- de mask, det blev då ingen röta i rotfrukterna Den fläck där man först ser ärlan skall man taga till linland. Göken borde höras första gången om kors- mässodagen och från väster då var det bäst, gökrop från norr bådade mycket död bland betesdjuren i skogen och hördes han från söder var det många människor i socknen det året som skulle dö. / Nils Sjöholm 1937. Oscar Larsson x 1877 Lerdala Djur 3 Om en kvinna som var havande härmade göken blev barnet stammande och den stamningen gick ej att häva förrän barnet blev så stort att det kunde härma själv, men ungens härmning skulle komma av sig själv han fick inte läras. Horsagöken öppnade grindarna till härstarnas beteshagar. När starflocken kan gömma sig i tornhäcken då är det full sommar När bonden hör att spillkråka skriker om bärgningsplatsen då blir det snart regn och skriker hon på vintern blir det snart tö. Hittade man en gullhöna skall man sätta den på handen och säga "Gullhöna Gullhöna flyg flyg, så får vi i morgon vackert väder" Den som river ett skatbo får skabb på händerna och otur kommer till gården. Om bonden själv river ett skatbo så kommer han un- der året att mista en ko. / Oscar Larsson Lerdala Djur 4 Orren var den sedlige väktaren han talade om för bonden när tjänstfolket friade eller när djuren var i skogen och skavde bark; då sa han: Dina drängar och dina pigor de ligga knä emot knä, dina getter och dina får de skava barken av dina trä". Skjutna rovfoglar skulle man spika upp över stalldörren, Ladugårdsdörren eller på en stång vid hönsgården det skyddade mot förgörelse och gav tur.
stall och ladugård.
De hade så många sorter, som de använde för att inte kreaturen skulle bli skämda så- som drakblod, galläpple, dyvelstreck. Sådana där saker lade man in i degtullar och gav kuren i. Så brukade man klippa ett kors un- der buken på dem eller måla ett litet kors med tjära. Över dörren till stall och ladugård bru- kade de sätta gamla rostiga liar, knivar o.d. För att inte mara skulle komma åt dem bru- kade man sätta en marbuske över dörren. Det var sådana där täta utväxter som kan finnas på träden. Man företog sig allt möjligt som kunde tänkas för att djuren inte ksulle bli skämda. Litet mjölk hade man vanligen den tiden och mindre blev det om man fick / korna fördärvade av trollkäringar. Det var inte så utan än att det fanns sådana i detta grannskapet å Gu' vet om det är riktigt säkert ännu. Betesgången. I forna dagar släppte man ut kreaturen mycket tidigare än vadm an nu gör. Någon bestämd dag hade man inte. Det fick ske efter som man hade foder till. Men så snart det började grönska aldrig så litet på mar- ken så var man tillreds att löse ut dem. Det var att valle korna i skogarna den ti- den. Man hade inte de stora järdena att släp- pa dem på. Nol ve Ed hade vi en liten ladugård uppsatt, ty där hade vi våra be- tesmarker. Och det var ganska långt dit. Vi släppte kreaturen dit så snart det började grönska på marken och så fingo de gå där hela sommaren. Vi gick dit morgon och kväll och mjölkade. Och under högsta som- / maren gick vi även dit och mjölkade middag. Det var strävsamt. Men det fick gå. Värst var det, att man inte fick sky regn eller oväder. Hurudant vädret än var, så fick man ta sin mjölkbytta och gå. Var och en bonde skötte sina kor. Vi kände så väl igen bjällan på våra kreatur, så om det var aldrig så många koskockar intill eller hos varandra så kunde vi skil- ja på de olika bjällorna. Och vi kände även igen grannarnas koskällor. Det var all- tid en ko i skocken, som bar skälla om alsen. Flera Bönder i Boda hade säterstugor upp i en stor skog, som kallas östmarka. Där ha de de ock ett stort gemensamt fårhus uppsatt, där fåren fick söka skydd om nätterna. Och det var en människa som såg till dem så att de kom in om kvällarna. På "Säverskohöjden" fanns en stor slåtteräng / där kreaturen gick på bite. Den var inhägnad liksom andra marker i skogarna där man hade sina kreatur. Här hade man framför allt hästarna. Hästarna hade e pinkebjälle om halsen, så att man skulle ha lättare att sö- ka upp dem. Det var vackert att höra när vallkullorna lockade ihop sina djur om kvällarna. Och jag hörde berättas av gammalt folk, att man hade horn att blåsa i. Då blåste man i hornet och ömsom lockade. Köp och försäljning. Det fanns ett grannfolk här som hade många sorters ordningar. Om de köpte en ko, så skul- le hon äta ur kokgrytan den första gången innan hon fick komma in i ladugården. Och så ledde de henne tre varv omkring husen. Om påskkvällen läste de 'Fader vår' framför ladugårdsdörren.
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Personupplysningar, brev
Värmskog den 31 mars 1942. Herr D:r C.M. Bergstrand, Göteborg. Tack för brev i går! Jg. står gärna till tjänst med önska- de upplysningar, – i all synnerhet som vi stå i en gammal tacksam- hetsskuld till Västsvenska Folkmin- nesföreningen. År 1920 utdelade fören. bl. a. två stipendier för bevistande av en folkminneskurs vid Göteborgs Högskola. De gåvo ett helt annat – men därför inte mindre värdefullt – resultat, än som åsyftats. Eftersom det rör privata förhållan- den, är det nog inte värt jg. blandar in dä' här utan övergår att besvara brevet. Ang. de förra gången omnämnda fyra gubbarna tänkte jg. mig också, att de kunde avlidit efter 1938. Den här disponibla mantalslängden är från 1941. / Den möjligheten bortfaller dock, ty min make, som bl.a. är klockare i Värm- skogs församling, skulle säkert kom- mit ihåg, om han varit med och bevisat dem den sista tjänsten. (Vi inflyttade hit från Göteborgs och Bohus län år 1925.) För de i senaste brevet uppgivna personerna äro en del uppgifter rätt och en del fel. Sålunda är: Lovisa Uggla, Ekebol född i Värmskog år 1863 (död 1937) Maria Nilsson, Björnebol, ,, ,, 1863 (död 1937) Fredrik Andreasson, Näs ,, ,, 1855 (,, 1941) Alma Nyvall, Björnebol ,, ,, 1885 Fritiof Aronsson, Gansbyn ,, ,, 1857 (död 1940) Fredrik Nilsson, Björnebol ,, ,, 1858 (,, 1941) Klara Lovisa Präss, Prästbol ,, ,, 1855 Carl Johan Präss, född i Dalby socken 1856 (död 1938) Alfred Lindqvist, Gansbyn, född i Stavnäs ,, 1861 (,, 1942) Johan Danielsson, Ekebol född i Värmskog 1868 (,, (1937) Olivia Jansson, Ekebol, född i Stavnäs 1862. Dessa uppgifter äro hämtade ur Mantalslängden och församlingsboken. – Petter Andersson och Sven Andersson, Degerbyn samt Anna Kristina Jansson, Resbol kan inte återfinnas i någondera. Eva Johansson, Strand kan möjl. vara Eva Jonasson Ahlén, Rolfsbol född 1843 (död 1934). Med utmärkt högaktning Anna Löfstrand. / Värmskog den 26/3 - 42. Herr D:r C.M. Bergstrand, Gbg. Till svar å brev i går vill jg. meddela, att änkan Olivia Jansson, bosatt i Ekebol, Värmskog född i Stavnäs socken d. 3/11 1862 samt frkn. Anna och Kristina Danielsson, Ekebol, Värmskog födda resp. 12/4 1872 och 14/4 1876 i Värmskog berättat, vad som återgavs i mitt insända bidrag till pristävlingen Bondens år. De i sin tur ha i regel hört det av sina föräld- rar. / Angående de uppgivna personerna: Alfred Gustavsson, född -64, Axel Eriksson -57, Olof Jansson, -61 och J. Larsson född 1864 finns inga med de namnen i Värmskog, vilket jg. också just nu kontrollerat gno. mantalslängden – förvarad här. Har möjl. förväxling skett med värmlandssock- narna Järnskog el. Mangskog? Vilket händer ibland. Med utmärkt högaktning Anna Löfstrand.
Predikosjuka ("Prediko-Greta" år 1877)
(Enligt uppmaning av Eder i ortens tidningar angående Pre- diko Greta, så får jag härmed meddela Eder så gott jag kan minnas:) Det var förr eller senare i oktober månad 1877, som jag hör- de Preiko Greta vid Toarps kyrka. Jag är född den 11 mars 1864 och gick och läste 1878. Jag fär född och uppväxt på Lövaskog Bosg. i Äspered socken och har levat där hela mitt liv till den dag i dag är. Så en dag i september 1877 kom ett rykte, att till den eller den söndagen i oktober får vi gå till Toarp och höra Prediko Greta predika där (det var inte omöjligt att det var 4:de böndagen) Arrendatorn på Toarp Stom hette Brink på den tiden, och Greta var väl inhyrd där. Vi gick till den vanliga Gudstjänsten i Toarp kl. 10. Och pastor L. Laurell han bodde på Made i Rånge- dala, han höll högmässogudstjänsten. Och sen efter gudstjäns- tens slut så samla folket upp sig i stora klungor upp ikring kyr- / kan på kyrkogården och ned till stallarna, så mitt för de gam- la stallarna där stod en vagn med vagnkorg och sett säte, så när tiden var inne, så kom det ett par fruntimmer ut ifrån Brin- kes och styrde färden upp till den tomma vagnen, och där klevo de båda damerna upp och satte sig tillrätta i säten, och när de hade suttit där en stund, så börja Greta att tala, till att börja med sakta och mera tystlåtet, men sen höjde hon stämman allt mer, och när hon hade talat en stund, så hördes hon väldigt bra. Och Greta hon predikade alldeles gudomligt väl, och hon bad folket så innerligt gärna, att de skulle taga sig tillvara för synd och elände och söka sin styrka hos Frälsaren. Ja, det var en gudomlig predikan hon höll. Hon var en riktigt enastående person att kunna framställa Guds ord för människor- na, det är livets rena sanning. Hon kunde utlägga det så be- gripligt, så både gamla och unga, stora och små förstodo vad hon sade. Hon talade förlåtelsens ord till alla och bad till Gud för oss alla, att han skall höra våra kanske ofullkomli- ga böner. Ja, give att det vore någon som hade hennes ord i minne. / Jag stod tre eller fyra meter ifrån vagnen, där hon satt nedåt stallväggen till, så jag hörde vart enda ord hon sade, och hon talte nästan som Laurell, han talte mera milt och vän- ligt än våran gamle kyrkoherde Lars Johan Mell´en, han tala mera skarpt och tillrättavisande, men det var en väldigt bra präst han också. Men jag skall säga, att Prediko Greta stod dem ingalunda efter. Hon framställde allt Gudsord så rent och tydligt, så enligt mitt begrepp finns ingen som kan göra make till det. Jag var ju bara ett 12 års barn, men jag minns allt något hur innerligt hon bad till Gud för alla människor. Och när vi åto kvällsvard den dagen blev det talat om vid bordet, att det var omöjligt för en olärd människa att kunna framstäl- la Gudsord så rent och tydligt som hon gjorde. Då sade far min N. J. Sönnerfeldt, att det var genom Faderen, Sonen och Den He- lige andes inverkan på henne som hon talade och kunde fram- lägga allt så tydligt.
Mara red häst (skydd lie)
"Dammkullen" han hjälpte mej en gång. Vi hade en grå häst. Det var så konstigt med den, att nästan varje morron var han allde- les svett. Men så sa Dammkullen, att vi skulle sätta en lie över stalldörren. Jag vet inte om jag trodde på, att det skulle kunna hjälpa. Men jag fick tag i en gammal lie och satte opp den. Och det konstiga va, att efter den dan var hästen aldrig svettig mer. Förklara det!