Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
Troll
Det bodde troll i Debjär. Bönderna på Högen skulle spin- na åt trollen, för det kunde de inte själva. De betalade bra, men de sa ifrån, att folket fick inte väta på trån med spott, för kom det kristet spott på tråden, så blev den fördärvad. Bortbyting hade de en på ett ställe. Två karlar skulle göra ett stort lyft, men de orkade inte. Bortbytingen såg på, och han sa: "Det var la inget." Han tog det ensamt och lyfte det. "Jag har sett Köle skog uppvuxen och nerhuggen tre gånger", sa han. "Då ska du inte vara här längre. Nu ska vi ta huvet av dej, " sa de till ho- nom. Men då kom trollkäringen och hämtade sin unge och läm- nade igen den hon hade tagit där på stället, och har var så stor och duktig.
Troll
En knalle mötte vid Skulale' en tjuv som var på väg från Våmb. Han skulle flytta men hade glömt stänga dörren till Valtarn varför han bad knallen när han gick förbi att stänga dörren men först skulle han få gå in och ta så mycket trollguld han ville. När skomakaren hade nått fram slogs dörren igen precis som han skulle stiga in. Trollen hadde räknat fel, så de fick ingen vakt till sina rikedomar, när de var borta. Trollen kunde aldrig gå över kyrkogårdsmu- ren eller, som far sa, balken, för klockorna motade. När åskan gick, sa dom att trollen var förbannade och slog vilt, men om de hunne innanför muren till kyrkogården, var de räddade.
Troll
Mellan Hagestad och landsvägen låg till början av 1900 talet en sten, stor som ett hus, den blev söndersprängd till post- stolpar. I min barndom skulle ingen vågat röra den för den kallades "Trollsten" och om nätterna gick de inte förbi om de kunde slippa. Det var en torpare på Hagestad som umgiks med dem, talade de gamla om. Den torparen hade tur till allting och blev så småningom rik ägare av Ödegården. Dessa troll hade kreatur, dessa voro mindre än folkets och alltid röda och inga horn hade de. Torparn förmedlade väl fodret till trollen och som tack för det fick han Ödegården. Det skulle varit Hagestad Vällingklocka som motade dem bort, de hade sitt egentliga tillhåll uppe i Berg vid Kampavall.
Jättar och troll
Det var dans — rockstuga — på Högen. Pojkarna gick dit och dansade med flickorna på kvällen. En av pojkarna var i syne, och han fick se ett troll komma in och kasta vatten i ett stort kar med mjöd, som alla drack ur. Och efter hand som de drack, så blev de så glada och uppspelta. Och trollet satt på en kubb och skrattade åt dem. Så fick den som såg trollet tag i en yxa och sa åt en av de andra pojkarna: "Ta denna och måtta ett redigt hugg på kubben!" Det gjorde pojken, och strax sprang trollet upp och skrek så vådligt. Då kom de andra trollen och frågade: "Var det den blinde eller den som såg?" Då sa den, som hade setat på kubben: "Det var den blinde, som högg."
Kolpuken
Det var ett troll de kallade "kolpuken" eller "koltrollet". Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det. Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.
Troll
En gång talte min gubbe om, att hon och några pojkar till var ute i Ödsmåla och vaktade får om sommaren. Då hörde de, hur det smattrade med 'greslor' inne i berget. Och de kände lukten av nybakt bröd. Det var bergatrollen, som bakte. Jag var med min mamma på ett ställe ute i Halland, och där låg ett stort, räligt barn i vaggan – huvet var så stort. Så sa mamma till mora – hon var ute: "barnet här inne gråter." Då sa mora: "Ja, det är inget barn. Det var ett, som blev slängt i vaggan, och mitt blev taget. Det är tjugo år nu, och det blir inte större." Det var trollen, som hade tagit hennes barn och lagt en trollunge där istället. – De hade för sej trollen skulle inte kunna byta, sen de hade gått i kyrkan.
Fångad person vägrar att smaka på trollens mat.
En sägen berättar, att en man, hemma ifrån Sundom, hade varit på friarefärd till Malax och tidigt på morgonen kommit därifrån. Han kände sig trött, och då han hade god tid på sig, så lade han sig ned för att vila en stund vid vägen mellan Malax och Söderfjärden. Då han emellertid blev borta hela dagen, gingo sundombor ut för att söka honom. De skallade genom hela skogen utan att likväl finna honom. På tredje dagen vaknade han. Då tyckte han sig ej ha sovit längre än ett par timmar, fastän han varit borta i tre dagar. Det troddes allmänt, att han varit tagen av trollen i Häggnäsberget. Men trollen måste släppa honom lös, då de icke kunde förmå honom att äta något av den läckra mat, som de hade att bjuda på.
Häxorna mötas.
Samlingsstället för trollen från trakten var en väderkvarn i Bromarv. Detta visste en av drängarna i närheten, varför han beslöt gömma sig i kvarntuten en långfredagsnatt för att få se, huru det gick till vid en dylik ceremoni. Bäst han låg där och väntade, kom den ena käringen efter den andra ridande grensle över en ugnskvast, grep eller dylikt samt hämtade som skatt åt sin herre råttor, möss, paddor, grodor m. m. Då drängen hörde »fnys» och »fnissel» där nere, sträckte han sig så långt över tutkanten, att han föll ner mitt i käringskocken med tut och alltsamman. Trollen i väg med sitt pick och pack, och utan skatt fick den onde bli av sina underhavande den påsken.
Ont öga och ond tunga
Det var ett par gubbar ute på Arnön som "trôlla ihjäl" var- andra. Den ene gubben kunde inte tåla den andre och när det bar så till att de kom "i syna" på varandra, så gjorde de varandra ont med att trolla. De hade hållit på så länge, men till sist tog det skruv, så att de blev liggande och inte kunde rätta till sig mer. De skulle inte ha något annat att trolla med än med ögo- nen. Om "Fôssgôbben" råkade att titta på ett djur, så var det slut med det djuret. Han hade "one öge." Folk som han tyckte bäst om, tittade han inte åt och så var det om det var någon han inte ville "skämme" djuren för. Han höll ihop ögonen, när han gick förbi. När det blev slut på de gubbarna så blev det allt liksom slut på "trôllinga" i den trakten också. Men de var farliga för både folk och fä. - Det fanns allt somliga gamla käringar där bort i också, som folk trodde kunna trolla. / De fick skulden för både att de hade med "finskott" att göra och att de tog mjölk och hälsa från andras kor. Vad käringarna hade för sig har jag mindre reda på. De sade, att de kunde mjölka med lillfingret, bara de hade skurit sig i det och skrivit den ondes namn med blodet. De skulle få så mycken mjölk de ville ha. Det var särskilt en gumma i Arnötrakten som hade rykte att kunna trolla. Om någon skulle dö, så såg hon likfärder långt i förväg. En kväll var hon i ladu- gården och då fick hon se att det kom ett svart följe som hade en karl liggande på en slip. På morgonen kom de samma väg med en person, som fällt ihjäl sig i sko- gen. Många gånger talade hon om sådant i förväg som skulle komma att hända.
Sägner om troll
1) Troll skulle finnas i ett berg vid Lagmansholm, sa' min farbror. Han skulle gå och titta till hästarna tidigt en morgon. Då fick han se trollena vada över åna, för de skulle flytta från det ena berget till det andra. Och de hade så många kreatur med sej, och de var spätteta. 2) I Bälinge red en ryttare intill Bäleberget och ville ha dricka. Då kom en trollkäring ut med en kalk med dricka i. Han tog den men kastade drickan över axeln. Sen satte han i väg, och trollkäringen kom efter. Han red åt kyr- kan. Då var det ett annat troll, som var förargat på det första, som ropade: "Gå å vägen, den hårde Ri' åkern den bårle"! – det var genare. Och just som han red in ge- nom porten i kyrkemur'n, slog trollet till hästen så han sprack i tu. Men den kalken har di i Bälinge kyrka än i dag." 3) Troll kunde gå på åkern och ta av säd åt folk. Men folket skulle sät- ta ut till dem på åkern en säasäck. Se, trollen hade ingen makt att gå in i deras hus. Men det fick inte vara nå'n knut på säcken, för knutar kan trollena inte lösa upp. Det var en bonde som hade satt ut en säck åt dom, / men han hade slagit så hårda knutar. Om morron stod säcken kvar, och säden var inte avtagen. Då löste han upp knutarna, och nästa natt tog trollena av säden, och på morron var säasäcken borta. Men det var en som hade varit ute och lytt på dom och hört ett av dem säja: "Vecka å skär, vecka å skär! Ta upp efter dej själv!" För då skar di med skära. Och di fäktade och tog å säd.
Häxor och trollkarlar
Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för berättaren obekanta. Finnarna hade trolldom med sig. Det fanns ingen fin- ne som inte kunde trolla. Från min barndom kom- mer jag ihåg gamla, som satt och talade om finnar och lappar. De talade inte något gott om dem. De skulle kunna så mycket häxeri. Kom det någon kring- vandrande, som de trodde vara finne, så var de rädda. En gång kom en finngumma. När mor fick se henne, så bad hon oss barn att springa och gömma oss. Det behövde hon inte be oss två gånger. Det var nog finnar de flesta, som kunde trolla. De ville inte lära ut konsten. Om de lärde någon annan att trolla, så miste de makten att trol- la. / Slog man till den trollkunnige så att han blödde så hade han ingen kraft att kunna trolla. Slog man ut en tand på honom, så fick han aldrig mer den makten tillbaka. Sådana där finnkulor som kom i luften var inte hälsosamma. Det var häxor med i dem. När de kom, så snurrade de runt och rev allt löst med sig. Hur de tog turen till mjölken och smöret, vet jag inte. Det var en gumma här på andra sidan älven (Hisingesidan) som skulle ta mjölken med strum- pebanden. Det hörde jag talas om. På den tiden hade fruntimren strumpebanden knutna om be- nen. När hon skulle mjölka, så knöt hon av sig strumpebandet och hängde det i spisen. Så mjöl- kade hon med båda händer. Gummor som kärnade smör i bäckar har jag inte hört talas om. Det var en gubbe som skulle smörja kärran om påskaftonen. Han hade tagit fel smörja och / fått fatt på gummans påsksmörja. När han hade smörjt hjulen, så reste kärran upp i vädret och försvann åt Hisingen till. Han fick aldrig se kärran mer. ”Här skall jag upp och här skall jag ut,” sade påskkäringen, när hon skulle fara upp genom skorstenen till Blåkulla. Om påskkäringars besök i en kvarn om påsknatten har jag ingenting hört.
Troll och jättar
De va ett troll, som bodde i Rögavel, å så va de ett troll i ett berg ve Söderköping, de minns ja inte va de hette. Å så skulle de bli bröllop, brua va från Rögavel, å brugummen va från de där berget ve Söderköping. Då tyckte folket, att de kunne vara bra te få slut på trolla i Rögavel. Å då to klockarn i Strå å gick dit mä dopevattnet. Han hadde vatt på ett barnedop. Å han ställde sej bakom dörra där i Rögavel. Å då när di gick förbi mä en ölekättel, så to han å slo i dopevattnet. Å sen när trolla hadde drucket, så vart di så dana, så di rök, ihop å slo ihjäl varandra allihop. Utom ett, å de va e gammal käring, som hadde gömt sej i bakeungen. Men då skulle klockarn si ätter, om allihop va ihjälslagna, å då hitte han kärnga. »Va i alla tider, ligger I där», sa han. »Jaa, de gör ja», sa ho, »å ja har bott här i Rögavel, mens sju ekeskoga har vuxet opp å rottnet ner», sa ho, »men allri har ja vatt mä om ett sånt liv». — » Ja, har I levt så länge», sa klockarn, »så kan I allt va teress å dö», sa han, å så to han å sköt ihjäl'na.