Transkriberad uppteckning

Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för berättaren obekanta. Finnarna hade trolldom med sig. Det fanns ingen fin- ne som inte kunde trolla. Från min barndom kom- mer jag ihåg gamla, som satt och talade om finnar och lappar. De talade inte något gott om dem. De skulle kunna så mycket häxeri. Kom det någon kring- vandrande, som de trodde vara finne, så var de rädda. En gång kom en finngumma. När mor fick se henne, så bad hon oss barn att springa och gömma oss. Det behövde hon inte be oss två gånger. Det var nog finnar de flesta, som kunde trolla. De ville inte lära ut konsten. Om de lärde någon annan att trolla, så miste de makten att trol- la. / Slog man till den trollkunnige så att han blödde så hade han ingen kraft att kunna trolla. Slog man ut en tand på honom, så fick han aldrig mer den makten tillbaka. Sådana där finnkulor som kom i luften var inte hälsosamma. Det var häxor med i dem. När de kom, så snurrade de runt och rev allt löst med sig. Hur de tog turen till mjölken och smöret, vet jag inte. Det var en gumma här på andra sidan älven (Hisingesidan) som skulle ta mjölken med strum- pebanden. Det hörde jag talas om. På den tiden hade fruntimren strumpebanden knutna om be- nen. När hon skulle mjölka, så knöt hon av sig strumpebandet och hängde det i spisen. Så mjöl- kade hon med båda händer. Gummor som kärnade smör i bäckar har jag inte hört talas om. Det var en gubbe som skulle smörja kärran om påskaftonen. Han hade tagit fel smörja och / fått fatt på gummans påsksmörja. När han hade smörjt hjulen, så reste kärran upp i vädret och försvann åt Hisingen till. Han fick aldrig se kärran mer. ”Här skall jag upp och här skall jag ut,” sade påskkäringen, när hon skulle fara upp genom skorstenen till Blåkulla. Om påskkäringars besök i en kvarn om påsknatten har jag ingenting hört.