Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Vid Krontorp i Visnum restes majstång var midsommar. En stor stång kläddes med löv ända opp, så var det en tvärarm opptill, o på denna hängde kransar.
"När sedan fästmannen kom på besök blev han bjuden äta av lillosten"
I en uppteckning från Ore i Dalarna berättar Ragnar Engberg om fäbodpigornas tillvaro i fäbodarna. Uppteckningen gjordes år 1935.
Läkekonst.
Det var tre gummor, som hade blodiglar och hjälpte folk med dem. Det var Anna Beata i Björkemosse, Mari i Björkemosse och Beata på Grindlabacken. Iglarna tog de i små sjöar, det fanns så fullt med iglar i Björkemossen, i Vråmosse, i Långaredsmossen och i Kronholms mosse. Men Kronholmskan hade en slo gäss, och de plockade upp var- enda igel i den mossen. Så var det en gubbe från Vallda - Grönlind hette han. Han tog upp iglar i Vallda och gick här i socknen och bjöd ut dem. Mamma hade iglar på sej två gånger om året för värk. De blev satta på ryggen. Det var tio iglar samtidigt. Jag har haft iglar på mej för tandvärk och för huvud- värk. En gång hade jag tre iglar bak ena örat för tand- / värk, men tänderna värkte lika mycket. Då sa mamma, att jag skulle sätta en igel inne i mun, och det gjorde jag. Det hjälpte, och sen var tandvärken borta bra länge. Hur man fångar iglar. Det var till att röra i mösajärpa, så kom de upp, och när man gick barbent i vattnet, kom de och ville suga sej fast, då kunde en ta dem i en sko- pa och tappa dem på en flaska. Sedan skulle man byta vatten på flaskan var annan dag, och det skulle man ta i en bäck eller mosse. Det var från midsommar, iglarna skulle tas. De är som metemaskar, svarta uppå, menroseta (gulrosiga) på undersidan. - Hästiglar var vi barn rädda för; de skulle kry- pa innanför skinnet på en. Hade en huvudvärk, skulle man sätta iglar bak öronen, var det tandvärk, skulle de sättas strax under örsnibben. Hade man fått ett slag, som det inte gått hål på, var det bra att sätta en igel på det. Orm i sej. Ja, det var ena i Kållereds socken, som fick det. Hon hade lagt sej att sova ute, och ormen hade krupit / in genom hennes mun. De försökte få ut ormen. De såg något av ormen i halsen på henne, men hon dog med or- men sej. Ormhuggen, ja det var när vi var tolv, tretton år. Vi var två töser, som skulle följa en tredje hem. Den ena ropade. "Här ä en orm å han stack mej." Vi var nära hennes hem, och mo- ra kom ut och fick in henna, la henne på bordet och skar ut en bete stor som en femöring just där ormen stuc- kit. Det läkte på fyra veckor, sen var tösen bra. Förr gick här gesäller. Det var en person i Fjärås, som låg ute och somnade. En gesäll kom och fick se en orm krypa i honom. Han skynte sej in på stället och sa att de skul- le koka vatten. Sen fick han, som hade ormen i sej, andas in immen - stå och gapa över der varma vattnet - och då kom ormen upp. Älvablåst har jag haft. Jag var ute och körde vall söera en morron, när jag fck det. Då var det en sorts mossa, som liknade nästan öre (öron). Det plockade jag och rökte mej med och blev bra efter några dagar. Jag var full med små vita kulor. / Mamma kokte mossa och tvättade mej med det vattnet. Det slog intill och botade med en gång. Römaska skulle man skriva en femudd på, så gick det bort. Det var gamla river (vidskepliga föreställningar). Vi fick römaska i vårnaren, fullmed blener, och det blev så räligt. Fallandesjuka - Glöa-Bern hade det. Han söp och somna- de av (=dog). Han skulle inte ha smakat starkt. Somliga kallde det slaget. Då skulle en, som slagit karl i- hjäl, skära sej i ett finger och ge honom in. Efter fyr- tio år skulle de inte få det. Hos Britta Lina (Kungsbackagumman) var jag en gång när jag tjänte hos undantagsfolket och var tretton år. Magnussonskan bröt ett ben och skickade mej dit. Jag fick en smörja av henne av linfrö, kokt i ko- pink; den luktade fasligt illa. Den skulle värmas, in- nan den ströks på. För benbrott var hon mästare. Hon hade tjänat hos en gammal farbror, som hade varit något för benbrott, och / hon hade lärt av honom. Här var en tös, som skulle gå och handla, och det var så illa glatt, och hon ram- lade och krossa´ benet. De körde henne till Britta Lina. Hon plockade till att benflisorna och spjälkade der och smörjde, och det läkte och blev riktig bra. Vårtor och födelsemärken har de strukit på de dödda. Födel- semärken försökte de och ta bort med detsamma. Man skulle bränna något till skör och lägga i vattnet och tvätta på med det. - Det blir i moderlivet, om hon hante- rar något och rör sej i ansiktet, det har mycket blivit vid slakt. Gulsot - jag såg små töser, som hade det. De blev riktigt gula. De skulle ta gul mossa på nolsidan på en sten och koka och dricka. Om det var möjligt, försökte de få tag i en gulsparv och koka eller steka och ge dem. Älvablåst fick en i vinden. Jag fick små kulor på benen, händerna och armarna. Vi plockade älvamös och tände i det och jag stod så att röken kom på de ställen, där jag hade älvablåsten. Man fick den i vårnare. Något kok- / te mamma och tvättade på med och la askan efter det brända möset i vattnet (Jf. sid. 3 och 4 !) Skabb eller klåda smittade, om man tog någon i hand, som hade´ t.
Säljakt
Säljakten har liksom utterjakten blott bedrivits av vissa personer som binäring vid sidan av sitt vanliga arbete. Den som idkade säljakt var i de flesta fall även utterjägare. Sälgarn. Min sagesman hade själv aldrig använt sälgarn. Han hade dock sett ett dylikt på en mindre ö nära Florö utanför Fjällbacka och då tagit reda på huru det användes. Nätet var av lingarn, grovt som vårt nuvarande bomullsgarn n:o 12 och stormaskigt. Sidan på en maska var ung. 12 cm. Flötena voro spolformiga och av trä. Längden ung. 15 cm. största bredd 5 cm. Trädet var bränt, detta för att inte flötena skulle glänsa i vattnet och skrämma sällen. Sänkena voro av tegel. Upptecknaren visade sagesmannen Renkes bok om bohuslänsk fiske, och sagesmannen påstod att dessa sänken voro av samma form som fig. 6 i denna bok. Längden på dessa tegelsänken voro 6-8 cm. Näten sattes på så sätt, att man uppsökte en holme där sälen brukade gå upp / för att sola sig, och på denna holme fastsattes ena ändan av nätet an- tingen med en lina kring en sten eller med en järnklo i en spricka i berget. Nätet sattes gärna rätt ut från någon udde. Vid andra ändan av nätet var en sten fastbunden som höll nätet utspännt, men som inte var tyngre än att den släpade med, då sälen snodde in sig i nätet. Någon väle vid denna ända av nätet hade man inte. Blev det för djupt för att sätta nätet rätt ut från land, nätet skulle nämligen i det närmaste räcka från vattenytan och ned till botten, så kunde man låta de sista famnarna stå i det närmaste parallellt med stranden. I dessa sälgarn brukade man sällan få fullvuxna sälar, det var endast ungarna som ej sågo faran. Sälnäten an- vändes därför endast under veckorna närmast efter midsommar, då sälen nyss hade "kalvat". På Knippla gjorde ett par av dem, som varit nere i Kapstaden och fiskat försök med nät av en typ som de sett där nere. Dessa försök lyckades dock inte. Tid för säljakt. Efter storm ligger sälen säkrast på land, vid västlig vind ligger den i sjön. Förr jagades sälen mest på våren, det var då så gott om den, att man blott sköt de största i flocken. Sälen gick med sillen. Under brunsten äro sälarna magra, och de jagas därför inte gärna under denna tid. / Min sagesman jagade sälen med gevär. Han sköt den från "bakhåll", d.v.s. han fick gå mot sälen i motvind. För att döda en skadeskjuten säl hade han en klubba, "sälkläpp". Förr hade man dylika klubbor, gjorda av en käpp med en fastspikad kloss som huvud. Kroken i skaftändan användes till att släpa sälen ned till båten. Sjönk sälen hade min sages- man en sten i vilken ett korkflöte var fastbundet med ett långt snöre. Stenen kastades över bord där sälen sjunkit och flötet angav platsen. För att få upp sälen använde han en dragg. Denna bestod av ett fyrkantigt bly ung. 15 cm. långt och 2 à 3 cm. brett i vars ena ända var fastsatt fyra krokar ung. 5 cm. långa, i den andra ändan var en smäcker lina fastbunden. Förr kunde det hända att man kom hem med tre stora sälar efter en jaktfärd. Min pappas "mosters" far kunde komma hemroende med tre sälar släpande efter båten, en fastbunden vid vardera låringen och en i aktern. Linan var i dylika fall bunden kring bakbenen på sälen. Torkning av sälskinn, trankokning, användning och priser på tran. Sälskinnen spikades opp för torkning på en husvägg, som vetter åt söder. På sommaren när det är riktigt varmt kan ett skinn torka på en vecka. / Sälskinnen spännes upp för torkning. Källö-Knippla. / Den trankokning upptecknaren var med om, tillgick på en holme ett gott stycke från närmaste boningshus, detta för den besvärande lukten. Sälarna i detta fall två, voro redan flådda, och fettet bortskuret, varför uppteck- naren endast deltog i kokningen och skinnens uppspännande. Kokningen skedde i en gammal järngryta, som eldades med drivved. Endast för själva uppgöran- det av fyren användes några torra vedträn, medtagna hemifrån. Man fick noga passa på att inte grytan torrkokade, och undan för undan fick man hälla ifrån det urkokta tranet. Det som blev över efter kokningen kallades för "parer", vilket inte kunde användas till någon nytta utan kastades i sjön. En säl kan lämna i bästa fall 45 liter tran. Förr ansågs det bra betalt om man kunde få 3 daler för en kanna tran, 1 kr. för en kanna är det billigaste jag själv varit med om. Tranet användes i gamla tider till att stryka ytterväggarna på husen och med tran smörjdes de gamla "oljekläder" av läder som fiskarna förr använde. Skinnet användes till sälskinnströjor, vilka även smordes med tran. Dessutom hade man tran till lampor av järn, veken var av tyg.
Skogsnuvan
Väster eller kanske mera sydväst om stationen Alnaryd i Tving s:n, ligger en bergig och backig trakt, usla vägar, smala och backiga mellan höga bergåsar, en mängd småsjöar som kallas gölar ligga i dälderna mellan löv- och barrskogar. Dessa gölar ha sitt utlopp i någon liten bäck eller å som förmedlingslänk med en annan liknande göl o.s.v. till större strömmar som rinna ut i havet, då de först passerat igenom Herregården Johanneshus väldiga områden. Här äro milsvida skogar, med skog som är sällsynt i Sydsverige. 36 meter höga tallar och granar, ekar som 5 man knappast kunna omfamna. Från Alnaryd station och Alnaryds herregård och sydväst ut ligger ett milsvidt område som heter Gröngölsmåla. Många större och mindre gårdar finnas på detta område men alla ha ett gemensamt namn, Gröngölsmåla därför att alla ställen fordom tillhört, eller utgjort en enda stor gård med nämnda namn. Att folket i denna, eller liknande trakter, äro vidskepliga, förvånar jag mig inte över. Dessa midt på dagen mörka skogar, dess ensliga stigar, som än leda upp på höga bergsknallar, än hundratals meter längre ned till någon liten göl i vars vatten, ofta genomskinligt som källvatten, lodrät bergvägg ofta ses stiga ned, och vars fasta botten midt i gölen, ännu inte påträffats. Här i denna trakt, har jag nu vid midsommar gått en vecka och studerat naturen och folket, och efter denna inledning skola vi tala om "skogsnuvan", som befolkningen här synas vara nästan personligen bekant med. Dock så som man är personligen bekant med en ovän. Skräddaren–och för rästen liteavvarjemakaren August Abrahamsson i Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge men vid sitt giftermål i unga dagar inflyttad i Tving s:n och till det lilla torpställe, som han ännu med god hälsa och nästan ungdomlig vigör bebor och sköter. Han berättar: Här finns så mycket otyg i skogarna och i sjöar och berg här, så det är rent förfärligt om en ska tro allt va di berätta. Jag är inte av den sortens folk som får se eller höra varken spöke eller troll, men nånting så vanligt som skogsnuvan, det är här väl inte någon utan de sett, en eller flera gånger. Hon rogar sig med att ställa till om det spektakel för folk, så att de fara vilse på sina egna ägor, der de gått hundratals gånger och känna till nästan varje sten och tuva på de små skogsvägarna. Jag hade t.ex. varit och besökt en dotter jag har, som är gift och bor på ett ställe som heter Tolseboda, det är på johanneshus ägor (Johannishus, BEs anmärkning) Jag skulle gå hem om kvällen, det var på vintern, det var stjärnklart och gnistrande kallt och mycken snö, men vägen var pload plöjd, så godt man kunnat med en liten snöplog. Nu är det så, att ett litet stycke väg härifrån mitt hem, ligger en liten göl eller insjö mellan bergen, vi kalla den gölen hallsjön, kanske den har fått detta namn på grund av alla de berg, bärghällar och hallar som ligga rundt omkring sjön. Ifrån den sjön går ett litet strömdrag under vägen och vidare in i mörka skogen. Då jag på min vandring mot hemmet kom just invid denna lilla strömfåra, tyckte jag mig i sena kvällens tysthet höra något. Jag stannade, såg bortåt strömmen i dess riktning mot skogen. Der invid skogsbrynet stod en käring och tvättade kläder i strömmen. Jag har alldrig varit rädd för något sådant och var det inte heller nu. Jag frågade: Vem är du som midt i vintern och midt i natten och långt från hus och hem, står der och tvättar lasar kläder. Hon slog då upp ett hemskt skratt och försvann i skogen. Jag minnes så väl att hon hade blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet. Nu gick jag, lite underlig till mods, men inte rädd. När jag gått bara en liten bit, till nästa krök av vägen, såg jag ett fruntimmer gå framför mig, ungefär 50 meter, hon såg så naturlig ut att jag tänkte: Det är någon som också varit ute i något ärende. Jag skall se vem det är. Nu gick jag så fort jag kunde men jag var ständigt lika långt ifrån henne. Jag tänkte inte alls på något övernaturligt utan började nu springa, för att hinna upp henne, men avståndet oss emellan var och förblev detsamma. Nu var jag ju i detsamma hemma, just här, och hon var då på den flata hallen deruppe. Jag stannade och skrek ett god natt till henne, och åter hördes detta hemska skratt som ekade långt bort i den kalla och tysta natten. Si en sådan syn, det är ingenting att bli rädd för, det vet man ju att det är skogsnuvan, och det har alldrig sports att hon gjort någon människa något farligt ondt. Hon bara narras och skämtar med folk och sen skrattar hon åt alltihop, men själva skrattet är värst att höra, det är hemskt, man glömmer det alldrig.
Sjukdomar och folkmedecin. Läkekonst.
‘Matlea’ kunde ju en få ibland, å det var inte det bästa, när en bara ville ‘kräks’, när en fick se mat, å känna lukten av den. Men då skulle en ta en sup med malört- eller kumming brännvin innan en gick till bor- det, så fick en maten att stanna i magen. Så kunde en få ‘magormer’ eller ‘magmask’. Det var mest barn, som fick sådant. Det kunde vara mas- kar så långa som daggmaskar. En åt kumming å si- rup för det onda å så köpte en ‘maskfrö’ å mask- kaker på apoteket å åt. ‘Maskfröet’ blandades i sirup å togs in. Den som var blå under ögonen hade mask, å så höll han sig mager. ‘Gulsota’ hade somliga fruntimmer. Det skulle bero på att de gärna ville ha menfolk å in- te fick. Det var något som slog sig i kroppen, / som inte var bra. Då var det bra att ta in urin. En kun- de blanda det i kaffe. ‘Vassota’ – då fick de till lasarettet, så att de fick kure- ra dom, för de hade för mycket vatten å fett i krop- pen. ‘Skôrv’. Sådant hade de mycket förr i världen. Det blev sår i huvudet, så att ‘gôre’ rann ur huvudet. När det blev för farligt, så satte de ‘bekhätte’ på huvudet. De tog beck å hade på en trasa å lade på huvudet. Den ‘hätta’ fick ligga på huvudet bra länge, te dess att håret hade lossnat. Då tog en per- son tag i hättan å tvärryckte till, så att han fick bå- de hättan å håret med. Sen fick såren gro i hop. Jag tror att det var ‘lössa’ som ställde till så, att det blev ‘skôrv’ for de grov sig ned i ‘hôvesvalen’ å bodde där. ‘Hôll i bröste’. När de fick ‘hôll’ så drack de något varmt å bäddade ned sig. ‘Kôrshôll’ fick en, om en stod i korsdrag. ‘Milterhogg’ fick en, när en gick fast. Jag minns, / att jag fick det, när jag var ung å när jag gick fast. Det var ingen annan bot än att klämma hårt på sidan av magen. Sår som kommit genom att skära sig, hugga sig el. dyl. En bru- kade ha en smörja att smörja på såret. En blandade is- ter, salt och urin ihop å rörde ihop å smörjde på så- ret. ‘Frôst knöler’ å ‘frôstsår’ botades med att smörja svingalla på dem. Om en fick ‘vinter’ (köld) i ett öppet sår så blev det ‘vark’. ‘Rossår’ var inte något vidare att göra vid. Men en skulle smörja dem med osaltet smör eller annat fett. När jag var liten fick jag ‘engelske sjuken’, å den fick jag ur kölden, sa mor. Så kan barnet få den om de låter det dricka för mycken mjölk ur flas- ka. När ngn får ‘engelske sjuken’ så blir han så konstig i kroppen. Benen vill inte göra tjänst, å det värsta är att han kan bli’ efter till förståndet. Men mor gick till en käring å fick veta bot för sjukan, å jag blev bra. Hon gick till en / trädgård å plockade 9 slags blommor och tre blommor av varje sort. Först och främst plockade hon blom från körsbärsträd, päronträd och sådana och så blommor på azaleor. Det var inte bestämt att det skulle vara de och de blommorna utan bara att det blev nio slag och tre av var slaget. Dessa blommor skulle hon koka och bada mig i vattnet och blommorna de tre närmaste torsdags kvällarna före midsommar. Först höll hon mig över im- men’ (ångan) å sedan stoppade hon ned mig i vattnet å det var så varmt, så att hon höll på att bränna upp mig. Hon gjorde lika alla tre gångerna. Hur det nu var med det, men jag blev bra. ‘Bläkster’ var ett slags ‘febrer’ som barne fick på kroppen, om de gick ute i blåsande väder. Om de smörjde kroppen eller badade den med sådant vatten som smeden hade stående i smedjan, då gick ‘febrarna’ bort. Om en var för trött å fick darring i kroppen, så skul- le en sträcka ut kroppen så mycket en orka- de eller ‘spänna säj stel.’ / Varter gick an att skära bort. För om en skar i varten så att det kom litet blod, så skulle en ta litet av det blodet på en lapp å så skulle en lägga den lap- pen under en sten. ‘Ryggskott’. Då orkade en inte räta på ryggen utan en fick gå krokig till dess att ‘skotte’ hade gått tillba- ka. Jag vet inte, att de hade annan bot för det än att de slog någon slag över ryggen med en sopkvast. Om en fick ont i en arm, så hette det att en ha fått ‘trôtta’. Det är ‘trôtta’, du har fått ont av, bru- kade far säga, om en höll sig illa för att ha fått ont i en arm eller ett ben. Om ett ben ‘somnar’, så skall en inte gå på det, för det kan ‘kutta’ å. Om en får tandvärk så är det bra att ställa sig på huvudet. Om tanden är inhålig, så spric- ker han sönder, om en har salt i den, men tand- värken ger sig. Om en gick över en plats där en häst hade tumlat sig, så fick en ont över låren. / Men det mesta de använde mot sjukdom var åder- öppning, för strax en blev sjuk, så var allt det näs- tan för jämnan det första en tog till. ‘Onda betet’. I torpane i Bolstad bodde Johansson, å han kakade ett slags plåster som en lade på å som drog ur det ‘onda bettet.’ När en fick det, så väck- te ben flisorna ut ur handen.
Frillesås Hall.
Frillesås Hall. A. Andersson (Obs. Han heter numera Sandklef!) Folkminnesanteckningar i anslutning till av Folkminnesföreningen i Lund uppställt "Frågeformulär III" Folkseder m.m. från vårhalvåret. 2. Om bönorna sades det, att "gamla Korsmässe- da, ska bönera ha tre bla." Man ansåg, att bönorna skulle bättre reda sig, om de såddes i så pass god tid. 4. Efter "Petter Katt" är det farligt att köra på is, "för Petter Katt" lägger varma staina i åner å sjöa". "Om bia leva över Ture å Tyke, så klara de seg sen". 6. Det vill synas, som om man räknat de s.k. "vegera" något olika. Somliga påstå, att vecko- räkningen börjar den 12 april med 12:e veckan och sedan fortsätter med 11:e, 10:e, o. s.v. tills "vegera ä slutt". Andra gamla påstå, att "vegera börja 12 april å ä slutt om messommar." Emellertid sådde man linet Karolinada- gen, kornet i 5:e veckan eller "når aine- busken ryger". 7. Någon "oppsittekväll är inte känd, om man undantager, att det stundom bru- kades att vaka över julnatten. Detta vakande utfördes dock vanligen av en familjemedlem, medan de andra fingo sova. 8. Påskafton firades med eldar, och så är fallet än i dag. Detta torde vara en av de få seder från fordom, som bibehållit sig ända in i vår tid. Ändamålet med påsk- eldarna är dock försvunnet ur folkets minne; man tänder dem av gammal vana, och så synes ha varit fallet så långt någon kan minnas tillbaka / 19. Första maj har firats genom att "drecka märg i baina", vilket vill säga det samma som ett omåttligt ätande och supande. 22. Vid midsommar restes midsommarstång, som skulle prydas med "svidapiger". Fastlag, påsk och pingst m.m. dylikt. 2. Dagarna i Dymmelveckan kallades: "svarta manda, svida tissda, dömmle onsda, skärtorsda, langafreda å påska-afta". Stående maträtter okända. 7. Häxorna stego upp under natten (påskafton) togo en "sobel" och redo på den till Blåkulla. Om någon fick se dem, innan de kunno bege sig av, kunde denne få dem att stanna hemma. Hade resan begynt, kunde ingen hindra dem att fortsätta till bestämmelse- orten. 8. Som skyddsmedel mot häxorna avfyrades påskafton en massa skarpa skott upp mot luften. Detta skyddade för häxorna tills nästa påskafton. 9. Kristi himmelsfärdsdag på morgonen innan solen gått upp, skulle man gå ut och dricka vatten ur bäck eller rännil, som rann mot norr, så blev man frisk, ifall man hade lidit av någon bröståkomma, lik- giltigt vilken. --------------------------------------- Det mesta av ovanstående har jag hört min far (nu 60 år) berätta efter en gammal gumma, som hette Petronella, och som i hans barndom berättade dylikt. Min farfar (född 1825, död 1903) kunde någon gång berätta sådana historier, som härrörde / från Petronella och andra. Men som vare sig min far eller min farfar sjölva trodde på skrocket, så lade de heller inte så noga på minnet, vad de hörde. Undertecknad är emellertid bekant med personer, som än i dag tro på slikt, och när jag får tid att ordentligt "pumpa" dem, skall nog materialet bli rikhaltigare. Jag tänker nu särskilt på en gammal sjöman, som nu är omkr. 70 år, och vilken jag stundom hört berätta historier om sjöormen och annat. Som jag inte är fullt säker på hans historier, då det är rätt längesedan jag hörde dem, vill jag först utfråga honom, innan jag insänder dem. Beträffande "Frågeformulär II" skall jag nog också bli i tillfälle lämna upplysningar, när jag hinner. Kan i detta sammanhang omtala, att den vitt- bekanta, nu avlidna "Kungsbackagumman" just lärt sin konst av en gubbe i Idala, som är beläget ett par km. från mitt hem. I detta sammanhang kan jag inte under- låta att omtala,att en liten halvsyster till mig hade två födelsemärken, ett å halsen och ett intill högra ögat. Läkare söktes och försökte taga bort märkena, vilket lyckades något så när med mär- ket å halsen; det vid ögat satt dock kvar. Så fick en äldre gumma se flickan och sade då: "Ah,dä där ä kistenawla, dä kan inte doktorn ta bort." Nå, min styvmor omtala- de detta för en äldre kvinna, som lever ännu för resten, och fick då i all hemlig- het veta ett medel, som sades verka ofelbart. / Det användes och nu kan man inte upp- täcka minsta spår av märket i fråga. Jag bör kanske tillägga att läkaren icke behand-lat märket vid ögat, emedan det låg så nära ögat, att han sade sig behöva vidtaga någon särskild åtgärd som skydd för ögat under behand- lingen. En gubbe, som dog för ett tiotal år sedan, var ett verkligt orakel beträffande väderlek. För att ta ett ex. förutsade han under våren 1907, då det ännu var synnerligen torr väderlek, att den komman- de sommaren skulle bli ovanligt rik på nederbörd. Jag skall bland gubbens än- nu levande vänner och bekanta försöka få reda på hans "märken". Gubben var mycket vidskeplig och en stor del av hans "märken" torde tillhöra det vidskep- ligas område, medan åter annat torde varit naturiakttagelser. Anm. Där jag vid direkt anförda ord ur ortsdialekten begagnat "rv" avses ett ljud som i det när- maste överensstämmer med engelskt "rv". Sandklef, Frillesås d. 4/3 - 1920 Albert Andersson
Stadens handel med landsbygden M 160
1. Handlarna reste inte ut till landet och köpte upp, vad jag vet. De passade på, när bönderna var i stan på marknan eller på de vanliga fardagarna. 2. Bönderna hade allt sina vissa ställen, där di handlade. G. P. Wiman och T. Nilsson och Co. var de förnämsta ”bondhandlarna” här i Majorna. (Man sa just inte ”bonde” eller ”bondhandlare”, för det var någet skällsaktigt.) Det var nog också så att Lundby- gubbarna handlade hos sin handlare och gubbar från andra socknar hos andra. Här i Majorna fanns flera stora handlare som köpte upp vad bönderna hade med sig, helst i spannmål. De hade stora spannmålsmagasiner bredvid sina speceriaffärer. Många handlare var bankirer samtidigt: de tog böndernas pengar mot högre ränta än vad / bankerna gav. Bönderna skulle alltid ha på köpet. De gick innanför disken och plockade åt sig tvålbitar, tobakstänger och en del, som de ville ha. Sen när de skulle fara hem och var fulla och glada satte handlarna upp alltsammans på notan och bönderna betalade. Varje diversehandlare sålde brännvin på den tiden. Så bjöd di bönderna på en sup eller två och var det riktigt väl fick de gå med in på kontoret och få kaffe och en halva. Hantverkarna hade fullt att göra med sina kunder här i stan, så de reste inte ut till lands- bygden för att ta upp beställningar. Men ville någon bonde köpa av dom, när han var i stan, så gick det ju bra. 4. Att handlarna härifrån stan gått omkring som gårdfarihandlare vet jag inte, men på Larsmässe- marken då brukade stadens handlare klä ut / sig till bönder och stå på torget och sälja. 5. Se mom. 1. 6. Nerifrån Halland längre än ifrån Varberg i söder och från Borås i norr och sedan hela mellan- området kom bönderna till torget på vanliga fardagar. Men de flesta kom från socknarna på Hisingen. Bönderna körde hemifrån på natten och brukade vara i stan redan klockan 3 på morgonen för att få en bra plats på torget. Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs för att först komma med färjan, ”bonnefröjda”, över älven till Kustens brygga. Det kunde vara långa köer med bönder, hästar och kärror, för färjan kunde bara ta en tre, fyra stycken åt gånger. Än värre var det när bönderna skulle hem om kvällen. Då var di fulla och di körde allt vad di kunde. Hisingsbönderna åkte alltid i tvåhjuliga kärror, de hade ett ben i kärran och det andra kämpade utanför och så stog di på hästarna. Det var under- / ligt att det inte hände fler olyckor. När di kom fram på morgon, kunde de gå till närmaste handels- gård och ställa in hästen, handlarna hade alltid iorddninggjorda stallar. Om bonden kom så tidigt att det inte var öppet i handels- gården, då kom det alltid schåare och pojkar som inget hade och ville hålla hästarna. Det blev ofta dispyt dem emellan: ”Den här hästen ska jag hålla, för han känner mig” osv. Bonden som lämnade mjölk åt oss, han brukade alltid komma hem till oss på morgon kl. 3 och få ligga och sova i en soffa i köket, tills torghandeln skulle börja klockan 6. 8. Ute vid Klippan fanns en tullstation förr som nu. Där fick båtarna betala för att få komma igenom. Vid Galgekrokarna i Getebergsäng där var förr en tull. Vid Stigbergsliden var en bom tvärs över Allmänna vägen, där man fick betala en avgift för att komma igenom, men det var inte tull, / utan ett privat bolag hade byggt om Stigbergsliden och de skulle genom avgifterna få in pengarna för ombyggnaden. – Man försökte på många sätt att lura tullen. På den tiden fick tullen erlägga 25 kronor till den som dom visiterade utan att finna något tullpliktigt gods. Klädde man då på sig allt vad man hade och gick genom tullen, kunde man bli misstänkt och så förtjäna 25 kronor, och det var mycket på den tiden. Kusttorget var det förnämsta salutorget i Majorna. Där sålde bönderna mjölk, smör, ägg, kött, potatis och rotfrukter. Det fanns ingen kontroll på varorna och det var inte vidare hygieniskt. Bönderna hade den fula ovanan att blåsa upp kött- bitarna med kritpipa, så att det såg stort och grant ut. Ibland kunde det hända att man sålde dödfödda kalvar. Det vet jag då en gång en käring som gjorde. När gummera kom för att köpa, så skulle de alltid smaka på varorna först. / De drog med sin smutsiga tumme i smörbyttan för att smaka på smöret, och mjölk tog man sig en klunk ur mjölkmåttet. På torget fanns också gummor som sålde hem- kokta karameller. Så’na gummor satt också lite varstans i gathörnen. De hade ett litet bord och en stol som di satt på. Utanför Kusttorget var en bred trottoar, där stog di och sålde trä- skor och lerkärl. Spannmål såldes inte på torget, det hade inte lönat sig; inte heller blommor som nuförtiden. Men granris om vintern och löv till midsommar sålde di, stora lass. Samma dagar som det var torg, onsdag och lördag, såldes fisk från en fiskeflôte, nere vid kajen. På Kusttorget stog det alltid massor av gamla sjömän. Då fick man veta allting, di spådde väder och pratade och skvallrade. Där samlades alltid karlar som sökte arbete, och många förmän / gick dit, när di ville ha arbetare. Det var som en föregångare till våra arbetsförmedlingar. Bönderna hade sina ställen i staden där de lämnade mjölk, ägg, smör och kalvkött. De kom var onsdag och var lördag. Mjölken surnade ofta, men det fick man hålla tillgodo med. Man hade i allmänhet samma ”mjölkfolk” i många år.
"Klimpmjölken användes som middagsmål och till kvällsmål"
I en uppteckning från Värö socken i Halland berättar Judith Johansson om filbånke, klimpmjölk och andra maträtter med mjölk. Uppteckningen gjordes år 1973.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Av gammalt fanns en kyrka i staden och en kyrko- gård. Den gamla kyrkan, sem sedan många år stått som magasin, hade byggts i östkanten av staden, nära sjön. Den har inte använts för sitt ändamål i mitt minne och långt därförut. Det var stadens kyrka till dess att hon såldes till enskild person. -När hon skulle repareras, så var hon i alla fall så bristfällig att det inte skulle kosta mycket mer att bygga en ny. Så förlades den nya kyrkan till högre läge och där den forrfarande står. Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvaran- de gamla. - Det berättas, att Magnus Gabrilel de la Gardi bevistade kyrkan en söndag och åhörde / Gudstjänsten. Medan gudstjänsten varade kom en kurir och berättade om slaget vid Lund och danskarnas flykt. Han blev så glad över detta, att han beslöt att skän- ka kyrkan en altartavla. Denna finns uppsatt i sta- dens nuvarande kyrka. Den gamla kyrkogården kallas "gamla plantaget". Ett par tre gravstenar utvisar ännu idag att det varit grav- plats. Men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Där har ingen människa begravts i min tid. -Men den nya kyrkan anlades ny kyrko- gård. - Från mina första år minns jag, att många gravar voro förfallna. Det var många som inte vår- dade sina anhörigas gravar. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann. Blommor, såsom vin- tergröna, förgät-mig-ej, ###blomma o.d. fanns på somliga gravar. Fattigt folks gravar vårdades inte och blev snart glömda. Ett litet hemmagjort träkors med den dödes initialer och dödsår sattes kanske på kullen. Så länge det korset stod visste man var graven var. - En fick inte röra något av / det som fanns på kyrkogården. Det var helgerån och var en mycket skamlig handling. Så hade folk för sig att de fick med de döda att göra, om de rörde något på kyrkogården. De döda vakade där. En kunde bli förföljd och nupen av dem. Staden hade präst och han hade egen prästgård. Så var det dödgrävare och ####### och ringkar- lar. I min barndom var det två ringare anställda som drog klockorna för hand. De ringde till sön- dagens gudstjänst, vid begravningar och helgmål. Brukade ringa in helgen kl. 6 på söndagen. Sen fanns det klockare och kyrkovärdar. Så länge det gamla åmålsfolket levde var gudstjän- terna mycket besökta. De höll strängt på att en skulle gå i kyrkan, men redan i min ungdom började det bli mindre. Det blev mera nöjen i sta- den och ungdomen fick smak på dem, så kom läsarna hit för ett 60-tal år sedan. Det ena med det andra gjorde att gudstjänstbesöken minska- des. Respekten för prästerna minskades. Det kom / också en tid att vara sådana präster här i staden som genom sin vandel visade mera från än till. Men sa- de prästen S. - "I ska inte leva som jag gör, utan som jag lär." - Om julottan var det särskilt mycket folk. Då följdes både barn, ungdom och äldre åt. Nyårsdagen kom därnäst. Men då var det mest äldre. Den dagen kungjordes de förändringar som skett bland stadens folk under året - antalet födda, döda o.s.v. Det ville man särskilt höra på. Trefaldighetssöndag, domsöndag och böndagarna kun- de också kyrkan vara väl besatt. - Alla de gam- la var noga med att inte försumma nattvarden. Men bruket med detta tog nära på slut i min ungdom. Den dag de gick till nattvarden fick inte användas till annat än Gud och betraktande, och ett stilla liv i hemmet. nattvardsgästerna voro svartklädda. Vid nattvardsbordet brukade de fälla tårar - särskilt kvinnorna. Man hade respekt för kyrkan och Guds ord. - Gudstjänsten började kl. 10 f.m. / På 1870-talet hölls konfirmation vid midsommar. Då var kyrkan prydd med löv och blommor. Alla konfirmanderna var svartklädda den tiden. - Det hette att en gick fram. Självspillingar fick aldrig bäras in genom kyrkporten. De lyftes över den norra kyrkomuren och begrovs där. Bara prästen och de som fraktade den döde till graven voro närvarande vid en sådan begravning. Ingen kyrkklocka fick ljuda. Den döde skulle begravas i stillhet. - Den som hade gjort något förfång, fick sitta i stocken i kyrkan. Prästen kom till sjuka och döende, när han blev kal- lad. Det var mycket vanligt att sjuka och döende ville ha nattvarden. Och då fick inte prästen ha något förhinder. Barndop skedde ofta i kyrkan. Men prästen blev även ofta kallad till hemmen att förrätta barndop. Bland de bättre hade man då dopöl, så att släkt och vänner var bjudna. Då kunde barnet få presenter. - Ännu i in barndom var det strängt i hemmen. När en lade sig på kvällen, så skulle en alltid läsa kvällsbönen. - "Gud som haver barnen kär ......" / Så skulle en läsa före och efter maten (matbön). Om söndagsförmiddagen fick en inte gå annorstädes än till kyrkan. På förmiddagen läste någon av de hemmavarande dagens evangelium. Då satt alla övriga tysta med sam- manknäppta händer och lyssnade. Det skulle vara andakt i huset på söndagsförmiddag. Men på aftonen kunde både kortleken och brännvinsbuteljen komma fram. Då kanske någon av ens vänner tittade inom dörren för ett fördriva tiden. Barnen fick inte börja att driva ute om kvällarna förrän efter det de hade gått och läst för prästen. På den tiden måste de lyda sina föräldrar. För omkr. en 65 år sedan började man med sön- dagsskola i staden. Men det var inte kyrkan utan Mis- sionsförbundet. Prästerna ville inte höra talas om sådant. Man skulle gå till stadens kyrka och där- med jämt. Jag minns, att prosten Gillgren kom in i småskolan till oss en dag och förbjöd att inte en enda av oss skulle få gå till söndagsskola eller till sådana möten. Och alla måste lyda prosten. / De som hade söndagsskola och bönemöten kallades för läsare. Den som blev läsare slog sönder dragspel eller fiol, om han varit spelman. Det gick inte an att spe- la på ett instrument som man spelat dansmusik på. Man skulle spela orgel. och många i staden skaf- fade sig orgel den tiden. Läsarna hade en sal i gar- varegården, där de hade sina möten och sin söndagssko- la- Till en början höll man dessa läsare som ett slags villoandar.
Läkekonst.
Det var ena som hade lagt sej till att sova ute, och då hade hon fått en orm i sej. Hon kände sej aldrig bra; hon kände att den rörde sej i henne. De ställde till och bryggade en kappe malt, det skulle vara ljummet, och hon fick hänga och gapa över det. Det kände ormen, och han kom ut. De lät honom gå ett stycke, och då fick han se en annan orm, och den ville han ta med sej tillbaka in i människan, men de fick slagit ihjäl båda två. Det röda bältet hade Talina i Hästhagen (Frillesås). Det var kring midjan och liknade sillarom. Hon fick medicin från Kungsbacka. Benbrott - de filade av en mässingskam - det gjorde min mor, när ett får hade brutit ett ben, och gav fåret in filspånet. Av horsafibber kokar man smörja med linfrö i - det smörjar de på brutna ben, och det läker. / Benröta - den kloke i Mark ordinerade, att man skulle koka sju kannor nötapess tills det blev bara ett stop igen och smörja på med det. Onda bettet i fingrarna; de skulle riva skräpparötter av skräppeblacker, ett otyg att ha i åkern, och blanda ihop med osal- tat smör och smörja på. Onda bettet är en farlig värk. Hjärnan var nerslagen på mej - jag hade så illa ont i hu- vet. Då flängde de och slet i håret på mej. Bägangen var en svår sjukdom; då skulle man ha bränn- vin med starkpeppar i. Tarmvred är samma sak. Massel och klåe. På ett ställe hade de fått klåe av att de hade huggit ett träd som det var klåe i. De tog ett par ormar och kokte och smörjade på med. Piggar har jag botat med iglar. Jag satte på ett par stycken, det beror på ont blod. Trödet - De skulle lyfta på ett hus där husen var brända. De fick det i armarna, när de arbetade för hårt. Hade de fått axeln ur led, kunde man sätta armen till rätte igen, om de satte ett ullgarnsnyckla (nystan) i armhålan. / Römärke - de skreve en femudd på dem. Jag fick fiskister att smörja mej med. Jag hade ett römärke på hakan. Jag kom till min gud- mor. Hon stod occh kokte petäter. Hon slog till mej tre gånger med sleven och sa: "Du ska bli bra på din haka." Trollskott i armen kom hastigt; de bakade och värmde bort det. Tandvärk - de gick åt en bäck och tog tre enenålar och pella i tänderna och släppade i en nolrinnande bäck. Vätta och Vättapulver okända begrepp. Hicka - då skulle man förtreta den som hickade, så han blev harm. Dä ä hjärtamasken som ruskar sej då. Man skulle säga åt honom att han hade gjort något, som han inte hade gjort. Heshet - vira en strumpa om halsen ! Näsblod - det var att ösa kallt vatten mellan benen på den som blödde eller knyta en tråd om en lillefinger. Blåse på tungan. Den, som hade en "febbla" på tungan, skulle säga: "Jag har en febbla på tungan." Då skulle en annan säga: "Spotta ut den då !" Det skulle sägas så tre gånger. / Bleksot - man skulle koka vita törnrosor och låta den sjuke dricka spadet. Blodgång. En gammal man hade det. Han bryggade stark dricka och vispade ett halvtjog ägg i den och lät honom dricka. Gikt. De lånade ett ben från kyrkogården och band fast på det onda stället - men de fick lov att bära hem det igen. Etterblåsor är en sorts älvabläxter. En som hade lagt sej nära vid en grav fick så många blåsor vid mun och i ansiktet. Då kokte de en sorts blad och smörjade honom med det. Halshogg - man kunde få halshoggna tår - då skulle man vira smutsig ull eller ulltråd om till tån blev god igen. Frostskador - de smörjde på med rävister eller grävlingeister. Han i vattnet okänd. Hudlösa småbarn - de strödde maskmjöl - det tog jag vara på så mycket i en gammal förvissnad björk. Hundbett - man skulle ta några hår av samma hund och sveda dem och lägga på. Håll - ta gäddekäkar och bränna dem och stöta dem fint och ta in. / Mjälthugg - de tog in enekvist och lade intill. Kikhosta - de skulle dricka mjölk ur ett kikehorn, en snäcka de fann på sjöstranden. Vi "fick kertla" - det var att smörja och vira om. Kisteknappar - modern hade suttit på en kista, när hon var med barnet. Koléra var inte här men nolåt - de tog in stark cognac; den hjälpte mot krampen. Kramp - de lagade så de fick ålaskinn och virade om benet de skulle vara färska. Knarren - det var torrt i lederna - smörjade med grävlinge- smörja. Kräfta hörde jag aldrig talas om förr, men leversjuka. Liktornar - skars bort. Ej hört att kyrkklockorna ringde bort dem. Stolsteg - ta ett brandjärn och vrida avigt mitt för ögat tre gån- ger. Det kom av ont blod. Hade inte med stolarna att göra. Nagel - om man klippte naglarna om söndan, fick kreaturren nagel i ögat. Ja, folk kunde och få nagel av det. Magavärda - det blev svåra plågor i magen på barn. Då skulle / man välva om dem tre gånger. En som tog nytt bröd och åt fick tarmvred och dog. Der var "låga- brö". En blånahärva skulle viras om magen då. En hade ont av stenar i pungen; han födde stenar. Jag linda- de om en blånhärva. Nässelblärt - när man plockade näller, kunde man bli nällad. Trösken - de tog av tröskebusken eller kokte kålrötter och gav barnet spadet. Mot mataleda kokte de och av tröskebusken och drack. Stämma blod kunde en i Grönegada. Han hette Elias och hans hustru Anna Brita. Han talte om för far, vad de läste. Han sa, att blodet skulle stå stilla som någon död i helvete. Det skulle ske i den ondes namn. Jag ville inte lära mej det. Örasting - de bakte små kakor i fyren - de kallade dem glo- hopper - och la´ på dem varma på örat. Eller en kvinna mjöl- kade i örat. Och så plockade de alla slags blommor före mid- sommar och torkade och hade i en påse, och den skulle man lägga på örat emot och sova på för örasting. Sår - dem skulle hunden slicka på, för han hade bra lä- / kekött. Alltid skulle små barn röra vid en hund för att de skulle få gott kött te läka. Det fick jag göra. De kunde bli trollslagna, barna. Då bytte de namn på dem för att trollen skulle fara viller. Grand i ögat tog jag ut på många -
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.