Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsommar strödde de löv på golvet, asplöv skulle det vara, det var finare.
Vattenväsen
Det var en visa om "näcken" som en sjöng: "Näc- ken han spelar på böljan blå." Å när en var barn, så brukade de att skrämma en för näc- ken. Att han skulle ta en på ryggen å ta en med på botten. Han var i vattnet. Han kun- de inte sjunga men spela kunde han. Han satt på sjöbotten å spelade. Han hade så fint där. "Fôrsgôbben" skulle en vara rädd för, att han var i bäckarna. Där det var näckrosor var det inte sä- kert för honom. Men jag hörde inte talas om, att han ville ha någon människa. Han gick å stas- sade i kvarnarna. Det fanns små bäckekvarnar, å sådana tyckte han om. Där gjorde han som han ville. / "Sjöråa" var inte farlig. Hon var i sjöarna. Hon gick inte upp på land. När det var fråga om fisken, så ställde hon så att somliga fick tur med den. Di gav henne något å då fick de fisk i stället. Men då skulle de passa på i skymningen.
Skogsväsen
"Skogråa" var farlig hon, om en kom ivägen för henne. Det var inte farligt, om en inte kom i de streka som hon brukade ha. Hon gjorde spetakel av en å fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek å ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i vil- lan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de jag såg så konstig ut, så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig "skogsråa", men det var ju mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på / huvudet, klänning å tröja. Men hon hade rompa å den var hårig som på en ko. - Om en tog av roc- ken å tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre. - Hon kunde förvandla sig till få- gel, å då lurade hon de som sköt, för då fick de skjuta upp allt krut de hade, men de fick inte djur ändå. För henne träffade de inte, å kunde skjuta.
bergväsen.
"Bergtroll" skulle det ha funnits. Di skulle vara svarta. Di bodde i bergen. Så mins jag att de talade om, att det fanns små gubbar som satt å smidde i bergen. Det skulle vara "dvärgar". "Dä pecka i berga, å då smidde di." Om en kun- de få kasta en vanlig kniv över deras smi- de, så fick en det. Det skulle vara så starkt å fint. Di hörde till "lucifärs" släkte, å di skulle inte göra annat än smi till domedag.
jättar.
Det var på ett ställe som "jättekôna" var å stal dricka. Medan hon var i källaren så trilla en unge i varmen. Då skrek de andra jättarna, Hälsa "vörta- Snugga att den lelle trillat i elden." Då fick hon brått därifrån. - Jag kommer inte ihåg någon sär- skild jätte från denna trakten. Men jättar har det funnits som bodde i bergen. Det talade både far min å farfar om. Åskan har slagit ihjäl allt sådant. Å kristendomen har inte det onda tålt.
tomtar.
När en fick se tomten som han var, så hade han inte mer än ett öga. Det satt ovanför näsan. Det påstod allt min gamla mormor så bestämt och hon hade sett en sådan på skjulbacken en kväll. Det var jämt så att solen hade gått ned, å hon kom å skulle bära in ved, å då fick hon se den- ne vid kabben. Men när han fick se henne, så var han som en vink borta. Hon tog ingen ved med sig in, för hon var rädd att hon skulle få ett vedträ i skallen. Det var så, när det var skymt, så skulle en vara rädd både i uthu- sen å på backarna, där en hade något arbete för sig, för om de "osynlige" inte fick fred då, så var det inte säkert än en kunde få slag av dem. Om en hade in kreaturen vid den tiden / å skrek å var uregärlig mot dem, så kun- de det bli så att de vände i ladugårdsdörren, å det inte var makt att få in dem. När far var på stallrännet en kväll å skulle ha ned hö till hästarna, så slocknade lyk- tan för honom. Han gick ned i stallet å tän- de den igen. Men så fort han stack sig upp på rännet så slocknade hon. Han fick bege det. Men på morgonen hade allt hästarna fullt upp med hö att äta. Tomten var över allt på gården. När han inte fick fred om kvällen så ställde han till med arbe- te på natten, så att det dundrade efter. Han var inte farlig å nogade ingen, bara det var tyst om kvällen. På morgonen hade han ingen makt. Det var allt många som sade som så, att det skulle allt vara bra att ha en tomte så att det ble drygt det en hade. För det fick inte fattas något där han höll till. Han kom så fort han hann om nätterna. / Det var på ett ställe de hade en tomte. Ingen viss- te att det fanns någon, men de hade undrat på att det inte tog något stort på det de hade i ladorna. Men då ville husbonden se efter en kväll. Han smög sig till ladan, när det var skymt. Då fick han se att det kom en liten gubbe, som hade ett ax på ryg- gen. Det kastade han ned å pustade. Se'n ställde han sig att titta på det. Men då orkade inte den an- dre tiga utan han mumlade: "dä va inte mycke å puste för." Men det skulle han inte ha sagt, för se'n var det inte någon, som bar till honom.
Spiritus
"Spertus" var "e dragdocke" som den, som var ägare till den, hade nytta av. Jag hörde sägandes att en skul- le gå till en nordrinnande bäck i tre torsdagskvällar å meta. Så skulle en få "spertus" den tredje tors- dagsnatten. - Denne var svart som en skalbagge å inte större än han fick rum i en dosa. Om en tog honom i en mässingdosa, så skulle han inte kunna gå ifrån en. När en spottade i dosan tre gånger, så fick en vad en ville ha. Men hur han drog, vet jag inte, men till huset kom det. Det blev rikedom. - "Ja mener han har spertus i pongen". Så brukade en säga om det var någon som hade gott om pengar.
Tomtar
Jag tjänade som ung i Tryggbo i Kvistbro sn., o där var det en bonde som hade tomtar. Om någon person vittja fiskredskapen för honom, så fick han veta det i skogen av tomtarna. Men så blev ha andligt sin- nad, o då sa' han opp tomtarna. Men efter detta blev han sjuk, o var sjuk i sju år, o de trodde att det berodde på tomtarna. Det var tomtar på ett ställe som bar till gården. En gång fick bonden se dem o tyckte att de hade så lite, men de pusta så ändå. / "Ni har väl inge å 'stangke' för," sa' han. Sju reler (sju rer)", sa' de, (så myc- ket hade de med), dra vi ifrå däj så mycke, så blir du lagom kar." Och det lärde gå så också. På julkvällen sattes det ut ett grötfat åt tomtarna, o det fatet lärde bli tomt också. Det var en bonde som byggde opp ett stall över tomtarnas bostad. Han red en gång o vattna hästen o då mötte han en liten tomte. "Du ska flötta ditt stall," sa' denne, " för de staller på vårt bord!" "Så fort ske kan," sa' bonden, för han hade mist flera hästar. Tomten tog fram en flaska o gav bonden en sup, men han slog ut den ner mellan förskin- net. Det kom en droppe ner på / hästen, o där växte aldrig hår mer sedan.
Lykgubbar
"Löktgubber" fanns dä, men jag vet inte hade de hade något annat för sig än att de lysa.
Spöksägen
Det var en som gick ute tidigt på julmorron o fick se att det lyste i kyrkan o gick in, o då var kyrkan full med folk. De sa' att det var de döda som hade guds- tjänst då. Men han kom inte ut igen utan fick bli där till morron, men jag har inte hört att de gjorde honom något illa.
Spöksägen
De sa' att tomtarna höll guds- tjänst i kyrkan på julnatten före den andra gudstjänsten. Det lysa vid midnatt då i alla kyrkor där det fanns tomtar. Och sedan, på den riktiga julottan, kunde folket känna sand på bänkarna. Om det kom en levande män- niska in då på natten, så kunde den inte leva mer än tre dygn efter, sa' de.
Spöksägen
Det prata de mycket om när jag var en pojke att de döda var i kyrkan på julnatten o höll gudstjänst. Och om kyrkobesökarna sen kände efter på bänkarna så var det sand på dem.
Spökeri
Att döda gick igen var de rädda för, men det var mest några "ledinger" (elaka människor) som gick igen, eller också sådana som hade något ogjort här. När de körde bort med ett lik, skulle de så linfrö efter det, då skulle den döde ej gå igen. Något annat medel vet jag inte. De fick inte ta något på kyrkogården, var det någon som tog blommor där, fick de ingen fred förrän de burit dessa till- baka.