Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Maran
Maran, ja den talade de mycket om. Det var nån sorts troll det med. En del var så pass försik- tiga, så de satte stål över. Det var en häst, som var marriden varenda natt. De tog och satte stål över och sen fick hästen vara ifred. Över stalldörren satte de en häst- sko för maran. Det var en som var marariden en gång. Maran red honom alltid. Han fick tag i en kniv och ristade henne, och då var det grannkvinnan i gården bredvid, och hon hade ärret sen i all sin tid.
Mara
Farmor hade sett mara. Hon kom till henne en natt. Det var en springa under fönstret, som hon kom fram ur. Hon hade långt hår och var som ett frun- timmer. Farmor höll på att bli kvävd. När mara blev borta, så var farmor så matt så hon höll på å inte skulle kunna röra sig. Mara kom in i stallet. Då red hon hästen. Han blev svett och var rädd. En tog en "markost" och hängde i stallet, eller högg en täljkniv i tröskeln, för att inte hon skulle ha makt att ri hästen.
Mara
En skomakare satt och sydde på ett ställe. Det var nära julen, och han satt länge uppe och arbetade, och kallt var det med snö och frost, så det knakade i knutarna. Rätt som det var, satte flickan på stället sig upp och sa: "Hy, det är långt och kallt till Kragared!" Detta hände tre gånger, och då hon hade satt sig upp den tredje gången, så sa skomakaren: "Lägg dig, din förbannade mara!" Sen var hon fri, och hennes mor gav skomakaren en bra belöning.
Mar-baden i Sundre
»Marbaden» är ett högt, långsträckt berg i Sundre, som så fått heta deraf, att vid ett fältslag Gutarne der gömde sin höfdings märr (»mar»), på hvilken Danska spejarne skulle i slaget igenkänna Guta-höfdingen och så på den ökända gångaren döda honom. Men Gutar' instängde hans till stridsbruk först tillämnade rid-sto i »Marbaden» och tillbytte honom ett annat kreatur, hvarigenom deras höfding undgick Danskarnas pilar. J. P. Kellgren, Sundre.
Häxor och trollkarlar
Om en tog en orm i mars och kokte den och sedan drack det vattnet, som ormen kokt i, skulle en bli kloker. Det var en magister, som hade bli- vit ihjälslagen här, och ingen visste, vem som hade gjort det. Då var det en kloker från Mark som, när han gick förbi det stället, där magistern var dö- dad, kunde se de fyra, som slagit ihjäl honom. – De sa, att en del mänskor hade onda ögon. Om de skräpte av barna eller djura, var det farligt. De kunde väl förtrolla dem på något vis. Men sa’ man då, att de skulle kyssa en i änden, gjorde det ingenting.
Maran
Maran kunde förskapa sig. Så hon såg ut som en människa. Hon brukade rida hästarna. De voro svettiga och uttröttade. Om man spikade upp en död skata över stalldörren, så kunde maran inte komma in där. Lika bra var det, att hänga upp en marevase inne i stallet över hästen. Maran red också människor. En kunde får höra en män- niska säga, sedan hon sovit en stund: - Ja blir så svetter. - Dä ä la mara, som rier dek, fick hon så vanligen till svar.
Maran
Här i Timbonäs på ett "ställ" stod hästen alldeles dy blöt på morgnarna. Så gick husbonden till stallet en natt för att se vad det kunde vara som var åt hästen. Han fick se som ett bogträ rätt över ryggen på hästen. Han tog yxan å högg till. Då hade han huggit i lårbenet på en grannkäring. Hennes ben hade gått av. Som skydd för "mara" lades en psalm- bok el ett blad ur psalmboken på en hylla över häs- ten. En liten bjälla hängdes i grimman. Den kallades för "stallväcke".
Maran
Om ett kvinnfolk hade ont i sinnet till ett kvinnfolk el. en karl, så kunde hon skicka "mara" att "ri". Men det var inte alla som kunde skicka maran - för maran hade de själv, som skickade den. Rödhåriga fruntimmer var inte säkra och sådana som hade "my" hår på kroppen. "Maran" skulle vara som ett fruntimmer sade de som hade sett henne. Det skulle vara alldeles tätt över allt i rum- met, om inte maran skulle komma in. I springorna sat- tes nålar, som spik och vassa föremål. Att sätta skor- na i kors vid dörren om kvällen skulle hindra henne att komma in.
Vår- och hösthalvåret.
Om Torre e våter, mången man gråter. Göja lånte några dar av mars, så räckte hon in på den månaden med. Då blev det oväder i mars också. Det skall alltid vara oväder i Göja. Om harrens löckt kråkan vid olsmäss, så var det bra. De bad Gud bevara en för olsmässesken fjorton dar före och fjorton dar efter. Om de är solskensdar i advent, så blir det gredas i fastan. Om stubben bär hatt Andreasa natt, så ska det vara te vaffre natt.
"Marulv" (=mara, som red hästar).
Mara red människor, men marulven red hästarna. Om en häst var svettig på morran, när de kom ut i laggårn, då sa de, att marulven hade ridit honom. Det var en som hade sett en gång, när han titta in i laggårn, att det var som en grep gössel på hästeryggen. Å det skulle vara marulven. Nå, detta att hästarna svettades, det kom sej nog av, att de gav dom böneris förr; det var ris efter böner som de odla. Å utav sånt blev hästarna svetta.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
I en gård plågades kreaturen ständigt av maran. Husbonden beslöt att tillbringa en natt i ladugården och avvakta marans ankomst. Maran infann sig också om natten och hade formen av en järngrep. Husbonden tog ett tillhygge och tillfogade därmed järngrepen ett så våldsamt slag, att ena tinnen brast. Dagen därefter befanns det, att grannens hustru, som gått i mar, hade på okänt sätt fått sitt ena ben skadat.
Maran
På ett ställe satt det skräddare och sydde en natt. De satt i samma rum som hus- bondefolket och tjänarna låg och sov i. Det var en lördagsnatt, och fram vid tolvslaget satte pigan sig upp i soffan och drog av sig linnet. ”Hui”, sa hon, ”det är långt och kallt te Kragared.” Då fick skräddargesällen tag i något och klat- schade till pigan i ändan med. ”Ligg och sov, din förbaskade mara,” sa han. ”Tusen tack,” sa pigan, ”nu slipper jag att vara mara mer.” Det var en gammal ungkarl, som plå- gades av maran. Han gick och talade med en klok gubbe. ”Se efter, om det är något kvisthål i väggen, och låt någon vara i rummet hos dig. / När maran tar i håll med dig, ska han sätta en plugg i hålet.” Drängen satte i en plugg på natten, när maran kom, och på morgonen låg det en fin kvinna alldeles naken bredvid husbonden. Hon visste inte, var hon hade kommit ifrån, men han skaffade henne kläder. Efter en tid gifte han sig med henne och fick tre barn med henne. Så hade han kalas en kväll, och då sa han, att de mycket hade undrat, var han hade fått sin hustru ifrån, och var de nyfikna än, så skulle de få se det. Hustrun bad honom, att han skulle låta bli, men han tog ur pluggen, och visch var hon borta, och han fick henne aldrig mer tillbaka.