Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Maran plågar människor.
När Vinterviks Ej ro (berättarens far) en natt sov i sitt hem, kom en kvinna in till honom genom väggspringan och började klämma honom som en mara. Kvinnan kände han mycket väl. Men, tillade berättaren, lyckades man följande dagen eller några dagar efteråt förarga samma person, som klämt en, kommer hon inte mera. Det är av illvilja som några personer på så sätt plåga andra.
Mara
De talte om det skulle finnas sådana där maror. Det var folk ja men. Om de fick tag i dem och var god till att ropa så någon tän- de ljuset, blev det en riktig människa av de där små - de var så små, så de kunde krypa in genom små springor vid fönstren. Om de var god till att få täppt sådana där små hål, skulle de inte kunna komma ut igen heller. Det var en bonde på ett ställe, han var väl inte gift. När han låg en natt, var det något som kom och tryckte honom så förfärligt. De hade ett hål i fönsterkarmen - ett litet borrat hål. Han var god till att ropa till en annan, som låg i rummet och bad honom sätta en pinne i hålet i fönstret. Och den sprang upp och gjorde det. Och i detsamma blev det en ung tös av den där maran. Hon visste inte var hon var kommen ifrån eller var hon var hemma, så de fick ha henne där. Och hur det var så blev bonden gift med henne. Hon var där länge; om de hade några barn kan jag inte säja. Men så en / gång hade de kommit till att ta ur den där pinnen. Och när morgo- nen kom var hon till vägs. Då hade hon blivit en mara igen, och kröpet ut genom det där hålet - Det berätta de här när jag var liten - det var de gamla som talte om det.
Maran
Maran red hästarna, så de stodo där svettiga fördärvade när man kom till dem på morgonen. och hon flätade manen och rumpen hos hästakräket så att det var nästan omöjligt att reda ut dem. Skydda en häst för maran var dock lätt. Det behövdes bara, att man kunde skaffa sig en flintsten med hål i 1) och hänga upp den i stalltaket rätt över hästen i ett kort rep. Det är säkert att maran skydde för en sån flintsten. Min far hade alltid en hängande i stallen, och det hän- de aldrig, att maran red nån häst för oss. Ett annat sätt användes också. En död skata häng- des på samma vis över hästen. Men flintsten var säkrare. 1) Flintyxa med skafthål. Finns det skafthålsyxor av flinta? C.M.B. / Maran red också människor. och det var nåt rackar- tyg. Jag hörde talas om att maran skulle vara en människa. De sade att "den och den gick mara". En skulle ha fångat en mara. Men jag kan inte reda ut det. Man skulle kunna freda sig mot maran, om man ställde träskorna under sängen, så att de vette på ett visst sätt.
maran.
Små yviga buskar, som inte "hade någon vidare växt har man brukat kalla för "mar- buskar." Knotiga och kvistiga träd ha kal- lats för "marträd." Ex. "margran," "martall," "marbjörk." Sådana träd, som tilldelats dylikt namn, hade av en eller annan orsak hindrats i växten. Veden man fick ur sådana träd kallades "marved" (detsamma som "tjurved" el. "tjur" el. "tane"). Kvistar, som voro täta eller de sågo ut som en stor boll el. dyl. kallades "marbo" el. "markvistar." Sådana brukade de ta att ha i stallet över hästen, att inte "ma- ran skulle ri" honom. - Om en elak kvinna hade man benämningen "mara". / Och om en kvinna som gick med ovårdat hår eller i övrigt var ovårdad, sade man, att hon var som en mara. Om en människa plå- gades av ett eller annat, sade man att "dä låg som e mare över." Om man hade slitsamt sade man att man hade "marit." "Vet inte vad maran kunde vara men hon lade sig på bröstet och ville kvä- va ihjäl en." Om man hade en tänd- sticksbunt bredvid sig och kunde få såpass kraft att man kunde rita eld på en tändsticka, så försvann hon."
Husligt arbete
Vävning: Allt arbete utfördes i hemmet för hand. Så t.ex. vävdes alla tyger hemma på gården. Om vintrarna tävlade gårdarna med varandra, vem som kunde väva mest och få de flesta vävstyckena. Det kunde t.o.m. hända, att man gjorde vävarna kortare, för att på det sätter få så många fler stycken. Hur många var och en hade, det märktes på våren, då väven lades ut på bleke ute på ängarna. Detta skulle alltid ske i mars, ty mars- solen hade en besynnerlig styrka. Inte under någon månad på hela sommaren blekte solen så bra som i mars. Ljusstöpning: Vid stöpningen användes / "stöpbord", i form av en run träskiva. På undersidan av denna var fästade "tallrikar", d.v.s. små träplattor, i vilka 7-10 vekar var fast- satta. Dessa kunde sålunda samtidigt, gång efter annan, nerdoppas i talgen. Korvstoppning: All korvmaten hackades för hand med särskild därtill konstruerade knivar. Hackebordet bestod av en träkubbe, något urholkad mot mitten. Då den väl hackade maten stoppades ner i fjälstret, hölls detta öppet av en hornring.
Vår- och hösthalvåret.
Om Torre e våter, så e de mången man som gråter. Göja lånade elva dar av mars te frysa ihjäl en bock på. Var det ruskigt i Göja, så blev det gott väder i mars. Göja rusta, det tyckte mamena så bra om, då blev det så gott i mars Om kyndelsäss är lärkan så högt som oxen bär oket. Gertruds dräng bär ljus i säng. Det brukade vara kallt i korsmässe vecka. Här har det aldrig varit fråga om att släppa kreaturen en bestämd dag. Men i Hal- land släppte de dem på Beda. Där har de d i stället för t. Då skulle de ut och beta. / Om det regnar bönesöndag, ska det bli regn i tre veckor. De fick hänga upp sina harver i tre veckor, sa de förr. Om Sigmund då skulle göken öppna sin mun. Då började han gala. Men han kom tidigare. Om havren skyler kråkan vid midsommar, så blir den bra. Vid olsmässe började de "gälla" pärerna De hade inte råd att ta hela stånd. Då alelövet var som ett musöra, kunde de börja fiska.
Förvandling
I. Genom förgörning. Min farmor brukade tala om en händelse på ett ställe, att det var en finnkäring, som kom in på ett ställe och bad att få mat. "Sådana som du kan gå tom ätter vägen som ulven," sade husbonden till henne. "Det skall du få lära," sade hon. På kvällen, när hon hade gått, så blev det en varg av husbonden. Han rev och slet och ville ut genom dörren. De lät släp- pa ut honom. Se'n kom han tillbaka en viss dag och var som folk. Men så fort det blev den dag som käringen hade "förtrôlla" honom, så blev han varg och blev vild och sprang till skogen. Di kalla, att han var i "hamn". II. Förtrollning genom födelsen. Jag har inte hört annat än att den som rädda en tåssa levande från en orm, skulle kunna / lindra i svår förlossning. Då skulle en ta den käpp, som en använt att döda ormen mmed, och röra vid barnsängskvinnan med. Det skulle inte ha någon inverkan på barnet. Maran. Mara skulle vara elaka käringar. Di hade makt att vara mara. Om det var någon som de vil- le skrämma eller pina, så "satte di mara" på den. Stål begagna di mot henne.
Maran.
Min morfar var med en annan skomakare, som hette Svan, och arbetade på ett ställe i Idala en natt strax före jul. Rätt som det var, så satte sig en tös upp i bädden och ville ut genom fyren. "Hyss, hyss, hyss, det är långt te Knäred å ria", sa hon. Svan slog till henne med en rem, och då gick hon och lade sig igen. De som ögonbrynen går ihop på är ma- ror.
Maran
Maran kunde komma in genom ett knag- gahål. De sa, att till karlar kom det ett naket fruntimmer, och till fruntimmer kom det en naken karl. Bara det var någon, som sa nam- net på den, som reds, så gick det över. Det var moderns eget fel. Ville hon slip- pa smärtorna vid barnsängen, så kunde hon krypa genom märahammelen, som fölungen le- gat i, men då blev barnet mara eller mar- ulv. Marulven gick till fruntimmer.
Folkmedicin
Ormar skulle di ta vara på. Di skulle ta dem i mars och lägga dem på nån sorts buteljer och slå sprit på. Det skulle di ha om di blev ormhuggna, och det var bra för all- ting t.ex. giktvärk. Det var ett folk som hade ett barn som hade utslag. Då blev di lärda av en gumma att di skulle skrapa både på kläppen och kloc- kan och det skulle blandas i nån sorts fett eller smör, så skulle det gå bort.
Mara
Min mamma hade sett maran. Det var en natt. Mamma låg och sov. Hon vaknade för det var något som låg på bröstet. Hon orkade inte tala å inte skri- ka. Men till slut orkade hon röra ett finger. I det sam- ma fick hon se en katt, som sprang mellan en springa i golvet. Det var mara. Mamma var svett och så var hon matt. Hon talade om detta för en annan gum- ma och då fick hon det rådet att hon skulle läg- ga ullsaxen vid sängen.
Marksjön
Den lilla sjön vid Östra Mark i Almby socken skall vara alldeles bottenlös säger man men dessutom står han i samband med Hjel maren, hvilken icke, åtminstone efter hvad Örebro skutskeppare påstå, har samma egenskap. Till bevis på detta samband med Hjelmaren berättas, att för några år sedan drunknade en karl i Marksj ön på hösten, och på våren fann man liket vid Ormesta strand.