Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mästerskytt
Blåsman å Palin kunde trolla villebrådet dit de ville ha det. De kunde stå hemma på backen å skjuta både fågel å annat vilt. Men det gick med trolldom. De hade skjutit på oblat.
Häxor och trollkarlar
Häcken i Rattsjöberg kunde skaffa vind när han ville, så att han kunde fälla skogen med vinden. Han dog i Rattsjöberg 1669. Det skulle vara av de första fin- narna. Den gubben skulle vara så hård och elak och full med trolldom. På gamla dagar miste han synen. Vid den tiden hände det att de hade ett gille i en stuga. Sonen till Häcken red dit. Då fick de honom mellan bordet och en bänk å klämde ihjäl honom. Häckefall hette stugan som han bodde i. - Ett år hade Kollerudsgubben bråtat sitt fall före Häcken. Häcken lovade "Kollern" råg, om han skulle vänta. Men Kollerudsgubben trotsade. Då kom en del att brän- na i Häckens fall. Men då gick Häcken å skar tre kors i ryggen på Kollern och saltade i såren. Vid Bruket hade de en bruksbyggmästare som kunde / ett och annat med trolldom. Så hade han byggt en kvarn. När brukspatronen kom å skulle mala å pro- va kvarnen, så fick han henne inte i gång. Han hade flera att försöka, men det gick inte. Då bjöd han bygg- mästaren till sig en dag på kalas, och menade, att han nog hade fått för litet för att sätta upp kvarnen, men brukspatronen skulle öka på. När kalaset var fär- digt, så sade byggmästaren att de kunde gå å dra på kvarnen. De gick, å kvarnen sattes igång. Se'n gick den så länge byggmästaren ville. Det var en pojke nol från socknen å ställde med fallråg. Han fick se kreatur komma på fallet, då ställde han sig på knä, genast kom björnen å slog ned korna. Björnen var alldeles vild, för han blev så, när han blev ställd att slå ned boskap. Det var synd om björnen, för han ville inte det, men han hade blivit ställd i den ondes tjänst. En gång bröt det ut skogseld. Då var samme poj- ke vid den gården. "Om ni ger mig en tobakspalt, så skall jag släcka elden åt er", sade han. / Han sprang runt å rökte. Överallt där han sprung- it, slutade elden att brinna. En annan gång var han i Åtodalen. Då blev det eld i ladugården. Då stämde han elden mellan ladugården och logen. Han tog en våt skjorta på sig å sprang genom elden mitt mel- lan ladugården och logen. Å där sattes gränsen för el- den. Den tog sig inte längre. Min farfars farfar var så pass, att när han gick ut å gjorde några konster med kniven, så delade han molnen, så att inte regn föll. Han var inte finne. Denne gubben hette Nils Olsson å var född i förra hälften av 1700-talet.
Visa, sjungen av en gosse från Virestad
I Virestad socken i Kronobergs län, är hemmanet Ryttla beläget, där bodde Per och Kerstin, de levde så väl, ett paradis på jorden man kan likna. En tid efter bröllopet blev hon fruktsam och tiden den led mot förlossningens stund, och dagen att hon skulle föda. Så kommo där bergtroll, och togo Kerstin bort (Se de hade för sig, att trollen stal havande kvinnor.) De hade gjort en avbild, som Kerstins like var och lagt uti barnsängen neder. Nu har jag glömt bort själva visan, men jag får väl berätta innehållet. När han gått änkeman en tid gifte han om sig, men / på bröllopskvällen kom Kerstin tillbaks. När de satt och spisade som bäst. Så hördes Kerstins röst ifrån förstugan in, hon sade: "Kära Per, ta mig åter. Ge mig ett strumpeband utav din kära hand, så blir jag förlossad ifrån trolldomens band. Han sprang upp och ville springa ut efter henne, men brudens anhöriga höllo honom kvar. Han fick inte, utan hon fick gå tillbaka igen. Och Per han brast ut i den vildaste gråt, och bruden vände om till hundsboda rätt fort, och bröllopet det slutade med smärta. Så var det med den historien.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror, utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten, för det var bara, när de sov, som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket, för att hon skulle rida den i stället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i, och så skrev man husbonden och hustrun hans namn på en lapp och lade i förladdningen, och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung, så hade de fått elakt i ladugården där, och när de visste, att jag kunde med det där, så bad de mej skjuta bort det, och jag hjälpte dem, för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där, och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod, att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund, men när jag kom tillbaka, var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter, så talade jag om det för hen- ne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
11
11 Om vedträden eller andra föremål kastades och de korssade varand- ra så skulle det snart bli lik i huset eller gården sade mor Lina i Svens 12 Om någon hittar en häst- sko. är han lyckans gunst- ling, och ju flera söm som sitter kvar ju mera lycka i hus, stall o fjös har han att vänta. En sådan lyckans hästsko hänger än i dag inom dörren eller över dörren till många lant- mäns hem och genom den dörren vågar icke olyckan stiga in. / 13 Lägg märke till att ett eller flera djur dör på den gård der någon mera bemärkt lant- man dör, sade mor i Svens och tillade: När mor dog miste vi soa och när far dog miste vi marra. 14 En klok gumma Inga Högman i Ö. Ämter- vik tillspordes ofta om hjälp och råd då korna minskat mjölken, och hon fann då att "pukharar" diat korna. Inga kunde även genom trolldom oskadlig- göra dessa djur. Dessa pukharar vara för allmän heten osynliga och vara / av "trollpackor" utskicka- de för att göra skada. Inga ansågs icke bara kunna avskaffa förtroll- ning hon kunde sjelv förtrolla samt spå människans framtida öde, så hon hade rikligt besök och god inkomst av ortens ungdom. Inga dog för några år sedan.
Källa som flyttat sig.
Vid Vasseruds skola, där jag är uppfödd, fanns ingen källa, och grävningar efter vatten där misslyckades. En nära granne, soldaten bredvid, hade däremot en brunn, som aldrig tröt. Omsider blevo vi i skolan dock förbjudna att hämta vatten där, och lås sattes på brunnen. Skolrådet iordningställde då för skolans behov en liten källa, som låg långt bort från skolan. Då vår lilla källa på kvällen var färdig och hade en liten vattenpjunk, frågade mig spefullt soldathustrun, som hade sin brunn fylld till brädden, om inte hon också kunde få ta vatten ur vår källa. Nästa morgon var soldatens brunn torr, och de måste sen hela vintern bära och draga vatten från vår avlägsna lilla källa. Det blev aldrig vatten mer i soldatens brunn, utan en ny måste grävas. Sammanträffandet i tid var ju egendomligt, men vi tydde det så, att vattenmassan i den överfyllda brunnen sprängt sig väg ut nere vid bottnen. Men ute i bygden runt om stod det fast för dem, att här var trolldom å färde. Särskilt misstänkt härför var den förut omnämnde "Goffarn". Detta inträffade omkr. mitten av 70-talet.
Trolldom å en ko, som ej ville gå hem fr. betet på kvällen.
Omkring mitten av 1870-talet åsåg jag följande trolldom. En ung ko, tillhörig vår närmaste granne, korpralen C. Vass i Vasserud, Fryksände, började stanna kvar i skogen om sommarkvällarna och fick hämtas. Korpralens svärmor, en f.d. tiggargumma, "Sar-Bengta", ville nu visa sin förmåga att trolla. När man så en afton kom ledan in på gården med kon, rusade gum- man ut emot den, klädd blott i linnet och en kort underkjol men med en väldig eldbrand i högra handen. Det gråa håret fladdrade och ögonen glödde i kapp med kolen. Det blev nu ringdans kring den inhägnade gården. Kon före och efter gumman, som oupphörligt slog djuret över korset, att kol och eldgnistor flögo omkring, samt skrek: "Jä ska binn dej, jä ska binn dej!" Vi åskådare skrattade till gummans stora förargelse. Kon kom dock sedan självmant hem om kvällarna. Detta var gumman mycket stolt över. Hon kom till mitt hem och skröt: "De hôrs å skratt å tänkt, att de skull kunn fôrstör fôr mej, men dä geck int fôr dom, fôr dä va att fôr start (= för det var allt för starkt)".
Olycka trollas på människor och djur.
En man vid namn Adamsson blev efter vissa mellantider utsatt för ett underligt anfall: han visade sig orolig, sprang omkring hit och dit, lyssnade på röster, dem ingen annan hörde, och var i allmänhet mycket plågad. Slutligen blev han alldeles utmattad och rörde sig sedan ganska länge, emellanåt många dagar, utan att kunna tala. Han kunde på förhand säga, när dessa skov skulle börja, och kunde även meddela sin omgivning, när de skulle upphöra, genom att teckna på klockan huru många gånger visarna skulle gå runt, innan han återfick talförmågan. Detta onda skall Adamsson ha erhållit genom trolldom av en finngubbe i Tavastland, vilken handlat på uppdrag av en flicka, som Adamsson på en resa förorättat. Under sina sjukliga skov troddes Adamsson, såsom han även själv föregav, stå i förbindelse med andar. Han hörde deras röster, vilka berättade honom om okända ting, så att han betraktades som allvetande. Men han fick ej tala om vad andarna meddelade honom, då skulle de plåga honom så mycket hårdare. Även med den onde hade han något mellanhavande. En gång hade en kälke, som han drog efter sig, känts onaturligt tung. Han vände då om den, och där syntes under den någonting, som liknade ett stort, svart nystan. »Där tycks han vara», sade Adamsson.
Personalia: Magnus Andersson, f. 1843
Den utan tvivel mest givande av mina sagesmän från sommaren 1926 har varit Magnus Andersson, av någon outrannsaklig anledning även benämnd ”Spilindern”, på ålderdomshemmet i Ekshärad. Men därför att han var på fattiggården bör man inte tänka sig honom sådan som man i allmänhet föreställer sig ett fattighjon. En gång i min barndom läste jag en illustrerad upplaga av ”Fältskärns berättelser”. Där fanns en bild av Aron Bertila som outplånligt etsat sig in mitt minne. Särskilt stod den bilden klar för mig då jag första gången såg ”Spilinder-Magnus”. En jättelik man med äktnordiskt utseende kom emot mig på fattiggårdens veranda. Jag räckte honom handen och han besvarade min hälsning men tillfogade: ”Jag känner´n inte”. Jag förstod meningen och redogjorde något så när för mina levnadsomständigheter. Det var nödvändigt ty en ekshäring talar inte i onödan med vem som helst men har man bara vunnit dem så är de det bästa folk som kan tänkas. ”Spilindern” vann jag när jag kom att ämna att jag kände till Göteborg för se där hade han en dotter och en måg men han har aldrig varit där fastän han har besökt femton svenska städer och dessutom Konsvinger i Norge. Ja, så kom han att räkna upp de städer han varit i och sedan var vi bekanta och goda vänner och kunde övergå till djupare samtal. Vad fick jag då veta? Jo, kort sagt, jag fick en ej så dålig inblick i en nyss gången tids trolldom. Magnus´ far kunde trolla och svärfar hans också. Och de hade lärt honom en del av sina konster men han har just inte brytt sig om att använda sina kunskaper åtminstone inte till svartkonst. Men att han skulle kunna, om han ville, det är så säkert som helst. Men ute i socknen där tror man att han kan trolla. ”Spilindern han far med trolldom”, hörde jag på mer än ett ställe. Det är för övrigt ett mycket stort misstag om man inbillar sig att tron på trolldom skulle vara försvunnen ute i bygderna. Nej då. Tron på trolldom i sig själv lever mycket stark men däremot ha de gamla trollkunniga skattat åt förgängelsen, men finns det någon som har lärt sig konsten av de gamla kloka, som levde för 50-60 år sedan så är det alls inte omöjligt att han kan begagna sig av sin makt om han vill. Men de som kan i våra dagar vilja i allmänhet inte, varför? ”Läran är för stark”. Mellan vår tid och de verkligt trollklokas tid ligger 1800-talets stora väckelserörelser. Vad som har kommit Magnus att få rykte som trollkarl är säkerligen den sysselsättning som i kyrkboken felaktigt står upptagen som hans egentliga: Brunnsgrävare. Och som brunnsgrävare är han även slagruteman. Man må säga vad man vill om slagrutan. Man kan verkligen ta ut källådror med den. Jag har visserligen inte sett Magnus i verksamheten men jag har sett andra. Magnus lär emellertid vara en utomordentligt skicklig slagruteman. Hundratals brunnar har han nog tagit ut i Ekshärad och däromkring och på den plats och på det djup som han har sagt har man fått vatten. Magnus nöjer sig emellertid inte med enbart slagrutan. Han har även en flaska med kvicksilver och sand med sig och när han kommer över källådern sjunker kvicksilvret medan den annars flyter ovanpå. På det sättet kontrolleras slagrutans utslag. Om Magnus´ verksamhet som slagruteman har jag för övrigt hört berättelser av flera sådana Ekshäradsbor som ingalunda kunna tänkas ha någon sorts vidskeplig tro på slagrutans användbarhet. Som så många andra älvdalingar och fryksdalingar framför allt har ”Spilindern” tillbragt långa tider som timmerflottare eller sågverksarbetare i Norrland. På den tiden han for omkring där uppe var det inte så ordnade förhållanden som nu. Ett riktigt så kallat ”hälsingeliv” fördes både här och där och där om kan Magnus berätta. Flera gånger har han sett hur några av hans kamrater ha råkar i slagsmål som slutat med att den ena blivit på platsen innan någon hann med att ta isär dem. Och när sedan länsmannen kom – ja då fick han nog i allmänhet minsta upplysningen av dem som hade varit med och sett på. Sammanhållningen tycks ha varit mycket stark mellan kamraterna. Ute på de stora skogarna bodde många tattarföljen som stundom företedde mycket stor likhet med verkliga rövarband. En gång när ”Spilindern” var på väg från Jämtland och hem – till fots förstås – och befann sig i Älvros socken i Härjedalen råkade han och hans kamrat komma in i ett näste på stora skogen som beboddes av sex karlar med dåligt rykte. Det gick bra ända tills värmlänningarna genom oförsiktighet i kortspel råkade visa att de hade ganska mycket pengar med sig. Då började de sex använda sig av alla möjliga konster och knep för att komma åt pengarna, slutligen började de uppträda hotfullt emot de två värmlänningarna som måste använda knep de också så att den ene kom ut först och fick kassan med sig medan den andre – jätten Magnus naturligtvis – stannade kvar en stund för att förvilla dem. Slutligen fann han det nödvändigt att också ge sig iväg förföljd av de sex men väl utkommen i mörkret sprang han för livet ett stycke, förföljd av de andra. Slutligen sköt han emot dem men han hade endast lösa skott. Detta besvarades med skarpa skott från den andra sidan. Emellertid måtte de ha tyckt att det började bli kusligt ty de vände och Magnus och hans kamrat kunde i fred vandra igenom skogen vidare mot Älvros by. Dit kommo de sent på natten men det lyste i en gård och dit gingo de och knackade på och fingo till svar den vänliga försäkran att de skulle få både armar och ben sönderslagna om de inte gåne sig iväg snart nog. Emellertid klarade det upp sig. Ägaren till rösten med de vänliga försäkringarna befanns också vara värmlänning och i själva verket en mycket angenäm värd. De två kamraterna stannade där över två dagar. Ja sådant där kan Magnus berätta i oändlighet. Han har varit med mycket under sitt liv och att han haft ögon och öron öppna där han gått fram är alldeles säkert. Jag tror att uppteckningarna enligt honom inte jävar det påståendet.
Kloka
Tinglöf var väl en utav de värsta trollkarlarna som någonsin har funnits i Ekshärad. Han var urmakare egentligen men han var allt en konstnär på andra områden också. Emellertid så gjorde han tornuret här och när han inte fick nog mycket betalt så satte han tid med klockan att hon inte skulle gå längre än han levde och det gjorde hon inte heller. De har allt försökt flera stycken att reparera henne men det har inte gått. Det var en här ifrån Kyrkheden som försökte men när han kom upp där så blev han alldeles vilsen, han plockade isär henne och satte ihop henne flera gånger men antingen fick han några hjul för mycket eller för litet. Men Tinglöf, det var en väldig urmakare det. Det finns många klockor i Ekshärad än idag som han har gjort. Han var så styv att om han kom in på ett ställe och såg på klockan och stampade i golvet och sade: ”Stå”, så stannade hon med detsamma. En gång när han gick över Rådasjön så kom det en och åkte släde där, men när han kom mitt emot Tinglöf så for bägge ”anringarna” (skoningarna) av på släden på en gång. Det var nog Tinglöf som hade ställt om det också, men han gick i alla fall fram till den som körde och frågade om han kunde hjälpa honom. ”Nej, det kan du nog inte”, sa´ han, ”utan jag får väl försöka och ta mig hem så gott jag kan”. ”Ja, jag skall nog se om inte jag kan hjälpa dig ändå”, sa Tinglöf. Och så tog han och vällde ihop armringarna och satte dem på mitt ute på isen. Med trolldom förstås. Men när han kunde åka på en törstubbe ifrån Norge och hit på mindre än ett dygn, då vet man att han inte var dålig. Han var långt inne i Norge så att han inte på något vis skulle ha kunnat ta sig hit på et dygn, och där slog han vad med en att han skulle vara i Ekshärad på mindre än tjugofyra timmar, men det gick ju an för honom för han visste var han skulle få hjälp. Det var en lappgubbe som ställde iväg honom. Han satte honom på en törstubbe och så fick han ett rep att köra med och på det var det flera knutar och så lärde han honom att han skulle läsa upp en knut i taget allteftersom han ville ha farten. Och så bar det iväg. I början gick det inte så särdeles fort men så läste han upp flera knutar och då gick det fortare och fortare och högre och högre i luften bar det. När han så var ungefär vid gränsen så läste han upp den sista knuten och då bar det iväg så att håret höll på att rasa av honom. Och hem kom han lyckligt och väl, men oväntad var han. Jag minns inte hur lång tid han hade använt men det var jämt ingenting och vadet vann han. De hade för sig att om man ville göra en människa något ont på avstånd så kunde man göra det genom att göra en bild och åstadkomma något ont på den. Det var på ett ställe upp i Älvdalen som de hade fått något emot en som var borta på ett annat håll och då ritade de ut honom på en vägg och sköt till måls på bilden. Jag tror inte att han dog men han blev visst sjuk utav det. Sådant var inte trolldom utan det kunde vem som helst göra.
Svartkonst
Tjär-Per brukade vara här på trakten och sälja tjä- ra. Han var kunnig med att ta reda på tjuvar och tjuvgods, att sticka ut ögonen på folk och trolla. Han blev mycket anlitad, när han kom, och alla var de rädda för tjär-Per. Han stack ut ögonen på en tjuv, om den bestulne ville det. Då hade han en skål med vat- ten och en stoppnål. Han stack i vattnet med nå- len. Eljest så skrämde han sig fram många gånger. Om han skulle ta reda på tjuvgods, så gick han i går- darna och sade att om inte tjuven gick och lade tillba- ka det han stulit inom en viss tid, så skulle den onde komma och ta honom levande el. tjär-Per skulle trolla så, att tjuven skulle träffas av det allra vär- sta. Men han satte magsjuka på en käring i Väst- myr, så att thon höll på att gå åt. Hon hade gått / och sagt att hon inte kunde något, men det fick hon let (?) för. En käring i Prästerud var till honom, för hon hade blivit bestulen. Tjär-Per pekade ut att det var en grannkäring, men det skulle han få ut för, lovade hon. Och den käringen blev svagsint. I Nilsby i Kil var han mycket. Där fick han så mycket av bönderna för de var rädda för hans trolldom. En disponent vid sågen vid Fryksta hade blivit av med 3000 kronor. Han bad att TJär- Per skulle skaffa dem tillreda. Det gjorde han. En mor- gon låg tre tusen kronor i disponentens port. Den som har gjort det skall mista ett öga, sade tjär-Per. En dräng i trakten blev blind på ett öga.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Trons- gården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var "stämd med trolldom". Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev krea- turen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så / bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till som- maren". Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. - Di hade skallgång efter denna björn- en, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den da- gen var ingen mer björn på de trakterna.
Tro om barnet
När barna får bläster, ett slags utslag, som småbarn bruker å få, så ska di ta en butelj mä sej å gå te nol- rinnande vatten. Den ska di hôlle mot vattne å få inte ta ôpp den öppen ur vattne, utan den skulle korkes neri. Å kôrkad skulle den vara unner vägen te vattne, så att itnô skulle komme i. Dette vattne ska' varmes, å så ska en tvätte barne över hele kroppen mä dä. Vattne ska stå kvar inne te näste da'. Inte slô ut dä samme da'n. Så lärde mine förfäder. Å förr i vala ha di allti släppt varme kôl i vattne, inna di bada barna. Dette för att ränse vattne ifrå trolldom å naturväsen. Di stötte osten å blanna sirap i den å ga en in för kikhosta. För ha di läst 'fader vår' över barna så snart di ha vôre föd- de, för då va dä inte falit att di ble skämde änne bortbytte. Som di gjorde dette, la di hanna på hôve på dom.