Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Naturföremål
Nygårdskällan här borta på gränsen till Väst sn. var en offer- källa. Dit vallfärda de på mid- sommar о̄ skulle dricka о̄ offra där.
himlakroppar.
Jag kan inte minnas annat än att de bru- kade slakta på ny - för att fläsket inte skul- le skrynkla ihop sig i pannan, när det stektes. När en gick å tog ut lysning var det noga, att det skulle vara på ny. Det mins jag att jag å min käring gjorde. Det var för att inte det skul- le bli nôn strid emellan en. Di sa, att om en gick å tog ut lysning på "nean", så skulle käringen bli löslig å horaktig. Det skulle inte bli bra. En skulle inte lägga på en kalv som var född på "nean". Han ville inte till sig i växten. Det blev inte något av honom. Inte skulle en hugga ned fyrved i "nean", för han torkade inte. Han ville inte brinna. Vintergata kallades för "vintergâta". Om / hon hade tätt med stjärnor på hösten, fram i september å oktober, så skulle en få mycken snö. Om hon syntes dåligt, så skulle det bli mycken nederbörd. Figurerna, som en såg i månen, var Adam å Eva. De bar vatten mellan sig, för de skulle släcka månen. För när de blev utkörda ur para- diset, så fick de flytta till månen. Ålderdomliga namn på stjärnor och stjärn- bilder: Norstjärna, sjustjärna, oxen, vädu- ret, skytten, vattumanen.
himlakroppar.
När en skulle till att slakta så fick en vänta till dess det var ny. Både svin å nötkreatur skulle slak- tas på ny. Men det var särskilt noga med svinen. Det var för att sovlet inte skulle gå från en. Den ved som en skulle ha att elda i spisen med skulle huggas på första eller andra nyet under året, eljest så blev han inte torr att brinna. Det var bäst att tvätta kläder på ny, för då blev de som renast. Lysning skulle en ta ut på ny, för att inte det skulle bli ledsamheter. Väven skulle sättas upp på ny, om det var rätt. Vintergatan hette vintergatan. Jag mins inte annat namn på den. Det var vissa som var go till att spå väder på den. Om hon var "lâbbi" å matt, så blev det mycken / snö eller nederbörd. Fläckarna på månen kallades Adam och Eva. Ålderdomliga namn på stjärnor och stjärnbilder: "sjustjärnorna, karlavagnen, nolstjärna,
himlavalvet och väderleken.
Vind från väst å sydväst har kommit med regn. Kall nola betyder, att en får ruskväder. "Värsol" - när en fick se en sådan så visste en att det skul- le bli storm eller oväder. - När det går upp som strimmor från solen, när hon håller på att gå ned, så "drar hon regn". - Moln under solen, när hon går ned, betyder att en snart får regn. - När det rodnar efter solen, blir det storm, om det rodnar före solen på morgonen, så så spådde en regn innan kvällen. -
naturfenomen.
Förr kallade de åskan för "tola". - "Åskeviggar" hade en inomhus för att det inte skulle bli åske- varme el. eldsvåda. Jag vet att di var rädda för så- dana träd som åskan hade slagit ned i. Det var inte bra att gå till dem. "Nolskenet" betyde att en skulle få omslag i väder- leken. Vad det är, har jag ingen reda på. "Våroxen" dallra i luften. Det var, när det var sol- sken. Det var som en hop spindelväv. Det betyde, att en skulle få varmt. "Kornbleken" fick en se om kvällarna fram i augus- ti å september. Han lyste på säden så att han mognade.
naturfenomen.
Förr kallade man åskan för "tola". När hon gick sade man att det var "tolvär". Det mins jag. Å somliga gamla sade "åscka". Det var ett slags yxor av sten som far påstod skulle vara "åskvigger". När åskan gick så ha- de hon dessa med sig. Folk tog vara på så- dana, för om en hade sådana inomhus, så skyd- dade de för åskan. "Åskviggen" lades i spisen el. bakugnen. Om norrskenet gick förbi solens bana, så skul- le det bli krig. Det är en gammal fabel som de gamla hade. Norrskenet troddes bero på att det var mycken is vid nordpolen. Det blev ljust av den. "Våroxen" - det är som om det skulle komma / en dunst ur backen. Det brukar bli i början på maj. Det skälver som böljorna i sjön. - De ha- de den trona (?) att det blev nolavär första gången åskan slog på året. - Om åskan gick medan havern låg i bingen, så skulle det bli ett bra skördeår.
Naturfenomen
Jag vet att det var många som blev så räd- da, om de fick se en komet. Då skrek de att det skulle bli krig. Å somliga trodde, att det blev päst å svårår. Det var "järtecken" kallade de det. När stjärnorna föll, så var det någon som dog. För var stjärna som föll gick det en människa till Gud. Det var allmän tro om det.
Bergtagen.
Finn i Tôrskog hade varit på tinget. När han var på hemväg så träffade han en "berggôbbe". Å Finn kom in med honom i berget. Han blev "bergta- gen." Där var så förskräckligt grant å så för- skräckligt möa böcker. Å han fick läsa i de böc- kerna. Men allt var så gammalt. Han fick fäg- nad som när vanligt folk. När han kom ut ur berget så höll han på att inte hitta hem. Men han satte sig å läste Fader vår i händerna, å då klarnade det för honom.
festeldar och nödeldar.
På Valfjället satte de upp "valer" förr i värl- den. Det var "nödeld" som skulle lysa. Den lyste än- da bort till Blomskog. Där finns också ett berg där de tände "valer". Det var i ofredstid. En sådan val byggdes upp av stockar, å det skulle vara torr ved i den jämt för att det skulle gå fort att få eld. - I bland så kom norrmännen å plundra- de. Vid sådana tillfällen tändes elden. Till Glabackshöjden gick folk om natten till Kristihimmelsfärddag för att få höra ulvar- na tjuta. Det var ungdom mest som gick dit upp. De var ihop å dansade å lekte. De gjorde ringlekar. Det var en stor sten där som de hölls vid. Den var jämn så att de kunde dansa på den. Så eldade de så mycket / de orkade å skrek efter vargarna. Det var ett gammalt bruk som jag nätt å jämt mins till. Men senare var det mycket för det att ung- domen skulle få roligt. Om påskkvällen så var ungdomen uppe på höga berg å gjorde upp eld. Det var "påskbra- sa". Då hade de också lek å dans för sig. Så kappades de att bära ris å ved till brasan så att det skulle bli stor eld som syntes vida om- kring. Det var för nöjes skull, men det hettes ju att en skulle elda å skrämma påskkä- ringarna. Man eldade ris å den ved en kun- de komma åt i omgivningen. Det var inte no- ga. En tog där det fanns. Tjärtunnor brändes. För att elden skulle komma högt, så hissades tunnan upp på en stång. Så fick hon brin- na uppe i luften. Så roade de sig med att slå i elden så att gnistorna regnade om- kring. Kolsmällar gjordes. Så provade de å sprang genom röken å varmen, så det var / gott att det inte tog eld i dem. De lekte med brasan. Då kunde det vara någon våghals som hoppade över elden, för att han inte skulle bli tagen. Stål å flinta mins jag. Då slog en eld med stå- let å flintan å så hade en "knöske" som gnis- torna tog fatt i. Det de gjorde eld med att gni- da eld med trä mins jag inte. Jag hörde talas om att mina föräldrar gjort det. Då hade de en käpp å gned mot en vägg med, att det blev så hett, så det tog "nöeld".
festeldar och nödeldar.
Det var på påskkvällen som det eldades på ber- gen. På Valfjället var det vanligt med eld på den kvällen. Ungdomen drog ihop ris, som el- dades upp. Tomma tjärtunnor kastades i elden. Eller man hängde upp tunnan på en stång å tände eld på henne. Folk gick å tittade på elden.
elden.
"Eldfis" kallades en brand som låg å kolade å inte ville brinna på allvar. "Nöeld" var sådan eld som "tok eld å säj sjôl." Uttryck för att det sjunger i skorstenen, när det brinner med starkt drag: "dôner". Jag mins inte annat än när de gjorde eld med stål å flinta. Det hade en med sig när en var ute. On- da väsen var rädda för eld å stål. - Om kvällen kunde man aska över glöden, för att de skulle hålla sig till morgonen. Det var så besvärligt att få eld. Bara det fanns någon gnista kvar på mor- gonen, så var en räddad. För då hade en fnös- ke intill den å blåste eld. Så nöra en på med torra stickor eller töre. - Om inte kvinnfol- ken kunde få eld fort, så hade de dåligt med kärlek. Å ville det inte brinna så troddes det / att någon hade trollat på elden eller veden. Till julbrasan användes torr björkved. Den lades upp i spisen i en "resel". Det var någon gammal som fick sitta vid spisen å hålla elden vid makt. Hade en en rotkäring eller rotgubbe i huset, så fick de sköta om att det brann. Ordet "tura" betyder här fästa om. Vara ute och "tura" = supa å fästa. Om det tog soteld kastade man salt i spisen. Kvinnomjölk var bra att släcka vådeld med. Rönn var bra att ha i närheten av husen, för den skyddade mot eld. Det enda som skulle kunna ha något med el- den att göra var tomten. För det hörde en, att de gamla talade om att tomten var på omen å vid spisen om nätterna. Veden "fiser", sade man å "dä fiser i aska". - Om en råkade att ta i något som en var rädd för att en skulle få sjukdom utav, så tog en å höll händerna / över elden. Det var inte farligt att något ont kunde ta en, så länge brasan sken på en. Om det brann i sotet på grytan skulle det bli oväder. Detsamma om sot föll ned. Om röken gick i backen blev det "lenväder". Talesätt och liknelser om elden. Dä svei som eld i mäj. - Ha eld i râva /om en person är orolig å inte kan sitta stilla/. Som eld å vatten. Som te å kare eld ur smör.
luftfärder.
Det skulle vara en smed här Våxlanda som kom ut ur smedjan. Jämt som han kom ut genom dörren så kom det ett vär å tog honom högt upp i luften. Han mindes inte något, för det gick så fort. Men han kom ned långt upp i Kar- landa.
vårarbete.
Den dagen en började vårbruket så skulle en ha ett litet kalas. Det kallades för "plogbeten". Det var sovel å brännvin. Och detta skulle vara precis första dagen som en satte redskapen i jorden. Kaka å ost från jul skulle en ha till detta kalaset. Det var ett slags mask i jorden som en tittade fter på hur han hade benen. Om frambenen var längst så skulle den förstsådda säden bli längst, å om bakbenen längst så skulle en inte göra sig så brått att så. När allövet var så stort som öronen på en mus så skulle det vara den rätta tiden att så an- nars höll de allt mest före att det skulle vara likerst, när linärlan hade kommit. På Beda-dagen skulle en så linet. Men / andra bestämda dagar för sådd mins jag inte. En fick passa på som vädret var till. Men den sista dagen var Urbanus. Det brukade en allt att vilja hålla på. Ingen särskild klädsel. Det var ett ordspråk att om en tog vantarna på, när en skulle har- va å plöja, så skulle en få bra gröda. Gödselstaden skulle inte vara tom. Om en tog bort den sista tappen ur den, så blev det odrygt sedan. Det var must i den.