Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
Trolldom
Jongslätten (från Ljungslätt i Stora Lundby) hade en såg. Han gick ifrån ett slag och lät sin tröja ligga kvar. Då kom Kö-Olle in i sågen och tog tag i tröjan. Men han fick stå där med tröjan i hand, tills Jongslätten kom tillbaka. Då sa' han: "Dä va bra att du har stått här och vaktat tröjan åt mej." Han hade en dotter, som inte var rätt klok. Hon hittade ett vargbo med tre ungar i. Hon tog dem i förklät och sedan släpade hon en gravruska efter sej. "Vargen" förföljde henne, men hon kunde ej komma förbi gran- riskan. När dottern kom fram mot hemmet, låg Jongslätten i ett fönster och sköt varghonan därifrån. Det fanns så mycket råttor i Göteborg på far mins tid. Men de talte vid en finne att han tog med sig dem. De marscherade första da'n till Storängen och nästa dag till Gamla Lödöse (uttalas Gammelös) och så vidare åt norr över till Finland. I Göteborg fanns en spågumma, som de kallade Olycka. Hon kunde tala om vem som hade stulit och återskaffa det. Och hade man förlagt en sak, talade hon tvärt om, var saken var. Hon kom på fängelse till slut.
Trolldom.
1. Min mor var på ett ställe och skötte lagårn, det var här i Torp. Och korna blev så dalie, och det var en som var så sjuk så hon höll på och dö. Då skicka di bu på en gubbe som hette Lundberg under Humule, han kunde bota bå folk och fä. Han bota kon. Och så skulle han visa vem det var som hade gjort det. Då tog han fram ett stort vassfat. -Ser du nåt? sa gubben som ägde gårde. -Ja då, sa han, och så visa han den käringa som hade gjort'et. Ska jag sticka ut ögat på henne? sa han. -Åt helsike mä't! sa husbonden. Och han stack ut ögat. Men i detsamma så var käringen ute och högg ved. Och hon föll omkull och fick en flis i ögat, så hon kunde aldrig se på det ögat sen. Detta är dagsens sannig för jag var själv med. 2. Här var en annan gubbe som hette Johannes i Rönnäng, han kunde också visa ut den som hade gjort nåt ont. Det var en ko hos mig som nyss hade kalva. Hon ble sjuk. Jag tog gröne havre, och hon smakte't inte, och mjölka bara såpass som en tekopp. Så kom Johannes i Rönnäng. (Rönnäng ligger vid Boda i Torp socken, omkring 3 km. väster om kyrkan) Han gick in i lagårn till koa, men jag fick inte följa med, så jag vet inte hur han bar / sig åt. Men han ga koa, och ho åt, och go var frisk i rappet. -Ja skulle kunna visa de den som har fördärvat koa, sa han, men det är inte nyttigt, för den är så väl känd sa det skulle bara bli oenighet.
Trolldom
Min farfar kom hit från Finland. Och så trodde folk, att han kunde trolla, eftersom han var finne. Men han bru- kade säga, när de kommo och ville han skulle trolla något: "Jag kan inte göra andra underverk än att skära av en tunna så att det blir två baljor."
Trolldom
Några fiskuppköpare från Klädesholmen var en gång till Göteborg för att sälja salt- fisk, de hade en öppen båt, och de förbipasserande kunde se fisken från kajjen. Gubbarna gingo upp till ett ölkafé och under det att de satt och söp, var det någon av sällskapet som framkastade frågan om man ej skulle gå ner till båten och vakta fisken för tjuvar. "Nej," säger en av gubbarna som var finne, "det behövs inte för nu på ögonblicket har jag satt vakt vid båten." Efter ett par timmar gick gubbarna ned till båten, och där på kajjen stod en man med ett stort knippe fisk på ryggen, som han hade / stulit. Tjuven kunde ej röra sig ur fläcken ej heller kunde han lägga ner sin börda. Då gick finngubben fram till tjuven och tackade honom för att han hade vaktat båten och genast lossnade fiskknippan och ramlade ned på kajjen.
Trolldom
Det var på 1890 talet en finngubbe som gick omkring på Tjörn och botade sjuka, ibland tog han också fram tjuvgods. En dag träffade han den myndige Janne Billström på Röa som tillsade finn- gubben att genast lämna Tjörn, i annat fall skulle länsman ta honom. Finngubben blev arg och sade att lössen skulle äta upp hans far, till straff för att han inte fick gå ifred. Det berättas också att Janne Billströms fader, Olle Billström, fick en löss- sjukdom och att man fick taga färska djurhudar och rulla in honom uti för att / lössbölderna skulle mogna sig. Emellertid kom länsman till Stocke- vik för att häkta finngubben, men han hoppade ned i en segelbåt, och det var motvind till Klädesholmen (altså sydvästlig vind) men när finngubben räkt segel vände vinden sig och blev nordost och således god vind till Klädesholmen.
Trolldom
Tre gubbar kommo åkande i en kärra på väg till Kettilsbyn. I en backe mötte dem John Börjesson, som då fick se hur hästen plötsligt sprang baklänges nerför backen. Då skrek en av gubbarna: - Åv och spotta på betslet! (trensen). En av männen hoppade av och begynte spotta, och i och med detsamma rände hästen tillbaka uppför backen.
Trolldom
Att "sätta ner någon." Den försmådde friaren kan på följande sätt hämnas på flickan – "sätta ner henne" – så att hon ej blir gift: Han skaffar sig en av flickans hårnålar och ett av hennes hår samt virar håret omkring hårnålen, varefter alltsammans sättes ned i rinnande vatten.
Trolldom
Finnar kunde binda tjuvar, så de fick stå stilla och vänta, till dess finnen sa, att de fick gå. Det finns nio olika sorters tandvärk. Finnar kunde bota alla sorterna. En gång var det en dräng, som ville lära sig att bota tandvärk också, men då fick han gå upp tidigt nio morgnar i sträck och han skulle ha vaknat själv, men den nionde mor- gonen försov han sig, och så lärde han sig endast att stilla åtta sorter. Det var nog 100 år sen dess.
Trolldom
Att Spertus fans var en allmän tro hos våra gamla förfäder. Och flera personer sades hafva den. Och huru de kommit i besittning af den. En torsdagskväll efter solens nedgång skulle man gå till en bäck eller Elf vars vatten rann rätt i norr. då man kom till stället var att följa vattnes lopp, titta noga ut efter botten ty "Spertus" gick som en stor "Kingel" Spindel på botten. Blev kl. öfver 12 på natten och ingenting visade sig, fick man sluta och gå hem, men man kunde fortsätta sökandet i tre torsdagsnätter så skulle det lyckas om det dröjde till tredje natten. När man så funnit "Spertus" hade man tagit med en liten Svarvad ask af trä, dit skulle den släppas och så skulle man ge honom en "spottklysa" det utgjorde hans mat / hvarje morgon skulle asken öppnas och då skulle man spotta på honom. Den som först fan en "Spertus" kunde öfverlåta den till en annan person lika så den andra, men den tredje som blef egare af den, kunde aldrig bli fri honom, hur han än gjorde var "Spertus" kvar i asken, och när mannen dog lemnade spertus asken och satte sig under bröstet på sin husbonde. inga försök hjälpte han följde den döde i grafven. Han hade kommit sig i den ondes våld. Och sedan en sådan person var död, såg man Djefsealen (?) och spökeri af olika slag. Den som var egare af "Spertus" hade pengar så mycket han önskade och kunde derfälle låna bort ått andra. i min barndom fans det två personer som voro beryktade för att hafva Spertus. Och der fick man låna pengar, ofta nya som dagen förut varit "Slagna"
Trolldom
Att låna "varme" var ofta allmändt när elden slocknade på natten, inga tänd- stickor funnos, då gick man till granstugan för att få ett glödande kol eller en eldbrand. Men den som kom för att låna varme kunde hafva andra bevekelsegrunder, ty fick hon varme, så kunde hon trolla på det huset. Derföre tog man en eldbrand och kastade ut efter henne för att hon skulle mista makten. Ofta blefvo personer plågade af verk och bölder. Ja då hade man fått "falighet", genom trolldom, och för att ut- röna stället der det onda hade kommit Måste det "Sållas" Det tillgick på följande sätt: Ett gryn såll anskaffades, man satte ett snöre i den ena kanten på sållet gjorde en lång / hank, träde en käpp genom hanken, lade en Psalmbok i sållet, en ullsax, en messingkam och en Wigselring. Nu var allt på sin rätta plats. två stycken tog tag i var sin ända af käppen, nu hängde sållet mitt emellan dem. Så gaf man det en liten stöt och sållet började gå rundt. Under det sållet gick (Svängde) skulle det frågas på hvilken plats den sjuke fått "farlighet". Wid den bäcken, namn, i den backen, vid den vägen o.s.v. När man gissat rätta stället, stanade sållet. Nu var man på det klara var man skulle offra för den sjuke. En "offerpåse" skulle nu göras, man sydde en af tyg, uti påsen lade man lite aska ur spisen, ett kopparmynt, en hysk, en hake, lite salt, några hårstrån och litet af naglarne på den sjuke. Sedan band man ett snöre som på en ##. Nu var allt färdigt, nu skulle påsen bäras till det stället som sållningen utvisat. / en person utsågs som ej var rädd för "skrömt". efter solens nedgång gick han till platsen. framkommen vände han ryggen mot platsen kastade trollpåsen över venstra axlen och uttalade följande: "Här har du Lucefär och låt N.N. få sin hälsa" så fick man gå hem, men inte se sig tillbaka, ty gjorde man det var allt till ingen nytta. Ofta var små barn utsatta för trolldom, derföre hade man en Spänne af silver på barnet, men det hjalpe inte för allt. Det hände att barnet fick små blemmor öfver kroppen. Det var "bläster." det kunde botas på följande sätt. En torsdagskväll efter solens nedgång tog man vatten i ett kärl, gick till en smedja drog bäljen så den blåste i vattnet, tvättade barnet med vattnet, och sjukdommen var botad. för öronvärk blåste man genom en ten till en spinråk. den som höll barnet skulle fråga hvarföre blåser du? för öronvärk / svarades, det samma upprepades tre gånger. Mycket annat voro kraftiga medel, och ett af de bästa var "vigd jord" hämtad från "Kördgåren, men det fodrades mod till denna handling. En torsdags- kväll gick man efter solens nedgång in på kyrkogården för att byta jord, man skulle lemna tillbaka jemt så mycket man tog. Och då skulle man säga, "jag vill byta mig till ett eller två skålpund jord, som jag skall hafva till det ändamålet. Jag lemnar lika mycket tillbaka som jag tagit." hvad man fick se eller höra är en hemlighet. Men den som bytt jord en gång ville icke göra det en gång till. Man hade sådan jord för fiske, skjutning, i kållanden att icke masken skulle göra skada o.s.v. Någon lånade mennisoben för en viss tid, men de skulle lemnas tillbaka när tiden var ute. Och ve den som hade för- lorat benet. då kom den döde och fodrade det till- baka. Det hände man tappade benet i sjön ty / man hade lånat det för att få mycken fisk. Det berättas om "gaster" hur den såg ut kunde ingen säg ty den kunde ändra sig, än en fågel, som ett torkat fårskinn eller något annat. När någon kvinna födde barn och i löndom mördade det, på den platsen der mordet skede blef en "gast". Hans läte var Hoj, hoj, hoj, så det skalla i skogen vida omkring, om någon svarade honom med samma läte, då kom han och var lifsfarlig. Om man frågade, hvad hetter din moder, då sade han namnet på kvinnan som hade mördat barnet. Det var på nätterna man hörde honom. Trollkäringar hade man mycket att tala om huru de färdades till blåkula och huru de flög i luften på en "Soplimme" om sopkvasten hade tre band var den duglig, men hade den fyra band kunde den icke begagnas till trolldom, det sades "tre bands lim stiger ### in" (i stugan). En "visp" skulle ha tre band / en "tvaga" två band. Sopkvasten smordes reäll, reäl (?), men smörjhornet skulle tagas med på resan, man började färden, upp genom "omen". Derföre brukade den som släpte igen spjället på kvällen säga "jesu namn", då var vägen stängd. utkomna i fria luften gick färden fort. Ofta hördes sus i luften och de- ras flygning. Ofta voro de utsatt för faror på sin färd. Det fans trollgubbar, de kunde sjuta ned trollkäringar, en gång hittades sjuton (17) soplimmar pa en plats. Den som skjöt berättade, En påskkväll då jag var ute horde jag trollkäringarna komma utföre Räbergshöjden så det sjö å fräste, in efter häs- san och så klämde jag till, efter smällen var det tyst, det bar i backen med dem. Men jag fick mitt straf. Den bästa kon var död då man kom till fjuset på morgonen. När de så blefvo nedsjutna kunde de ickee åter komma upp i luften igen, utan tog en / bock, en kviga eller något annat djur, Smorde det och redo återstående delen af vagen till Blåkula, ty dit skulle de för att deltaga i den stora fästmåltiden som var tillred. när de ätit och druckit skulle de ligga. i den stora salen lade man sig i rader sida vid sida ryggen ned, magen upp, inga kläder fick nå- gon hafva på sig. Så kom galma hans in han skulle sjelf utföra handlingen. Och för det ändamålet var han omskapad. Det satt som ett bälte rundt omkring honom, med ett melan rum "kuk" vid "kut", nu lade han sig ned vid ena ändan af en rad, började sedan rulla sig mot andra ändan och fort- satte öfver alla. Sedan födde alla kvinnorna ett barn och af barnet skulle de koka smörja. den var så kraftig att de kunde flyga. Och förvandla sig till både fågel och fisk och vad de önskade. Smörjan förvarades i stora ###. Der af namnet smör- je ###.
Trolldom
Ber., som är länsveterinär i n:a Värm- land, meddelar, att han för några år sedan måste stanna i byn Sätterberga i Lysvik flera tim. Folk samlade sig då inne i stugan, och man berättade hela tiden sägner o. dyl. Bl. a. var det tal om pukharen. Denne kunde mjölka korna. En av de närvarande talade om, att han en gång skjutit på en sådan hare. Han såg, att den blev liggande, men när jägaren kom fram, var det bara några trasor med träull i. Han tyckte, det var konstigt, för han hade sett haren så tydligt. När han då gick, sprang haren sin väg igen. – Då veteri- när N. frågade, om man verkliga trodde på alla dessa sägner, som berättades, förklarade de närvarande, att det var sanning, alltsamman. – Byn är mycket isolerad.
Trolldom
På en gård i Stafsinge, där berätterskans mor Beata Mårtensdotter, hade tjänst som piga, gick det ofta lite underligt till. Vid ett tillfälle skulle Beata elda i bakugnen men kunde omöjligt få det att brinna, fastän hon uppbjöd hela sin förmåga. I sitt trångmål vände hon sig till matmodern, "så skall jag försöka!" Inkommen i stugan kunde Beata dock inte motstå sin nyfikenhet utan gläntade på dörren till köket. Hon såg då gumman stå framför spiseln och rulla en "halvstopaflaska", som hon höll om halsen, fram och åter i ugnsöppningen. I detsamma fick hon se Beata i dörrspringan och utbrast förtörnad: "Vad skulle du här nu?" Men i ugnen brann det, så det dånade.