Transkriberad uppteckning

Att låna "varme" var ofta allmändt när elden slocknade på natten, inga tänd- stickor funnos, då gick man till granstugan för att få ett glödande kol eller en eldbrand. Men den som kom för att låna varme kunde hafva andra bevekelsegrunder, ty fick hon varme, så kunde hon trolla på det huset. Derföre tog man en eldbrand och kastade ut efter henne för att hon skulle mista makten. Ofta blefvo personer plågade af verk och bölder. Ja då hade man fått "falighet", genom trolldom, och för att ut- röna stället der det onda hade kommit Måste det "Sållas" Det tillgick på följande sätt: Ett gryn såll anskaffades, man satte ett snöre i den ena kanten på sållet gjorde en lång / hank, träde en käpp genom hanken, lade en Psalmbok i sållet, en ullsax, en messingkam och en Wigselring. Nu var allt på sin rätta plats. två stycken tog tag i var sin ända af käppen, nu hängde sållet mitt emellan dem. Så gaf man det en liten stöt och sållet började gå rundt. Under det sållet gick (Svängde) skulle det frågas på hvilken plats den sjuke fått "farlighet". Wid den bäcken, namn, i den backen, vid den vägen o.s.v. När man gissat rätta stället, stanade sållet. Nu var man på det klara var man skulle offra för den sjuke. En "offerpåse" skulle nu göras, man sydde en af tyg, uti påsen lade man lite aska ur spisen, ett kopparmynt, en hysk, en hake, lite salt, några hårstrån och litet af naglarne på den sjuke. Sedan band man ett snöre som på en ##. Nu var allt färdigt, nu skulle påsen bäras till det stället som sållningen utvisat. / en person utsågs som ej var rädd för "skrömt". efter solens nedgång gick han till platsen. framkommen vände han ryggen mot platsen kastade trollpåsen över venstra axlen och uttalade följande: "Här har du Lucefär och låt N.N. få sin hälsa" så fick man gå hem, men inte se sig tillbaka, ty gjorde man det var allt till ingen nytta. Ofta var små barn utsatta för trolldom, derföre hade man en Spänne af silver på barnet, men det hjalpe inte för allt. Det hände att barnet fick små blemmor öfver kroppen. Det var "bläster." det kunde botas på följande sätt. En torsdagskväll efter solens nedgång tog man vatten i ett kärl, gick till en smedja drog bäljen så den blåste i vattnet, tvättade barnet med vattnet, och sjukdommen var botad. för öronvärk blåste man genom en ten till en spinråk. den som höll barnet skulle fråga hvarföre blåser du? för öronvärk / svarades, det samma upprepades tre gånger. Mycket annat voro kraftiga medel, och ett af de bästa var "vigd jord" hämtad från "Kördgåren, men det fodrades mod till denna handling. En torsdags- kväll gick man efter solens nedgång in på kyrkogården för att byta jord, man skulle lemna tillbaka jemt så mycket man tog. Och då skulle man säga, "jag vill byta mig till ett eller två skålpund jord, som jag skall hafva till det ändamålet. Jag lemnar lika mycket tillbaka som jag tagit." hvad man fick se eller höra är en hemlighet. Men den som bytt jord en gång ville icke göra det en gång till. Man hade sådan jord för fiske, skjutning, i kållanden att icke masken skulle göra skada o.s.v. Någon lånade mennisoben för en viss tid, men de skulle lemnas tillbaka när tiden var ute. Och ve den som hade för- lorat benet. då kom den döde och fodrade det till- baka. Det hände man tappade benet i sjön ty / man hade lånat det för att få mycken fisk. Det berättas om "gaster" hur den såg ut kunde ingen säg ty den kunde ändra sig, än en fågel, som ett torkat fårskinn eller något annat. När någon kvinna födde barn och i löndom mördade det, på den platsen der mordet skede blef en "gast". Hans läte var Hoj, hoj, hoj, så det skalla i skogen vida omkring, om någon svarade honom med samma läte, då kom han och var lifsfarlig. Om man frågade, hvad hetter din moder, då sade han namnet på kvinnan som hade mördat barnet. Det var på nätterna man hörde honom. Trollkäringar hade man mycket att tala om huru de färdades till blåkula och huru de flög i luften på en "Soplimme" om sopkvasten hade tre band var den duglig, men hade den fyra band kunde den icke begagnas till trolldom, det sades "tre bands lim stiger ### in" (i stugan). En "visp" skulle ha tre band / en "tvaga" två band. Sopkvasten smordes reäll, reäl (?), men smörjhornet skulle tagas med på resan, man började färden, upp genom "omen". Derföre brukade den som släpte igen spjället på kvällen säga "jesu namn", då var vägen stängd. utkomna i fria luften gick färden fort. Ofta hördes sus i luften och de- ras flygning. Ofta voro de utsatt för faror på sin färd. Det fans trollgubbar, de kunde sjuta ned trollkäringar, en gång hittades sjuton (17) soplimmar pa en plats. Den som skjöt berättade, En påskkväll då jag var ute horde jag trollkäringarna komma utföre Räbergshöjden så det sjö å fräste, in efter häs- san och så klämde jag till, efter smällen var det tyst, det bar i backen med dem. Men jag fick mitt straf. Den bästa kon var död då man kom till fjuset på morgonen. När de så blefvo nedsjutna kunde de ickee åter komma upp i luften igen, utan tog en / bock, en kviga eller något annat djur, Smorde det och redo återstående delen af vagen till Blåkula, ty dit skulle de för att deltaga i den stora fästmåltiden som var tillred. när de ätit och druckit skulle de ligga. i den stora salen lade man sig i rader sida vid sida ryggen ned, magen upp, inga kläder fick nå- gon hafva på sig. Så kom galma hans in han skulle sjelf utföra handlingen. Och för det ändamålet var han omskapad. Det satt som ett bälte rundt omkring honom, med ett melan rum "kuk" vid "kut", nu lade han sig ned vid ena ändan af en rad, började sedan rulla sig mot andra ändan och fort- satte öfver alla. Sedan födde alla kvinnorna ett barn och af barnet skulle de koka smörja. den var så kraftig att de kunde flyga. Och förvandla sig till både fågel och fisk och vad de önskade. Smörjan förvarades i stora ###. Der af namnet smör- je ###.