Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Varulv
Varulven var en människa som hade råkat ut för trolldom och blivit förtrollad. Den som blev för- trollad kom i en vargs skepnad. Fick han höra sitt namn nämnas, så föll vargaskinnet av och han blev människa igen. Det hörde jag väl mamma tala om så många gånger.
Häxor och trollkarlar ]
Om lövjerske har jag läst i en gammal ka- tekes. Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av "storsmeden" i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla kallade inte finnar, men de hade fått lära sig "finnkônster". Om en fick fatt på hår, blod, kläder el.a. / av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. "Värvirvlar" skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med "trollharar". Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se'n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på väst sidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i "kinna" genom att hon pekade åt tre väderstreck med honom, å så läste hon en formel.
Skatter
Nedgrävda skatter skulle en gå å söka efter på mid- sommarnatten. Då skulle en inte få säga ett 'ol'. En sådan skatt sades ligga dold på Kalsmon. Där i en rund kulle har de grävt efter skatter. Min mor talade om att två karlar hade varit dit en midsommarnatt å grävt. När de kom ned mot där skatten låg fick de se så mycket 'styggt'. Till slut kom en gammal ful käring åkande i ett baktråg. Då orkade inte den ene av karlarna ti- ga. Men då försvann skatten. Så talade hon om ett par andra som hade va- rit å grävt efter en skatt. De var också ute en midsommarnat. Klockan skulle vara mel- lan elva å tolv, för då var bästa tiden. När de kom så långt att de hunnit till skatten / så fick de se ett tjurhuvud. Den ene av män- nen tog tag i hornen å så stod han och höll i dem hela natten. När solen gick upp så fick han skatten, för då var trolldomen bruten. Men han hade sett så många stygga djur medan han hållit i hornen, men han blev inte rädd, å det var det som hjälpte honom.
Tro och sed ang. husdjuren
"Sköne Stina" kunde trolla på grannarnas kor, för det mesta så, att hon tog bort mjöl- ken. Den som kände knepet, kunde dock snart upphäva trolldomen. Det gällde bara att få något av trollkvinnans kläder t.ex. en frans av hennes schal och lägga in i en degbit och ge djuren, så var det onda borta. Efter en viss tid på kvällen måste det vara tyst i ladugården eljest kunde man befara alle- handa olyckor under natten. Om man på långfredags- eller påskdags- morgon upptäckte att ett djur hade magsjuka, var man övertygad om, att det varit med troll- käringar till Blåkulla, och man räknade också ut vad det var för en käring som brukat djuret på sin färd. Härigenom kom mycket hat och ovänskap grannar emellan. / Sköne Stina" var själv mycket rädd för grannarnas onda ögon. Till skydd härför band hon i kornas svansar en påse med allehanda trolltyg i. En sak, som mycket har praktiserats på Hammarön vid all slags förtrollning, var att bita över stål. Om t.ex. en ko inte "gav ned" (höll mjölken kvar i juvret) var det bara, att den mjölkande tog en kniv eller dylikt emellan tänderna. När hon sen mjölkade, gav kon ned. I allmänhet trodde man att grannarna voro orsaken till att kon inte "gav ned"
Växter
Legenden förtäljer, att när vår stammoder Eva fördrevs ur paradiset, bad hon få taga sig några av de växter som funnos där. Detta beviljades henne icke, men när hon flydde för ängeln med det blixtrande svärdet, fick hon tag i en kvist av ett träd. Det var en rönnkvist, som hade bär, vilka hon sedan planterade i jorden. Rönnträdet ansågs därför heligt. I de "trollpåsar", som man medlade på olika ställen, så- väl i boningshus som i ladugården och t.o.m. stundom har på sig, måste det finnas stickor av flygrönn för att vara riktigt effektiva. I dörrtröskeln borrade man ibland ett hål, i vilket man sedan slog en träplugg av flygrönn. Något ont väsen vågade ej gå över detta Ingen häxa eller trollgubbe hade makt över flygrönnen. / Vid en rättegång var det en trollkvinna som ombads visa prov på sin trolldom. Domaren bad henne stanna tolv par oxar, med vilka man plöjde på en åker därintill. Ögon- blickligen stannade de elva paren. Domaren frågade då, var- för ej det tolfte paret stannade. "Nej," sade gumman, "det är tvillingoxar, och över tvillingoxar, flygrönn och torsdagsbarn har varken jag eller någon annan makt." Flygrönnen var således något som ingenting "bet på."
Död och begravning
År 1866 dog en 43 årig man här i Valla som var enfall- dig och efterblifven. Dödskampen var svår, var utan med- vetande och hade svårt för att dö. Jag mins att vid dödsbädden då satt en förståndig bondkvinna, välförfaren i särbehandling och annan läkekonst för både menniskor och djur, samt mycket anlitat. Hon sade "jag har hört af de gamla att om man vänder en tegelpanna på taket med undersidan upp på det hus der den sjuke ligger så har den lättare för att dö." Hon gick derefter ut och antagligen vände hon tegelpannan. Strax efter dog mannen gif- vetvis af den orsaken att hans dödsstund var inne. Denna tro är af gammal data. Man ser det i professor Linderholms bok om hexprosserna i Bohuslän 1669-1672, der denna tro omsatt i handling i Marstrand, der det blef en anklagelsepunkt mot en kvinna för trolldom. Skilnaden är blott den att der var det en torfva af det skälet, / att tegeltak ej då voro i bruk åtminstone ej i småstäderna och sjelffallet icke heller å landsbygden. Trotts att denna tro i förtiden förde till båle har den dock lefvat i folkminnet ända in i vår tid.
Präster.
Många gamla i Veddige, har berättat för mig, att då prosten Johansson skulle installeras som kyrkoherde i Veddige. (det var i den gamla kyrkan) Så kom det ju mycket folk till kyrkan den dagen, det tålde inte de gamla bänkarna vid, utan en av bänkarna på läktaren rasade ihop, och i "villervallan" föll en gumma ned från läktaren, men slog sig inte vidare. Denna gumma brukade man kalla "Hoppsa". Alla blevo ju så rädda, så att de tyckte att hela kyrkan gick runt, under det att ett väldigt brak hördes. Och man tänkte att det var någon trolldom "med i spelet", ty församlingen hade inte fått den präst de valt, (en pastor Tobiasson) under installationsmidddagen i prästgården, / skakade hela huset där, så att koppar och fat hoppade i hyllorna, sägs det. Men, om nu folkfantasin har lagt till detta, eller det var en mindre jordstöt, som passade på att infinna sig just då, blir väl aldrig klart. Den gamla kyrkan låg på samma plats som den nuvarande. Yttermurarna till den nya kyrkan byggdes färdiga utomkring den gamla kyrkan, vilken under tiden användes som vanligt för gudstjänst. Gumman, som föll från läktaren, brukade säga, då hon kom till en affär och ej blev expedierad genast. "Jag är en åldrig person och vill ha ´udrätt ´."
Varsel om död
Det är två torp som ligger ett stycke i sär uppe i skogen. Den ene av torparna byggde om stallet sitt, å då fick han ha hästen på logen hos den andra torparen. En kväll kom han hem å då ställde han hästen i skjulet å gick in till käringen sin å sade att han kunde inte fara till grannen med hästen, för käringen hans hade dött, å henne hade de lagt på bår på logen. När han for hem, så hade han mött ett liktag. Det var grannens käring, de kom med, å han kände igen alla som var med för det var folk från trakten. När han ha- de tittat på detta liktåg en stund så fick han se den onde. Han öppnade en ugn som det brann i. De sänkte käringen i den. / Dagen efter så fick di veta att käringen var död. När di begrav den käringen, så höll di inte på att få jorden att räcka till, å hur di bar sig åt med den graven, så sjönk hon ned så att det blev en håla, där kullen skulle vara. Käringen hade inte levt något hederligt liv, för hon hade trolldom för sig å gjorde det som ont var för andra.
3
3) Från Lekvattnet. Pukharen (trollharen) Pukharen var af stor betydelse för den som kunde skaffa sig en sådan. Detta var nog inte så lätt utan fordrades det mycken trolldom för att åstadkomma en dylik. Den som ägde en pukhare behövde aldrig vara utan mjölk för pukharen for omkring och diade främmande kor och drog sedan iväg til sin ägare och fyllde dennes mjölkkärl med den härligaste mjölk. Men för grannarna var det inte så refligt och de voro, förklarligt nog, förbittrade både på pukharen och den som ägde honom. Kunde man blott få reda på vem som ägde pukharen så gick det att oskad- liggöra denne genom att, ägaren ovetande, företa vissa troll- konster med dennes mjölkkärl, då pukharen förlorade sin förmåga. Ägaren måste då skaffa sig en ny pukhare om han ville förse sig med mjölk, på samma sätt som förut. Några jägare voro en gång ute och jagade. En av dem kom till ett fall (glänta) och stod där och passade. Rätt som det var kom en stor hare och satte sig mitt på fallet. Jägaren slängde fort bössan till ögat och klämde till och haren damp, som han tyckte. Men det var en pukhare, för när han kom fram och skulle ta´ upp haren så låg där bara som en torr trasa på marken.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten för det var bara när de sov som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket för att hon skulle rida den istället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i och så skrev man husbondens och hustruns namn på en lapp och lade i förladdningen och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung så hade de fått elakt i ladugården där och när de visste att jag kunde med det där så bad de mig skjuta bort det och jag hjälpte dem för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund men när jag kom tillbaka var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter så talade jag om det för henne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Häxor och trollkarlar
Om lövjerske har jag läst i en gammal katekes, Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av ”storsmeden” i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla, kallades inte finnar, men de hade fått lära sig ”finnkônster”. Om en fick fatt på hår, blad, kläder el. a. av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. ”Värvirvlar” skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med ”trollharar”. Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se’n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på västsidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i ”kinna” genom att hon pekade åt tre väderstreck med --- [?], å så läste han en formel.
En hundraårings minnen
Jag hörde också ett annat sätt att stjäla andras mjölk. Min man låg på Vadstena lasarett ett helt år. Vid den tiden bodde vi på Norra Freberga i Motala, och jag gick den omkring tre mil långa vägen till Vadstena en gång i månaden. En gång gick jag vilse på hemvägen utan att märka något, förrän jag hade kommit ända till Högby kyrka. Där fick jag sällskap med en gumma, och vi pratade om lite av varje. Hon gav mig ett råd: Om I vill ha lite mer mjölk, sa hon, så kan I ta e lita gran å barke. Den mjölkskvätt som I har ska I sile genom kvisthålera i barken. Usch vali, tänkte jag, det var ju inget annat än trolldom. Kvisthålera i barken skulle väl föreställa spenar på något slags trollko. Och varifrån skulle mjölken komma? Naturligtvis från andras byttor och djur. Nej, aldrig har jag behövt göra något otäckt som jag har behövt ångra. Vi är inte ensamma, vi människor. Det finns en som håller reda på vad vi gör, och om det också är ont om allt vad vi behöver, gör vi klokt i att lita mer på Honom än på mjölkharar och trollkor.
Tomten visar sig tacksam.
Det berättas, att det finns tomtar och spöken. Men ganska få äro de, som i verkligheten tro, att det finns sådana ting. En sådan, som tror på trolldom, tomtar och spöken, är f. d. bonden Johan Simons från min hemby, Böle i Närpes. Jag har ofta hört honom berätta sina spökhistorier . Han säger sig också vara mycket i gunst med tomten. Så berättade han, att tomten sent en kväll kom och frågade, om han kunde få litet gröt att äta. Jo gärna, sade gubben Simons, varpå han ställde grötfatet på ugnen åt tomten. Tomten klev upp på ugnen, åt gröten samt lade sig att vila på den varma ugnen. Följande morgon, när gubben Simons vaknade, tänkte han först på tomten, varpå han gick för att väcka honom, men till sin förvåning hade denne rymt sin väg. Emellertid gick Simons ut till sin snickareverkstad. När han kom in i snickarestugan, fann han till sin förvåning, att tomten över natten förfärdigat två stycken gungstolar. »Sedan dess är jag gubbens bästa kamrat», säger gubben Simons.